Maria (Marias Bokhylla)

Jakob och Joakim är bröder och löser i den här boken ett mysterium. En kanin ensam i en bur hittas övergiven tillsammans med en lapp och bröderna ger sig ut i jakten på att hitta vem som är den skyldige. Någon måste ju ha ägt kaninen och valt att överge den, och någon anledning till det måste ju finnas. Vad och vem kan det vara?

Det är en spännande kapitelbok för barn i åldrarna 6–9 som har lagom stor text för att orka hänga med i och dessutom finns Kristian Hägglunds illustrationer som förstärker och förgyller Mari Bisters berättelse. Jag tycker om att det är barn som får vara i fokus för äventyret men att de också har vuxna runt om sig som de kan be om hjälp.

I slutet av boken finns också en liten informationsdel om vad katters och hundars kroppsspråk kan säga om deras humör.

Språket är bra och på en lagom nivå för målgruppen och jag tycker om att det är inblandad fakta bland allt det spännande, så man lär sig medan man läser, utan att ens märka det.

Petra bor på Cypern tillsammans med dottern Aliki. Sedan makens död har hon haft Nisha anställd som hushållerska och barnflicka och känner sig avundsjuk på relationen som dottern har med kvinnan istället för sin egen mamma. Däremot känner hon sig själv avtrubbad och vet inte hur hon ska närma sig barnet som påminner henne så mycket om hennes livs kärlek. Nisha är en av många kvinnor som kommit till Cypern i jakt på ett bättre liv och för att tjäna pengar att skicka hem till sin familj. Hemma på Sri Lanka har Nisha dottern Kumari, som hon inte träffat på flera år men som hon har regelbundna videosamtal med. Ofta hemma hos grannen Yiannis, som bor på övervåningen av Petras hus, och som Nisha har ett hemligt förhållande med. Yiannis verkar vara en bra hyresgäst, men är tjuvjägare och förser många restauranger med Sångfåglar, en olaglig delikatess.

En kväll försvinner Nisha, och när Petra försöker anmäla henne försvunnen tas hon inte på allvar av polisen och inser att hon måste försöka hitta kvinnan på egen hand. Hon får även hjälp av Yiannis, och tillsammans försöker de lära känna en kvinna som inte alls var den som de trodde och dessutom får de reda på mycket mer om de invandrande kvinnornas villkor och liv.

Christy Lefteri har bestämt sig för att vara rösten för de som inte hörs i övrigt och det är väldigt gripande. Hennes tidigare bok, Biodlaren från Aleppo, var en röst för flyktingar från Syrien och här är det kvinnor som flytt till Cypern för att få ett bättre liv. Ett liv som inte alls blir som de tänker sig, de flesta av gångerna.

Persongalleriet är visserligen ganska stort men det är Petra, Yiannis och Nisha som framträder tydligast. Petra och Yiannis är berättare i varsina kapitel men Nisha är den som kommer igenom i varenda ett av dem. Jag tycker om Petras karaktärsutveckling för hon är väldigt svår att tycka om från början, men mot slutet är hon mycket mer mänsklig.

Språket är bra och flyter på, det är en bok som är svår att sluta läsa. Det är gripande livsöden och en spännande historia att läsa och försöka hjälpa till att nysta ut. Mot slutet har jag andan i halsen och hoppas hela tiden på det slut jag vill ha. Översättningen av Nika Abiri är strålande och det känns inte som att det saknas något genom att läsa översättningen.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna tillbringade väldigt stor tid av boken med att fråga mig om varje fågel fanns på riktigt, och ifall jag har sett dem. Men de tycker att det är jättekul att lära sig om vilka som är hanar och honor och kände igen några stycken senare när vi tittade ut mot fågelbordet som fortfarande stod ute.

Mamman tycker: Äntligen en djurbok med djur som jag har sett (utom steglits, tydligen) på riktigt i det fria och kan känna igen. Nyttigt även för föräldrar att få känna sig småduktiga.

Jag tycker om upplägget på den här boken. Det är lagom mycket fakta om elva olika småfåglar för att barnen ska orka hålla fokus under hela läsningen och tillsammans med de oerhört söta, färggranna och detaljrika illustrationerna blir läsningen bara en enda stor glädje. Den här boken passar absolut till förskolor som vill prata om vår närnatur, men kan också vara en bra grund till att lära sig om fåglar eller natur i de yngre skolåldrarna också, när man behöver kort men bra fakta.

