Maria (Marias Bokhylla)

Violette, Vidar och Vanessa är trillingar. De flyttar ut på landet tillsammans med sin pappa, till ett hus där gamla sjuka faster Inga bor. Hon kan inte prata efter att ha ramlat nerför trappan några år tidigare. Violette har alltid sett syner, men nu när de bor i pappans barndomsby brakar de lös och kommer nästan hela tiden. Något är i görningen, men Faster Inga kan inte förvarna barnen för det som kommer hända. Och vilken roll spelar naturreservatet Helvetesbrännan i det hela?

Eva Salqvist har en otrolig förmåga att väva samman verklighet och övernaturlighet på ett väldigt naturligt sätt. Här finns Violettes syner som får ta plats i det övernaturliga, tillsammans med ett verkligt spännande äventyr med Faster Ingas försvunna syster Maj och en gömd skatt.

Persongalleriet är lagom stort, och jag gillar att det är trillingar som får vara i centrum och att det också är de som får lösa mysteriet. Det är spännande och det är småläskigt men det går faktiskt inte att sluta läsa. Texten är lagom stor för målgruppens ålder och jag tycker också om att jag som vuxen inte har några som helst problem att bli fast i texten och vilja veta exakt vad som händer.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna är väldigt förtjusta i serien om Lilla Bebin, så blev väldigt glada när den här dök upp. Igen får de vara med och peka och lista ut saker och det är så roligt att försöka räkna ut vem det är som är leksakstjuven.

Mamman tycker: Interaktiva böcker där barnen får vara med och peka och gissa är alltid roligt och speciellt när det ligger på en lagom nivå som den här gör. Det finns små ledtrådar och gissningslekar längs vägen för att hitta boven och dessutom är det lätt att prata om det här med att ta leksaker som någon annan leker med utan att fråga först och hur det kan kännas för den som blir av med leksakerna.

Johanna Lundqvist Björns väldigt söta illustrationer passar perfekt till den här typen av bok och Catharina Larsdotter Noréns berättelse är väldigt bra för målgruppen och kanske även yngre läsare.

3,5/5

Emilia fyller snart trettiofem och börjar känna hur den biologiska klockan rusar iväg. Vännerna har träffat den rätta och slår sig till ro och hon vill också gärna träffa sin livspartner, men Tinderdejterna ger inget. Och egentligen vet hon väl det också, men eftersom hon verkligen längtar efter den stora kärleken försöker hon också lite för länge med hopplösa fall.

William däremot, han verkar ha allt utåt sett. Han har en fru och väntar på att surrogaten ska föda deras barn. Men när han och Emilia möts på en fest, börjar han ifrågasätta allt och ta dåliga beslut som han ångrar men kan inte sluta.

Det här är en snabbläst bok med flyt och jag ska helt ärligt erkänna att jag trodde jag visste exakt vartåt det barkade tills jag kom fram till slutet. Och jag hade fel! Är mycket förtjust i just slutet men det finns också mycket annat jag gillar i den här boken. Att Stark inte räds för att ta upp jobbiga känslor i samband med åldrande (även om trettiofem inte är en ålder) och att vara ensam när ”alla andra” har hittat sin person, om svårigheter att få barn men också otrohet och förhållanden som kanske inte är superlyckade, även om det ser ut så.

Där solen skiner finns inga skuggor är en fin debutroman om att allt inte alltid är så perfekt som det verkar, och visst är det så att det som skiner starkast verkar absolut perfekt men även solen har ju som bekant sina fläckar.

I den tredje delen av fantasyserien Porten Tidochrum, som riktar sig till läsare i åldern 6–9, kastas vi direkt in i äventyrets fortsättning. Charlie Stjärnhav och hans lilla följa kommer djupare in i Den Förbjudna Dalen och det är svårt att veta vem de egentligen kan lita på. Och vad är det som händer med Charlie, vad är han för något?

Jag ser absolut fördelarna med att dela upp den här serien i kortare böcker med tanke på målgruppsåldern, men samtidigt kan jag sakna att läsa det här i ett svep i en enda bok i och med att det är ganska korta delar.

