Mimmi Jalmborn

"Kärleken ska vara en fest!"

Hur vackert ljuder inte dessa ord och hur ofta tar vi inte detta förhållningssätt till kärleken för givet, i alla fall de flesta av oss. I Mian Lodalens senaste roman är kärleken allt annat än en festlig självklarhet. Här är Lisas och Lillys kärlek inte bara en omöjlighet - den är också straffbar.

Att homosexualitet ansågs kriminellt ända fram till 1944 i Sverige, eller att sjukdomsstämpeln formellt togs bort först 1979, har väl förhoppningsvis inte undgått någon (även om jag av erfarenhet vet att många är vådligt ovetande om detta faktum). Beroende på hur man ser på tid eller historia, kan ett sådant Sverige tyckas långt bort. Ändock löper människor som inte motsvarar heteronormen stor risk att utsättas för både hatbrott och diskriminering, än idag.

Trots att man i begynnelsen av boken vet hur illa det ska sluta, att man en höstdag 1911 ska hitta två sextonåriga flickors kroppar sammanbundna i Hammarby sjö, hoppas man under historiens gång att det ändå ska lösa sig för dem, att de ska få älska varandra fritt, utan samhällets, lagens och andra människors fördömande blickar och ord. Så blir det inte.

Med lika stor dos hopplöshet som berusande hoppfullhet till livet och lusten, virvlar Lisa och Lilly in i varandras liv och kroppar med en intensitet och kärlek som är svår att stå oberörd inför. Lodalen skildrar ett stycke svensk historia som inte bara ter sig problematiskt för homosexuell kärlek, utan även för kvinnor generellt. Detta är en tid innan allmän rösträtt, då både preventivmedel och rätten till sin egen kropp var en utopi för kvinnor. Sådant vi idag tar för självklart har inte många år på nacken. Det är bra att påminna sig om det ibland.

"Om en flicka stod sysslolös fick hon räkna med att bli tilltalad. Ifrågasatt. Tafsad på. De var överallt. Männen som tog sig friheter utan att be om lov." Även om detta ska skildra en tid för över 100 år sedan, tror jag att många kvinnor med mig kan känna igen sig i föregående mening, oavsett om det sker på krogen, på spårvagnen, på gatan, i skolan eller på jobbet. Och det är djupt bekymmersamt.

Åh, vad denna lilla turkosa, skimrande pärla till bok bjuder på många spännande sagor och myter!

Här får vi ta del av den nordiska mytologins kända och mindre kända berättelser och gudar.

Vi har bland annat Loke, Asgårds egen bad boy - en gud att både dyrka och förakta. Han beskrivs som omåttligt vacker och listig; opålitlig och självupptagen som bäst, illasinnad och ond som värst. Han är som den där snygga killen som jämt hamnar i trubbel på grund av sin egen fåfänga och självklara plats i världen, killen vi har så jävla mycket överseende med just på grund av den där oemotståndliga komplexiteten.

Men det är också berättelsen om hur Oden förlorade sitt ena öga. Hur han offrade detta i Mimers brunn och kände visdomen flöda in i kropp och sinne, och med ens såg både längre och klarare med sitt enda öga än vad han någonsin gjort med två.

Jag tänker att Odens förlorade öga säger något om oss människor likväl. Hur vi ibland är tvungna att "offra" eller försaka det vi älskar eller tror oss behöva, men att vi i gengäld - kanske inte omedelbart, men i sinom tid - förstår att vi i och med förlusten kommit ut både starkare och klokare.

Jag älskar också att en av de sex ingredienser som ingår för att tillverka Gleipner, det starkaste sidenband som någonsin tillverkats, är kvinnoskägg. Det ger en slags skruvad upprättelse till den "okvinnliga kvinnan", att hennes "felaktiga attribut" ändå innehåller styrka och magi som behövs för att göra något som aldrig skådats förr.

Läs och njut! Lika stor del mys som rys.

Att läsa Alex Schulman är som att stå vid avgrundens rand. Familjetragedin slumrar i kulisserna och väntar bara på att få visa sitt rätta ansikte. Med risk för att låta banal, men jag älskar att läsa det Schulman skriver.

Han är skicklig på att få ihop en historia, knyta ihop säcken, men han är också bra på detaljer. Som när pappan i vredesmod försöker slita sönder ett sugrör som är oförstörbart, eller hur den lilla högen av avbitna pommes frites växer på servetten, eftersom en av bröderna aldrig äter upp hela, med motiveringen att den bit man hållit i handen automatiskt blir smutsig, ofräsch.

