Maria (Marias Bokhylla)

Fyraåringarna tycker: Mina fyraåringar är visserligen ganska lättimponerade, men jag blev ändå glatt överraskad över hur mycket de tyckte om den här boken. Vi har läst den flera gånger och de har dessutom fått mormor att läsa den för dem också (hon tyckte också att den var jätterolig). De tycker så synd om draken som inte får vara hjälte och hurrar glatt när han ramlar över lösningen.

Sexåringen tycker: Sexåringen skulle absolut inte lyssna från början utan satt och tittade i en annan bok. Men det tog inte lång stund i högläsningen innan han satt bredvid och när den var slut ville han höra från början så att han fick se bilderna till också. Rakt igenom historien skrattar han högt och tycker att det är jättekul att det finns en massa andra sagor omnämnda som han känner igen.

Mamman tycker: Den här köpte jag på bokrean, bara för att jag tyckte om titeln och omslaget. Och jösses, vad glatt överraskad jag blev när jag läste den med barnen. Den är jätterolig och jag tycker verkligen om att draken inte alls vill ha samma lika och alltid vara boven i dramat utan vill vara hjälte och försöker hitta någon att hjälpa.

Illustrationerna är humoristiska och full av karaktär och det är lätt att känna igen de andra sagorna som omnämns i berättelsen.

Lucinda Riley har (hade) en magisk förmåga att skriva oerhört långa böcker men att få dem att kännas mycket kortare. Allt liksom flyter på rakt igenom och det känns inte betungande att det är så många sidor, för det finns inget som känns onödigt eller på fel plats.

Här följer vi Greta, Cheska och Ava. Tre generationer kvinnor som alla har sitt bagage och olika erfarenheter av att vara kvinna i samma familj. När Cheska är i tonåren råkar hennes mamma Greta ut för en olycka. Nästkommande trettio år går Greta sällan ut från sin lägenhet om inte hennes vänd David är där och tar hand om henne och hon minns ingenting om sitt liv innan olyckan. David tar med henne till släktgodset Marchmont Hall i en förhoppning om att det ska hjälpa henne minnas när hon kommer till en välkänd plats och under en promenad stöter hon på en grav där hennes son vilar och minnesbilderna börjar återvända.

Här blandas nutid med dåtid på ett snyggt sätt. Vi får följa vad som händer från Gretas ungdom, hur hon hamnar på Marchmont Hall för första gången och hur hon tar sig därifrån, hur hon uppfostrar Cheska som blir barnstjärna och med hjälp av David pusslar hon ihop vad som har hänt efter olyckan och som hon missat genom att hålla sig undan.

Det är verkligen en bok som bara flyger fram och jag känner mig totalt indragen i allas livsöden. Någonting som jag verkligen tycker om med Lucinda Riley är att hon inte räds att ta upp svärta och mörker, svåra erfarenheter eller olika sjukdomar och vad som kan hända om man antingen ignorerar dem eller inte försöker ta hand om dem. Jag tycker också om att det inte finns någon person i den här boken som är perfekt utan alla får ha sina brister.

Språket flyter också på fint och Anna Thuressons översättning är verkligen jättebra.

Sexåringen tycker: Det sexåringen verkligen gillar med den här boken är att det är mycket bilder. Det är fartfyllt och spännande och det tycker han också om. Det ska helst hända saker hela tiden och det gör det här. Dessutom vet man aldrig vad som kommer på nästa uppslag så det är fullt av fantasi. Han är superpepp på att försöka hoppa till månen när studsmattan kommer fram igen till våren.

Mamman tycker: Den här är en väldigt bra övergångsbok för barn som är för ”stora” för bilderböcker för den yngre målgruppen men som kanske inte riktigt är redo för kapitelböcker än, eller för den som behöver många illustrationer för att orka lyssna. Och det är en rolig bok, med väldigt roliga illustrationer.

Jag tycker väldigt mycket om att det är så fantasifullt och spännande rakt igenom och jag tycker också om att Hedda inte är världens modigaste utan måste möta sina rädslor när hon plötsligt hamnar på månen, och växer genom det. Det är en viktig sak att tänka på, oavsett hur gammal man är.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna tycker att det måste vara jättetråkigt att inte ha en bra lekplats när man går i skolan och att inte ha en kompis där. Det är såklart svårt att förstå för dem som har sin bästa kompis med sig nästan exakt hela tiden, men de tycker om berättelsen och att morfar stickar, precis som deras mormor gör.

Sexåringen tycker: Sexåringen började förskoleklass i höstas och har stor förståelse för att det kan vara läskigt med något nytt. Han tycker att det är jättekul att morfar stickar saker (för det gör hans mormor) och tycker om att morfar har upptäckt något som gör att man kan få en ny kompis. Den kanske inte är riktig nog fartfylld för att han ska vara helt inne i den, men den gav honom saker att tänka på när det kommer till kompisar.

