Carina

Om att få ett barn med intellektuell funktionsnedsättning av Sophie Dow, mamma till Annie.
Det är en berättelse om hopp och förtvivlan, utmaningar och utmattning och ett sökande efter svaret på frågan ”Varför är inte alla hjärnor lika mycket värda?”.

Sophie Dow är jounalist, mamma och grundare till The Salvesen Mindroom Centre.
Den här sträckläste jag på ett par timmar.

Den här har jag ”slitit med” för att ta mig igenom. Det är inget jag direkt kan sätta fingret på. Välskrivet, småroligt emellanåt och med utförliga berättelser om hur Robert tagit sig från roliga timmen i Skövde till de betydligt större scenerna idag.

På något sätt lyckas den ändå inte fånga min uppmärksamhet.

Såg någonstans att någon sagt att boken är privat snarare än personlig. Kanske är det där det ligger

New York dryga året efter attentatet den 11 september. En joggare hittar blodiga barnkläder på en strand, men inget barn. Rör det sig om människohandel, kidknappning? Ytterligare ett barn försvinner i en annan del av New York och den rysk-judiske kriminalaren Artie Cohen kallas in. Finns det ett samband? Varför dyker det upp kopplingar till Arties ryska vänner och släktningar? Har det att göra med att hans far tillhörde KGB? Vem har sökt igenom hans lexikon och brev? Till råga på allt hindras polisen i sitt sökande av ett hejdundrande snöoväder.

Sophie och Frankie har varit bästa vänner i många år och bor i en liten stad vid havet. En gråkall septembernatt försvinner Sophie spårlöst.
Knappt 20 år senare spolas kvarlevorna av en kropp upp på stranden och Frankie, som nu bor i London, får ett telefonsamtal från Daniel, Sophies bror, som säger att kroppen tillhör Sophie. Han vill ha Frankies hjälp att reda ut om Sophie dött av en olyckshändelse eller om det finns en mördare att hitta. Han vill också ha Frankies stöd vid identifieringen av kvarlevorna eftersom det känns oöverkomligt.
Frankie har lagt småstadslivet bakom sig och är inte alls särskilt sugen på att åka tillbaka, men hon gör det för Daniels skull.
Hon märker snart att hon inte är välkommen och så plötsligt börjar hon få anonyma brev med hotelser. Det ska också visa sig att det finns flera hemligheter som dolts i många år.
Det här är en psykologisk thriller där vi får vara med om hur Frankie upplever att hon ser Sophie förfölja henne, trots att hon vet att det är omöjligt eftersom hon är död, saker i lägenheten hon hyr billigt (eftersom det är lågsäsong) byter plats, hon hör småbarnsgråt på nätterna och känner sig allt sämre till mods.
Det verkar som om någon verkligen har kännedom om vad som egentligen hände natten då Sophie försvann.

Hanna och Karin är bästisar, men efter sommarlovet före sexan har något hänt. Karin är helt plötsligt intresserad av helt andra saker än tidigare och börjar i stället att umgås med Sofia och hennes litet tuffare tjejkompisar.

Karin förstår inte vad som har hänt och känner sig otroligt ensam och gömmer sig på rasterna så att inte hennes syskon ska se hur ensam hon är och för att hon ska slippa bli retad och slagen.
Hanna börjar skära sig i armar och ben. Sen när hennes farfar, den ende som förstår henne dör …
Parallellt med denna historia får vi träffa Hanna som vuxen och som en patient på ett mentalsjukhus. Hon står vid fönstret och ser världen utanför. Vill öppna fönstret för här är det tungt att andas och dårskapen växer. Hon är fortfarande ung. Hon vill veta hur kyssas känns.
Även om boken är skriven 1999 känns handlingen och känslorna otroligt aktuella. Det här är en delvis självbiografisk bok som det gör ont läsa. Det är rått skrivet och beskriver mobbning utan förskönande omskrivningar.

Privatdetektiv (tidigare polis) Aaron Fox och kriminalare (LAPD Detective, har läst den på engelska och har inte full koll på svensk motsvarighet 😉) Moses (Moe) Reed är halvbröder och har ett komplicerat förhållande till varandra. Den enda gemensamma nämnaren är en färgstark mamma med stor konstnärspersonlighet.

