Anna Maja Hamp

En riktigt favorit bland sallader. God både med och utan kyckling. Sältan i såsen och de krispiga krutongerna gör den fulländad.

Det som gjorde mig säker på att vilja läsa den här boken var orden mentalsjukhus kombinerat med fängelse och mörka hemligheter. Det låter väl kusligt och lockande så det duger! Håller boken vad den lovar? Ja, men det tycker jag nog till stor del. Jag har några saker jag gillar och några saker jag gillar mindre med den här boken. Vi börjar med det positiva som ändå är övervägande.

Stämningen och miljöerna är diffusa men ändå så obehagliga. På ett bra sätt. Det är lite svårt att få grepp om Malen, vilket inte är så konstigt då inte ens de intagna verkar ha riktig koll på var de är. Språket hjälper till och skapar en stämning som gör att jag ibland läste med hjärtat i halsgropen. Inte för att det egentligen är läskigt men för att jag känner ett krypande obehag.

Grimstads språk ger mig en känsla som är liknande den jag får när jag läser King och Ajvide Lindqvist. (obs! Inte att hans språk påminner om deras, vill inte skapa förväntningar hos er som också gillar dem) Men han har ett eget språk och sätt att uttrycka det, som hjälper till att bygga upp miljöerna, vilket gick hem hos mig.

Så över till det jag gillade mindre. Vilket är början och slutet. Jag hade lite svårt att hänga med i början då det lite längre än vad det brukar för mig att komma in i den. Att vänja mig vid språket och få grepp om historien. Sedan kände jag att historiens slutskede blev lite av ett antiklimax. Går inte att förklara utan att spoila. Men jag gillade slutet, hade bara velat ha lite mer och kanske lite annat.

Sammanfattningsvis är det en läsvärd bok för er som gillar när en bok ger er ett smygande obehag.

Även om boken är mysig och sådär så känns historien rätt tunn. Tror den hade vunnit på att inte ha fokus på två olika tider och karaktärer utan bre på mer med en av dem. Jag tycker båda berättelserna hade potential men ingen av dem lämnade något direkt avtryck hos mig. En del trådar tyckte jag bara nämndes för att sedan inte plockas upp. Synd som sagt för båda kvinnornas historia var intressant och jag hade utan tvekan kunnat läsa en egen berättelse om båda två. Bokens miljö var däremot väldigt härlig, inte minst som jag är bekant med Båstad sedan innan.

Den här boken känns som en härlig, färgglad pralin. Dess färger gör en sprudlande glad och när man börjar läsa den förstärks känslan. För Anna har återigen skapat underbara karaktärer som rör och verkar i en underbar miljö. Ett kompisgäng med väldigt olika personer, som binds samman av att de alla går den estetiska linjen. Kreativiteten bara väller fram i den här boken.

Det speciella med Anna Ahlunds böcker är att det som idag ses som normbrytande är helt normalt. Vem du älskar och hur du identifierar dig spelar ingen roll. Allting är redan accepterat och ingen så mycket som höjer på ögonbrynen i hennes böcker. Det är så himla bra gjort tycker jag och väldigt befriande. Egentligen borde det vara självklart. För även om det är bra med böcker där karaktärer kommer ut eller liknande, så är det väldigt skönt med en bok där det inte förklaras en massa. Även om jag ärligt ska säga att jag vid flera tillfällen kom på mig själv med att förvänta mig att det skulle komma närmare förklaring och bakgrund till Fride. Ville varje gång smälla mig på fingrarna för att det inte är relevant för historien, egentligen. Det är bara ren och skär nyfikenhet och oförståelse.

Överlag känner jag att jag vill ha mer! Det räcker inte riktigt med detta. Vi får så korta glimtar under det år som historien utspelar sig och det är många karaktärer som slåss om utrymmet. Jag känner inte riktigt att jag kommer någon av dem på djupet och att det hade gått att utveckla varenda ens historia lite till. För när jag får läsa om så lysande personligheter vill jag verkligen komma dem nära. Få veta mer. Det är inte svårt att hänga med som det är nu. Men det är lite som att komma till restaurangen och bara få äta den där förrätten som retar aptiten och egentligen bara gör dig mer hungrig.

Jag tycker att detta är en väldigt bra bok. Anna visade ju redan i sin förra bok att hon kan det där med sex-scener och jag kan lova att de som gillade det inte blir besviken här heller. Det är gott om gulliga ögonblick, litterära referenser och fantastiska miljöer. En del av mig önskar att jag fortfarande var 17 år och bodde i Uppsala så att jag fick gå på Byllis.