Maria (Marias Bokhylla)

På grund av en dubbelbokning flyttar Madeline och Gaspard in i samma hus, när de egentligen tänkt sig att vara på egen hand av olika anledningar. Ingen av dem vill egentligen vara den som flyttar ut därifrån och i slutändan är båda så intresserade av den tidigare ägarens liv att de istället bestämmer sig för att nysta i det och hitta de tavlor han påståtts ha målat precis innan han dog. Den tidigare ägaren Sean Lorenz var konstnär, men slutade måla när hans son och fru kidnappades och sonen mördades. Trodde alla i alla fall. Enligt Lorenz nära vän och gallerist, ska han ha målat tre tavlor men gömt dem innan han dog. Madeline och Gaspard letar efter tavlorna men fastnar allt mer i Lorenz liv och i idén han hade om att sonen inte alls mördats utan fortfarande är vid liv någonstans.

Guillaume Musso är en mästare på snara vändningar och oväntade slut. Det spelar ingen roll hur mycket jag tror att jag har koll, slutet är alltid en blandning av åhå och ”jag visste det”. Även så här. Jag tycker om att persongalleriet är ganska avskalat. Det är Madeline och Gaspard som är i fokus, och i viss mån också Lorenz och hans ex-fru Penelope, de andra är mer periferifigurer som har sin plats och anledning men som ändå passerar förbi utan att vi lär känna dem tydligt. Och det behövs, för både Madeline och Gaspard är väldigt intensiva personer. Jag tycker om att båda får vara ganska lika varandra på många sätt men ändå stå ut från varandra.

Språket är bra och även om det är långsammare start i den här boken än i flera av de andra Musso-romanerna jag har läst, tycker jag att det är ganska trevligt att få komma in i en liten lunk innan all action händer. För när det väl startar, då drar det igång ordentligt och håller i sig till sista sidan. Är det trovärdigt? Njae, det vet jag inte om jag skulle påstå, men det är också en del av den stora tjusningen med att läsa Musso. Det kan hända precis vad som helst i slutändan.

Fyraåringarna tycker: Näää, vad hemskt att bestämma sig för att åka iväg på egen hand, tycker fyraåringarna. Men de tycker också att Brie är väldigt modig och förstår att hon inte orkar vänta när det är något som hon verkligen längtat efter att göra. Ändå sitter de på helspänn tills de förstår att det går bra. De tycker om att Brie är hjälpsam och att hon vågar be om hjälp för att hitta rätt men tycker inte att det är så smart att bara åka iväg hur som helst utan att tala om det för någon. ”Mamman måste vara jätteledsen, mamma.” De är väldigt förtjusta i illustrationerna och mycket sugen på att skaffa sig en egen liten Salami.

Sjuåringen tycker: ”Men jag hade kunnat åka själv till mormor/morfar eller farmor/farfar va, mamma?” tycker sjuåringen som kan allt i hela världen och inte alls tycker att Bries idé är något att höja ögonbrynen åt från början. Men sedan inser han att det kanske inte var en så bra idé att åka utan att någon ens visste eller när hon inte riktigt visste var farmor bodde.

Mamman tycker: Det här är en bok om en av en förälders värsta mardrömmar, och även jag märker i slutet att jag har suttit på helspänn bara för att jag verkligen velat vara säker på att det ska gå bra för Brie och Salami. Och det klart att det gör, men det är fortfarande inte en lätt resa hon gör. Jag tycker om att det är så mycket fokus på hjälpsamhet och mod i Elin Björnssons berättelse och jag är överförtjust i Nora Segerdahls mjuka och söta illustrationer.

Nova är på väg över öppet vatten tillsammans med sin familj och massa andra person i en liten båt. Men mannen som styr båten är skrämmande och hotfull och ju längre tiden går, desto mer blir många andra lika konstiga, eller sjuka. Och vad väntar på andra sidan vattnet?

Vissa böcker ger en ont i magen och ligger sedan kvar som en liten öm kula i magen. Anette Skåhlberg är verkligen bra på att lyfta röster som inte hörs så ofta men borde höras mer. Här i formen av en ung båtflykting på väg över öppet vatten tillsammans med alldeles för många andra för den lilla båten. På vägen försvinner det många av båtens passagerare, av olika anledningar och man känner verkligen Novas rädsla och ångest inför det som händer, det som har hänt och det oväntade som väntar. Vi får inte bara möta rädslan över resan utan ser också glimtar tillbaka till vad det är som Nova och hennes familj flyr ifrån. Bara det är nog för att ge ont i magen.

