Annette Juhlin

Jag är ingen skräckläsare, jag har bara läst någon enstaka bok i den genren tidigare. Däremot har jag sett och tyckt väldigt mycket om En vampyrs bekännelse av Anne Rice från 1994, i regi av Neil Jordan, och Bram Stokers Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola. Det var väl ungefär så långt mina kunskaper om vampyrer sträckte sig när jag började läsa boken om Carmilla.

Carmilla är en kortroman på bara 115 sidor med ett efterord på tretton sidor. Det är inte mycket om man jämför med normallängden för romaner numera. Men så är ju den här romanen av äldre datum. Den kom ut 1872. Märkligt nog är den inte så känd, denna världens kanske allra första vampyrroman. Betydligt mer bekant är Dracula av Bram Stoker, som kom ut ett halv sekel senare, tydligt inspirerad av just Carmilla.

Den artonåriga Laura bor med sin far och deras tjänstefolk i ett stort gotiskt slott med många fönster och torn på en mycket enslig plats som är belägen i Österrike, på gränsen till Slovenien. Utanför slottets portar sträcker sig skogen flera mil till närmsta bebodda by. Lauras liv är väldigt ensamt, utan några jämnåriga att umgås med, men det ändras i samma ögonblick som en vagn dragen av fyra hästar kommer i sken på vägen förbi slottet och välter. En ung kvinna, Carmilla, lyfts ur vagnen av övriga i följet. Laura känner igen henne från en dröm hon hade som barn, en dröm som först gjorde henne lugn men sedan vettskrämd.

När Lauras far erbjuder Carmillas mor att ställa slottet till förfogande för hennes dotter, så att Carmilla kan återhämta sig under några veckor tills övriga i följet kommer tillbaka från ”en resa som gäller liv och död”, blir det upptakten på både djup vänskap, mystiska händelser, sjukdom och död. I byarna runt omkring slottet dör böndernas unga döttrar helt oförklarligt, samtidigt som vänskapen djupnar mellan Laura och Carmilla till något sinnligt, som Laura dras till, men samtidigt känner motvilja inför. Hon leker med Carmillas vackra hår och njuter av att lyssna till hennes låga, behagliga röst. Men vissa saker är mindre tilltalande, som Carmillas kyla, som inte passar ihop med hennes ungdom, och Carmillas vägran att berätta något om sig själv, sin mor och sin historia.

Inte lång tid efter Carmillas ankomst börjar Laura drömma mardrömmar. Hon ser en svart varelse, likt en stor katt, röra sig smidigt och snabbt i rummet på natten och hon känner hur den kliver upp i sängen då hon sover och sticker henne nedanför halsen. Efteråt tar den skepnad av en kvinna och försvinner ut genom dörren utan att öppna den. Laura blir blekare och svagare. Men Carmilla får henne att må bättre genom att lägga sina armar om hennes hals och viska kärleksfulla ord, som att ”mitt i min oändliga förnedring lever jag i ditt varma liv, och du ska dö – dö, ljuvligen dö – in i mitt”. Carmilla är på flera sätt gåtfull. Hon deltar inte i slottets bönestunder och hon sover nästan hela dagarna. När en last med renoverade tavlor anländer till slottet, finns där en tavla av en av Lauras förfäder, Mircalla (notera anagrammet), som dog hundratals år tidigare. Porträttet är en exakt kopia av Carmilla.

Ledtråd efter ledtråd serveras, men Laura och hennes far och hela tjänstestaben är som förblindade av Carmillas gracila och vackra gestalt, och ser inte att vad Carmilla längtar efter och behöver är Lauras unga blod, för att själv förbli evigt ung och kunna leva vidare oförsvagad.

Jag tyckte väldigt mycket om stämningen i språket och hur historien växte fram. Och hur författaren med små medel lyckades skildra Carmillas snabbt växlande känslor, från kärleksutbrott till iskyla och vrede, och tillbaka igen. Carmilla är en tunn liten bok som gjorde intryck.