Det är spännande och full fart från början till slut och jag tycker om att Charlie är den som är människa (eller?) och alla andra runt om honom är något slags djur. De har en så fin relation med varandra och Charlie lyssnar verkligen på sina vänner, vilket är inspirerande och fint. Persongalleriet är lagom stort och det är lätt att veta vem som är vem. Charlie är modig men inte för modig och han är inte heller rädd för att be om hjälp eller visa känslor. Och det är så positivt för en manlig huvudkaraktär och speciellt med den målgruppen som serien har. Så viktigt att vi lär våra söner och pojkar runt om oss att det är okej att vara rädd, ledsen eller för all del jätteglad. Känslor är okej, och det blir bara bättre om vi inte bär dem inom oss.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna är egentligen lite för stora för den här typen av böcker, men det bryr de sig inte ett dugg om. Den här serien gillar de, eftersom den är på rim (deras stora grej just nu) och att den är både lite spännande och humoristisk. De skrattar högt och älskar att upptäcka rimorden.

Mamman tycker: Ibland är det skönt när böckerna barnen väljer ut inte är överdrivet komplicerade, speciellt de där gångerna de kommer på att de vill läsa en bok precis när de egentligen borde sova. Och då är den här perfekt för även mina, lite större, barn. Det är spännande utan att vara läskigt, det är humoristiskt på rim och det är fina och ändå ganska dova illustrationer som inte får dem att vakna till alldeles för mycket. Jag själv är väldigt förtjust i att det är väldigt svårt att gissa vem det är som kan låta i natten av den första bilden men att allt får sin ”logiska” förklaring när djurbilden kommer.

Jonna är häst. Hon är trettonåriga Fannys häst. Men efter en olycka är det inte längre Jonnas själ som lever i hästen utan Fanny. Fanny som inget hellre vill än att få se sin mamma skratta och le igen. Men hur gör man det som häst egentligen? Speciellt när mamma inte vill lyssna på det örat och lämnar iväg sin dotters häst för att hon inte orkar se på henne längre. Och hur orkar man, som trettonåring, ha tålamodet att vänta på rätt tillfälle såsom nästanängeln mormor vill?

För den hästintresserade kan jag tänka mig att det här är en riktig guldgruva till bok, för den får läsaren att tänka efter när det kommer till känslor och humör hos hästen och vad de egentligen vill. Jag tycker om bakgrundsberättelserna och att karaktärerna är så väl genomarbetade. Jag tycker också om att Sommarström inte har varit rädd för att ta upp dåliga erfarenheter och mörka hemligheter.

Nioåriga Maria, som verkligen älskade hästar, hade tyckt mycket om den här boken. Det känns att det är ett tag sedan jag var i den här fasen, för det är lite väl mycket häst för mitt vuxna jag, men jag uppskattar den ändå som en väldigt välskriven och tänkvärd debutbok.

I Sierra Nevada i Colombia bor indianflickan Miradora i byn Katanzama. I det här äventyret letar hon efter en sten som hon har fått och som hon tror är magisk. Hon måste hitta den innan det blir mörkt. Medan hon letar tar hon oss runt till olika platser i byn. Vi får både se skolan, som byggts av snälla människor från Suecia (Sverige), platsen där hövdingen brukar berätta historier och kaffeplantagen där hennes föräldrar och farmor jobbar. Genom hela historien berättar författaren (och fotografen) Yamile Lindgren om kulturen och det vardagliga livet för en ung flicka i stammen Arhuaco.

Jag gillar den här idén väldigt mycket, att istället för att illustrera med ritade bilder, istället låta fotografier tala. Det gör att allt känns mycket mer verkligt, även om just Miradora är påhittad och flickan egentligen heter Yeiris. Det är så viktigt för barn att få kunskap om andra levnadssätt, kulturer och platser och det här är ett verkligt fint sätt att göra det på.

Dessutom är det ju ett plus att en del av intäkterna går till att starta nya skolor i Colombia för att fler ska få möjlighet till utbildning.

Anja är sjuttio år och har bara ett år kvar att leva … sa läkarna för tre år sedan. Nu hoppas hon på att hon ska ha nog lång tid till att återigen möta den stora himlastormande kärleken som hon brukar få skymten av varje alla hjärtans dag, och som hon har gjort ända sedan hon var femton år. Ingen kan mäta sig med ”Alan”. Ingen. Men ska hon verkligen gå emot alla odds och ta sig igenom en alla hjärtans dag till i livet?

