Anna Hallqvist

Det här är ett händelserikt äventyr för alla fantasy-fans, rekommenderad ålder är från nio till tolv men den kan förstås vidgas lite nedåt och bra mycket uppåt. En lättläst och välskriven fantasy, med lagom långa kapitel för att behålla bladvändardrivet. De fina svartvita illustrationerna av Yulia Ryabtseva levandegör karaktärerna på ett bra och stiligt sätt.

Jag gillar på det sätt boken lyfter problematiken om utanförskap, hur det är att komma till en ny kultur. Även teman som misslyckanden, avund och vänskap är centrala i boken. Men först och främst är Dunkelstjärnan ett svindlande och spännande äventyr, som börjar redan i första kapitlet och håller sig i hela vägen till slutet.

Med stor kärlek till böckernas magiska värld fångar Anna James historia mig fullständigt. Karaktären Tilly är en älskvärd person, som mitt hjärta klappar varmt för redan efter de inledande kapitlen. Språket är lättsamt, bokens formalia är lockande och skapar nyfikenhet och liv, med sina lutande och ramlande bokstäver och gulliga bilder. Genomtänkt och välskriven, in i minsta detalj. Men framförallt är det en underbar bokberättelse som vi bjuds in till, vilket gör att det inte går att sluta läsa. Vilken boost för fantasin och bokläsarglädjen!

Då vi snart har höstlov (eller kan vi enas om att det heter läslov?) så passar det förstås extra bra att tipsa om denna fenomenala bok just nu. Det här är en given bok att köpa, låna eller lyssna på under lovet. Läser du detta efter lovet, ja, då går det lika bra att köpa den som julklapp.

En makalös bok, för både stora och små bokmalar. Kan mycket väl tänka mig att det här är en blivande klassiker!

Som något av en retro-nörd med förkärlek för återbruk var det lätt att falla för en feelgoodroman med denna titel och vackra omslag. Tant Gredelins vintage... även om det förstås är som jag sagt förut; ett vackert omslag gör inte boken. Men håll med om att det är en bra början...? 😉

Med vardagsrealism och igenkänningsfaktorer blandat med återbruk och vintage, var det enkelt att komma in i handlingen och uppskatta den. Det gick snabbt att läsa ut boken, på gott och ont, då jag gärna hade fortsatt att umgås med Vivi och hennes vänner ett bra tag till. Vivi är en älskvärd person, hon känns sårbar och genuin vilket gör henne lätt att tycka om.

Är du ute efter en lättsam, charmig och underhållande feelgoodroman om att ta nya vägar i tillvaron, så kan jag varmt rekommendera Tant Gredelins vintage. Kolla in musiklistan i slutet av boken, en rolig och mysig detalj att välja låtar för varje kapitel!

En bok som var omöjligt att sluta läsa. Trots att jag flera gånger kände att det behövdes en paus, att det var för känslosamt, så var boken omöjlig att lägga ner. Jag behövde veta hur Marias liv skulle utvecklas i denna kaotiska tillvaro. En trasig familj, var och en kämpandes för att hitta någon form av normalitet, var och en av dem med en längtan och strävan efter att må bra, trots allt.

"Jag orkar inte,
jag orkar inte längre,
jag har sån ångest."

Hur många gånger hade de orden hörts eka inom våra väggar?
Jag räknade aldrig.

Ingen skulle få veta fångar så många nyanser och stämningar i en dysfunktionell familj, berättad på ett modigt och uppriktigt sätt. Hur Maria utvecklar av en ökad känslighet, som barn uppväxta i sådana miljöer ofta gör. De får ett sjätte sinne och vet direkt när nåt inte är som det ska;

"Redan när jag tog i dörrhandtaget på ytterdörren kunde jag känna om det var en bra dag eller dålig dag. Det var som om jag kunde lukta mig till om mamma var i balans eller inte. Luften vibrerade om hon inte var det. En lätt obehagskänsla i magen, innan luften bekräftade om det var lugnt eller inte."

Historien utspelar sig för många år sedan, ändå är den aktuellt nu. Även om vi pratar mer öppet om psykisk ohälsa idag än för 40 år sedan, så finns det mycket att arbeta med. Det får aldrig vara tabubelagt att må dåligt. Ett stigma redan som det är tenderar då att få än mer dramatiska pålagringar, då barnet inte bara har det svårt hemma - det ska dessutom skyla, dölja och skämmas över det på skolan och bland kamraterna. Stora och svåra hemligheter som inget barn ska behöva bära.

