Mimmi Jalmborn

Kim Thúy har verkligen förmågan att väva samman det poetiska berättandet med det historiska. Många gånger förstår jag inte hur det brutala kan formuleras på ett sådant utsökt sätt, så ljuvligt.

Det är inte varje gång en inledning tar andan ur en, men det gör den här. Därefter får vi följa med på en resa utifrån flera olika människors perspektiv, vars öden påverkar varandra. Utgångspunkten är Vietnam och den väpnade konflikten som pågick där från 50-talet och framåt. Thúy berättar om Operation Babylift, en evakuering av tusentals föräldralösa vietnamesiska barn som flögs över till USA 1975. Vad hände med dem?

Det genomgående temat i Thúys författarskap är kärlek och krig. Hur det outsägligt vackra kan pågå parallellt med det ohyggligt hemska. Hur en flyktig blick eller beröring två människor emellan sker sida vid sida med dödandet och lemlästandet. Hur kroppens skälvningar fortplantar sig lika ofta hos älskande par som bomber utplånar hela byar fulla av civila människor. Denna kontrast är fenomenalt skildrad.

Som historielärare är jag mycket intresserad av de historiska perspektiv som är dolda eller sällan berättade. I gymnasieskolans böcker framställs historieskrivningen ofta i traditionella ordalag och generellt får man som lärare söka sig utanför dessa för att bredda bilden. "Em" känns som en perfekt roman att använda i undervisningen och diskutera, eftersom den berör sällsynta infallsvinklar.

I en passage som namnges Perspektiv, skriver Thúy: Amerikanerna talar om "Vietnamkriget", vietnameserna om "det amerikanska kriget". I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.

Thúys romaner går att läsa flera gånger om. Dels på grund av det nätta omfånget, men kanske framför allt på grund av den tyngd hennes ord förmedlar. Jag längtar redan till nästa gång jag får läsa den här.

Det är tur att jag inte har läst den här boken ute bland folk. Ett plågat och förvridet ansiktsuttryck har mer varit regel än undantag under läsningen. Jag kanske är extra känslig, men jäklar vad fysiskt ont och obehagligt det har känts i kroppen stundtals.

För det här är verkligen en kroppslig roman. Odörer och kroppsvätskor förklaras i detalj. Intorkat piss, diarré och kräks dyker upp lite här och var. Mycket fokus kretsar kring tioåriga Jas oro över att inte kunna bajsa och hur familjen och i synnerhet fadern bidrar till oron snarare än mildrar den. Huruvida hans metoder eller uppsåt att "hjälpa" henne är av godo är svårt att avgöra. Känslan av att det vilar en destruktivitet över familjen genomsyrar hela romanen.

Obearbetade trauman och reaktioner på dessa känns som bokens tema. Hur föräldrar känslomässigt distanserar sig och hur barn får hantera sin ängslan på egen hand. Det finns även en del incestuösa tendenser mellan syskonen, något som påminner lite om Ian McEwans "Cementträdgården", även den en roman där frånvarande föräldrar skapar märkliga beteenden hos barnen.

Hela tiden finns det där subtila våldet och lurar under ytan. Känslan av att något inte riktigt stämmer, både syskonen emellan och mellan barnen och föräldrarna. Pappan som köper mögligt bröd för ett billigt pris där man är tvungen att skrapa bort de blåvita fläckarna för att kunna äta. Hotet från gud som ständigt finns närvarande och som fungerar både som skambeläggning och bestraffning.

"Obehaget om kvällarna" är ett suggestivt drama där en ung människa lämnas mer eller mindre ensam att hantera sina tankar. Frågan är vad det gör med ett barn.

Ibland är böcker väldigt jobbiga att läsa samtidigt som de är bra. Det här är en sådan bok.

När jag läser Kristof är det alltid lite svårt att veta vad som faktiskt är sant och vad som är lögn. Hennes berättelser befinner sig gärna i gränslandet mellan verklighet och fantasi, mellan dagen och drömmen. Jag gillar det. Att man får tänka till lite.

I den här kortromanen, på knappt 100 sidor, är det fabriksarbetaren Sandor vi får följa. Det vilar något tungsint över honom, nästan uppgivet. Han arbetar, tillbringar någon kväll här och där med Yolande, en kvinna han egentligen föraktar, men mest väntar han. På något annat. På kvinnan i sina drömmar - Line. Och hon dyker upp.