På baksidan av boken står att rekommenderad ålder är 11–16 och jag tycker att det är en bra tanke. Det är en väldigt obehaglig och tänkvärd bok, och jag kommer själv ihåg hur vi fick läsa Eldens hemlighet av Henning Mankell när jag gick i femte klass. Likheterna mellan böckerna är många, även om den här är mer lättläst. Men jag var i den åldern att jag förstod att det var hemskt och det gick att diskutera runt det, men inte för ung så att det gav mig mardrömmar. Det finns mycket att diskutera efter läsningen av en sådan här bok, och det är också mycket av dess behållning.

Språket är bra och lättläst och genom boken finns också manipulerade fotografier som driver in poängen ännu lite hårdare.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna tycker väldigt mycket om den här serien, men eftersom blod inte kommer med samma oerhörda förtjusande associationer som ljud och saker som kommer ut ur andra kroppsöppningar blir inte den här boken en lika stor hit. Här är det mer skräckblandad förtjusning när de pratar om gånger de själva slagit sig så det kommit blod. Men det är roligt att lära sig om hur olika blod kan se ut och de är nog lite sura över att de inte har genomskinligt eller lila blod, ändå.

Mamman tycker: Jag gillar den här serien, för det finns så mycket att lära sig, diskutera och titta vidare på. Lotta Myrefelts lekfulla illustrationer passar bra och för fyraåringarna är det precis lagom mycket text på varje uppslag. Det här är en bokserie som kan passa bra både till förskolebarn men även barn i lågstadieåldern när det är dags att lära sig om naturen.

Tuva ser spöken och det är inte alltid så kul, men så märker hon att den nya klasskompisen Aston också har det och tillsammans bestämmer de sig för att leta efter den guldskatt som ska ha gömts någonstans i tunnlarna under Gamla stan. Men, det verkar som om allt som levde på 1200-talet inte är färdig med att vandra i de gamla tunnlarna. Och vad har huset Tuva har flyttat in i, Stiernkranska huset, för roll i det hela?

Hej och hå, vad jag hade älskat att vara livrädd för den här boken när jag var i bokslukaråldern. Tycker att den är nog så läskig nu och jag är ändå en 35-åring (om så en ganska lättskrämd sådan). Men jag måste säga att jag är barnsligt förtjust i den här boken och längtar tills mina barn är nog stora att antingen läsa den själva eller ha som högläsningsbok.

Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det är barnen som är i fokus. Tuva och Aston är bra som huvudkaraktärer för de kompletterar varandra väldigt väl och skiftar mellan att vara den som är stark och svag, modig och rädd. Jag tycker om att det är barn som är i fokus och att de vuxna finns med som stöd. Det är också bra sidospår som leder framåt och jag gillar särskilt att allt inte är svart och vitt i historien, inte bara gott och ont utan också en hel del gråzoner. Vem ska man egentligen lita på?

Jag har inte läst första delen i den här serien, men blir genast nyfiken och sugen på att göra det. Jag tycker inte att det gjorde något att läsa den här först, även om nu då första boken inte kommer att bli någon större överraskning mot slutet. Så jag föreslår väl att man läser dem i ordning men när ni väl kommer till den här boken, då har ni riktigt bra läsning framför er.

Språket är bra och flyter på och bokens 40 kapitel bara flyger förbi. Det är visserligen lite större text än det oftast är i böcker för vuxna läsare, men samtidigt är det mindre än många böcker som är för bokslukaråldern. I slutet kan vi också få läsa oss till om det verkligen finns tunnlar under Gamla stan i Stockholm eller om allt är påhitt.

Lillian bor ensam kvar i Minas hus och det känns så tyst och ödsligt jämfört med när alla rum var fyllda av andra behövande. Dessutom har hon brutit benet och har svårt att ta sig ut på egen hand. Alla vänner verkar upptagna med sitt och egentligen är hon less på alltihopa. Tills det vänder och Minas hus är fullt av liv och behövande igen.