För den som är ens det minsta lilla historiskt intresserad, är det här en mycket läsvärd bok. Det är väldigt upplyftande att läsa en bok som tar upp helt andra saker än många böcker som försöker täcka in så stor del av världens historia, när det faktiskt inte är särskilt mycket fokus på andra världskriget och nazismen.

Dessutom, är det ett stort plus att Terje Tvedt har valt att främst inte alls ta upp den västerländska historien utan riktar strålkastarljuset på de tidiga civilisationerna och varför de gick under (ledtråd: det har inget att göra med att de inte hade den västerländska ”riktiga” civilisationens grund), det Osmanska riket och Ming-dynastin men också kolonialismen och om USA:s storhet är i fara.

Allt är nerkokat och snyggt genomgånget. Det är lätt att hitta det man är intresserad av om man inte vill läsa från pärm till pärm (men jag rekommenderar att man gör det, för det finns många bra tankar att ta del av) och också mängder av noter och tips på vidare läsning. Till varje ny del finns också en karta för att lättare kunna orientera sig var i världen vi har hamnat här.

Jag gillar att Tvedt inte är rädd att tala om vad som har gått fel, och ibland också vilka som är att skylla för det. Ibland är det naturen, och den är ju svår att rå på trots att vi alltid har försökt göra just detta, men ibland är det också människan och kanske framför allt det stora gudskomplex som den västerländska mannen (främst) har haft genom tiderna som fått honom att tro sig bättre än någon med annan hudfärg och kultur. Här kan vi också finna förklaringar till varför det inte har uppstått sådant som massproduktion av textilier på andra ställen än England vid exakt samma tid, trots att kunskapen borde ha funnits (ledtråd: inte heller här är det för att England var mer sofistikerat än t.ex. Indien pga hudfärg eller religion) och andra liknande små nedslag.

Språket är bra och lätt att hänga med i, Lars Ahlströms översättning flyter på bra.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna tycker att det är jättekul med djur och frågar på varenda sida om djuren finns på riktigt (och får svaret att ja, men de är nog inget vidare på instrumenten). De skrattar och tycker det är kul från början men orkar inte riktigt lyssna på hela boken.

Mamman tycker: Jag tror nog i all ärlighet att det här var en bok jag uppskattade mer än vad barnen gjorde, men det var nog också för att jag har bättre koll på instrumenten och tycker det är jättekul att läsa bra rim. Julia Groth har ett bra flyt i sina rim och de är fulla av humor. Det är också illustrationerna. En bok att bli glad av och att lära sig av, för det finns många instrument man inte direkt har top of mind.

4,5/5

Helena är på semester i Vimmerby tillsammans med sin man Stefan och deras två barn. Egentligen brukar de åka till Öland varje år, för Stefan tycker om rutiner, men det här året har Helena sett till att de istället är på Astrid Lindgrens värld. När det dyker upp sex vita nejlikor utanför husvagnen börjar hon bli riktigt nervös.

Rebecca är bloggare och föreläsare och bor i Vimmerby tillsammans med man och dotter. Hon kämpar mot näthat och räknar ner dagarna tills de sex vita nejlikorna ska hamna hos henne, som de gör varje år.

William Johnson växte upp i Vimmerby, men har haft en avstickare i Stockholm. Nu har han och sambon Josephine flyttat tillbaka till hans hemort där han arbetar för polisen. Hon talar om för honom att de ska få barn, men han hinner knappt glädjas över det innan det sker ett mord i den idylliska sommarstaden. Medan Josephine sitter hemma ensam försöker hon hitta så mycket information som det bara går om hennes egen mamma, som dog i bröstcancer när hon var liten.

Dessa fyras perspektiv blandas med en okänd kvinnas, en kvinna som blivit bortförd av Honom, och vi följer med resan ända från kidnappningen och en herrans massa år framåt, och med Helenas älskares lite då och då.

Det är ganska många olika perspektiv att hålla reda på i den här boken, och det kanske är den stora nackdelen. Men jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket. Det är tydligt avgränsat vem det är som är i fokus och alla lever så olika liv, eller känsloliv, att det är lätt att hålla koll på vem som är vem ändå. Jag tycker om det spretiga persongalleriet där deras karaktärer lätt kommer fram. Jag är förtjust i William som huvudkaraktär men tycker också om Josephine väldigt mycket. Helena är det lätt att känna sympati för men även Rebecca.

