Lotta Mattsson Fröjd

Om man ska ge choklad som present så bör det vara en riktigt stor och exklusiv ask, helst närproducerad och dyr. Mycket uppskattad present.

Det här är min andra bok i den nya serien med Agatha Christies Hercule Poirot och jag måste säga att jag älskar pusseldeckare! Visst kan det vara frustrerande att behöva vänta på att alla trådar ska nystas upp av Poirot och när alla ljuger till höger och vänster så är det klart man blir förvirrad. Boken är berättad ur hans senaste "sidekick" polismannen Edward Catchpools synvinkel och det känns som ett smart drag då han ofta är lika aningslös som läsaren medan Poirot är den som har stenkoll på exakt vilka frågor som man bör ställa.

I början av boken så kändes historien lite långsökt, med många mysterier och frågor, men allt eftersom så vävs handlingen samman och vart och ett av frågorna får sig ett svar. I slutet så knyts alla lösa trådar ihop och även om jag listade ut en del av det som skulle hända i ungefär samma takt som Poirot så var det skickligt skrivet och inte alls så där förutsägbart som många deckare kan tendera att bli. Stämningen i boken är sådär mysigt engelsk och karaktärerna är tidstypiska och komplexa. Jag rekommenderar verkligen Morden på Kingfisher Hill - tillsammans med en god kopp te - om man vill läsa en riktigt underhållande tankenöt.

Det här är en tragikomisk berättelse om en kvinna som tröttnat på att bli åsidosatt och överkörd av sin likgiltiga man. I grunden så är det en slags hämndhistoria där man känner sympati för Irene som fått genomlida en hel del genom åren som gift. Just gift blir därför hennes planerade utväg när hon helt plötslig börjar intressera sig för kemi. Boken utspelar sig både före, under och efter äktenskapet med Horst, berättat på ett lättsamt sätt så att man kommer Irene närmare och får förståelse till varför hon gör som hon gör.

Jag tyckte om Irene till en början, men mot slutet så kändes inte hennes hämnd lika ljuv längre vilket gjorde att slutet inte alls blev lika spännande som jag hade hoppats. Jag började tycka synd om den ömklige Horst och det var istället Irene som framkom som osympatisk och elak. Oavsett om en person förtjänar det eller inte, så är det aldrig rättfärdigat att bli lika jävlig som den man tycker illa om. Personligen så hade jag föredragit om hon hade tvärvänt, stått upp på riktigt mot Horst, lämnat honom trasig och svag och istället förgiftat den avskyvärda chefen på biblioteket, det hade varit en bra twist!

Trots det - i min mening - lite antiklimaktiska slutet, så var Blybröllop en rakt igenom välskriven och underhållande bok. Men så har jag samma kärlek till böcker som Irene, så det kanske inte är så konstigt att jag tycker om boken.

Eftersom jag var ett stort fan av Ana Gina när det begav sig och min bokcirkel valde just Ginas bok att läsa i september så började jag läsa ganska omgående. Jag lyssnade främst på ljudboken då hon hade läst in den själv. Just inläsningen tyckte jag var riktigt bra då varje person har sin egen röst och känsla, vissa karaktärer är förstås lite väl gapiga och är man inte van vid sådana personer så kan man nog ha svårt för ljudboken. Om man inte är expert på arabiska så kan det nog vara bra att lyssna på boken ändå, för då slipper åtminstone jag uttala orden fel i huvudet när jag läser. Som en person som tyvärr inte kan arabiska så hade jag nog behövt en ordlista i den fysiska boken för att få de korrekta översättningarna på orden, nu fick jag googla en del ord som inte är välkända slangord. På tal om översättningen så tyckte jag att det kändes lite konstigt att personer som talar 100% arabiska i Libanon inte översattes 100% till svenska. Ett tag trodde jag att de pratade svenska och bara slängde in lite arabiska slangord här och där. I Sverige så lät det bra, men utomlands så hade jag svårt att skilja på när de bytte mellan språken, vem som pratade vad.

Själva handlingen tycker jag är både unik och gripande. Det är verkligen en bok som borde ha skrivits för länge sedan, den behöver läsas av unga tjejer och killar, jag tillhör kanske inte målgruppen. Men om vi bortser från det faktum att det fanns väldigt få trevliga svennar i boken så känns det som en väldigt inkluderande bok. Det är en hel del luckor och hopp i boken som kunde fyllts ut med förklaringar till vad som hände. Boken slutar lite mitt i allting med en del lösa trådar, så jag hoppas att det inte är en stand alone-bok utan jag hoppas på att det ska komma en fortsättning. Mitt i allt det mörka och hemska som faktiskt sker i boken så skriver ändå Gina väldigt komiska scener som jag hoppas filmatiseras en dag!