De arbetar parallellt med ett cold case med en försvunnen dotter till en överbeskyddande far och tvingas, mer eller mindre, att jobba ihop.

Boken är skriven 2009 och även om det ”bara” är 11 år sedan är det, i alla fall för mig, tydligt att beskrivningar av t ex sex och kvinnor skrivits annorlunda idag.
Det blir väldigt tydligt att det är en bok skriven av en amerikansk då 60-årig man, sa hon, generaliserade en smula.

Helt OK läsning, även om det blir litet segt emellanåt. Det är spännande och upplösningen är en smula överraskande, men språket känns en smula förlegat.

Det här är den 4:e och sista delen i serien om ”De bortglömda böckernas gravkammare”. Bokens början utspelar sig under Francoregimen och vi får träffa en väldigt ung Fermin (min absoluta favoritkaraktär i serien) som räddar en ung flicka, Alicia Gris, från att dö när Barcelona bombas, men han tror att han misslyckats.

Alicia, som blir agent hos säkerhetstjänsten, får till uppdrag att ta reda på vad som hänt fängelsechefen, tillika tidigare ministern, under Francos tid.
Genom sitt arbete kommer hon i kontant med bokhandeln Sempere & Sons och därmed också Fermin och vi läsare får hjälp att knyta ihop lösa trådar från de tidigare 3 böckerna.
Det visar sig även att Daniel Semperes son spelar en viktig roll..

Jana åker från Luleå till Smalånger till sin tvillingbror Bror som håller på att dricka sig själv till döds.

Vi möter även en svartögd, harmynt konstnär som inte vill visa Jana sina alster. Varför?

Och Jana skapar ”fyllebataljonen” i lera.

Vad har fått binnikemasken att äta Jana inifrån?

Vem är Maria, som hela Smalånger påverkats av?

Jag hatälskar ALLT med den här boken. Bristen på skiljetecken (ibland får jag läsa om ordet både 2 och 3 ggr för att ”höra” så jag förstår), det otroligt svarta som är så påtagligt och så ofattbart för mig som haft sån ofattbar tur med min uppväxt, hur tydligt jag som hör hondennas röst 😉 och de nya ord jag fått lära mig.

ortsättningen på ”Jag for ner till bror”. Modren har dött. Hon ska föras tillbaka till sitt utsprung i Kukkojärvi för begravning. Ett ställe där den Laestadianistiska ”Gemenskapen” har de flesta i ett fast grepp. På ett eller annat sätt.
Jana och Bror har ärvt modrens hus, men där bor det ett par som inte vill flytta ut.

Bror blir ”frälst”, Jana hittar flera exempel på hur pastorerna i Gemenskapen över tid förgripit sig på kvinnor för att Herren ska kunna ge sin välsignelse. Modren är ett exempel. Maria är resultatet.

Precis som när jag läste föregångaren blir jag hänförd, berörd, förskräckt och äcklad på samma gång.

jaren till ”Konsten att höra hjärtslag”. Julia jobbar som framgångsrik advokat på Manhattan och nästan 10 år har passerat sedan hon senast besökte sin halvbror i sin fars hemland Burma.

Hennes fästman har nyss brutit förlovningen och mitt i ett viktigt möte på jobbet hör hon en röst inom sig som säger åt henne att hon måste lämna mötet.

Rösten påverkar henne fysiskt. Hon får hjärtklappning, blir yr och börjar kallsvettas och hon väljer att lämna mötet.

Rösten fortsätter att göra sig påmind och efter flera sömnlösa nätter beslutar Julia att söka professionell hjälp.

Har hon fått schizofreni? En allvarlig psykos?

Hon får mediciner, men efter att ha tagit dem, och upplevt att hon blir helt avtrubbad, beslutar hon sig för att sluta och istället försöka hitta svar på de frågor rösten ställer (Varför lever du ensam? Vad söker du i livet?) och lugna den oro och hjälplöshet som det medför.
Hon beger sig tillbaka till Burma och sin bror.
Bok 1 gav ohemult (kanske) stora förväntningar.

Visst finns det helt underbara och briljanta stycken i den här boken också, men den når inte ända fram. Till mig.