Bloggen justnujusthar

Bengt Ohlsson gör tre nedslag i livet hos ett kompisgäng som i början firar midsommar tillsammans varje år och sedan mer sporadiskt. I den första delen är de i 25-årsåldern. De står i början av vuxenlivet och har flyttat hemifrån, nästan alla har fasta förhållanden och arbeten, och ett par kommer att berätta sitt livs största nyhet, att de väntar barn. Det allra första barnet av flera som kommer att födas i kompisgänget. Det är funderingar på föräldrarnas andefattiga och trista liv, och hur man själv tycker sig ha mycket större och betydligt mer spännande frågor att fundera över.

Nästa nedslag görs när gänget blivit 40 och sedan när de är 50+. Livet rullar på med vanliga glädjeämnen och problem som förmodligen kan uppkomma i relationer efter många år tillsammans. Det är förälskelser, smusslanden, lögner och otrohet, skilsmässor och nya relationer, men även kärlek som övervinner vardagslivtristess och medelåldersångest. Eller om det är tryggheten som till sist visar sig väga tyngre än modet att lämna den person man tillbringat hela sitt vuxna liv med, trots att kärleken övergått till enbart vänskap. Det här är absolut ingen feelgood, men det är väldigt insiktsfullt och fängslande med viss igenkänning, dels i mig själv, dels i vänner och bekanta.

Men så som Bengt Ohlsson skildrar livets olika stadier i den här romanen tycks meningen med livet ganska betydelselös, och jag är tveksam till att man har den här ganska krassa livsinställningen, särskilt redan i början av livet. Eventuellt känns den mer realistisk för personer i medelåldern med mer livserfarenhet och fler motgångar och besvikelser i bagaget. Om livet inte känns lättsammare när man är 25, hur skall det då bli trettio år senare med allt man gått igenom. Det är en av mina invändningar till den här boken. Min andra invändning är karaktärsbeskrivningarna. Hur mycket jag än försöker, lyckas jag inte hålla isär de olika karaktärerna. De beskrivs som olika, med olika personligheter och olika liv, men när jag läser flyter de ihop med likartade tankar och känslor. Det innebär också att jag saknar dynamiken mellan romanens karaktärer. Ändå är det en fascinerande berättelse som trots mina invändningar lyckas trollbinda mig boken igenom.

Jag skulle vilja skicka en hälsning till karaktärerna i boken genom Tage Danielssons dikt: ”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll”.

Bloggen justnujusthar

En grupp män och kvinnor har tagits som gisslan på en kvinnoklinik, och under tiden som förhandlingar pågår med förövaren lär vi känna de olika personerna, deras bakgrund till varför just de uppsökt kvinnokliniken den här dagen. Bland gisslan finns bland andra en läkare, en sjuksköterska, en abortmotståndare förklädd till patient och en ung kvinna som kommit in för att avsluta sin graviditet. Vi får också följa en annan ung kvinna som riskerar att bli dömd för mord efter att ha tagit medicin i syfte att framkalla missfall i en amerikansk stat där det är olagligt. Här finns också gisslantagaren och den förhandlare som kallats in för att försöka förhindra fler dödade och skadade. Bland gisslan finns också förhandlarens femtonåriga dotter.

Ämnet är svårt. Berättelsen hade kunnat skildras ensidigt med tydliga värderingar, men en av bokens stora behållningar är att författaren lyckas väldigt bra med att skildra argumenten för och emot abort ur olika personers perspektiv. Hon gör det inte enkelt för varken sig själv eller läsaren när hon visar hur ingen är enbart ond eller god, alla har flera sidor, och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Det ger trovärdighet och ännu större tyngd åt berättelsen. Hon hade samma förhållningssätt i boken Små stora saker, där temat var rasism. Lika nyanserat då. Jag gillar den här författaren som vågar ge sig på svåra ämnen och får oss att fundera över våra egna värderingar. Hon gör det bra.

Jodi Picoult har också en förmåga att levandegöra de olika personerna i berättelsen. Alla karaktärerna har intressanta och gripande livsöden som jag vill veta mer om. Jag får en väldigt tydlig bild av dem alla när jag läser, jag berörs av deras livsöden och gläds och lider med dem i deras med- och motgångar.