Slutligen så vill jag säga att trots att jag är religionsfri så har jag en tro - som är privat. Det är viktigt att man respekterar att vi inte alla har samma åsikter och tro oavsett om man håller med eller inte. I slutändan så hamnar vi nog ändå på samma plats vare sig vi vill eller inte, så gör det bästa av det liv du har!

Sen vill jag - med tanke på titeln - även tipsa om Ginas mammas program, SOS - Skolan och Sverige, som jag tyckte var väldigt bra och insiktsfullt.

På relativt kort tid så har jag fått en ny svensk favoritförfattare. Ingen skriver lika klockrent som Pascal! Han lyckas verkligen få till sida efter sida med fullmatad spänning och jag slukar allt på en gång. Det är så bra att det inte går att sluta läsa. Det här är en bokserie för de som älskar smarta thrillers med högt tempo och korta, intensiva kapitel. Handlingen i Änkorna är högaktuell med fokus på IS och de människor som begår terrorbrott. Som den icke troende jag är så har jag alltid haft svårt för personer som låter sig svepas med i ett sektliknande hive mind där tron övervinner allt sunt förnuft, men i Änkorna så får man en glimt av hur det kan vara på andra sidan och vad som driver de här personerna. Det känns som att det har tagit en hel del tid med researchen kring ämnet för att det skulle bli en så här pass trovärdig och skrämmande skildring av terrorn.

I och med att det här är bok tre, så har jag börjat komma karaktärerna lite närmare och jag tycker om varenda en. Speciellt Vanessa och hennes relation med Celine, som är så fruktansvärt fin att jag blir rörd. Och lussebulledeg, vilket life hack! Hoppas verkligen att 7-eleven börja sälja bullarna ogräddade framöver tack vare den här boken! Nicolas Paredes är även han en fin person som jag håller tummarna för får vara med i fortsättningen också. Som vanligt så känner jag även lite för the bad guys till och från, men i slutändan så sitter jag och väntar på att de ska få vad de förtjänar. Slutet gott allting gott, eller kanske inte. Nu blir jag lite bitter när jag tänker på hur lång tid det kan ta innan det finns en ny bok för mig att läsa av Pascal...

När jag var yngre så älskade jag spökhistorier och läste allt jag kunde komma över i bokform, framförallt rysarna med illustrationer av min absoluta favorit Hans Arnold (1925-2010). Sedan dess så har jag slukat allt i skräckfilmväg och lyssnat igenom alla avsnitt av Creepypodden. Det som jag tycker bäst om är just historier som utspelar sig på landsbygden och då blev jag så glad när jag läste om den här boken. Jag har varit uppe i Hälsingland ett antal gånger och det är en perfekt plats för den här sortens berättelser.

Boken innehåller tretton rysare som var och en är fristående, men eftersom alla utspelar sig i samma landskap så håller den skrämmande stämningen i sig genom hela läsningen. Jag drog den här gången ut på läsningen med flit, så att boken inte skulle ta slut. En berättelse vid läggdags är verkligen perfekt. Jag tyckte givetvis bättre om vissa berättelser än andra, men eftersom alla är otroligt välskrivna och lätta att leva sig in i så gör det boken svår att lägga ifrån sig. Mina fem favoriter var Goblifar, Timmerrännan, Plogbil till helvetet, Per Hiens huvud och Gårdfarihandlaren. Namnen påminner mig för övrigt om två andra favoriter från min barndom, När fan flådde smeden och Häxdopet av Ulf Palmenfelt.

Eftersom jag även älskar formatet på boken och omslaget så kan jag varmt rekommendera Gammelgrav som en perfekt present till rysarfantasten. Den var fruktansvärt underhållande!

Jag började läsa den här samlingsvolymen efter att jag sett den fantastiska Netflix-serien och jag måste säga att de har gjort ett riktigt bra jobb med adaptionen. Den är inte alls som originalet utan har sin egen stil och känsla vilket gör att den är sevärd oavsett om man läst originalet eller ej. Det finns en hel del karaktärer som jag föredrar i TV-serien och en del som jag föredrar i den här boken. Berättandet i TV-serien tycker jag är snäpper vassare än i den här boken, men det är en unik historia och det är riktigt snyggt gjort så jag ser fram emot att läsa alla tre Master Editions!