Därför är det här en viktig bok. För den som är, eller har varit, i en likande situation själv. Eller för den som behöver förstå. Boken ger en inblick i hur vardagen för en familj som drabbats av psykisk ohälsa kan te sig. Om en person i familjen lider av psykisk ohälsa, drabbar det hela familjen. Det påminner mycket om hur det kan vara att växa upp med en missbrukande förälder. Alla blir lidande på ett eller annat sätt.

Trots det svåra och tuffa ämnet lyckas författarinnan skriva en lättillgänglig bok som också ger en känsla av styrka och hopp. Vi vet att flickan som växte up i allt detta svåra är samma person som en dag skrev en modig bok om sin barndom.
Vetskapen om detta tror jag kan hjälpa många i.

Flickan i blått är en lättsam och genomtänkt bok om vänskap, och att våga. En bok om vikten av att se och bli sedd, om vuxnas viktiga närvaro. Samtidigt som det är en bok som öppnar läsarens sinne att reflektera kring vad vad jag som betraktare ser. Alla delar, bild och text, harmoniserar på ett mycket fint sätt.

Det här är en härlig bokserie som gav mig aha-upplevelser, med stark betoning på upplevelser. Kan varmt rekommendera böckerna till föräldrar, eller lärare, som vill introducera sina barn/elever i konstens underbara värld på ett kreativt och lättillgängligt sätt.

Torhild har beskrivit att när hon var barn kände hon sig utestängd från konstmuseerna, att konsten var kidnappad av kännarna och att hon inte var välkommen. Jag kan så väl känna igen mig i den beskrivningen. Så upplevde även jag konsten som barn och ungdom, det var först i vuxen ålder som jag förstod att konsten fanns där för alla. Även för mig. Jag tror inte att vi är ensamma om att känna så. Därför är den här bokserien så viktig. De river murar av osäkerhet och öppnar för att våga se, och vara delaktig.

Som jämte bosatt i Östersund är det spännande att hitta böcker som utspelar sig i närheten, det är inte så att det kryllar av deckare som utspelar sig i våra krokar. Föreställde mig att det skulle vara en mysdeckare i de allra vackraste av miljöer, men så blev det inte. Här travas istället tragedier och olustiga händelser på varandra. Jag upplever det inte riktigt trovärdigt, och det är knepigt att hålla isär allt och alla inblandade. Det är lite för mycket av allt, och den plusmenyn blir för mycket för mig.

Det finns det ljuspunkter som lyfter. Henning känns som en genuin karaktär, med sitt bagage och krämporna som kommit med åldern. Vi får lära känna honom relativt väl, bit för bit får läsaren ta del av hans historia. Jag gillar miljöbeskrivningarna och naturen, där finns en hög igenkänning från mina egna omgivningar. Så där blir det ett rejält plus i kanten. Gillar även idéen med en nyfiken journalist som inte kan hålla sig undan när spännande saker händer i bygden är intressant, och miljön är helt perfekt för en mordberättelse!

Sakligt och sansat, utan att för den sakens skull bli känslokall, redogör Rebecka för sina dagar på HVB-hemmet, rutinerna och killarnas vardag. Vi förstår att killarna har haft det tufft, utan att det beskrivs i känslosvallande ordalag. Det avskalade formatet i kombination med detaljerna från killarnas liv som finns mellan raderna har en förkrossande effekt. Trovärdigt, realistiskt och med käftsmällskraft.

"Jag sitter i femton minuter. Väntar på honom som jag misstänker att man väntar på någon som har varit ute i strid. Kommer han att komma tillbaka skadad eller helskinnad? Vilken kram kommer det att vara, den snurrande eller hårda? Kommer jag att kunna fråga vad han drömmer om? Eller kommer kramen att vara stillastående. Kommer vi att pressa handflatorna mot timvisaren, göra allt vi kan för att stoppa natten."