Det är också mycket kropp i Schulmans berättande. Hudflagor som lossnar, bränt kött som luktar. En fisk som steks levande. Just den passagen är vidrig. Men också vidrigt bra.

Att använda sig av omvänd kronologi, att inleda med slutet, är inget unikt, men Schulman gör en slags kronologisk tillbakagång, timme för timme. Det är snyggt och skapar en känsla av att allt brakar samman, men det ger också en djupare förståelse till varför det blir som det blir.

Något som också finns ständigt närvarande i romanen är våldet, såväl det subtila, som det explicita. Jag funderar på vad det gör med pojkar, pojkar som ska bli män, att våldet ofta är en sådan naturlig del av tillvaron dem emellan. Både det här att bli utsatt, men också att utsätta andra. Att det är så lätt att ta till så fort man känner sig trängd.

Tritonus - även kallat djävulsintervallet, är en musikalisk tonhöjning som ofta används inom skräckfilmsmusik. En sådan titel med en sådan innebörd får en onekligen att undra. Vad ska denna roman handla om?

Att boken skulle bjuda på någon typ av kittlande känsla av skräck kan jag snabbt dementera. Det här är en långsam historia som kretsar kring två medelålders män som dras med ganska triviala vardagliga bekymmer. Med det sagt vill jag inte på något sätt påstå att historien som sådan skulle vara trivial. Tvärtom. Det som kan tyckas simpelt i livet lyckas Westö skildra på ett både tankeväckande och snyggt sätt.

Romanens tema är musiken. Vi har delvis den berömda dirigenten som flyttat ut i skärgården för att bygga ett pampigt slott och vars hela liv kretsar (eller kanske kretsat?) kring den klassiska musikens bedagade toner, och vi har också amatörmusikern som spelar i traktens coverband. Tillsammans möts de i en komposition som präglas av både dissonans och harmoni.

Westö har skrivit en inkännande och välljudande roman, men man får nog ha en del tid över, tempot är adagio. Och man får också vara beredd på att i stort sett allt anknyter till musik och musikaliska termer.

Jag skulle säga att boken är som vissa klassiska musikstycken. Inledningen är pampig och känns i kroppen. Mellanspelet tenderar att göra en dåsig och vid avslutningen stegras känslan åter igen i ett välkomponerat crescendo.

Det jag bär med mig är tanken som flyger genom dirigenten Branders huvud i slutet: man vet aldrig när det blir för sent att säga något hyggligt till någon.

Jag såg dokumentären om Gina Dirawi på Svt och blev i samband med den väldigt illa berörd, men också intresserad av att läsa hennes debutroman, och jävlar, här skräds sannerligen inte orden. Vem visste att Dirawi, förutom att vara otroligt kompetent och härlig i tv-rutan, dessutom besitter skönlitterära kvalitéer?

"Paradiset ligger under mammas fötter" kretsar kring två unga kvinnor, Mona och Mila, som sedan barnsben varit bästa vänner, men som nu, under sista året på gymnasiet glider ifrån varandra mer och mer.

Dirawi väjer inte från att beröra känsliga ämnen. Kvinnorna i hennes bok dealar både med ätstörningar, psykisk ohälsa, rasism och kvinnoförtryck - både på hemmaplan här i Sverige och i det palestinska ghettot i Beirut.

Genom Mila och Monas rättframma och ofta förbannade framtoning lyckas Dirawi på ett snyggt sätt väva in många aktuella samhällsfrågor som berör oss alla. Som när psykologen påpekar i ett samtal med Mila att hon är vacker utan sin sjal och Mila svarar: "Tror du att jag tog av mig sjalen för att du ska berätta för mig att jag är vacker? Det är så typiskt er västerlänningar, så fort någon börjar bli lite mer lik er så blir ni lugna. Jag var samma person med sjalen, det fattar du va? Din inkapabla hjärna som inte kan se förbi en bit tyg kanske inte ser det, men jag säger till dig nu. Jag har inte förändrats."

Dirawi är klok. Hon vill, tror jag i alla fall, få oss läsare uppmärksamma på komplexiteten och skillnaden mellan att vilja göra gott och att faktiskt göra gott. Att även om vi VILL förändra förtryck där vi ser det, dels måste inse att "vårt" sätt kanske inte är det enda. Och att oavsett vad som är rätt eller fel, är vägen till förändring lång.
"Vet du hur svårt det är för någon som har följt reglerna i hela sitt liv att börja ifrågasätta dom och inse att man kanske kastat bort sitt liv på regler som kanske inte stämmer?"

Romanen är en debut och den må behöva lite puts här å var, men jag ser definitivt fram emot att läsa mer av Dirawi i framtiden