Något jag verkligen gillade med den här boken var att jag fick känna mig supersmart, och sedan superlurad, i flera omgångar. Vissa saker kunde jag räkna ut ganska snabbt men hur allt hängde ihop det fick jag inte ihop alls förrän i slutändan och jag blev på riktigt överförtjust över slutet.

Språket är bra och flyter på, och eftersom perspektiven hela tiden ändras så är det väldigt lite transporttid i boken, vilket jag gillar. En riktigt bra debutroman från Michaela Winglycke. Och hur titeln hängde ihop med alltihopa tycker jag också är otroligt välskrivet och genomtänkt.

Det namnlösa berättarjaget söker, i Hanna Johanssons debutroman Antiken. Hon söker efter sig själv, en plats att känna sig hemma och tillfreds på och efter den stora kärleken. Fastän hon är i trettioårsåldern – något vi enbart får reda på genom att läsa bokens baksidestext – har hon vare sig hittat en egen identitet eller den där himlastormande äkta kärleken.

Hon tror sig hitta den i Helena, en konstnär som hon ska intervjua till sitt arbete, ända tills hon reser till Ermopolis i Grekland där Helena har ett hus och lär känna Olga. Olga, Helenas femtonåriga dotter blir mer och mer i berättarjagets fokus och besattheten som alldeles nyligen har funnits kring Helena byter fokus. Berättarjaget och Olga inleder en smygande relation. Helena får inte veta något. Hon litar inte på dottern och är rädd att hon ska fly om inte Helena vet var hon är jämt. Enligt baksidestexten verkar det ske ganska direkt när hon möter Olga men det tar lång tid. Från början avskyr berättarjaget Olga utan att ens ha träffat henne. Hon är avundsjuk på relationen mellan mor och dotter, tycker att Olga verkar outhärdlig och tråkig och vill ta över platsen som mer älskvärd dotter men i takt med att Helenas personlighet blir mer och mer överdriven och oattraktiv blir Olga som en mytisk varelse som lockar med sin tystnad och mer inneslutna personlighet. Den sköna Helena har inte växt upp till en vacker svan utan snarare en raljerande och ensam tant som inte fått det liv hon velat och istället förbittrar sig över det hon ser som andras svagheter och karaktärsbrister. Istället för att som Prins Paris, ge ett äpple till den vackraste kvinnan, Helena, delar berättarjaget granatäpplen med Olga.

Antiken är uppdelad i sex delar, där alla är namngivna efter något som knyter ihop vad eller var som det händer. Kapiteluppdelningen är flytande med en del längre och en del kortare, utan kapitelrubriker eller annat som talar om vad som ska hända. Det enda som är verkligt konstant är berättarjaget som hela tiden guidar oss igenom sina tankar, känslor och osäkerheter. Generellt är det ett mycket litet namngivet persongalleri. Utöver Helena och Olga finns också vännen Josef och hans före detta partner Alain. Alla andra flyter liksom förbi i periferin. Och det är väldigt passande eftersom de enda som egentligen spelar någon roll för berättarjaget är hon själv, Helena, Olga och i viss mån också Josef.

Språket är poetiskt, tänkande och melodiskt. Världen är svart som körsbär, något hon trott varit slutet är egentligen början. Samtidigt bryts det ibland av med fula ord och ännu fulare tankar men det är också en del av tjusningen. Att följa en persons tankebanor, utan att egentligen veta mycket om personen i fråga. Vi vet ingenting. Inte ålder, inte namn, knappt ens kön utan det får man utläsa av kontext och baksida. Språket är en av bokens stora behållningar och även om det är en genre som jag inte i första hand skulle ha valt att läsa är jag glad för att jag gjorde det. Det biter sig liksom fast och gör att man fortsätter läsa och sjunka djupare och djupare in i sig själv.

Att spelplatsen är Grekland är passande för romanens namn, och känslan i den går också lätt att känna igen från den tiden. Något vardagligt och igenkännande, som Aristoteles tanke om tragedier. Men här dör ingen. Förutom berättarjagets hemmahörighet i slutet av boken.

