När schackklubben drar igång i en skolklass är det ingen som förväntar sig att det ska bli hård konkurrens mellan dem och Centralskolans schackklubb. Josef som drar igång klubben i sin sons klass är gammal schackmästare och Centralskolans tränare är hans största rival. Men under olika matcher utsätts Schackklubben Draken för fusk och nu måste de kämpa ännu hårdare för att kunna vinna Schackfyrans final i Globen.
Det här måste vara rena rama guldgruvan att läsa för den som är intresserad av schack. För mig, som inte riktigt är det, blev det kanske lite väl mycket snack om termer och drag men samtidigt är det en del av tjusningen med boken. Att något strategiskt och relativt lugnt som schack ändå är kan få vara platsen för fusk, motsättningar, motgångar och chansen att visa vad man går för.
Persongalleriet är ganska stort och lite svårt att hålla reda på, men det är inte så konstigt. Det är både tränare och medlemmar i de olika klubbarna, lite föräldrar och andra figurer som vandrar in och ut ur fokus. Jag tycker om att det får vara både pojkar och flickor med i gruppen och att de också har lika stor chans att vara den som väger över vågskålen till deras fördel men också att alla får känna både säkerhet och osäkerhet kring sina möjligheter och chanser.
I slutet på boken finns också en del med information om schack och lite tips och tricks, samt ett litet term-lexikon som kan hjälpa om man tappar bort sig under läsningen eller blir mer nyfiken.
Språket är bra och passar både genre och målgrupp. Texten är relativt liten så kanske inget för den som inte är van läsare men passar bra för den mer vane eller som högläsningsbok.
En dag knackar en flicka på hemma hos Hannah, Owen och Bailey och överlämnar en lapp till Hannah. På den står det en enda sak: ”Skydda henne”. När Hannah försöker ringa till Owen får hon inget svar och när nyheten att företaget Owen jobbar på utreds för bedrägeri, börjar Hannah nysta i Owens försvinnande. Hon är övertygad om att han aldrig skulle lämna Bailey om han absolut inte var tvungen. Hannah och Bailey har ingen bra relation, och den har varit ansträngd sedan Hannah och Owen träffades och Hannah skulle ta plats i deras vardag. Nu måste de samarbeta för att få reda på var Owen har tagit vägen. Men är han verkligen den han sagt? Det verkar som att alldeles för många saker som inte faller på plats.
Det sista han sa blandar hur Hannah och Bailey letar efter Owen med bakgrundshistorien om Hannah och Owen. Hur de träffades, vad de gjorde och andra små ledtrådar som Hannah minns och använder sig av för att få reda på om Owen verkligen är Owen eller om han är någon helt annan. Resan tar dem från Kalifornien till Texas och de får verkligen greppa efter minsta halmstrå för att förstå vad det är som har hänt.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det stora fokuset ligger på Hannah och Bailey och hur deras personer och relationer utvecklas genom sökandet efter Owen. Jag tycker också om att vi får glimtar av Owen genom tillbakablickarna även om han är försvunnen under bokens gång. Osäkerheten kring Sheriffen från Texas ligger kvar länge och hemligheterna verkar mest läggas på hög och när vändningen kommer tycker jag visserligen att den är väntad, men det är ändå väldigt spännande att följa vägen dit. Inga lösa trådar ligger kvar vid bokens slut.
Språket flyter på bra och Molle Kanmert Sjölanders översättning fungerar alldeles utmärkt. Trots att boken är på runt 350 sidor är det en snabb läsning med massa driv och jag tycker om att all action bryts av med tillbakablickarna på Hannah och Owens liv. Är det alltid helt trovärdigt? Nej, det är det kanske inte men det är också en del av tjusningen med den här typen av böcker, att de kan göra nästan vad som helst för att komma fram till en lösning.
Dylan har en trettioårskris och har i ett svagt ögonblick ingått ett vad att han ska hitta kärleken innan han fyller trettio. Och det är inte särskilt länge kvar. Hans mamma försöker få honom att växa upp och para ihop honom med en väninnas dotter och till slut går han med på det. Och det är så han träffar Nora. Problemet är att han vare sig har berättat om sin bror Max, eller att han bor med sin bästa kompis Emma. Det enda han har med sig på första dejten är ett utdrag med 36 frågor om kärlek och så diskuterar han och Nora olika saker under sina dejter. Egentligen är de ganska olika om man tittar på det ytliga, men betyder det att de inte passar ihop?