Det här är en bok där allt skulle kunna vara på plats. Om det inte vore för att författaren väljer ett ganska udda grepp för att berätta historien och som tyvärr, och ganska motvilligt, drar ned mitt sammantagna intryck. Berättelsen sker kronologiskt under dagen då gisslandramat pågår, men i omvänd ordning med början på eftermiddagen och steg för steg tillbaka till morgonen då allt började. Jag kan inte förstå syftet med detta författartekniska grepp. Jag tycker absolut inte att det behövs, berättelsen är engagerande nog, men om författaren ville skapa en dramatisk inledning hade en prolog fungerat bättre, där gisslandramat pågick och vi som läsare kom direkt in i handlingen, och att berättelsen sedan började från början. Den omvända kronologiska ordningen gör berättelsen hackig och jag tappar flödet och rytmen i läsningen varje gång det är dags att hoppa ett par timmar bakåt i tiden. Synd på en så bra historia och så fängslande karaktärer.

Bloggen Just nu just här/Annette

Två år har gått sedan Sofia hittades död i sin säng av sin fyraåriga dotter Bodil och Bodils pappa, Arto. Arto har tvingat sig själv att ta sig ur sitt missbruk för att ensam kunna ta hand om Bodil, men det är svårt att ändra på invanda beteenden. När Arto felaktigt anklagas för att sälja droger till ungdomar på den skola där han arbetar i köket, faller han in i sitt invanda livsmönster med lögner, kriminalitet och våld.

Sofia var den starkare av de två vuxna. När hon blev gravid lyckades hon ta sig ur sitt eget missbrukande liv, skaffa sig en utbildning, ett arbete och en lägenhet vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Trots att hon älskar Arto bryter hon med honom för att skydda dottern när Arto gång på gång misslyckats med att ge upp sitt missbruk. Hur stark hon faktiskt var, hur mycket hon tvingades stå ut med och hur mycket hon trots allt ändå älskade Arto framkommer längre fram i berättelsen. När hon hittas död med sprutan fortfarande i armen är det obegripligt för alla i deras närhet.

Sofia finns bara med i korta återblickar och i samtal, men hennes historia är den som berör mig starkast, näst efter dottern Bodils livsöde. De sociala myndigheterna har Arto och Bodil under viss uppsikt, särskilt som det kommer in en orosanmälan från skolan och socialsekreterarna också inser att Arto fortfarande har problem. De anar att allt inte fungerar som det borde i den lilla familjen, och enligt lag skall barnets bästa alltid sättas främst. Men det är ett stort beslut att bedöma en förälder som olämplig. Hur normaliserat måste ett otryggt liv hinna bli, och hur trasigt måste ett barn bli innan någon ingriper? Räcker det att vakna i tårar natt efter natt, år efter år utan att förtvivlan släpper, att reagera med att slå klasskompisarna med knytnävsslag i ansiktet när de kallar hennes döda mamma för knarkare, att fråga pappans nya vän om hon också är knarkare, att pappan är omgiven av människor som vill skada honom och gör det? Arto älskar sin sexåriga dotter, och han behöver henne. Det är hon som får honom att hålla sig flytande och inte gå under. Det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn.

Författaren skildrar skickligt vardagen med helt vanliga frukostar med korvsmörgåsar och mjölk och promenader hand i hand med dottern till förskoleklassen. Som läsare vill jag det allra bästa för Arto och hans dotter och önskar att deras liv skall vara precis så vanligt som det bitvis tycks vara. Men de fina stunderna varvas genom hela berättelsen med de mörka.

Författaren skildrar på ett väldigt trovärdigt sätt hur komplex en människa är. Berättelsen är subtil och fåordig och överlämnar till läsaren att göra sin egen bedömning, det ger en känsla av äkthet. Till att börja med vet jag inte vad jag skall tycka om Arto. En förolämpning kan få honom att misshandla personen blodig och sedan lämna platsen oberörd. Han ljuger för alla och sviker. Jag undrar om han har något samvete överhuvudtaget. En kväll när han inte lyckas få barnvakt ger han dottern en tablett gömd i en chokladbit, så att han skall kunna lämna henne ensam på natten när han är ute och stjäl bilar. Både vänner, lärare och socialsekreterare vill så gärna tro honom när han bedyrar att allt är bra. Att han inte gör något med flit, men ändå blir det hela tiden fel. Alla vill de att det skall ordna sig för den lilla familjen, så de ser men blundar för det de ser.