Jag har läst flera av Lovisa Wistrands böcker sedan innan och tycker mig känna igen hennes stil ganska bra numer, och jag tycker att hon träffar mer och mer rätt för varje ny bok jag läser. Det finns ofta en kvinnlig huvudkaraktär som är rapp i käften och har svar på allt, är lite åt det äventyrliga hållet och bra på att klättra och hitta på saker. En som inte bryr sig så mycket om vad alla tror och tycker om henne. Så är även Anja, och jag gillar det. Det passar så bra på henne.

Persongalleriet i övrigt är alldeles lagom stort och jag är mycket förtjust i att fokuset ligger på just Anja och ”Alan”, alla andra är mera periferibilder och det gör att den kärlek hon känner för honom får ännu mer fokus och betydelse, tycker jag.

Språkligt är det här en väldigt lättläst och snabbflytande bok och jag ville verkligen inte lägga ifrån mig den. Den fungerar som feelgoodböcker gör generellt, den är som en varm filt och man förstår vartåt det bär mot slutet men det är ändå resan dit som är riktigt speciell. Och slutet hörni, slutet. Jag är så arg och så glad samtidigt, så det finns inte. Jag tycker om att Wistrand inte räds för att låta det bli sorgligt och mörkt emellanåt, för glädjen sipprar hela tiden igenom.

Måste också nämna omslaget, som är ett av mina absoluta favoriter någonsin, tror jag. Michael Ceken på Tegel & Hatt har verkligen lyckats, även om jag har hört att många tror att det är mer en romance på grund av omslaget. Men jag håller inte med, för mig andas det kärleksfeelgood.

Fyraåringarna tycker: ”Oj, mamma. Är det därför du säger att vi inte ska springa ifrån?” Den här boken behövde alltså mina fyraåringar för att förstå lite mer att vi inte bara säger saker till dem, utan att det faktiskt också finns en anledning. De tycker väldigt synd om Melker som inte hittar hem och tycker också att det är väldigt dumt att han inte gör som han har blivit tillsagd. Men vilken tur att det går bra!

Sexåringen tycker: Sexåringen tycker att det är konstigt att Melker inte hittar hem från lekplatsen, för det skulle minsann han som kan allt göra. Även om han börjar bli lite för stor för den här typen av böcker, tycker han att den här är väldigt mysig att lyssna på och tycker också synd om Melker till slut, för det är ju jobbigt att komma bort.

Mamman tycker: Böcker är ett fantastiskt medel för att ta upp och diskutera saker som kanske i andra lägen mer låter som tjat i barnens öron. I det här fallet att stanna där man blivit tillsagd och inte springa iväg, hur säker man än är på att hitta rätt. För i mörker och i snö, kan faktiskt allt se lite olika ut mot vad man är van.

Jag gillar böckerna om Melker. Det gör barnen också, vilket såklart gör det extra mysigt att läsa dem. Maya Jönssons fina illustrationer till Anna Lundgrens mysiga berättelse gör att man egentligen bara vill krypa under en filt med barnen och sen säga att det är dags för varm choklad.

Fyraåringarna tycker: Bajs är alltid hysteriskt roligt och vi har flera böcker på temat sedan innan, men det kan. aldrig. bli. för. mycket. bajs. Därför blev det här en supersnabb läsning, och omläsning, och omläsning. De var speciellt förtjusta i illustrationerna och skrattar högt många gånger.

Sexåringen tycker: För sexåringen är också bajs det absolut roligaste som finns (okej, lego, minecraft och ninjago kommer nog före men det är inte med mycket). Han tycker också att det är en rolig bok och skrattar också högt flera gånger.

Mamman tycker: Det tacksamma med en bok om bajs, är att barn i mina barns ålder automatiskt kommer tycka att den är fantastisk. Den hann knappt komma innanför dörren innan vi hade läst den flera gånger, och barnen skrattade lika högt varenda gång. Jag tycker om att den inte bara är för de yngsta, utan att det finns fakta om bajs på varje uppslag som också kan lära oss något om hur olika det kan vara.

Illustrationerna är visserligen lite barnsliga, men det gör ingenting för de passar perfekt till den här boken och barnen älskar dem.