Persongalleriet är alldeles lagom stort och jag tycker om att det är centrerat kring ett kompisgäng med några periferifigurer. Dylan som huvudkaraktär är bra. Jag får bli hysteriskt irriterad på honom, tycka synd om honom, vilja skaka om honom och skratta med honom, gärna ofta en blandning av alltihop på en och samma gång. Jag tycker om relationen som gruppens medlemmar har med varandra och tycker också om att de får vara skilda personligheter men ändå passa ihop. Och jag gillar Nora också, men tycker så synd om henne för den situation hon kliver rätt in i, bara för att någon annan inte kan tänka efter ordentligt.
Den här boken, hörni, den här boken. Har vi hittat en svensk motsvarighet till Mhairi McFarlane i Callum Bloodworth? Det är i alla fall den känslan jag får när jag läser 36 frågor om kärlek. Och jag blir precis lika förtjust i den här boken som jag alltid blir i McFarlane. Även om jag tidigt förstår vart det är på väg, är det resan dit som är meningen, precis som i en bra feelgood. Och att det slutar hoppfullt. Som en varm filt som lindar sig runt en. Resan är målet, inte bokens slut. Det är dessutom en väldigt fin avvägd blandning mellan mörker och ljus, som visar på att allt inte alls måste vara glättigt för att få räknas in till feelgood. Det kan också finnas hemligheter och saker som tynger en, utan att för den sakens skull sakna glädje och kärlek.
Språket är bra och helt plötsligt var boken slut, trots att jag inte alls märkt att jag vare sig vänt blad eller att tiden sprungit förbi. Och det är ju precis så man vill ha det, eller hur? Det känns som början på en mycket lovande författarkarriär det här, och jag misstänker att Bloodworth kommer att bli en av de där författarna som jag slänger mig över så fort en ny bok kommer ut. Han är helt klart värd sin vikt i … blod?
3,5/5
Coopers Chase är en lugn pensionärsby, dit man flyttar för att njuta av livets höst. Det finns flera olika klubbar att vara en del av och en av dessa är Torsdagsmordklubben som brukar samlas och titta på gamla olösta brott och se efter om de kan hitta något nytt som hjälper till att lösa fallen. När byns ägare hittas död i sitt hem, får klubben plötsligt ett pinfärskt brott att nysta i. Men kan en grupp pensionärer verkligen komma fram till vad som hänt, eller har de några dolda talanger att ta ifrån?
När jag läste den här boken var bland det första jag tänkte: Oj, så brittiskt. Det kändes lite som att ha klivit rätt in i ett avsnitt av Morden i Midsomer fast pensionärsversionen. Ändå blir jag lite småförtjust i alla de här äldre människorna som alla har olika talanger och bakgrundserfarenheter
att bidra med.
Kapitel med allvetande berättarperspektiv blandas med att Joyce skriver dagbok. Hon tycker själv att hon har minst att bidra med, och det kanske Osman också tycker eftersom han låter den söta lilla mormorsfiguren ta plats genom att berätta saker hon varit med om under utredningen.
Persongalleriet är stort och man får lära känna de olika karaktärerna som är del av torsdagsmordklubben men också de två poliserna som har hand om utredningen. Eftersom det är första delen i en serie blir det lite mycket information om personerna ibland och startsträckan är lite lång, men det här är också Richard Osmans debutroman. Jag tycker att grundidén är lysande och vill verkligen följa de här karaktärerna vidare i flera fall, där det förhoppningsvis blir lite färre karaktärer att hålla reda på. Ibland känns det som att Osman inte har dödat sina älsklingar utan låtit karaktärer som kanske inte behövts i slutändan stanna kvar.
Ing-Britt Björklunds översättning är bra och även om det är en gedigen bok på lite drygt 400 sidor tycker jag att läsningen flyter på och det känns inte alls som att det är så långt när handlingen väl drar igång. Jag kan tänka mig att kommande delar i serien kommer ha kortare startsträcka och bli mer handlingsorienterad istället för att behöva fokusera på presentation av karaktärerna.
Nu tillhör jag en av dem som är ganska förtjust i Richard Osman som tv-personlighet och såg verkligen fram emot att läsa hans debutroman. Kanske det inte blev en riktig fullträff men jag tror att bara han får fortsätta skriva på den här serien så kommer han också att komma in i det mer och det kommer att bli bättre och bättre, för det här bådar gott.
Rita är inte speciell på något sätt, tycker hon själv. Hon är inte bra på idrotten, inte på matte och har svårt att skaffa kompisar. Men hos mormor känner hon sig trygg och kan vara sig själv och känna sig speciell. Där läser hon böcker och hon och mormor utmanar varandra i rimmande när saker blir jobbigt. När fröken talar om att det ska bli en rimtävling på skolan ser Rita möjligheten att äntligen får vara bra på något. Men hon har ju aldrig vunnit något innan, hur ska det gå?