Är Arto en god och lämplig far för Bodil, eller är han och det liv de lever en direkt fara för henne? Den frågan var den centrala för mig genom hela berättelsen. Delvis är det också en spänningsroman. Invävt i berättelsen är en kriminalhistoria. Personligen tycker jag inte att den tillför så mycket. Den skiljer sig från den övriga berättelsen genom att vara snabbare berättad med fokus mer på handlingen än på relationerna, föräldraskapet och hur de olika personerna utvecklas, de val de gör och vilka konsekvenser de får.

Jag upplever framförallt Lite död runt ögonen som en väldigt insiktsfull och gripande relationsroman om en familj på samhällets skuggsida. Språket är sparsmakat och passar innehållet alldeles perfekt. Släktingar och vänner kan förvänta sig Lite död runt ögonen i present från mig.

Ps. Fotot i bakgrunden är från slutet av 1980-talet, när jag som nittonåring hyrde en lägenhet på Södermalm i Stockholm, där Lite död runt ögonen utspelar sig. Flera av mina grannar var missbrukare och det var ofta blod i trappuppgången. Mannen med hunden var en av mina grannar, och han och flera andra fick mig att inse vad missbruk gör med en människa och att ingen är enbart självisk, men för den som är fast i missbruk blir allt annat underordnat när saker ställs på sin spets.

Bloggen Just nu just här/Annette

Relationen mellan mödrar och döttrar är alltid intressant, eftersom den inte så sällan kan vara komplicerad. Caroline Säfstrand har fångat det så insiktsfullt och trovärdigt i Alltid din dotter, hur dysfunktionella relationer med tiden blir normaliserade, och hur svårt det kan vara att ta sig ur dem, om det ens går. Så är det för Jill och hennes mamma Miriam, och för Jill och hennes dotter Nellie. De har lärt sig att leva i de frostiga relationerna och livet går sin gilla gång, tills den trygghet Jill fått genom sitt arbete kullkastas. Då tappar hon plötsligt helt och hållet fotfästet.

Det är mysig läsning, trots allvaret i botten och den melankoliska stämningen som genomsyrar berättelsen. Särskilt mycket tyckte jag om de historiska tillbakablickarna i boken, dagboksanteckningarna från 1930-talet skrivna av en ung kvinna som hamnat på tvångsarbetsanstalt på grund av stöld och prostitution. Hon blir gravid och tvingas lämna bort sitt barn. Hennes historia vävs samman med Jills, Miriams och Nellies, och långsamt nystas det upp vad som hände i det förflutna och som har påverkat kvinnorna genom flera generationer.

Bloggen Just nu just här/Annette

Året är 1945 och det har precis blivit fred i världen. Sandrine kommer till Sverige, under falskt namn och med någon annans väska i sin hand. Sju månader senare hålls ett påkostat och vackert vinterbröllop hos den välbärgade familjen Ceder. Sandrine skall gifta sig med den dubbelt så gamle kvinnoläkaren Ivan Ceder, som sökt dispens för vigseln eftersom Sandrine ännu inte är giftasmyndig.

Hela bröllopsföljet har trots snöoväder tagit sig ut i båtar till den ö i skärgården där brudgummen bestämt att vigseln och bröllopsfesten skall hållas. Den unga brudens kropp har snörts hårt, hårt, men det går ändå inte att helt dölja i vilken situation hon befinner sig. Stämningen är ödesmättad. Under natten föds barnet under dramatiska former ute på ön, där hela bröllopsföljet tvingats bli kvar på grund av ovädret.

Det vi anat från första sidan bekräftas gång på gång. Det står inte rätt till varken med Sandrine, äktenskapet eller barnet. Inte heller med släkten Ceder, i vilken Sandrine nu blivit ingift. Alla bär på hemligheter. Det frusna, närmast klaustrofobiska, tonläget vittnar om både tidigare och kommande katastrofer. Nutid varvas med tillbakablickar och minnesbilder, och sakta läggs pusselbit till pusselbit tills vi anar hela bilden.