Det som går att fråga sig, är hur vi som läsare skulle ha reagerat om berättarjaget hade varit en man. Besattheten av Helena är på något sätt förståelig, då kärleken dem emellan är platonisk och snarare handlar om sökandet efter en moders kärlek och en familj att höra hemma i. Men Olga är bara femton år och oskyldig. Hon är intelligent, det säger även berättarjaget, men hon är naiv och har inte fått uppleva särskilt mycket. Där Helena är, där är också Olga. Hon har inget annat val. Alltså är hon väldigt lätt att manipulera och det är inte heller konstigt att den första som ger henne positiv uppmärksamhet också blir hennes första kärlek. Berättarjaget känns ibland stolt över att vara Olgas första, någon som för alltid kommer att etsa sig fast i hennes minne. Men gör hon det av bra orsaker? Det är den stora frågan. Och det får det också att lämna en liten fadd smak i munnen på mig, som om det där vinet som de pimplar i stora delar av boken har stått framme lite väl länge och hunnit bli dåligt, men inte så dåligt så att det inte går att dricka.

Det finns böcker som man vet att man bör läsa i sin ensamhet, för att inte sitta och gråta ögonen ur sig under pendlingen till jobbet, till exempel. Här har vi en sådan. Karin Hägglund skriver naket, rått och ärligt om hur det är att förlora en nära anhörig till cancer, precis när det känns som att livet borde ha börjat.

Så skilde döden oss åt : Mardrömmen cancer mitt i livet visar tydligt på att vem som helst kan drabbas, oberoende av hur sportig man är, vilken ålder eller annat. Karins man Peter drabbas av en sort som de flesta är mycket äldre när de får, men det bryr sig inte cancern om.

Det är väldigt ärligt och hjärtskärande att ta del av Karins tankar innan, under och efter cancerdiagnosen och sjukdomen och det är också nyttigt att få ta del av den. För det är det som är svårast, att veta hur man ska hantera någon som har fått ett så ödesdigert besked. Flera gånger under läsningen behöver jag lägga bort boken för att det inte ska bli alldeles för tungt. Men det är inte bara sorgligt. Det är hjärtevärmande att se stödet Karin och Peter har, det är roligt att ta del av deras humor och kärleksfulla gnabb sinsemellan och det ljusar upp det mörka i tillvaron, även under läsningen.

Språket är bra och på en lagom nivå. Det känns verkligen som att Karin sitter bredvid och berättar sin historia, bara för mig. Och det är fint att ta del av.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna skrattar gott åt alla roliga illustrationer och fakta i den här boken och frågar i stort sett på varje uppslag vad djuret säger (och om det finns på riktigt).

Mamman tycker: Det här med böcker som lär ut saker samtidigt som de är roliga, är perfekta för den här åldern. Och dit hör definitivt den här boken. Rickard Bloms humoristiska illustrationer till Sara Åhlströms kortare, och också humoristiska, faktatexter. Ett extra plus till att djuren också får säga något på varje uppslag.

Sara hittar sin man Henrik i farstun, mördad. När polisen frågar henne om hon har någonstans att ta vägen ringer hon till sitt ex, Peter, som hon var tillsammans med innan hon träffade Henrik, utan att tänka på att det kan verka misstänkt. Snart tas Peter in för förhör eftersom de hittat bevis som tyder på att han har pratat med Henrik. Samtidigt tar Sara saken i egna händer när hon känner att polisen inte gör nog mycket eller hamnat på rätt spår. Kan verkligen hennes pappas försvinnande ha något med saken att göra, det hände ju för så länge sedan?

Ibland är det dumt att döma hunden efter håren. Jag har generellt väldigt svårt för böcker med fotografier som omslag och brukar med andra ord väldigt sällan plocka upp en sådan. Men, jag är väldigt glad att jag gjorde det den här gången. Det är en väldigt spännande berättelse som Margareta Mörck har skrivit ihop och jag tycker allra mest om att den känns trovärdig rakt igenom. Det är inget överdrivet våldssnack, inga överdrivet förnedrande manliga poliser eller sådant utan bara rakt igenom en spännande och välskriven berättelse.

Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om hur Mörck knyter ihop säcken när det kommer till vad som hände för alla år sedan och vad som hände nu. Sara som huvudkaraktär är också bra. Hon är inte perfekt på något sätt och gör kanske inte heller allt rätt, men lyckas med lite hjälp av andra att lösa mysteriet. Fram mot slutet sitter jag med hjärtat i halsgropen och hoppas att allt ska lösa sig, och att det inte ska bli ett sorgligt slut.

Språket är bra och flyter på, och jag tycker om tempoväxlingarna genom boken. Ibland behövs det lite mer långsamma och vardagliga saker för att det som är spännande ska stå ut på riktigt.