Det här är en fin berättelse om att inte känna sig betydelsefull över huvud taget, till att inse att det visst finns saker som står ut och som en är bra på. Och dessutom att känna att allt hade varit perfekt, om bara om hade varit. I Ritas fall hade allt så klart löst sig bara hon hade fått gå i samma klass som sina kompisar istället för i parallellklassen. Det är också både hjärtgripande och hjärtvärmande läsning, för man känner verkligen med Rita som mest bara känner sig som en i mängden. Och det är jobbigt att känna att man måste stå ut men inte är tillräckligt bra på något för att göra det. Så man hejar på henne hela tiden och hoppas att hon ska förstå att hon visst är bra på saker.
Och det gör hon ju, även om det kanske inte riktigt blir som hon tänker sig i slutändan ändå.
Illustrationerna är ganska få genom boken, och det hade inte gjort något med fler. Det är inte en bok tänkt för målgruppen att läsa på egen hand, då texten är relativt liten men som högläsningsbok passar den utmärkt. Det finns också diskussionsfrågor till alla åtta kapitel i slutet på boken
Thaniel jobbar som kontorist och får höra att ett bombhot är utfärdat, men klockslaget kommer och går. När han går in på en pub börjar plötsligt fickuret han mystiskt hittat på sitt rum att låta högt och han går ut för att få det att sluta. Då briserar bomben. Han lyckas återfinna urmakaren, och en ny sorts relation utvecklar sig mellan den vanliga brittiske kontoristen och den japanska urmakaren med en robotbläckfisk. Men när Thaniel får ett äktenskapsförslag från en brittisk aristokratisk kvinna, måste han göra ett val han helst inte vill. Ska han lämna det gamla livet för att påbörja ett nytt, eller stanna där han är bekväm?
Vissa böcker vill man läsa bara för att man älskar omslaget. Det här är definitivt ett sådant för mig. Jag är så förtjust i omslaget och när jag har läst boken älskar jag att det berättar så mycket som är centralt men samtidigt inte alls för mycket.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag började läsa den här boken, men i slutändan blev inget alls som jag trodde. Jag tycker om det nedskalade persongalleriet och tidshoppen. Jag gillar både Thaniel och Mori som karaktärer och tycker också om den aristokratiska kvinnan. Pulley lyckas visa på svårigheter som fanns på 1800-talet i klasskillnader och könsskillnader samtidigt som det är en otroligt fantasifull berättelse. Det övernaturliga och oförklarliga vävs in i det vardagliga och historiska på ett sådant sätt att det känns otroligt och trovärdigt på en och samma gång, oerhört snyggt gjort. Och slutet kunde jag inte räkna ut på långa vägar. Det gillade jag verkligen.
Översättningen av Sissela Uisk är bra och flyter på, men boken är ändå lite svårläst om man inte läser mycket i taget så man hinner vänja sig vid hur sättningen av boken är gjord. Jag hade önskat en annan formatering och andra marginaler för att det skulle bli lättare att läsa, men som sagt vänjer man sig efter ett tag.
Jag vill också ha en strumpsamlande bläckfisk, vilket jag inte visste alls att jag villhövde innan jag läste den här boken.
Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna tycker från början väldigt synd om nyckelpigan som tappat bort sina prickar, för då ser han ju inte ut som en nyckelpiga längre. Men de blir väldigt glada över hur hjälpsamma de andra djuren är och tycker att nyckelpigan blir så fin på slutet. De skrattar också gott över att prickarna inte alls var borta från början.
Mamman tycker: Jag tror att alla föräldrar har varit med om att barnen ”tappat” bort något och det hela tiden ligger där det brukar göra. Därför skrattar jag också väldigt gott åt den här boken. Men den visar också på hur fint det är att vara empatisk och tänka på andra och hjälpas åt. Att ge något av det man själv har, till den som saknar det.
Det är relativt mycket text på varje uppslag men eftersom det är upprepande text och illustrationer som förhöjer allt, så hänger barnen med utan problem ändå.
2,5/5
I lugnare vatten : harmoni och balans plockar upp några år efter där första delen i trilogin slutade. Anna ligger fortfarande på sjukhus efter olyckan och har bestämt sig för att göra klart med livet, eftersom hon inte anser att det är en dräglig tillvaro att bara ligga där och använda ögonen för att kunna kommunicera. Men först måste hon ta farväl.
Den här boken är då andra delen i en serie, och när jag läste och recenserade första klagade jag väldigt mycket på det språkliga. Det har utvecklats till den här boken, även om jag fortfarande kan hitta några missar här och där är det inte alls lika markant och gör att jag fastnar. Jag tycker om att man får följa de olika personernas inre tankar och svårigheter och tycker också om att de skiljer sig från varandra. Saknar lite mer av Gabriellas personlighet och styrka i den här boken, då den var så markant i den första.
