Malin Eriksson

Det jag har med mig sedan Kinsellas tidigare böcker är att de är fulla av humor, kärlekstrassel och karriärssnack. Det finns till viss del även i den här boken men jag saknar en del humor. Det kan ju vara så att jag har ”växt” ifrån den här typen av böcker men jag vill inte gärna tro det. Kinsella var ändå en favorit under så många år. Överlag följer boken i alla fall ungefär samma struktur som jag är van vid och vi får följa Kate som lever ett helt annat liv än det hon visar utåt på Instagram. Att hon blir av med jobbet tvingar henne dock att tänka om och tänka nytt, ta vara på det hon har i stället för att gräma sig över det hon inte har. Det här är något som känns aktuellt i samhället. Många lever med en polerad yta och gör allt för att inte visa sina misslyckanden. På det sättet var det befriande att läsa om vad som hände Kate, och hur hon tog sig vidare i livet. Kate är också en väldigt lätt karaktär att tycka om och känna med. Hon är som en kompis.

Givetvis hade vi en gnutta kärlek i boken också. Jag fastnar inte omedelbart för Alex, men jag förstår vad det är som gör att Kate gör det. Det är mycket förvirring och missförstånd såklart men samtidigt en charmig berättelse. Förutom detta tyckte jag mycket om relationen mellan Kate och Demeter, som verkligen utvecklades och blommade. Vi fick se en helt annan sida av Demeter till slut och det är också något viktigt att ha med sig. Allt är inte alltid som det ser ut att vara, men det är lätt att döma någon på förhand.

Det var ju inte alls länge sedan jag läste ”Syndabocken” men jag gav mig ganska direkt på den här och det är jag glad att jag gjorde.

Sofie Sarenbrant är inte rädd för att lyfta svåra och aktuella ämnen och här handlar det om psykisk ohälsa och även psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. I dagens läge är detta vanligt men samtidigt är det fortfarande något som man ska hålla tyst om. Jag tycker att Sarenbrant har skildrat detta på ett trovärdigt sätt och karaktären Julia känns äkta. Jag kan absolut tänka mig att många barn i den här åldern känner på det sättet och det är mycket press och ren mobbing genom bland annat sociala medier nu för tiden.

Vi möter inte bara Julia, utan såklart även Emma som har fått en ny partner i Krille. Nyllet är hemma föräldraledig med hans och Emmas dotter Elli, men är både avundsjuk och svartsjuk. Relationen mellan Emma och Krille utvecklas under berättelsens gång och de delar en hel del med varandra. Det gör lite ont i mig när Emma och Nyllet är på så olika våglängder, då jag tycker de verkar så fina tillsammans. Nu har de dessutom ett barn gemensamt men man kan ju inte rå för sina känslor.

Jag kan tycka att det är lite märkligt att Emma får utreda försvinnandet av sin egen systerdotter, men det kanske är så det fungerar. När det handlar om en tillräckligt bra polis kanske det inte finns några riktlinjer, jag vet inte.

I kommande bok hoppas jag få reda på vad som hände med Julia, och framför allt med Liv. Vi lämnades med en riktig cliffhanger, så det lär inte dröja särskilt länge innan jag plockar upp nästa bok i serien. Och på tal om cliffhanger, vad vill Madeleine?

Direkt när jag plockar upp en bok av Caroline Säfstrand känns det lite som att komma hem. Jag har tidigare bara läst två böcker av henne men jag har tyckt så mycket om båda och känner igen Säfstrands sätt att uttrycka sig direkt. Det känns äkta och trovärdigt.

I ”Klubben för lyckliga slut” möter vi ett par olika karaktärer som till en början verkar leva ganska bra liv men allt eftersom berättelsen går vidare märker vi att det finns saker som ligger och gror under ytan hos dem alla. Bit för bit öppnar de sig när skrivkursen drar igång och klubben kommer att betyda mycket för dem alla. Jag gillade främst att följa Lisbeth och jag älskade hennes mans reaktion på det hela mot slutet. Det var så härligt att läsa om utvecklingen i deras relation. Jag fastnade också väldigt mycket för skrivterapeuten Sam och var nyfiken på hans liv och hans bakgrund.

Även denna bok av Säfstrand var riktigt bra och detta ska dessutom vara första delen i en serie. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer! Författaren är inte rädd för att skriva om tuffa eller svåra ämnen och gör det dessutom så bra. Jag rekommenderar denna bok varmt till de som gillar att läsa feelgood med en dos svärta.

