Tommy Ekstrand

Enligt en recensent på SvD är "Ett år av vila och avkoppling" något av det coolaste han läst. Jag läser boken med stor förundran, en självdestruktiv nedåtgående spiral av missbruk, förnedring och psykisk sjukdom och det finns ärligt talat ingenting som är "coolt" med den här boken. Däremot är det en oerhört stark och driven bok, drypande av cynism över mänsklighetens ytlighet och jakt på bekräftelse och snabb tillfredsställelse. Moshfegh är strålande i att beskriva den trasiga huvudpersonen, hennes kyliga uppväxt, hennes dysfunktionella vänskap och kärleksrelation. Det är helt klart kluvet, att roas av det sprudlande språket, de träffande beskrivningarna, tidsdokumenten och likgiltigheten men samtidigt förfäras över ett priviligierat livsöde som bara tycks sjunka djupare ner i fördärvet. Det är en fantastisk skildring av ett hemskt liv.

En trevlig bok med en missvisande titel. Gunnar Bolin berör själva hovjuvelerar-delen av släkten ganska lite och fokuserar mer på sin egen del av familjen, främst sin farmor, farfar och sin far (som visserligen delar namn och släktband med hovjuvelerarna) men som inte är aktiva i själva juvelföretaget. Bokens styrka är de historiska partierna kring Österrikes omtumlande 1900-talshistoria, från kollapsen av dubbelmonarkin, via fascismen in i nazismen och livet efter andra världskriget. Dessa partier och hur det vävs in i familjens öde är mycket bra. Till det mindre bra kan jag tycka att Bolin ibland blir lite väl intern och berättar om saker som egentligen inte är intressant för någon annan är möjligtvis den egna familjen. Och visserligen kan jag tycka att samtalen med pappan är roliga men det är inget smickrande porträtt målar upp av sin far i vuxen ålder: det är det ena klandervärda draget efter det andra och till slut tycker man att pappa Gerhard är en ganska vidrig typ - och det kan väl ändå inte meningen? Men det är en välskriven och mycket intressant bok.