Lovisa

En gåva som kan vara svår att pricka rätt, då vi alla ju har olika smak. Dessutom luktar ju parfymer olika på olika människor.
Prickar man däremot rätt, eller köper en parfym som personen i fråga brukar använda är det en superlyxig present!

Under en sommardag år 1596 får ett ungt tvillingpar avbryta sin lek då systern börjar må dåligt. Snart ligger hon nerbäddad i sängen med hög feber. Hennes tvillingbror letar överallt efter en vuxen som kan hjälpa till, men alla tycks vara någon annan stans. Det ingen vet då är att ett av barnen inte kommer att överleva veckan - men det är inte det barn alla tycks tro.
Hamnet är en fiktiv berättelse som är inspirerad av den unge Hamnet, son till vår tids störste pjäsförfattare, som tragiskt gick bort väldigt ung i pesten. Hamnet skulle senare komma att inspirera hans far till att skriva Hamlet, och på så vis kunde han, utan att då veta om det, se till att Hamnet på något vis kunde få fortsätta att leva i en evighet.
Jag älskar den här berättelsen från början till slut. Om sanningen ska fram avstod jag i flera veckor från att läsa ut den, då jag inte ville lämna den bakom mig. Allt med den här boken är nämligen så vackert: omslaget, berättelsen, språket, författarens efterord – trots det tragiska som den ju bottnar i. Den handlar ju trots allt om en pojkes bortgång, de starka banden mellan ett tvillingpar, samt en familj i kris. Parallellt handlar den också om förbjuden kärlek, samt om en loppa som färdas med båt till England och som därmed utgör startskottet för pesten.
Något annat jag finner adderar till berättelsen är att O’Farrell aldrig namnger den store poeten. Inte heller har han en jättestor roll, och det är inte hans känslor som skildras, jämfört med hans fru och andra familjemedlemmar. Vi bara vet vem det är ändå. Är detta ett val O’Farrell gjort med syfte att låta detta kunna handla om vilken 1500-tals familj som helst, är det för att inte fastna i detaljer eller är det kanske för att denne man inte var ett stort namn under tiden denna berättelse utspelar sig, och därför inte ”förtjänar” mer uppmärksamhet än någon annan?
Sammanfattningsvis är Hamnet en otrolig, vacker och smärtsam berättelse som, i min mening, förtjänar alla hyllningar den hittills fått. Denna går direkt upp på min lista över bästa böcker jag läst i år.

”Vart ska jag ta vägen? Frågade jag mig själv. /…/ Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den.”

Året är 1980, i Kwangju, Sydkorea. Rader och rader av döda kroppar ligger uppradade i en gympasal. Hundratals studenter som protesterat mot diktaturen har precis mördats av militären. Genom massan av döda kroppar vandrar Dong-ho, 15 år. Han letar efter sin vän. Vi får också följa en själ som iakttar sin ruttnande kropp, andra själar som inte hittar hem, en tortyröverlevare som inte vill minnas och en redaktör som kämpar med att rädda ett teatermanus undan censurmyndigheterna.

Han Kang är född i Kwangju, men flyttade till Seoul vid tio års ålder. Fyra månader senare, i Kwangju, inträffade den massaker som Levande och döda behandlar. I en serie av länkade episoder som rör sig från dess fram till idag, gör Kang nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad. Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den (nok.se).

Det här är sällsynt brutal och smärtsam prosa – mycket på grund av att den baseras på verkliga händelser som inte på något sätt lindas in eller förskönas, men också för att Kang har ett sätt att skriva på som inte liknar någon annans jag läst. Med det sagt är den också relativt svårläst, enligt mig, och jag som läst den en gång känner att jag inte är klar ännu; jag måste läsa den igen, och kanske igen innan jag till fullo kan säga vad jag tycker om den. Den har så oerhört mycket att ge att en genomläsning inte är nog - jag känner att jag personligen bara lyckats skrapa lite på ytan. Den kräver också tid och koncentration, så om du inte har det att dedicera denna är det inte lönt att du plockar upp den. Har du däremot tid att avvara så kommer du att få äran att läsa en berättelse som aldrig kommer att släppa taget om dig.

Hur börjar jag beskriva en bok som öppnat helt nya världar för mig? Hur kan jag göra den rättvisa i en mikrorecension på Instagram?

Till att börja med: Detta är en bok som i första hand är skriven för barn, eller kanske snarare unga vuxna. Den är dessutom en fantasy-bok. Två kategorier jag aldrig trodde att jag skulle utforska – men som jag är oerhört glad att jag gjorde. Jag har inte bara hittat en ny favoritbok, utan jag har hittat ett intresse för fantasy och YA generellt. Jag har dessutom lärt mig att inte rata en bok på grund av titel, författare, genre eller omslag förrän jag själv upplevt den och kan bilda mig en välgrundad personlig åsikt.

