Karin

Michael Connelly är en av mina favoritförfattare inom deckargenren. Jag har läst alla hans böcker om Harry Bosch vid Los Angeles-polisen. Connelly beskriver polisarbetet på ett verklighetstroget sätt. Tror jag, nu är jag ju inte polis i USA så det kan jag inte avgöra, men det är i alla fall inget av det där glamourösa och tjusiga som jag tycker det ibland är i amerikanska TV-serier om poliser. Där poliserna och rättsläkarna går i skräddarsydda dräkter och högklackat på mordplatserna och jobbar i flotta lokaler. I Connellys böcker finns tråkigt pappersarbete, övertidsstopp, narcissistiska chefer och politiker som blandar sig i arbetet.

I Nattskiftet presenterar Connelly en ny huvudperson – Renee Ballard. Hon är ung och ambitiös och troddes ha en lysande karriär inom polisen, men när hon anmälde en chef för sexuella trakasserier hamnade hon i kylan och fick istället börja jobba på nattskiftet. Vilket innebär att hon tar hand om akuta problem och inte så ofta får utreda dem till slutet. En natt äger en skjutning rum på en restaurang och flera personer dödas. Samma natt misshandlas en kvinna svårt på gatan. Renee kan inte släppa fallen och börjar utreda dem trots att hon inte ska.

Som vanligt när det gäller poliser och läkare i fiktionens värld så är huvudpersonen extremt dedikerad till sitt arbete och har ingen som helst önskan om fritid eller att ägna dygnet åt något annat än sitt jobb. Utan fortsätter gärna jobba på lediga dagar. Så även i detta fall. Jag kan bli lite trött på det, eftersom det givetvis måste finnas massa duktiga yrkesmän som ändå har ett liv vid sidan av jobbet. Hur som helst, Renee Ballard har en hund (som visserligen mest verkar vara hos hundvakten) och surfar gärna, så lite annat än att jobba verkar hon göra. Men inte mycket, hon ägnar stor del av sin tid åt att utreda fallen. Hon är en intressant ny huvudperson, med skinn på näsan och rätt attityd. Connelly skriver som vanligt bra men den här boken är inte en av hans bättre. Den kom aldrig riktigt igång för mig, jag fastnade inte riktigt. Det är ingen dålig bok, men Connelly kan bättre.

Pelle och Maja Hannix är gifta och bor i ett stort slott på en ö i Vänern. Båda är konstnärer, Pelle mycket äldre och mycket mer framgångsrik än sin hustru och forna student, som aldrig slagit igenom. Maja är uttråkad och vantrivs. Hon beslutar sig för att göra något nytt, nämligen att starta en simskola för vuxna. Gensvaret blir svalt – hon får bara tre anmälningar: kulturjournalisten Karin, den perennodlande Jens och tonårskillen Alex. Det är en omaka samling människor som inte vet att veckorna på ön kommer förändra deras liv.

I början tyckte jag inte speciellt mycket om den här boken. Den kändes lite väl enkel, ganska tråkigt språk och med korta meningar och inga karaktärer som riktigt fastnade. Men det blev bättre ju längre jag läste. Det var inte någon storartad läsupplevelse, men en småtrevlig sådan som i slutändan ändå var ganska underhållande. En lite ljummen bok som aldrig helt lyfte men ändå var värd att läsa ut.

18-åriga Maja står anklagad för att ha skjutit ihjäl flera av sina klasskamrater. Vi kommer in i berättelsen när rättegången mot Maja börjar och i tillbakablickar får vi gradvis reda på vad som har hänt. Fram växer bilden av Maja och hennes omgivning och hur det kunde sluta med en massaker på en gymnasieskola i Djursholm.

På baksidan av pocketboken står ingen kort beskrivning av vad boken handlar om, här finns bara hyllningar från recensenter. Många av dem har rosat framförallt författarens språk och hur väl hon skriver. Jag måste sälla mig till den hyllningskören.

När jag först hörde talas om boken, kände jag mig inte så intresserad av att läsa den. Den utspelar sig bland rika ungdomar i Djursholm och jag tyckte inte riktigt att det lät så intressant. Men oj, vilken bra läsupplevelse det var! Malin Persson Giolito har fenomenalt mejslat fram personen Maja, så att hon nästan känns levande med alla sina tankar och upplevelser. Det blir en spännande historia, men framförallt är det ändå språket som gör den här boken. Det är få böcker jag läst som är så välskrivna.

Jag rekommenderar starkt den här boken. Det är inte en traditionell deckare utan mycket mer.