Det här är en roman med ingredienser som uppbrott, svek, övergrepp, kärlek och lögner. Anne Swärd har en förmåga att beskriva det som sker med små nyanser som inte säger så mycket, men som samtidigt säger allt. Du dras in i den dova, förlamande stämningen och kan inte släppa taget. Till slut börjar du önska att något skall hända, vad som helst, bara det sker en förändring. Och självklart gör det det.

Vera är författarens fjärde roman. Den första, Polarsommar, nominerades år 2003 till Augustpriset. Jag skulle inte bli förvånad om Anne Swärds författarskap kommer att hedras med ännu en Augustnominering i höst för romanen Vera.

Bloggen Just nu just här/Annette

I slutet av november 2017 publicerades en artikel i Dagens Nyheter där 18 kvinnor berättade hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter av en av Sveriges mest inflytelserika personer i kulturvärlden; Jean-Claude Arnault, till att börja med kallad Kulturprofilen.

Artikeln fick större konsekvenser än någon sannolikt hade kunnat ana, för plötsligt blottades inte bara den tysthetskultur som präglat kulturvärlden, där Arnault på grund av sin maktposition, inte minst som make till Katarina Frostensson, dåvarande ledamot i Svenska Akademien, kunnat utnyttja och begå övergrepp mot kvinnor under tre decennier utan att någon vågat eller velat anmäla honom. I slutet av 2018 dömdes Arnault mot sitt nekande till 2,5 års fängelse för två våldtäkter.

Klubben: En undersökning är journalisten Matilda Gustavssons fördjupade berättelse om hur hennes arbete ledde till att Jean-Claude Arnault till slut kunde stoppas. Klubben, som egentligen hette Forum — nutidsplats för kultur, hade sedan 1989 varit en scen för kulturmöten mellan författare, filosofer, musiker, bildkonstnärer, dansare, översättare och skådespelare. Här serverade så kallade Forumflickor klädda i svart och med rödmålade läppar vin i plastglas under tiden kulturfolket minglade. Lovande debutanter bjöds in för att läsa upp sina dikter, spela sin musik och ställa ut sin konst. När misstankarna mot Arnault offentliggjordes, och han senare också polisanmäldes och ställdes inför rätta, stängdes Klubben.

Matilda Gustavssons avslöjande visade också kopplingarna mellan Arnault och Svenska Akademien, vilket fick långtgående konsekvenser för akademiens anseende och trovärdighet hos dess ledamöter. Ingen kan väl ha undgått att läsa om det maktspel som pågick inom akademien, med utspel från akademiledamöter som slöt upp kring Arnault, andra ledamöter som avgick i protest eller tvingades avgå.

Relationen mellan Arnault och Frostensson är för mig helt obegriplig. Han kunde ta på andra kvinnor rakt framför ögonen på henne. Och hon som annars var ganska tyst och tillbakadragen fick enorma vredesutbrott om någon sade det minsta negativt om Arnault. Det är svårt att föreställa sig att hon, en uppenbart kompetent och självständig person, samtidigt kan vara så beroende av någon annan, att hon blundar för hans konstanta otrohet och övergrepp mot andra kvinnor. Kanske behövde hon lidandet för att kunna skapa, det är ju en sådan där typisk konstnärsklyscha, och kanske ansåg hon det fint att uthärda. Att stå över mänskliga känslor. Inte bara Jean-Claude Arnault, utan alla som kom i kontakt med Katarina Frostensson, tycks ha sett henne som en upphöjd isdrottning, en stor auktoritet och kulturellt överlägsen. Men i mina ögon gjorde hon sig enbart till åtlöje genom den bok, K, hon gav ut efter att Arnault dömdes, där hon onyanserat och uppenbart omoget försvarar honom och menar att han är utsatt för en konspiration. Läskigt med personer i maktposition som har så oproportionerligt höga tankar om sig själva.