Mamman tycker: Jag tycker om böcker som inte räds att ta upp svåra problem. Här är det utanförskap som gäller och hur läskigt det kan vara med något nytt och okänt men också hur en liten detalj kan göra att allt vänder.

Jag tycker om illustrationerna som låter berättelsen lysa genom att bilderna är mer nedtonade och inte alltid så detaljerade (men att man tydligt ser den röda mössan). Jag är också förtjust i att det inte är ett namngivet barn, vilket får det att kännas mycket mer nära.

4,5/5

Felet med Eden är första delen i en dystopisk serie med målgruppen unga vuxna, men den fungerar även alldeles utmärkt för äldre läsare, och antagligen även en del längre.

Något jag uppskattar med den här serien är att det börjar pang på och att det händer saker redan från början till slut. Annars är ju det någonting som kan vara faran med första delen till en serie när en ny värld måste etableras. Här får vi följa Ava, som redan från början ställer sig skeptisk till Eden, det paradis hon ska ha hamnat i där allt är rättvist. Men är det verkligen det? Eden premierar kunskap, men tycker att empati är roten till varför världen som den var tidigare gick under.

Persongalleriet är visserligen ganska stort, men jag tycker att det är tydligt vem som är vem och varför de är med. Ingen person är med utan anledning och inga röda trådar lämnas fladdrande i vinden mot slutet av boken. Det är avslutat, även om det är en massiv cliffhanger och något som får mig att direkt vilja läsa en uppföljare (som inte har kommit ut än, the horror!!). Jag uppskattar Avas personlighet som huvudkaraktär. Hon ställer frågor och går inte med på det som har bestämts ska vara rätt. Jag gillar också Kenji, men ställer mig lite frågande till att det alltid måste finnas kärlekshistorier och kroppskommenterar. Jag tror att den här boken hade kunnat vara minst lika bra utan, även om jag tycker om hur det utvecklar sig.

Något jag verkligen tycker om, är hur E.P. Uggla inte räds för att ta upp jobbiga saker, som sorg efter döda familjemedlemmar, ofrivilliga sexuella handlingar och misär. Samtidigt tas också mycket fina saker upp, som empati (hur ovälkommen den än är i ett samhälle), vänskap och civilkurage.

På omslaget står det ”En Hungerspelen för 2020-talet” och det kan jag absolut tänka mig stämmer, i och med att det här också handlar om att tävla för sin egen vinnings skull och för att få leva det bästa livet som man kan. För även om Ava har hamnat högst upp i pyramiden, finns det många som inte alls har det lika bra.

Felet med Eden släpps perfekt i och med den halvdödsdömda känslan som har kommit med Covid-19-pandemin. Även här möter vi en värld efter en pandemi, och vi kan ju bara hoppas att det verkligen, verkligen, verkligen inte är åt det här hållet vi är på väg.

Språkligt sett är det en väldigt bra bok och passar målgruppen bra utan att vara ett för svårt språk eller för lätt heller för den delen.

Och vad är egentligen felet med Eden? Jo, det allra, allra mesta. Omslaget däremot, är det minsann inget fel på. Johan Leion har skapat ett oerhört snyggt och tilltalande omslag som man nästan skulle vilja ha på väggen.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna skrattar åt berättelsen och illustrationerna. De tycker att kostymnissarna är roliga som inte ens verkar ha sett gräs innan men tycker att det är dumt att de skräpar ner. Men de kan städa, för de har faktiskt medaljer från förskolans skräpplockardag!

Sexåringen tycker: Anna Södergård är en av sexåringens favoritillustratörer så den här boken lästes mycket snabbt. Han har väldigt roligt åt alla miner och åt berättelsen, men tycker att kostymnissarna är riktigt dumma som skräpar ner och egentligen inte frågar om lov. De bara antar att de får använda andras saker, och det är ju inte okej!

Mamman tycker: Anna Södergårds illustrationer får mig alltid på bra humör när det kommer till barnböcker. Och de passar perfekt ihop med berättelsen som är full av humor och tokigheter. Jag gillar att det går så lätt att hitta saker att diskutera på barnens nivå. Nedskräpning, att ta över något som inte är ens eget, att ta något utan att fråga, att våga säga ifrån när något inte känns bra, vikten av att kunna slappna av. Det finns många infallsvinklar här, men de tar inte över berättelsen.

Genom tiden, är en serie böcker där barnen Saga och Emil är på olika utflyktsmål i Sverige tillsammans med sin mamma. Ofta går de någon slags guidad tur och plötsligt dras de in i ett historiskt äventyr, där de istället guidas av en figur från den svenska folktron. I slutet av boken finns dessutom faktasidor med information om den plats familjen har besökt och om de mytiska väsen vi mött.

I Nattjakten : Glösa är familjen i Glösa Älgriket, en stenåldersboplats mellan Östersund och Åre. Mitt under den guidade turen blir barnen förda bakåt i tiden av en älva för att hjälpa till. Ett barn har krupit iväg från boplatsen och är på väg rakt mot fångstgroparna där älgjakten alldeles strax ska starta. Dessutom finns korpen Nattramn som väntar på barnets själ.