1928 får den unga flickan Doris en adressbok av sin far, och där börjar hon skriva in namnen på de människor hon lär känna under livets gång. Nu är Doris 96 år och bor ensam i sin lägenhet i Stockholm och nästan alla i adressboken är döda. Den enda närstående hon har kvar är syster-dotterdottern Jenny, som bor i USA och som hon pratar med på Skype. Det är för Jenny som Doris börjar skriva om alla människorna i adressboken, för att berätta historien och deras och hennes eget liv.

Det här blir en berättelse dels om dåtiden och dels om nutiden – om ensamhet och åldrande. Sofia Lundberg skriver drabbande om att bli gammal och vara beroende av andra och om hur långsamt tiden går när man är ensam kvar. Samtidigt är skildringen av Doris tidigare liv också gripande och spännande. Allt sammantaget är det en riktigt bra läsupplevelse, en bok som är svår att lägga ifrån sig.

Flora har lämnat sin hemort, den skotska lilla ön Mure, för jobb i London, och hon har inga planer på att återvända. Men så kontaktar miljardären Colton Rogers advokatbyrån där hon jobbar och behöver hjälp. Han har köpt en stor egendom på Mure och vill nu förhindra att det byggs ett vindkraftverk utanför hans fastighet. Av sin chef Joel, som Flora är hemligt förälskad i, får hon i uppdrag att resa till Mure och övertyga öborna om att inte bygga vindkraftverket.

Flora återvänder motvilligt till gården, sin far och sina tre bröder, övertygad om att hon ska åka tillbaka till London så fort det bara är möjligt. Men självklart blir det inte riktigt så, dagarna går och Flora börjar trivas allt bättre.

Har man som jag läst andra böcker av Jenny Colgan, så känns temat igen. Ung tjej flyttar till landsbygden och provar något nytt och finner sig själv på vägen. Ett par kavaljerer finns självklart inkastade också (för i böcker kryllar det alltid av singelmän, något jag inte upplevt då jag bott på landsbygden). Det skulle kanske kunna kännas tråkigt och fantasilöst, men det är det inte. Det är mer en känsla att man vet ungefär vad man får, fast på ett bra sätt. När jag sätter mig och öppnar boken, är jag ganska säker på att det kommer bli en trivsam upplevelse som kommer få mig att längta efter att åka till Skottland och äta massa god mat (för precis som i böckerna om Polly och strandcaféet har maten en inte oväsentlig roll i den här berättelsen, och det är så ingående beskrivet att det vattnas i munnen på mig). Och precis så blev det. En sådan där mysig bok som man vill kura upp sig i fåtöljen och begrava sig i och drömma sig bort. 

I första boken i serien återvände Flora till sin barndoms hemtrakter, den skotska lilla ön Mure. Hon har nu lämnat jobbet i London och satsar för fullt på sitt nyöppnade café. Det smått osannolika har också hänt, att hon är tillsammans med sin förra chef Joel, som hon var hemligt förälskad i under flera år.

Allt borde med andra ord vara toppen för Flora men riktigt så enkelt är det inte. Det är svårt att få lönsamhet i företaget och Joel är borta långa perioder på jobb. Dessutom är han så hemlighetsfull, så Flora kan inte låta bli att känna det som att hon inte riktigt vet vem han är.

Problem har också Floras bästa vän Lorna, som har kärat ner sig i den nyanlände läkaren Said. Han väntar på besked om vad som kan ha hänt hans fru och barn i krigets Syrien.

Det här kändes som en perfekt bok att starta semestern med. Colgans böcker är trivsamma, trots att de innehåller en del svärta också. Det är kanske inte en bok som skakar om och kryper under skinnet riktigt, men en genuint trevlig läsupplevelse som lämnar mig med en längtan att resa till Skottland.

Martin Benner är advokat i Stockholm. En dag kommer en man till hans kontor och ber honom om hjälp med att rentvå hans syster. Systern, som av medierna döptes till Sara Texas, anklagades för fem mord men begick självmord innan rättegången. Hennes bror vill nu att Benner ska bevisa att hon är oskyldig.
 
Martin Benner säger först nej – han har inget intresse av detta, men när han ändå börjar läsa på om fallet finns det för mycket lösa trådar för att han ska kunna lämna det. Men det blir långt farligare än han kunnat föreställa sig.

Eftersom jag är oerhört förtjust i Ohlssons Alex Recht/Fredrika Bergman-serie så var det både med förväntan och bävan jag började läsa Lotus Blues. Förväntan, eftersom jag vet att Ohlsson är så bra på att skriva deckare. Bävan, eftersom jag undrade hur skulle kunna matcha de tidigare böckerna. Jag behövde inte vara orolig. Ohlsson har författat en ny bra deckare. Ändå gör hon det på ett annat sätt och med ett helt annat språk än i böckerna om Alex och Fredrika. Det märks verkligen att här är en ny huvudperson, som är helt olika de tidigare. En huvudperson som jag kanske inte riktigt sympatiserar med alla gånger, kanske för att han lever ett liv väldigt olikt mitt eget, men som onekligen verkligen är väl porträtterad och känns äkta. 