Guldkompassen är första delen i Pullmans trilogi om Den mörka materian, och den handlar om den tolvåriga protagonisten Lyra, som växt upp som föräldralös på universitetet i Oxford, som ligger i ett, för oss, parallellt universum. Lyras Oxford liknar vår världs Oxford, men en stor skillnad är att i hennes universum lever människorna med delar av sina själar på utsidan, i form av djur, eller daemoner som de kallas.

Berättelsen börjar när Lyra, instängd i en garderob, råkar överhöra ett topphemligt möte mellan akademikerna på Oxford, där de pratar om en prats nära Nordpolen, där man genom norrskenets skimmer kan ana en annan värld. Kort därefter börjar barn att försvinna spårlöst – och Lyra måste ge sig av för att återfinna dem.

Personligen skulle jag inte beskriva denna som en renodlad ungdomsbok, då det förekommer en del råhet som jag tycker passar en äldre publik, men även en del referenser till både religion och politik. Inte heller språket är barnsligt, utan fungerar även för mig som ställer stora krav på språket i det jag läser. Pullman visar sig dessutom vara utomordentlig på världsbyggen och jag kan nästan känna Nordpolens iskyla genom pärmarna. Jag kommer utan tvekan att läsa fortsättningen på Den mörka materian, och jag kan bara hoppas på att de håller lika hög standard som denna. Jag är inte alls förvånad över att Pullman tilldelats ALMA-priset för sina verk.

I min mening har Nigeria länge varit en stor och viktig litteraturexport, och därför kunde jag inte bara gå förbi när jag fann Fiskarmännen i bokhandeln.

Den utspelar sig i Akure, Nigeria, på 1990-talet, ett politiskt instabilt land som befinner sig i ett gränsland mellan tradition och modernitet. Protagonisten är nioårige Benjamin är yngst i en skara av fyra oskiljaktiga bröder. När deras far lämnar hemmet en tid för att arbeta på annan ort passar bröderna på att gå och fiska nere vid floden Omi Ala – en plats som annars är förbjuden. Där möter de Abulu, den notoriskt galne mannen som sägs kunna se in i framtiden. Han spår död och lidande i brödernas framtid, vilket sätter igång ett händelseförlopp du måste hålla i dig hårt för att hänga med i.

De första kapitlen kan jag tycka är lite långsamma, och det är många personer och namn att lägga på minnet – men när du väl kommit in i berättelsen kommer du inte att kunna tänka på annat. Fiskarmännen är en fruktansvärd berättelse om en familjs undergång och om livet i ett land som efter år av kolonialisering och inbördeskrig fortfarande inte står stadigt på benen. Den har förutspåtts kunna bli en modern klassiker, och oavsett om man håller med eller inte så gär det åtminstone inte att förneka att den är ett stort bidrag till världslitteraturen. Jag har redan hans andra roman, Minoritetsorkestern, står i bokhyllan.

I sin roman Gisslan målar Bouraoui ett porträtt av Sylvie Meyer, en femtiotreårig kvinna som precis blivit lämnad efter ett tjugofem år långt äktenskap med en man, som även är far till hennes två söner. Hon har haft samma jobb som mellanchef på en gummifabrik i många år där hon trivs helt okej - åtminstone så länge arbetarna håller ihop, det är hennes egen grundlag. Så en dag blir hon tilldelad ett uppdrag som innebär att hon måste dividera de anställda i grupper bestående av de som ska vara kvar, och de som ska sägas upp. Ett uppdrag som står i stor kontrast till allt hon är och allt hon står för - och någonting inom henne går sönder.

Separerad och med utflugna barn är hon inte längre rädd för att byta ett ”fängelse” mot ett annat. Hon väljer ut den vassaste kökskniven hon äger, lägger den i handväskan och åker till sin chef. Han har utnyttjat hennes heder och förtroende för sin egen vinning och konflikträdslas skull så länge att hon känner sig som en fånge i ett gisslandrama. Nu är det hennes tur att ge igen.

Den här kortromanen bygger från början på en teateruppsättning som Bouraoui skrev 2014, men har nu alltså fått se dagens ljus i ett nytt format. Trots att temat är becksvart finns det ändå ljus som lyckas ta sig in – det är en fruktansvärd berättelse kantad av vrede å ena sidan, men en full av fred, frihet och hopp å den andra. Samtidigt som boken inte innehåller ett enda ord för mycket, innehåller den heller inga förenklingar. Dessutom bjuder den in till tolkning, och läsaren får, till viss del, skapa sin egen mening då många av bokens poänger finns mellan raderna. Den både uppmanar och uppmuntrar till reflektion över den egna situationen, vad som är viktigt och vad som är rätt och fel. Jag har visserligen varken sett teaterpjäsen eller läst något annat av hennes verk, men med stöd i Gisslan vågar jag påstå att Bouraoui är en fantastisk författare.