Handlingen drar igång ganska snabbt med det omtalade mordet och därefter följer rättsprocessen och allt runt omkring. Pete Banning är en mycket speciell karaktär. Det tar ett bra tag innan vi får veta syftet med hans handlande och även om jag förstår hans känslor förstår jag inte hur det kan vara värt konsekvenserna. I övrigt får vi möta Petes syster, hans barn, och alla som bor och lever på den lilla orten. Det är mycket skvaller och mycket rykten, precis som det brukar vara på dessa ställen.

Grisham har koll på det han skriver om och det märks att han har gjort sin research. Jag har i stället noll koll på amerikansk historia och det amerikanska rättssystemet, så för mig är dessa delar lite intressanta.

Tyvärr händer det inte så mycket i boken, vilket får mig att tappa intresset. Förlaget kategoriserar boken som en ”spänningsroman” men jag har svårt att hålla med. Boken hade dessutom lätt kunnat kortas ner med 150-200 sidor. Summa summarum är att jag blev oerhört besviken på den här boken. Jag hade hoppats på att få läsa en riktigt bra och spännande Grisham men istället fick jag en lektion i historia och samhällskunskap.

Efter alla böcker i serien om Fredrika Bergman måste jag säga att förväntningarna var ganska höga när det kom ut att Ohlsson skulle släppa en ny serie förra året. Jag var inte först på bollen men inte heller långt därefter och boken hamnade snart i min bokhylla. Sen var det dock något som skavde lite. Kanske var det mina höga förväntningar som satte käppar i hjulet?

”Stormvakt” är ingen rafflande kriminalroman med bestialiska mord och högintensivt utredningsarbete där allt är tillåtet. Den är snarare lugn och fokuserar lika mycket på relationer och miljöer som på själva polisarbetet. Någon beskrev det lite som en ”feelgood-deckare”, och det tyckte jag kändes helt rätt då den påminner lite om Christoffers Holsts böcker om Cilla Storm. Då och då skruvas spänningen upp ett snäpp eller så händer det något avgörande.

Boken utspelar sig på västkusten, närmare bestämt i Kungshamn med omnejd. Jag tycker att Ohlsson gör ett bra jobb med att skildra miljöerna, och även invånarna. Det känns precis som om man har kommit ut till landet där alla känner alla och det snackas alldeles för mycket. De olika karaktärerna i boken har sitt eget bagage. August vill verkligen starta på ny kula, Maria har en mörk hemlighet som kommer upp till ytan och Ray-Ray fick jag inget riktigt grepp om.

För att ha ett ganska lågt tempo genom boken så måste jag säga att den är snäppet för lång. Vi hade kunnat klara oss utan vissa delar, alternativt skruvat upp tempot. Kristina Ohlsson är dock en författare som jag verkligen tycker om. Hon skriver välskrivna, spännande böcker och jag kommer absolut att fortsätta läsa den här serien.

Förra boken, "Broder Jakob", avslutades med en cliffhanger och vi stöts direkt in i handlingen i den här boken. Boken handlar om gängkriminalitet, något som är väldigt aktuellt och ett viktigt ämne att lyfta. Det som är mest tragiskt med det hela är att kriminaliteten går allt längre ner i åldrarna. Jag upplever att Schepp har gjort bra research på ämnet och det känns trovärdigt.

Gällande karaktärerna och deras utveckling ser jag en viss förändring hos alla. Jana upplever jag som mer instabil och hon låter våldet ta över allt mer. Samtidigt blir hon någon slags övermänniska och känns ibland inte riktigt mänsklig. Henrik var på föräldraledighet vid bokens start men kan inte riktigt låta bli utredningen, vilket i sin tur gör hans fru förbannad. Jag kan inte hjälpa att jag stör mig på hans fru, trots att jag förmodligen hade känt något liknande om min man bara ägnade tid åt sitt jobb och inte frun i det här fallet som blivit utsatt för ett mordförsök. Även Mia visar en helt annan sida, och det är både bra och dåligt. Karaktärsutveckling är alltid bra men frågan är om det blir till det bättre eller det sämre?

Vi får följa relationen mellan Jana och Per, och hur hon sakta men säkert släpper in Per i sitt liv. Med det bagaget och alla hemligheter är det givetvis inte lätt. Även relationen mellan Jana och pappan är intressant då man inte riktigt vet vad som ska hända näst. Ibland blir jag osäker på om pappan hjälper eller stjälper, och i stället för att prata ut känns det som en tickande bomb dem emellan. Som läsare får vi även möta Ibrahims familj och även det känns som en trovärdig skildring.

Som vanligt när det kommer till Emelie Schepp finns spänningen där och boken är en riktig bladvändare men den når inte riktigt hela vägen fram. I recensionen av "Broder Jakob" funderade jag på om livet någon gång skulle komma ikapp Jana men vi får väl se.

