Felicia Axelsson

Kanske inte lika bra som lykkes andra, Nästa!, men vad gör väl det när man får chansen att läsa mer i ett språk som detta.
Som vanligt leker Lykke med moral versus lättja, med måste slash lust, med relationer och med nutidamänniskans alla odrägliga laster. Ett lästips, het klart.

Tät storytelling, roliga, flerdimensionella karaktärer. Skådespel och regi flyter på bra. Plus för en komedi som frontar med mångkulturella karaktärer. Väl värt sällskap till en lördagskväll med chips i tvsoffan.

Det här är alltid boken jag rekommenderar folk att läsa när de ber om boktips. 2000-talets absoluta toppskick. En vacker, intelligent, vidgande kärlekshistoria, likväl två livsöde. Vissa delar stannar kvar och gör sig påminda ofta, även nu år efter att jag läste den. En favorit.

Språket, gestaltningen, karaktärerna, detaljerna, temat. Allt är TOPP. Det enda som blev någonlunda långrandigt var de s.k "moraliska dialogerna", de tillförde mycket till helhetsintrycket av att vara en klok och reflekterande bok över vår samtids hälso- och ohälsoproblem, men det fick Lykke fram även genom det karaktärerna gjorde och sa. Små detaljer, som makens passivitet, berörde mig starkt.

Norges mest lästa bok 2019 och det är inte att undra på. Kan inte vänta på att läsa mer av Nina Lykke.

Om man sätter det i sitt perspektiv, i sin egen kategori, så är det en bra bok. Lättläst, jag tror jag betade igenom hela på mindre än två dygn med jobb och allt. Karaktärerna är sympatiska, mjuka och tydliga, särskilt dialogerna ger verkligen liv åt personerna den här historien centrerar runt.
Det är stundvis väldigt lyckligt, lite tillrättalagt, egentligen alldeles för enkelt. Men det är skönt. Jag påminns om att ibland är livet, faktiskt!, enkelt.

Bodil Malmsten har ett språk som ingen annan, och här har hon samlat ideer, tankar och texter om skrivandets konst. Boken rymmer både övningar, mer eller mindre att ta bokstavligt, citat och berättelser från Bodils egen skrivkarriär. Genomgående är budskapet om att "gör det på ditt sätt, men gör det bra."

Extremt inspirerande, otroligt personligt och nära - samtidigt informativt och hoppfullt. Full pott, med andra ord.

Långa meningar, många parenteser och trassliga ord. Jag har sett Jamaica Kincaids namn på varenda bokhylla det senaste, och hade höga förhoppningar. Dock kände jag mig varken provocerad eller berörd av denna. Inte för att temat inte var provocerande, men för att det blev för politiskt, för rörigt, för hattigt. I förordet hade någon nämnt att Kincaids meningar ofta är en motsägelse mot sig själva, och det kan jag inte annat än hålla med om. Jag delar dock inte förordsförfattarens fascination över det.

Jag hoppades kunna lära mig något, gå vidare med en djupare insikt om turism och kapitalism och det fick jag förvisso, men särskilt djup var den faktiskt inte.

Trots denna ganska negativa recension har jag lånat Lucy av samma författare och ser fram emot att se vad Kincaid kan göra med skönlitteratur - särskilt på ett ämne som är henne så nära hjärtat. "En liten plats" leder för mig alltså inte ett underkännande av henne som skribent, utan en introduktion till hennes ämnesval och retorik.

För att vara en McFarlaneroman är den inte särskilt bra. Språket är plattare än vanligtvis, liknelserna som McFarlane brukar driva till perfektion är på sin höjd måttligt underhållande, och karaktärerna är clichéer snarare än tredimensionella människor.

Boken känns skriven bakifrån, som att hon kom på slutet på intrigen och sedan bara improviserade storyn fram tills dess. Det finns många nödlösningar som känns konstruerade, det flyter inte alls så som jag förväntar mig av den här författaren.

Ytterligare en intressant diskussion är det faktum att huvudkaraktären är mörkhyad. Det är mer som ett poängsökande än en faktiskt relevant detalj (detta blir särskilt tydligt efter att ha läst om mixrace-par i till exempel "Säg inget om Lydia" av Celeste Ng.) Att McFarlane (som själv är vit) ger en av sina karaktärer något mörkare hud känns mer som ett försök att flirta till sig en bredare publik än som något som tillför någonting till historien. Rasism nämns bara flyktigt och utan de historier som är lätta att ta del av var som helst på nätet. Det är såklart inte det viktigare i en historia men det tillför till intrycket att boken bara är slarvigt gjord.

MEN. Och det är ett MEN med versaler. MEN: efter en tredjedel av boken ville jag såklart läsa vidare. Helst hela tiden. Jag ville veta om det lyckliga slutet kom, eller snarare, hur det skulle komma. I det har McFarlane en speciell talang: det är lättläst och lästriggande.

Men i ärlighetens namn, leta upp en annan bok av den här författaren och läs den här enbart ifall du inte har någon annan Romance inom 3 mils radie.

Språket. Detaljerna. Hur Celeste Ng målar trovärdiga karaktärer, nej, till och med levande karaktärer, utan att brodera ut långa sidor om det. Storyn stannar med mig.

Lättläst, bra upplägg och väldigt tydligt. Wennstam har koll på vad hon pratar om och det märks. Hon har en särskild pondus genom hela boken. I det stora hela lyckas hon hålla sig saklig i en fråga som är svår att inte uppröras av så mycket att man tappar patos.