Det här är en fantastisk serie på många sätt. Dels är den väldigt spännande och full med tidsresor och övernaturligheter (vad kan ens finnas att ogilla med det?) men att det dessutom är baserat på fakta gör det hela ännu lite bättre. Det är en lärorik serie och jag kan absolut se den väcka historiskt intresse hos målgruppen, och kanske till och med hos lite äldre läsare. Jag, som historiskt intresserad, lär mig saker och har kul längs vägen. (Men jag skulle nog behöva prata med mina låg- och mellanstadielärare om varför i hela friden vi alltid åkte till Jamtli, men aldrig till Glösa Älgriket).

Språket passar bra för både genre och målgrupp och Johanna Arpiainens illustrationer passar perfekt till Anna-Karin Karlssons berättelse. Jag gillar också att hela serien är färgkoordinerad och att illustrationerna inuti följer färgskalan på utsidan.

Diana har tillbringat de senaste sju åren med att volontärarbeta i Afrika och trivs med det livet. Men nu har hon, relativt ofrivilligt, återvänt till Sverige för november och december. Tillbaka till sitt gamla rum hemma hos mamma, som hon har en väldigt ansträngd relation med och dessutom ska de fira jul ihop. För att ändå ha något att göra, har Diana tagit ett vikariat på akutmottagningen på ett sjukhus och tänker sig att bara låta tiden gå och sedan återvända till Afrika. Men hon förväntar sig inte att hon plötsligt ska börja känna sig hemma igen, eller att hennes historia ska göra ett tillbakatåg i nuet.

Det är inte ovanligt att jag, i mina recensioner när det kommer till feelgood, skriver om genren som en varm mysig filt man bara kryper ner i och inte kommer ur förrän boken är slut. Ni vet, något som är bekant och inte alltför spännande. Man vet liksom vad som kommer att hända mot slutet, men tjusningen ligger i att följa vägen dit. Ibland blir man förvånad över slutet, men oftast inte.

Här blir jag inte förvånad, men jag älskar resan! Persongalleriet är inte överdrivet stort eftersom allt kretsar kring Diana och hennes känslor (boken är skriven i jag-form) men jag har väldigt svårt att hitta en karaktär jag inte tycker om. Jag tycker också om att Dianas pappa Andrej är med som ett spöke i bakgrunden och som något som har mycket mer påverkan än det kan se ut från början. Diana har också en ordentlig karaktärsutveckling som får mig att känna det som att jag lär känna henne mer på djupet än jag skulle ha gjort annars.

Språket är bra och passar genren och även om jag nu läste den här efter nyårsskiftet med regnet smattrande mot rutan, gjorde det mig absolut ingenting att den har ett litet fint jultema som ramar in allting.

Grevinnan har hittat ett brev med ett innehåll som gör henne både rädd och faktiskt ganska arg. Tyvärr är den del som förhoppningsvis innehåller en lösning krypterad och hon måste lösa koden för att ta sig till rätt plats för att få nästa ledtråd till pusslet. Hon ger sig i kast med äventyret och lämnar enbart sin betjänt Albert kvar för att ta hand om huset … tror hon.

I Mardrömsbrevet har vi en lite annorlunda berättare – en av husets vålnader. Vålnaden känner att han skulle vilja hjälpa grevinnan, men kan inte ingripa i de levandes värld. Därför sätter han sin tillit till läsaren och med hjälp av ledtrådar och chiffer får vi hjälpa grevinnan att komma fram till var hon ska härnäst. Om det nu är grevinnan vi hejar på, och inte den andra parten som också väldigt gärna vill komma till ledtrådarna och pusslets lösning först.

Det är en spännande historia, full av mysterier, hemliga recept och dubbelspel. Jag gillar den centrala roll som barnen till slut spelar och jag tycker om att grevinnan faktiskt har en rejäl karaktärsutveckling mot slutet. Språket passar genre och målgruppens ålder väldigt bra.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna tycker att det här är en mycket söt bok och diskuterar väldigt mycket under läsningens gång vilken färg en puss har. De är övertygade om rött eftersom hjärtan ju är röda men tycker att det är roligt när mamman pussar Minimoni i slutet och det visar sig vara många färger och mönster på hennes pussar. Under läsningens gång skrattar de högt många gånger, speciellt såklart på brun för bajs är ju skoj.

Sexåringen tycker: Sexåringen är precis lite för gammal för boken, men tycker ändå att den är rolig och skrattar högt under läsningen. Även han tycker att det är väldigt kul med just brun.

Mamman tycker: Det här är en oerhört söt historia som får oss att prata om färger på rena föremål men också kan starta en diskussion om vad det är för färg på känslor. Är alla känslor samma färg för alla, eller är det lite mer individuellt?

Illustrationerna passar perfekt till innehållet. och ser verkligen ut som att Minimoni har ritat hur mycket saker som helst. Jag gillar att bakgrunden är helt vit, som på ett ritblock.