Det här är en god och snabb rätt, som man dessutom kan göra i micron om man vill. Givetvis beror smaken på röran man väljer att ha i men jag gillar någon form av räkröra till och så gärna en god sallad vid sidan av eller rivna morötter.

Nu var det ganska många år sedan jag läste ”Jane Eyre” men jag minns ändå en hel del av historien. Förmodligen för att det är en klassisk berättelse som vi har sett både i bokformat och på film. De allra flesta känner till den, och just därför är det så roligt när det kommer en re-telling och i det här fallet, med övernaturliga inslag.

I ”My Plain Jane” har Jane Eyres författare Charlotte Brontë blivit en del av historien, närmare bestämt Janes bästa vän. Bara det tycker jag är hur spännande som helst då jag gissar att författarna har gjort den tolkningen av Charlottes relation till sin egen karaktär. Vi får möta flera av de karaktär som finns i originalberättelsen, men även några nya, och några av de har lite annorlunda egenskaper än vad vi har sett tidigare.

De övernaturliga inslagen består främst av spöken och boken innehåller en del spökjakt, en del förbannelser och mycket spänning. Jag tyckte möjligen att den började lite segt men jag tyckte ändå att det tog sig mot slutet. Efter att ha läst ”My Lady Jane” hade jag även förhoppningar om att denna skulle vara lika humoristisk och driva lite med läsaren men jag upplevde den inte alls på samma sätt, och därav något sämre betyg. Det var dock väldigt roligt och fascinerande att läsa om Jane Eyre på det här sättet och jag ser fram emot att läsa sista delen i serien om alla Janies.

”Änkorna” har, precis som Engmans tidigare böcker, korta men intensiva kapitel. Det är ett högt tempo och det händer mycket, vilket gör att läsandet går snabbt.

Vanessa Frank är vår huvudkaraktär även i denna boken och som jag säkert har nämnt tidigare är hon en komplex karaktär med ett mjukt inre och en stentuff yta. I den här boken kommer vi henne ännu närmre, framför allt genom känslorna kring Natasja. Det är omöjligt att inte tycka om henne och jag vill bara ha mer. Författaren har fångat tankar och beteenden som vi tänker eller gör varje dag, men som vi inte riktigt tänker på, och det märks att han har gjort sin research. Det är trovärdigt. Vi får i berättelsen möta en hel del karaktärer och vi har även flera olika spår men mot slutet vävs allt samman väldigt snyggt.

Pascal Engman har den här egenskapen som jag värdesätter högt hos författare – att dra in mig i historien och få mig att bli än mer intresserad av temat. När jag läste hans ”Eldslandet” blev jag exempelvis väldigt nyfiken på organhandel och i det här fallet har jag googlat och sökt information på andra sätt om IS och terrorismen. Det gör mig kunskapstörstig och det är få författare som har samma egenskap.

”Änkorna” är absolut Pascals bästa bok hittills och hela serien om Vanessa är så läsvärd! Jag trodde först att detta var slutet på en trilogi men jag är så glad att serien fortsätter och att jag kommer få läsa ännu mer om Vanessa och de andra. Jag kan inte nog rekommendera dessa böcker om man gillar actionpackade, snabblästa böcker om intressanta och mycket viktiga teman.

När man själv är en boknörd är det extra roligt att läsa om andra som är det, eller som skriver böcker, eller som arbetar med det. I alla fall tycker jag det, och jag tror också att det var därför jag fastnade ganska omgående i den här boken. Den handlar trots allt om två författare, som dessutom ger sig ut på okänd mark i och med att de testar nya genrer.

Bokens miljöer är något av det första som slår en och jag kan verkligen måla upp bilden av dessa strandhus, bokhandeln och allt annat runt omkring. Det var helt rätt att läsa den här boken under sommaren, det gav liksom rätt känsla. Vad gäller karaktärerna får vi möta en hel del, men framför allt January och Augustus. Augustus får jag ganska omgående en viss känsla av och till en början är det inte helt positivt men han växer i mina ögon. När det gäller January är det något tragiskt som har lett till att hon nu är i strandhuset och bit för bit får vi fler detaljer till historien. Det är romantiskt men det finns också viss komisk och även en del svärta. Precis så som en feelgood ska vara, enligt mig.

Jag kommer inte att hylla boken till skyarna, som jag har sett många andra göra, men jag rekommenderar den definitivt om man gillar den här typen av böcker. Jag blev även väldigt nyfiken på Emily Henry som författare.