Det jag älskar med Kristof är det enkla och raka språket i kombination med en oblyg och närgången handling. Ni som har läst "Den stora skrivboken" vet att Kristof inte skyr några som helst medel att berätta om människans litenhet och lustar. Ofta är det ödets ironi att det blir som det blir. Ondskan och det mörka inom oss kan ofta vara rätt skrattretande i hennes böcker och många gånger förfäras jag av det skrupelfria berättarsättet (trots att jag är ganska skrupelfri själv).

När jag läser den här boken väcks känslan av meningslöshet i mig. Det känns som att andemeningen landar i: "vad är det egentligen för mening med all denna skit som kallas livet?". Det handlar också om att nöja sig. Att inledningsvis sikta högt, ha en stark (och naiv?) tro på att lyckan kanske finns, att kärleken är möjlig, för att i nästa stund inse att hoppet är ute, att den stora kärleken inte är genomförbar. Att det enda som återstår är att välja det som är minst dåligt, att falla till föga för tristessen och hålla till godo. Och att allt egentligen slutar där det en gång började...

Det här är verkligen en roman man läser med andan i halsen. Jag började läsa den igår kväll och har enbart tagit uppehåll för att genomföra ett par distanslektioner i historia idag. Däremellan - totalt uppslukad av denna oerhörda historia.

Samtidigt som den här boken är spännande bortom all vett å sans, är det också just det som lämnar en lite dålig smak i munnen. Jag är fullständigt absorberad, vill hela tiden fortsätta läsa för att veta mer, men så slår det mig när det är som allra mest laddat att detta som sker i boken drabbar riktiga människor hela tiden, dagligen, just i detta nu. Och när den vetskapen når mig känns det som att jag frossar i deras olyckliga verklighet.

Bokens tema är flykt. Vi befinner oss i ett pulserande Mexico som mer och mer präglas av kartellernas fruktansvärda dåd, kidnappningar och statuerade exempel på mord. Från första raden kastas vi rakt in i ett brutalt massmord och därefter är hela boken ett ändlöst, strävsamt flyende, bort från ett mördande Mexico mot ett frigörande USA. Vägen dit är milt talat en förjävlig resa för Lydia och hennes åttaårige son Luca.

Vissa saker är så fruktansvärt vidriga att det är svårt att föreställa sig. Men Jeanine Cummins är bra på just det där, att inte vältra sig i vidriga beskrivningar. Hon litar på att hennes läsare har tillräcklig fantasi att kunna föreställa sig eländet utan att vara för explicit beskrivande och det uppskattar jag enormt.

Romanen pendlar hela tiden mellan hopplöshet och hoppfullhet, mellan total ondska respektive genuin godhet. Cummins har ägnat fem år åt research, så man förstår att alla dessa öden som skildras i boken sannolikt har hänt på riktigt. Här får vi komma migranterna in på livet och hur "Den amerikanska drömmen", Estadios Unidos och el norte är den enda tänkbara framtiden för vissa människor.

Boken är extremt filmiskt berättad och det skulle inte förvåna mig om den redan har ett filmkontrakt.

Det här är vad jag skulle kalla en helgjuten roman. Allt är så otroligt snyggt förpackat och berättat. Det språkliga är som mjukt smör, perfekt utbrett på ett perfekt nybakat bröd. Intrigen är allmänmänsklig och spännande, men utan att vara rafflande. Historien är ganska vanlig, livet lunkar på, men formuleras med en stor skärpa och finess.

Romanen handlar om två systrar, tillika tvillingar, som lämnar sin lilla hemstad i tonåren för att skapa sig ett liv någon annanstans. Kort därefter lämnar den ena systern den andra, även här utan förvarning eller förklaring och resten av livet blir därmed ett evigt sökande efter identitet, men också ett gömmande av detsamma. Man skulle kunna säga att bokens huvudfråga är: kan man undfly sin historia, eller kommer sanningen till slut alltid fram, oavsett hur ihärdigt man försöker förtränga den?

Dessutom cirkulerar romanen kring den filosofiska frågan: vad handlar livet egentligen om? Handlar det om att HITTA sig själv eller handlar livet om att SKAPA den person man vill vara? Jag har nog aldrig riktigt sett på identitet och sökande på det viset, men synsättet intresserar mig.

Boken ställer också relevanta frågor kring hudfärg. Kan vithet konstrueras, alltså kan man bestämma sig för att vara vit och så är man det? Är uppfattningen kring vithet något som bestäms av tid, rum och normer, något som skiftar beroende på vilka andra människor som finns i ens närhet?

