Moa Herngren är en av få författare som på ett så skickligt, ärligt och realistiskt sätt lyckas beskriva relationer och de svårigheter som kan finnas i dem ur flera synvinklar. Hon synliggör hur den bild som vi har av oss själva och hur andra uppfattar oss kan vara så fullständigt olika.
Igenom i stort sett hela boken följer vi Åsas perspektiv; en sympatisk mamma som älskar sin son och önskar det bästa för honom. Jag känner besvikelse och frustration över hur Andreas och Josefin beter sig, blir arg på dem! Åsa vill ju bara väl, vänder nästan ut och in på sig själv för att vara till lags och inte trampa någon på tårna, tills hon faktiskt gör just det. Eller gör hon det?
Det är först närmare slutet av boken som vi får ta del av Andreas och Josefins perspektiv som fördjupar förståelsen för allas känslor, agerande och upplevelser av olika situationer och händelser.
Den här boken har jag läst med gråten i halsen och en klump i magen, men även med en varm känsla i bröstet.
Det här är en bok ni inte får missa!
Precis som Mhairi McFarlanes tidigare böcker är detta en charmig berättelse fylld med mycket humor men även en hel del allvar. Jag gillar den här lagom modererade balansen av just hjärta och smärta. Boken är snabbläst med korta kapitel och härligt rappa dialoger, oftast i samband med dråpliga situationer som jag skrattar högt eller fnissar till.
Det jag älskar med författarens karaktärer är att de är smarta kvinnor med självförtroende som kan ge svar på tal! Likaså att vänskap är viktigt och skildas på ett fint sätt.
Det jag tänkte mycket på i just denna bok var att uppbrottet mellan Laurie och hennes expojkvän får ta tid, både innan och efter. Vanligtvis brukar det skyndas på och är avklarat på bara några sidor men här är det mycket samtal, funderingar och tankar en bit in i boken vilket gör att både berättelsen och Laurie känns äkta.
Självklart var slutet något förutsägbart, men vad gör väl det när det slutar så som man vill?!
Har du inte läst något av författaren tidigare tycker jag absolut att du ska göra det!