Lika märklig är förstås Arnault själv. Matilda Gustavsson har granskat hans bakgrund och i boken visar hon hur han har ljugit om det mesta i sitt liv; sina föräldrar, sin uppväxt, sin utbildning, sina uppdrag och sina förmågor. Han har till exempel utgett sig för att ha gått på elituniversitet i Frankrike, men i själva verket hade han utbildat sig till elektriker, dock utan att ta någon studentexamen.

För att inte tala om alla som Arnault omgav sig med, hans entourage, som tycks ha sett honom som en förfinad, främmande fågel bland övriga gråsiskor i landet. Kulturellt bevandrad, social, uppmärksam och lyhörd. I vissa delar kan man förstå begeistringen över hans person. Men han tycks uppenbarligen också ha varit en gränslös narcissist och sexmissbrukare, som använde sin maktposition för att hjälpa fram eller förgöra unga kvinnor beroende på hur de valde att agera på hans närmanden. Narcissist och sexmissbrukare är inte benämningar som Matilda Gustavsson använder i boken. Hon är väldigt noga med att inte skriva något som kan äventyra hela undersökningen. Men vad annat kan han vara? Något är ju uppenbarligen väldigt fel. Det framkommer tydligt när man läser intervjuerna med de kvinnor han utnyttjat.

Matilda Gustavsson håller en neutral ton genom hela redogörelsen. Hon tar inte ställning, trots att det måste ha varit oerhört svårt att förhålla sig nyanserad efter allt hon fick veta genom intervjuer och efterforskningar. Det är väldigt skickligt. Och ärligt. Hon beskriver till exempel hur hon önskade att hon kunde göra kvinnornas berättelser renare. Varför lämnade inte kvinnorna lägenheten före eller efter ingreppet? Varför förlamades de istället för att göra motstånd? Hon var rädd att kvinnorna inte skulle bli trodda. Vissa författare och journalister har efter att Arnault fälldes påpekat just dessa irrationella omständigheter som skäl för att kvinnorna inte utsattes för våldtäkter i juridisk mening. Men domskälen visar tydligt att synen på våldtäkt faktiskt har förändrats. Det handlar inte längre om hur ett offer förväntas bete sig efter våldtäkten, utan om vad gärningsmannen har gjort.

Huvuddragen av det som framkommer i boken kände jag till sedan nyhetsrapporteringen, men det som gör boken så intressant är att den ger en djupare förståelse för hur en person kunde stå skyddad av kulturetablissemanget under mer än trettio år. Hur en person kunde bete sig hur som helst mot unga kvinnor utan att det fick några konsekvenser. Matilda Gustavsson har gjort en imponerande undersökning som är både välskriven och välgrundad.

Bloggen Just nu just här/Annette

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Marthe, den yngre systern, lever i ett förhållande med en bonusdotter, medan fyrtioåriga Ida lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Som med många relationsromaner i samma anda som den här, är det inte handlingen som är den centrala, utan just relationerna. Hur svårt det är att bli av med de roller man hade när man levde som en familj, trots att barnen nu är vuxna, har flyttat ut och har egna liv. Marthe var den som kunde vara precis som hon själv ville. Hon visade vad hon kände och sade vad hon tyckte. Och det gick bra, hon var ändå den som blev favoriserad och mest månad om. Det anser i alla fall Ida. Ida som aldrig brusade upp som Marthe mot mamman när hon var tonåring, som alltid kämpade och gjorde sitt bästa när det gällde allt hon företog sig, både i skolan och på fritiden. Hon var alltid duktig, utan att hon fick någon speciell uppmärksamhet eller uppskattning för det. När familjen samlas kommer känslan av orättvisa och avundsjuka tillbaka.

Berättelsen sker ur Idas perspektiv, men det gör henne varken mer eller mindre sympatisk än någon av de andra. Under vistelsen i sommarhuset är nästan allting som sker en slags maktkamp mellan syskonen, där Ida anser att hon alltid drar det kortaste strået. Och när det gäller relationen till mamman så har hon nog rätt, Marthe är favoriten. Kanske för att hon är mer okomplicerad och vanlig och därför enklare att tycka om. Ida har satsat på sin karriär, lever i stan utan man och barn. Hon träffar män, men oftast är de gifta. Nu har den biologiska klockan börjat ticka och hon planerar att frysa in sina ägg för att kunna bli med barn senare. Men inte ens det gör att hon hamnar i familjens centrum, eftersom Marthe berättar att hon äntligen lyckats bli gravid.