Jag gillade verkligen den här romanen, men finner det besvärande att n-ordet används så frekvent och i mitt tycke, utan synbar relevans. Det nyttjas inte för att ge en specifik effekt eller sätta fingret på något, utan slängs ut lite här å var. Och det känns bara väldigt fel.

Har du någon gång ångrat något i ditt liv? Har du någon gång stått vid ett vägskäl där de beslut du tog troligtvis påverkade resten av ditt liv? I så fall är detta boken för dig.

Den här romanen är en total hyllning till både litteraturen och till livet självt, till det vackra i att vilja leva, att vilja vara vid liv.

Det som är så ljuvligt med den här boken är att den tar sig an ett tungt ämne med en lättsam ton, utan att för den sakens skull bagatellisera det allvarliga. Att synliggöra depression och självmordsförsök på det sättet som Matt Haig gör är sannolikt både bra och nödvändigt. Det finns nog många vilsna själar där ute i denna stundtals förvirrande värld som skulle må bra av att få den här boken i sina händer av en omtänksam medmänniska.

"Midnattsbiblioteket" är en filosofisk fundering kring vad livet egentligen är, på ett både greppbart och obeskrivligt sätt. Vi rör oss mellan kvantfysik, parallella världar och kända filosofers tidlösa grubblerier. Man skulle kunna beteckna Haigs roman som en självhjälpsbok i konsten att leva, förklädd till skönlitteratur (men frågan är om inte all skönlitteratur i grunden är det?)

Jag läser med en lyckokänsla i bröstet och insuper de klokheter som dyker upp lite här å var. Och visst, boken är väl till viss del pyttelite förutsägbar, men den är faktiskt alldeles lagom förutsägbar när det kommer till kritan.

Vad vet du om vår svenska historia? Lite, mycket, mittemellan? Om det är den traditionella "skolbokshistorien" som framför allt präglar din historiesyn är det kanske inte så konstigt. Mycket av Sveriges historia är av olika anledningar "dold" eller bortprioriterad i den allmänna skolundervisningen.

I egenskap av historielärare vet jag att mycket handlar om tid och utrymme - "man kan faktiskt inte få med allt", och visst, det stämmer givetvis. Men det vi väljer att belysa (och framför allt det vi väljer att INTE belysa), ger effekt på hur vi ser på oss själva och hur vi ser på andra.

"Herrarna satte oss här" är nominerad till Augustpriset i kategorin bästa fackbok. Här berörs en del av Sveriges "glömda historia". Det handlar om tvångsförflyttningar under 1900-talet, om rasbiologi, om hur vi mätte och fotade och bedömde att samer var en "utdöende ras". Det handlar om hur man sett och till stor del fortfarande ser på samernas historia som just samisk och inte svensk. Den anses vara något annat, något främmande.

Under tvångsförflyttningarna vandrade vissa samer uppemot 60 mil. S e x t i o mil. Smaka på den distansen. Många av oss i dagens moderna samhälle orkar ju inte ens gå till gymmet, utan tar bilen istället.

Är man intresserad av att bredda sin bildning, att hålla i en bok som inte bara är en fröjd för kunskapshungern, utan också en estetisk upplevelse i all sin färgprakt och svart-vita karghet, då är detta boken för dig.

"Eftersom nomader per definition är människor som flyttar, anses de kunna flyttas på."

"Tre år, säger de äldre, så lång tid tar det innan renarna vänjer sig vid nya land."

"Alla vet att en flyttande människa inte är rotlös - hon flyttar bara mellan olika hem."

Vilken roman! Ibland händer det. Ibland läser man något som är en fullständig njutning från första meningen till den sista.

"Bikupan" är unik i sitt slag rent formmässigt. Jag tror aldrig jag varit med om något liknande innan. Formen är poetisk utan att språket är det (och det funkar). Det blir inget pretentiöst försök till att sticka ut - det blir bara bra. Väldigt bra.

Sarah Crossan skriver om traditionella teman som kärlek, otrohet och svartsjuka, men utan att det blir klyschigt. Jag förstår och kan identifiera mig med allt, precis allt, från början till slut. Hon är dessutom otroligt bra på detaljer och utformar små, korta meningar, som skapar en fortsättning i det egna huvudet. Och det är en konst!

Romanen tar sin början med att Connor dör i en olycka. Connor är mannen som Ana haft en relation med i flera år, trots att de båda är gifta på varsitt håll. Stegvis får vi följa Anas tankar och känslor, både i nuet och bakåt i tiden. Vem ska hon dela sorgen med när ingen vet att hon var otrogen? Hennes förtvivlan gör att hon söker sig till den bedragna frun, den enda som möjligtvis kan förstå förlusten.