Jag har själv varit med på resan från hoppfullheten och de glada middagarna, glädjen hos ungdomar fulla av livsglädje, längtan efter uppehållstillståndet. Till tredje avslaget, återvändarsamtalet, självskadebeteendet, uppbrottet och slutligen flykten till ett annat land för att undkomma utvisning. Helvetet.

Inte som personal, utan som bonus-mamma till en afghansk son.

Därför var det här en svår bok för mig att läsa, och förmodligen helt omöjlig att recensera. Detta till trots. De afghanska sönerna är en underbar (frukt-ansvärt bra) bok. Välskriven är bara förnamnet. Alla borde läsa den!

Kunde varit vi börjar som en rätt okomplicerad roman i hästmiljö, med inslag av förbjuden kärlek. Men saker är inte så enkla som de verkar, och snart byter även boken skepnad och läsaren har ändrat skepnad ovh blivit en psykologisk thriller. Det kändes annorlunda, och lite extra spännande.

Jag gillade den första delen bättre än den senare ändå, då jag blev så illa berörd av själva handlingen. Detta till trots är det en rakt igenom läsvärd och välskriven bok, med bra karaktärsbeskrivningar. Jag är relativt van att läsa thrillers, gissningsvis därför hade jag tidigt på känn vem som låg bakom det hemska dådet. Ändå kunde jag inte räkna ut hur boken skulle sluta.

Ett genomgående tema i boken är ensamhet och utanförskap, detta genomsyrar både Johanna och Patriks karaktärer. En blandvändare, gick ruskigt snabbt att läsa ut.

ag har en förkärlek till brittiska deckare, gärna med historiska inslag. I Morden i London får jag gehör för bägge delarna, då jag förflyttas till de mörka kvarteren i södra London och möter privatdetektiven Arrowood och hans assistent Barnett. Barnett är berättarrösten, i likhet med Watson åt Holmes. Jag fattar direkt tycke för assistenten, han är den stora stjärnan i boken. Smart, eftertänksam med stor iaktagelseförmåga är det intressant att följa hans resonemang.

Det är en skickligt berättad historia med spännande karaktärer, stämningsfull och stor inlevelse för London vid tiden. Bitvis kan jag uppleva att det blir något långrandigt, med många ingående beskrivningar. Rivaliteten mellan Arrowood och Holmes, eller snarare Arrrowoods bitterhet gentemot Holmes, tenderar att bli lite tröttsam mellan varven, men där räddar Barnett upp! Klart läsvärd bok.

Vi får följa några barn som börjar förskoleklass, alla med sina egna tankar och upplevelser. En del är förväntansfulla inför att börja i förskoleklass, medan andra är nervösa och oroliga. De olika berättarrösterna gör att det finns stor chans att känna igen sig i någon av karaktärerna. Tänk så mycket nytt de ställs inför, sexåringarna som ska lämna den trygga tillvaron i förskolan för att kliva in i skolans värld! Hur blir man kompis med någon? Hur är det att ha någon i klassen som stör en hela tiden, så det är svårt att koncentrera sig och tvärtom; att vara den som har svårt att sitta stilla? Samlingar och fruktstunder, att våga prata inför andra... Sen den stora frågan så klart... När får man läxor egentligen?!

En utmärkt bok att läsa tillsammans med sitt barn, eller varför inte en bok för pedagogerna att läsa tillsammans med förskoleklassen och prata kring de situationer, känslor och utmaningar i samband med skolstarten. Min son har nyss börjat i andra klass, hans upplevelse av Nu börjar vi skolan! är att mycket stämmer på pricken med hur det var att börja i förskoleklass. Det där pirriga som sockerdricka i magen första dagen, alla nya rutiner, hur det var att lära känna klasskamraterna och få nya vänner. Under läsningen kommer det upp en hel del minnen och funderingar också. Så det är förstås en fin bok att läsa även tillsammans, även för de lite äldre barnen!

Jag gillar verkligen allt med den här boken. Den fyller ett bra och viktigt syfte, både för barn och för den vuxne som tillsammans får inblick hur det kan vara att börja i förskoleklass. Språket är väl anpassat till ålderskategorin 6-9 år, med lagom långa kapitel. Sist men inte minst; det är fantastiskt fina illustrationer som ger liv till alla dessa underbara barn! Jag ser fram emot nästa del i serien, Vi i klassen! som även den utkommer som fysisk bok nu i höst.