Avundsjukan och känslan av orättvisa blir kanske tydligast när det gäller sommarhuset. Marthe har alltid tillbringat mycket tid i huset och agerar som om det är hon som äger det. Hon rensar grusgångarna från ogräs, hon byter ut trasiga möbler och inreder, och nu har hon till och med fått huset ommålat i en helt ny färg, utan att först få godkänt från Ida. Ida känner sig överkörd. Trots att hon under alla år bara varit korta perioder i huset och trots att hon aldrig lagat, fixat eller engagerat sig i det. Hon tänker att hon skall betsa terrassen, men det slutar med att hon dricker öl istället. Och trots att hon efter en natt ensam i huset längtar tillbaka till stan igen. Men det är trots allt hennes hus också.

Jag tror att alla kan känna igen sig åtminstone i vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av syskonrollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, jag är ganska övertygad om att det här är en bok för de allra flesta.

Bloggen Just nu just här/Annette

Du som tyckte om Mattias Edvardsson förra roman, En helt vanlig familj, och haft stora förväntningar på uppföljaren, du kan vara helt lugn. Du kommer att känna igen den hantverksmässiga stilen och tonen i berättelsen från förra boken. Temat förra gången var familjen, och hur långt man som förälder är beredd gå för att skydda och hjälpa våra barn, och för att skydda familjen. Den här gången är temat grannar, och hur ärliga vi är och hur mycket vi kan kan lita på varandra, egentligen.

Den här berättelsen utspelar sig i det jag tycker kan vara det mest skrämmande som finns, nämligen ett på ytan idylliskt villakvarter. Finns det något ruggigare än ett villaområde där alla som bor där ängsligt följer samma mönster; klipper gräsmattan när grannarna klipper sina gräsmattor, köper ny bil när grannarna gör det, reser utomlands minst en gång per år inte för att man egentligen vill utan för att alla andra gör det, ingen höjer rösten när andra kan höra, alla ler och vinkar vänligt när man passerar. Ingenting kan vara så perfekt om det är äkta.

Micke, Bianca och deras två små barn flyttar från Stockholm till Skåne för att starta om, börja ett nytt liv. Någonting har hänt som de vill fly ifrån. Efterhand lär vi känna både dem och människorna som bor på samma gata. Jacqueline som arbetat som modell i USA, men flyttat hem och försöker finna sig till rätta i ett vanligt liv tillsammans med tonårssonen Fabian. Fabian som har svårt att anpassa sig i sociala sammanhang och ständigt hamnar i trubbel. Här finns Ola med ett mörkt förflutet och Peter som arbetar som polis. Pensionärerna Gun-Britt och Åke har koll på allt vad grannarna gör. När Bianca blir påkörd tycks det först röra sig om en tragisk olycka, men under tiden som hon kämpar för sitt liv kommer det fram mer och mer om grannarna som pekar mot att det kanske inte alls var en olyckshändelse utan ett medvetet vållande.

Jag gillar det långsamma berättandet med fokus på undertryckta känslor, stämningar och personbeskrivningar, och jag gillar precis som i Mattias Edvardssons tidigare böcker hur handlingen visserligen kretsar kring ett (förmodat) brott, men att det är hur människor agerar i pressade situationer och i förhållande till varandra som är det intressanta. Berättelsen sker i jagform utifrån dels tre olika personers perspektiv; Mikaels, Jacquelines och Fabians, dels ur två tidsperspektiv: före och efter olyckan. Berättargreppet är inte helt vanligt och jag var först tveksam till förstapersonsperspektivet, men det fungerar väldigt bra. Berättelsen håller ihop från början till slut, med små detaljer som vävs in i berättelsen och som just då inte verkar ha någon större betydelse, men som senare visar sig vara helt avgörande för handlingen.