Desto fler böcker jag läser i serien, desto mindre tycker jag om Emma, hon är svår att identifiera sig med och känns osympatisk och ytlig. När hon även fått Krille på kroken och hon kan lämpa över det största ansvaret för barnen på Nyllet, så hoppas jag att hon snart lägger ner sitt kärleksliv och bara fokuserar på arbetet. Det är ändå det hon är bäst på och brinner för. Jag skulle gärna vilja lära känna Emma mer på djupet i kommande böcker och få reda på vad det är som hindrar henne från att knyta an till en partner. Just i Mytomanen så handlar det den här gången om unga pojkar och övervåld vilket kanske inte är det mest intressanta ämnet om ni frågar mig, men det är aktuellt och handlingen flyter på lika bra som vanligt. Det är riktigt spännande. Den jäkla cliffhangern i förra boken gör sig påmind mellan var och vartannat kapitel i Nyllets terapisessioner, men det känns inte som om vi får något riktigt svar på vad som hände. Så det tillsammans med ännu en cliffhanger på slutet gör att jag inte är lika förtjust som i de tidigare böckerna. Det är en solklar sträckläsningsbok dock och även om jag är kritisk till vissa aspekter så blir böckerna bara bättre och bättre skrivna och det är en av få deckarserier som jag längtar efter att få läsa mer av!

Jag måste medge att jag gillar den här lättsamma typen av deckare med snabbt tempo och korta kapitel. Det är skönt att läsa och är även en skön kontrast till alla tunga och - i många fall onödigt - komplicerade böcker där huvudpersonerna alltid ska ha en inre ångest eller ett missbruk som tar fokus från det rättsfall hen arbetar med. Skamvrån är en väldigt aktuell bok om psykisk ohälsa och självmord där åtminstone jag sitter på helspänn genom hela boken. Jag gillar att man i varje bok får lära känna någon ny sidokaraktär som för handlingen framåt och Emmas systerdotter Julia är en frisk fläkt. Något som inte är en frisk fläkt är dock Emmas kärleksliv eller bristen på kärlek, det är också ett intressant tema, när man har allt men ändå aldrig blir helt nöjd eller tillfreds med livet. Det här var hur som haver en väldigt spännande bok även om den avslutades med både en otroligt irriterande cliffhanger samt hade ett brottsfall med en upplösning som var rätt otillfredsställande, minst sagt. Rekommenderar den här serien till alla som vill läsa deckare som känns mer som filmer än böcker.

Om ni har läst mina tidigare recensioner så känner ni till mina svårigheter med att känna samhörighet med kvinnor som har giftermål och barn som sitt stora mål i livet. Därför blev jag så glad när jag läste den här boken! Inte för att den inte handlar om karaktärer som bildar familj, för det gör den uppenbarligen, men för att den har flera karaktärer som jag kan ta till mig och som inte lägger så stor vikt vid detta. Kommer det, så kommer det, om inte så gör det ingenting. Det är en hälsosam inställning som jag står bakom till 100%! Men nog om mig och min syn på livet, själva boken fick mig direkt att tänka på Ett rum med utsikt av E. M. Forster som är en av mina favoriter.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig då jag inte läst något av Lori tidigare, men jag föll direkt för Emilia och Poppy! Och Italien! Jag har alltid velat resa dit och nu i och med pandemin så blev det här ett sätt för mig att uppleva landet. Det är Poppys historia och strävan efter att få återuppleva kärleken till sitt hemland och träffa sin ungdomskärlek igen som driver handlingen vidare, men jag älskade hur Lori beskriver landet och människorna. Det känns levande och äkta. Jag anade hur berättelsen skulle sluta och det visade sig att jag hade rätt, men det gjorde inte boken sämre, snarare tvärtom. Jag läste fortare för att komma fram till avslöjandet, skulle det sluta lyckligt eller ej?

Något som en bok kan fallera på är bristen på karaktärsutveckling och i Systrarna från Toscana så finns ingen sådan brist. Emilia och Lucy utvecklas till två starka och självständiga kvinnor som verkligen hittar sig själva under resans gång. Efter många misslyckanden och försök så hittar de rätt till slut och det är vad jag kallar riktig feelgood.

Så vill man läsa en lättläst, mysig och underhållande bok om äkta kärlek, i alla dess olika former, samtidigt som man får sig en resa till Italien på köpet, så kan jag varmt rekommendera Systrarna från Toscana!