Det är något visst med att få läsa en fortsättning på en serie och återigen träffa ”gamla vänner”. Det är lite som att man har haft en paus och nu uppdaterar varandra om vad som har hänt i livet sedan man sågs sist. Och det känns precis så när jag läser Plåster för brustna hjärtan. Flera gånger fnissar jag till för att jag har glömt bort hur mycket jag uppskattar Lillians rättframma personlighet eller hur Egorbert verkligen gör allt för dem han bryr sig om. I den här boken finns också Diwata som absolut blir en av mina favoriter i sin ärlighet men samtidigt som hon också gör allt för vännerna. Som en fin blandning mellan Egorbert och Lillian. I den här boken är det mest just Lillian och Egorbert som syns när det kommer till det gamla gänget. De andra har små inflikar här och där men här lär vi istället känna tidigare nämnda Diwata och så Sirkka med sonen Kasper som kommer in som friska fläktar.

Jag är mer förtjust i del två än vad jag var i första, Minas hus, och det har antagligen mycket att göra med att jag har lärt mig de här specifika personerna och nu kommer lättare in i läsningen. Del två i en serie brukar också bjuda in till mycket färre förklaringar till exakt allting, och det underlättar såklart också.

Även om det här är del två, är det absolut en fristående serie. Man behöver inte ha läst Minas hus för att förstå Plåster för brustna hjärtan fullt ut, men jag tycker nog ändå att det är klokt att läsa dem i ordning så inte den här delen förstör överraskningsmomenten bok ett har att erbjuda.

Språket är bra och det är fint översatt av Karin Ruthman och Maria Ruthman.

2,5/5

Elsa Beskovs liv går inte alls som hon tänker sig. Hon hittar sin sambo på garageuppfarten, där han ”leker” med hennes bästa vän och hon ger sig iväg på en resa, både mentalt och fysiskt. Av otroliga slumpar träffar hon Oprah Winfrey, en sultan och kvinnor i utsatta situationer. Men blir det verkligen som hon tänker sig?

Jag ville verkligen, verkligen tycka om den här boken för baksidan låter så fantastiskt rolig. Och den har absolut sina stunder. Specifikt förtjust är jag i huvudpersonen som är en väldigt frispråkig kvinna som använder ganska grova ord, har åsikter och är inte rädd för att uttrycka dem. Hon har aldrig dåliga intentioner i vad hon tar för sig men hennes impulsivitet och frispråkighet sätter henne ofta i klistret.

Det som gör att jag inte fastnar helt är trovärdigheten och att det är mycket mer fokus på dialog och tankar, vilket gör att det blir väldigt lite paus från Elsa och hennes personlighet. Visst behöver det inte vara helt trovärdigt det som händer, men hela den här historien är så tokig att det blir för icke-trovärdigt. Visserligen är jag väldigt förtjust i att Elsa enahanda börjar ändra på lagar i ett annat land och att hon har ett sätt att få andra att lyssna på henne men samtidigt blir det så mycket ifrågasättande i mitt eget huvud under läsningen att det är svårt att njuta av den. Det är ganska många tvära kast och vändningar som ibland kan vara svåra att hänga med i men som alla får sin förklaring i slutet. Det finns inga lösa trådar kvar i slutändan.

Persongalleriet är relativt stort men jag tycker om att de alla har sina egna speciella röster och personligheter. Som skrivet innan är det väldigt lite paus från Elsa och hennes tankar och personlighet, så om man är en sådan som vill ha mindre av miljöbeskrivningar och mer tankar är det här en väldigt bra bok. Man ska inte vara rädd för svordomar och kraftuttryck och för mig är det en frisk fläkt och får mig att skratta rakt ut många gånger under läsningen.

Fyraåringarna tycker: Från första början vägrade fyraåringarna lyssna på boken, för det kändes som att det skulle bli alldeles för läskigt. Men vi läste ändå och de älskade den och ville läsa den flera gånger till på en gång. De blev överförtjusta av illustrationerna och berättelsen och allt det mysrysliga.