Berättelsen följer en klassisk dramaturgisk modell där spänningen successivt stegras, för att sedan avta litet, precis så mycket att man som läsare slappnar av litet grand, och då, när man inte är beredd, klipper berättelsen till med full kraft så att man fullständigt tappar andan.

Bloggen Just nu just här/Annette

Doktor Glas gavs ut första gången 1905 och tillhör en av våra svenska klassiker. Jag kände till handlingen i stora drag, det vill säga att Doktor Glas anser sig rädda den unga och vackra Helga från ett kärlekslöst äktenskap med den frånstötande och gamle pastor Gregorius genom att döda honom.

En dag kommer Helga till Doktor Glas läkarmottagning och bönar och ber honom att meddela pastor Gregorius att hon är sjuk och att han måste avstå från sina äktenskapliga rättigheter under åtminstone en tid. Pastor Gregorius är visserligen alltid god och vänlig, men Helga plågas och känner en sådan motvilja mot honom. Hon erkänner att motviljan har blivit värre sedan hon skaffat sig en älskare.

”Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var så mäktig och stark. Jag kände att jag bleknade.”

Doktor Glas har valt att leva ensam. De kvinnor han blir förälskad i är redan förälskade i någon annan, och de kvinnor som visar intresse för honom är han ointresserad av. Jag upplever honom som en romantiker som drömmer om kärleken, och hellre lever olyckligt kär i någon han inte kan få än lever i ett vardagsförhållande där kärleken inte alltid är perfekt och rosenskimrande. När Helga står framför honom blir han häftigt förälskad och lovar att hjälpa henne.

Månaderna går och Doktor Glas resonerar med sig själv om hur han skall kunna fortsätta att hjälpa Helga. Hon bad om hjälp och han lovade att göra henne till viljes. Ja, då får han väl göra det då, på ett sätt som sätter punkt för det här problemet, en gång för alla. Men hon skulle aldrig be honom om det. Inte på det sättet. Men kanske är det den gärningen som Doktor Glas har sökt efter. En gärning som kommer att förändra hans inrutade liv utan mening. En gärning som bara han kan utföra. Men vill han döda pastorn? ”Jag vill handla. Liv är handling. Då jag ser något som upprör mig vill jag gripa in.” Men den oskrivna lagen? Moralen?

”Det är färdigt; det är gjort. Jag har gjort det.” Efteråt känner han sig litet trött i huvudet. Den stora gärningen som Doktor Glas hade trott skulle förändra något i hans liv, om inte annat så känslan inom honom själv, förändrade ingenting alls. Livet går vidare som om ingenting har hänt. Ledsnaden blir kvar.

Den här boken är så mycket mer än en mordhistoria. Det är en bok om handlingsförlamande livsleda och omgivningens krav på att skaffa sig en familj och en karriär, och det är en bok om moral och om samvete. Men allra mest imponeras jag av gestaltningen av Doktor Glas. En i högsta grad komplex människa. Som läkare arbetar han för att göra gott, men under ytan bubblar vreden. En vrede som kanske bottnar i att alltid känna sig utanför gemenskapen, trots att han har ett rikt socialt liv. Som om det finns en glasskiva mellan honom och livet som pågår. Hjalmar Söderberg skildrar Doktor Glas som en lätt överlägsen person, som betraktar sin omgivning med en klar och skarp blick, som snabbt ser människors tillkortakommanden och livets alla futtigheter. Han är inte lycklig, men inte heller olycklig. Han längtar efter en gnista som skall få honom att känna.

Efteråt läste jag på om författaren, Hjalmar Söderberg. Det gav onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Jag upplevde Doktor Glas som melankolisk, men i själva verket kanske han var känslokall, på samma sätt som hans skapare måste ha varit. Hjalmar Söderberg ville avsluta sitt tioåriga äktenskap i samband med en långvarig otrohet med Maria von Platen (förebilden till Helga i romanen), och lät tillsammans med sin förläggare och läkarvänner spärra in hustrun på mentalsjukhus. Några klara tecken på sinnessjukdom har man dock inte kunnat finna varken i journaler eller i andra dokument. Detta kan man läsa om i boken ”Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof” av Johan Cullberg och Björn Sahlin (2014).

Bloggen Just nu just här/Annette