Carina

Harry hamnar i fosterfamilj när hans far sätts i fängelse för bedrägerier och modern dött i barnsäng. När Harrys äldre fosterbror tar hem och presenterar Olga-Maj blir Harry hopplöst förälskad. De har mycket gemensamt. Hon förlorade också sin mor tidigt och hennes far är bedragare. När han en dag får se henne simma över från Äppelviken till Stora Essingen blir hon, i Harrys ögon, nästan som ett magiskt väsen. Hon besvarar inte hans kärlek, men ser honom som en själsfrände och även om hon och Harrys fosterbror gifter sig och får barn är Harry den hon känner att hon kan prata om vad som helst med.
Det här är en bok jag tyckte mycket om. Den beskriver längtan efter kärlek, efter tillhörighet och spännande, och ibland litet märkliga, relationer.

Även om berättaren säger att det är Jonas Gardells historia han berättar får man nog säga att huvudpersonen i boken är Jonas egensinniga, frikyrkliga mamma. Ingegärd har en förkärlek för klickande ljud, ett stort behov av att vara fri, att framhäva att allt är hur normalt som helst och att släkten har god hörsel och ingen någonsin blivit dement, även om det självklart också förekommer detaljerade beskrivningar av resten av familjen (och för all del större delar av släkten) och som har stora planer för sig och sin makes framtid. I och med att modern nästan dör när yngste sonen Jonas föds bildas ett band mellan dem som inte kan brytas. Släkten, i synnerhet på den frikyrkliga sidan, håller alltid fasaden uppe, undanhåller sanningar för att det är otroligt viktigt hur det verkar utåt och är dessutom så smärttåliga att de inte tar värktabletter. Pappan överger familjen tidigt, men mamman vägrar att inse det, hävdar att han forskar i USA och försöker på alla sätt och vis intala, mest sig själv, att han snart ska komma tillbaka. Den lyckligaste tiden, trots att det var då mamman var minst fri, var småbarnsåren när familjen bodde i Stockholmsförorten där det vare sig fanns människor från södra Europa (eller därbortom) och bara några enstaka fall med t ex finskt, estniskt eller tyskt påbrå, vänsterhänta, plattfotade eller de som åt vitlök.

Boken har klara fiktiva inslag (bl a börjar den med att Jonas omkommer i en bilolycka endast 35 år gammal och på sin mors födelsedag till råga på allt) men visst finns det även självbiografiska inslag. Det är en gripande, störande, omvälvande, rätt tragisk och ändå kärleksfull berättelse kom kanske inte passar alla. Mig passar den dock som handsken.

Elin Boals har en karriär som framgångsrik fotograf i New York. Hennes man är affärsman och dottern Alice har precis kommit in på en attraktiv dansskola.

Så dimper det ner ett brev från Sverige. Hennes man och dotter
tror att hon är från Paris, där hon och mannen träffades, men nu verkar det som om hon kommer att behöva få ta fram och erkänna det där hemska som hände på Gotland i början av 80-talet och som gjorde att hon, hals över huvud, lämnade allt och aldrig återvände.

Det här är en fängslande berättelse om en fattig uppväxt med en mor och 3 barn, en far i fängelse och livlinan Fredrik som är en skarp kontrast till livet idag i New York.

Det Elins historia om att försöka bearbeta, acceptera och övervinna sin skam och sin skuld samt kampen för att försöka våga älska.

Det är en roman, poängterar Alex Schuman, men han väver ihop verkliga dagboksanteckningar och brev till en historia för att ta reda på om det finns något i hans bakgrund som kan förklara hans egna inneboende vrede och mörker.

Det han hittar är en kärlekshistoria av stora mått. En kärlekshistoria med stor passion och med ett abrupt slut och med svartsjuka, enormt lidande och mordförsök som konsekvenser.

Det är en fantastiskt gripande och ibland förfärande historia som berörde mig djupt. Alex Schulman är en mycket skicklig berättare.