Sjuåringen tycker: Det var sjuåringen som var mest pepp på att läsa den här boken av alla barnen och han blev också jätteförtjust och lyssnade igen när jag läste den för fyraåringarna. Han gillade också det mysrysliga och tyckte väldigt mycket om illustrationerna och skrattade högt flera gånger under läsningen.

Mamman tycker: Det här är ett väldigt fint sätt att visa på att olikheter inte alls behöver betyda att man inte kan komma överens och att sådant som vi ser som farligt kan tycka att det vi gör är minst lika farligt. Det är massa humor och kärlek i den här boken och både illustrationerna och man blir glad av att läsa den. Passar perfekt för målgruppens ålder och bjuder till många skratt men också tankar, precis som det ska vara.

Erik och Sirius är med om en flygplansolycka över öknen och är de två enda som överlever. En resande person hittar dem och räddar dem från en säker död. Bara det att de inte är kvar i vår värld, utan hamnar i Mokadji. Ett land i kris, där den elaka lord Mokadji vill ta över mer och mer och försöker förgöra allt sitt motstånd. Ett land med mängder av magi, spännande varelser och folkslag som kan göra helt andra saker än Sirius och Erik. Eller? Hur ska två små omagiska människor kunna hjälpa till i ett magiskt krig?

Det är ett gediget världsbygge som Mattias Olsson har gjort. Stort men genomtänkt. I början på boken finns en karta, och den kan verkligen behövas för att hålla koll på var Erik och Sirius hamnar under äventyrets gång. Det finns också illustrationer i början på varje kapitel som är oerhört vackra och som också ger en större förståelse till hur världen och dess invånare och varelser ser ut och fungerar ihop.

Som första bok i en serie (antar jag) har den en del av det som jag kallar för förstabokensyndromet men ändå inte. Det är väldigt lite dödtid mellan allt som händer, så det blir aldrig tråkigt att lära känna vare sig världen eller personerna. Däremot är det väldigt många olika personer som vi introduceras för och det kan vara lite krångligt att hålla isär dem, särskilt eftersom de har väldigt säregna namn. Men jag gillar det. Det är bra att få vara lite på tårna. Jag gillar Erik och Sirius som huvudkaraktärer och jag tycker om hur tajta de är med varandra. De får vara starka och svaga, problemlösare men impulsiva, oerfarna och övermodiga, känsliga och frispråkiga, nyfikna och intelligenta. Jag gillar också att det finns starka kvinnliga karaktärer i den här boken.

Det är tvära omkastningar och väldigt svårt att gissa vad som kommer att hända och även om det känns som att det absolut kommer att komma en fortsättning tycker jag att boken känns avslutad utan lösa trådar. Cliffhangers, absolut, men inte så att det stör. Det här är ett avslutat kapitel.

Språket är bra och genomtänkt. Man läser och läser och plötsligt är det slut. Känns inte alls som att det är över 300 sidor.

3,5/5

Per Nohrs självbiografi bär titeln En brutalt ärlig historia, och det är verkligen vad det är. Här följer vi Nohrs liv från barndomen och upp till medelåldern med allt vad det innebär. Lyckliga stunder blandas med sorg och i fokus ligger den sjukdom som håller på att ta ifrån honom allting: alkoholismen.

Det som verkligen griper tag i mig, förutom Nohrs mycket ärliga och genuina skrivsätt, är såklart det kapitel som skrivs av sönerna. Det som berättar om hur det inte alls var så osynligt som Nohr själv trodde, utan märktes tydligt att han hade problem med spriten. Där oron över faderns välmående eller till och med liv slår igenom tillsammans med så mycket kärlek att det gör ont i hjärtat.

Spännande är det ändå, att trots att självbiografin är ärlig och Nohr inte tar några förskönande genvägar när han berättar om sitt liv, präglas ändå berättelserna av lögner, svek och försök till att föra andra bakom ljuset. Men så vänder det, och kanske inte alls av den anledning man tror.

Det är svårt att läsa den här boken och inte sitta och heja på Per Nohr, hoppas att han ska få det bra och lyckas, att han ska kunna stå emot lockelsen och sitt eget inre. Och det är fint, tycker jag, att han har skrivit en så pass gripande självbiografi att den nästan känns som ett samtal där han sitter bredvid en och berättar om sitt liv istället för att man läser det från en bok.