Måhända inte fullt lika bra som Ohlssons tidigare böcker, men ändå en riktigt bra deckare. 

Elodie är en ung kvinna som jobbar på ett arkiv i England. En dag hittar hon en sliten väska på sitt jobb och i den ett foto på en vacker kvinna och en teckning av ett gammalt hus. Elodie känner en märklig dragning till huset – det är som om hon har sett det förut någonstans. Hon beslutar sig för att ta reda på mer om vem kvinnan på bilden är och var huset finns.

Det leder henne till en berättelse som en begåvad ung konstnär och två kvinnor som älskade honom. Men vad hände egentligen den där sommaren 1862 då en grupp vänner samlades på Birchwood manor? Det som slutade med att en kvinna mördades och en annan försvann.

Jag hade ganska stora förväntningar på den här boken. Det lät precis som något jag skulle gilla – nutid och dåtid, ett mysterium, engelska landsbygden. Men jag blev dessvärre besviken. Det började lite lovande med Elodies perspektiv. Men därefter blandade författaren lite väl friskt olika tidsepoker och olika personer, vilket jag tyckte gjorde det hela rörigt. Mot slutet knyts förvisso säcken ihop, men transportsträckan dit är alltför lång och inte särskilt fängslande. Jag hade svårt att hålla intresset uppe och var faktiskt inte alls sugen på att läsa vidare i boken. Jag ville ändå veta vad som hände så jag läste klart den ändå, men tyckte att det var ganska skönt när jag var färdig med den.

Mikaelas tolvåriga dotter Vanja är sjuk och får vara ensam hemma när Mikaela måste gå till jobbet som reporter på Sveriges största nyhetsbyrå. När hon kommer hem är Vanja försvunnen.

Polisen inleder genast sökandet men har inte mycket att gå på. Mikaela kan inte sitta sysslolös och börjar göra efterforskningar på egen hand. Spåren pekar mot Darknet, den mörkaste delen av internet där det förekommer saker så vidriga att de knappt går att föreställa sig. Vem är det som har Vanja och vad kommer hända med henne?

Feber är Johan Brännströms debut och det är en bra sådan. Historien fångar snabbt mitt intresse och gör att jag vill läsa vidare. Det är lagom långa kapitel och spänningen stegras efterhand så det blir allt svårare att lägga ifrån sig boken. Den öppnar mina ögon för en verkligt otäck värld jag inte ens visste fanns och det blir extra svettigt när Mikaelas jakt efter dottern blir en högst påtaglig kamp mot klockan.

En liten fundering jag har är över pitbullterriern som nämns i boken som vägandes hundra kilo. Inte många hundar som väger hundra kilo och definitivt inga pitbulls. Men det var bara liten detalj i en övrigt välskriven och spännande deckare som jag hoppas inte är den sista av Johan Brännström.

I Nyland i Ångermanland ligger det så kallade Bålberget. Där brändes kvinnor till döds eftersom de var dömda för häxeri på 1600-talet. I Nyland på 1970-talet bor Jacke med sin tonårsdotter Veronica. Veronica börjar intressera sig för händelserna på Bålberget, särskilt eftersom hennes farmor berättat att de är släkt med en kvinna vid namn Malin som anklagades för häxeri.
Vi får först följa historien från Jackes perspektiv och sedan genom Malins. Malin bor i Nyland på 1600-talet med sin elake man och den speciella dottern Segrid. Grannpojken Olof anklagar Malin för häxeri och hon spärras in i väntan på rättegång.
I vuxen ålder kan Veronica fortfarande inte släppa tankarna på Bålberget och på sin släkt. Hon återvänder till Nyland för att ta reda på mer om sina förfäder.
Boken avslutas med Olofs perspektiv, Malins granne som nu har blivit en gammal man och berättar om sitt liv och varför han pekade ut både Malin och sin mor som häxor.
Vägen till Bålberget är en alldeles utsökt läsupplevelse. Therese Söderlind skriver otroligt väl och det är som att orden forsar ur henne, hon verkar ha en enorm berättarlust. Hon är väldigt skicklig på att växla mellan de olika huvudpersonernas röster – det märks verkligen skillnad när det är en kvinna på 1600-talet som berättar historien jämfört med en man på 1970-talet. Hon använder gamla ord och uttryck på ett sätt som gör att det låter väldigt autentiskt, utan att det för den skull blir jobbigt att läsa. Det är en intressant berättelse om en mörk del av historien, och det kändes egentligen bara tilltalande att boken var så tjock, så att den skulle räcka länge. Ändå ville jag knappt läsa ut den och nu när jag gjort det saknar jag den lite vilket är ett mycket gott betyg för en bok.