Den här boken är ingen smäktande kärleksballad om kärlek som aldrig blev. Det här är ren å skär förjävlig, förtärande passion som slukar allt som kommer i dess väg. Den som har varit där själv kan förstå, och den som inte varit det kommer förstå.

Även om fokus framför allt ligger på Anas lidande - både av Connors död och det ofta plågsamma i att vara otrogen med allt vad det innebär, formulerar Crossan också barnens lidande på ett magsugande, subtilt sätt. Något som går att härleda till fler aspekter av vuxnas oförmåga att dölja vad som egentligen pågår.

"Barn vet allt.
Till och med sådant vi tror att de inte vet
uppfattar de med magen."

Den känsla som är mest framträdande när jag slår ihop "Genom märg och ben" är att boken är alldeles för kort. Jag brukar förvisso gilla kortare romaner, men just denna hade tjänat på att få breda ut sig lite.

Stilen är fragmentariskt, lite drömsk. Att läsa Jacqueline Woodson är som att sitta å lyssna på någon som berättar anekdoter ur sitt liv - intressant och stundtals fängslande, men till slut måste någon gå hem trots att man inte hunnit prata klart.

Vi pendlar mellan olika generationer, mellan mödrar och döttrar. Boken tar sin utgångspunkt i dottern Melodys födelsedag. Hon blir sexton år. Lika gammal som hennes egen mamma var när hon födde henne.

Mycket kretsar kring att vara ung. Att vara ung och bli gravid. Att man naturligtvis älskar sitt barn, men samtidigt känner ett behov att lämna familjelivet för en stund. Kanske för att ta reda på något om sig själv. Något mer, något annat. Vem man hade kunnat bli, eller vem man också är, trots föräldraskapet.

Vi har en ung pappa som "nöjer" sig med familjelivet, enkelheten, ja faktiskt njuter av det. Och en ung mamma som inte gör det.

Woodson lyckas fånga den där tveksamheten och förvirringen som kan uppstå när livet tvingar sig på en. Som när Iris, sexton år gammal, föder sin dotter Melody och tänker i samma stund som den nyfödda bebisen placeras på hennes bröst: vad fan har jag gjort? Eller Iris vilja att amma sin dotter längre än vad som kanske är nödvändigt, bara för att kanske få känna den där närheten till sitt barn, en närhet som inte tycks komma naturligt...

Samtidigt visar romanen, om än diskret, hur ens hudfärg och etnicitet gör sig påmind var man än rör sig. Hur det är att gå på collage och få frågan om man kommit in tack vare stipendium. Att artigt behöva svara den vite: nej, jag är här på samma premisser som du. Båda våra föräldrar har betalat den sanslöst dyra skolavgiften och även om du inte verkar tro det, är jag lika mycket värd som du...

Att läsa Johan Cronemans roman är som att sitta med en god vän, vid ett köksbord, en hel kväll och samtala om livet. Det som kommer upp är lika stort som smått, och då och då kommer insikter som gör att man hajar till och ber vännen "snälla säg det där en gång till!"

Jag har strukit under och kommenterat i marginalen. Jag har skrattat, känt glädje, men också fyllts av sorg och känt avsmak. I Cronemans berättelse ryms lika stor del helvete som paradis. Lika mycket cynism som humor.

Det handlar mycket om relationen till pappan, en pappa som ljuger och skrämmer. "Pappa gjorde mig olycklig hela livet. När jag inte var rädd för honom så hatade jag honom och när jag inte hatade honom så saknade jag honom."

Det handlar också om kärleken till alkoholen och spelandet, ett missbruk som förstör och förför. Croneman säger "En som inte spelar förstår aldrig en som gör det." Detsamma med alkoholen. Det spelar ingen roll hur mycket man läst på. Har man själv inte varit där kan man aldrig förstå den oemotståndliga lockelsen, förförelsen...

Ibland känner jag att romanen hade tjänat på att vissa passager hade fördjupats och inte bara skildrats som korta anekdoter. Jag vill helt enkelt veta mer om Cronemans upplevelser, förstå ÄNNU bättre hur det blev som det blev.

Bokens styrka är utan tvekan den krassa humorn. "Ser en skränig dokumentär om folk som försökt ta livet av sig, men överlevt. En ung man hade kastat sig ut från Golden Gate-bron, och det sista han hann tänka innan han föll fritt var: >>What the fuck, jag ångrar mig!