Jag har inga problem att tänka mig att Dorothea Nicole Agborg har en trogen läsarskara, men det är något som gör att det inte passar mig alls och det tar dessutom ganska lång tid i läsningen innan jag förstår vad det är som skaver. Karaktärerna är aldrig osams! Inte ens när de är upprörda på grund av minst ett dödsfall blir det några konflikter och när barn föds blir inte fäderna förbannade över att inte ha något att säga till om när det kommer till barnnamn. Och även om jag förstår att allas upplevelser är olika har jag svårt att tro att någon är så förbaskat harmonisk när vattnet går. Det var i alla fall inte jag. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, det står ju till och med i titeln. Så i relationen mellan mig och boken skulle jag säga att det mest handlar om att jag inte alls tillhör den skara som ska räknas som målgrupp.
Men om du är en sådan läsare som vill lära känna karaktärerna och vill att det ska hända en massa saker utan att det för den sakens skull ska vara en massa bråk, så tycker jag absolut att du kan ge den här serien en chans. Tror att den passar ännu lite bättre som ljudbok, då det blir ännu lite mer intimt och känns mer som ett kompisgäng som berättar saker för varandra.
Poppy Carmichael ärver en blomsterhandel av sin mormor, trots att hon hatar blommor och trots att St Felix, platsen där den lilla affären ligger, är en del av hennes tragiska minnen. Hon bestämmer sig för att åka dit och kolla runt, och när hennes familj inte tror att hon ska klara av det hela bestämmer hon sig för att visa att de har fel. Tillsammans med Amber, som skickas från moderns blomsterhandel i New York, kavlar hon upp ärmarna för att återföra blomsterhandelns forna glans till nutiden och verkligen göra allt för att det ska lyckas. Till sin hjälp har hon också flera andra nyfunna vänner, inte minst änklingen och plantskoleägaren Jake.
Vissa böcker är ett rent lyckokast att man tar sig an. Den här plockade jag på mig under bokrean när jag egentligen var på jakt efter andra böcker, mycket på grund av Anna Henrikssons väldigt fina och lockande omslag. Och vilken tur att jag köpte den! Trots sina över 400 sidor är det en väldigt lättläst bok som flyter på bra och jag var mycket förvånad när jag hade läst ut den eftersom det känts som om ingen tid förflutit alls (det hade det och det var långt efter läggdags).
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att så mycket fokus får ligga just på Poppy och att det inte är så många personers inre tankar som får utrymme. Det finns mycket snillrikhet i den här boken. Bara en sådan sak som att alla i familjen Carmichael har blomsterinspirerade namn är snyggt. Poppy är komplex som huvudkaraktär och jag tycker om att vi får små delar av varför hon hatar växter och St Felix i omgångar. Då känns det som att man får nysta lite i det på egen hand. Jag är också förtjust i att det inte bara är glädje utan att alla karaktärer har flera lager och vandrar längs en gråskala i humör.
Sofia Ejhedens översättning är lysande, det är bara egentligen på namnen man kan tänka sig att den här boken inte är skriven på svenska från början.
Jag ser fram emot att få återse St Felix i kommande böcker, för precis som det ska vara i en bra feelgood så vet man ungefär vad som kommer att hända, och det är som en varm filt, men vägen dit är en härlig överraskning.
Howard Hill är en man som tar möjligheterna där han hittar dem. Antingen är det att köpa en gammal pärlfabrik, eller senare en hårsalong när pärlfabriken visar sig vara en förbannelse och han följer sina instinkter, oavsett vad det innebär. Nu kan det råka vara så att det innebär att han blir far till två barn i olika länder ungefär samtidigt och sedan är det dessa barn vi följer genom livet.
Hårmästarens familj är den första delen i en trilogi om familjerna som bor på Soläng, och det får mig lite att tänka på Minas hus av Heidi Bjørnes. Ett hus som fungerar som det sammanhållande kittet för personer som behöver det. I den här bokens fall är det tre generationer vi följer från femtiotalet och framåt. Främst Howard och hans två döttrar.
Ibland har jag lite svårt att hänga med i att vi har flyttat fram i tiden och kan tycka att vissa viktiga saker inte tas upp på det sätt det borde, men det är en lättsam läsning med ett bra flyt som gör att det går snabbt att läsa och är en trevlig stunds underhållning. Förvirringen för min del kan bero på att vi hoppar mellan tider och händelser men jag tycker samtidigt att det är en del av bokens charm. Jag gillar också de illustratoriska inläggen med citat från boken som bryter av på ett snyggt sätt.
Språket är lättsamt att följa och det ska bli spännande att läsa trilogins fortsättning.