Ulrika Hurtig

En författare som jag läst tidigare och gillat är Anna Laestadius Larsson. En arbetskamrat visade sig ha en historisk trilogi av författaren och var vänlig nog att låna ut den till mig. Nu har jag läst första delen, Barnbruden, som dessutom är Anna Laestadius Larssons debut som romanförfattare.

Året är 1774. På det kungliga skeppet Sofia Albertina finns Hedvig Elisabeth Charlotta som ska gifta sig med kungens bror Karl. Färden över Östersjön har varit förfärlig och Charlotta, endast 15 år, har varit otroligt sjösjuk. Tack och lov finns Sophie von Fersen med på resan. Sophie är två år äldre än Charlotta och uttvingad på resan av sin mor för att passa upp på den blivande prinsessan. Hon är ganska motvillig först, men de två blir snart det goaste vänner. I Stockholm förbereder Gustav III och hovet ett ståtligt mottagande av Charlotta. Förväntningarna är höga på denna tonårstjej som blir den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia. Hennes gemål Karl är elva år äldre.

Den här boken är otroligt lätt att komma in i. Jag fastnar genast för karaktärerna och oroar mig för den unga Charlotta som inte bara ska gifta sig med en betydligt äldre man, hon ska bli prinsessa. Charlotta är ju bara tonåring och väldigt barnslig. Karaktärerna är suveränt skildrade i boken. Realistiskt skildrade är även stanken av spyor och otvättade kroppar som parfymera, vitmålade ansikten och annat lustigt från tiden. Och sex och relationer, man tar sig för sin panna i denna… röra!

Det jag gillar med boken är att den känns äkta. Personerna har funnits i verkligheten, men författaren kan omöjligt ha varit med på den tiden. Det är rentav skickligt att få till den här trovärdiga berättelsen med alla spel för gallerierna, lögner, svek, starka känslor och… diplomati.

Mitt omdöme blir det högsta.

Jag bestämde mig för att raskt fortsätta med Anna Laestadius Larssons historiska romantrilogi om tre unga kvinnor vid hovet under 1700-talet. Redan i den första delen figurerade Pottungen. I del två är hon, som egentligen heter Johanna, centralfigur.

Pottungen har blivit både mor och vuxen. Tiden i bokens början är våren 1792 och Gustav III har blivit skjuten på maskeradbalen och dör på slottet. Ny regent blir Karl. eftersom Gustavs son är omyndig. När han visar sig på balkongen står Johanna, tidigare pottunge åt Karls fru Charlotta, med sin son Nils. Hon vet att Karl inte är nån fin människa. Johanna jobbar på en krog, men försöker att inte bli fast i prostitution eller lösdriveri. På slottet drömmer Charlotta om makt. Tillsammans med sin förtrogna Sophie samlar hon en hemlig kvinnosalong, Blåstrumporna.

Återigen berättas en spännande del av svenska kvinnors historia. Jag tycker del två i den här trilogin är lika bra som den första delen. Böckerna är baserade på gedigna efterforskningar av författaren. Bland annat har hon studerat de dagböcker, ”journaler”, som Charlotta förde. Men även andra dokument har legat till grund för romanerna. Det blir extra spännande när en författare är bra på att dramatisera och göra trovärdig fiktion av historiska verkliga händelser och personer.

I del två tecknas främst personerna, de kvinnliga karaktärerna. Det är genom deras ögon miljöerna skildras, mode, politiken, samhället i stort och smått och framför allt männen, kungarna och adelns… tillkortakommanden. På så vis blir romanerna väldigt trovärdiga och bidrar till en stycke kvinnohistoria trots att romanerna i sig är fiktiva, med påhittade dialoger.

Mitt omdöme blir det högsta.

Den sista delen i trilogin om unga kvinnor med en eller annan anknytning till hovet under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet gick inte att lägga åt sidan. Jag blev tvungen att veta hur det skulle gå för Charlotta, Sophie och Johanna. Anna Laestadius Larssons bok Räfvhonan avslutar trilogin, författaren har emellertid fortsatt med nya historiska romaner. Hurra!

Det har blivit 1800-tal. När boken inleds är det sommaren 1810 och det brinner på terrassen till det Fersenska palatset. Det är Sophie Piper som eldar brev och andra papper som under inga omständigheter får hamna i orätta händer. Och i Stockholm ryter pöbeln om att de ska hänga räfvhonan i hennes tarmar. Drottning Charlotta förbereder sig för att fly per båt om folket anfaller slottet. Sophie och Charlotta har råkat ut för en hatkampanj som har sitt säte i krogen Glada tackan, en krog som ägs av Johanna, en gång Charlottes pottunge…

Riktigt spännande är den tredje och sista delen om kvinnorna vid hovet – och även några av männen – under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det är orostider i Sverige. Som i de första två böckerna i trilogin lyckas författaren väva ihop verkliga historiska händelser och personer med fiktion. Och trots att jag vet att dialoger etc är påhittade känns berättelsen väldigt trovärdig. Jag är säker på att det sas och gjordes ungefär som i boken.

Den här sista delen är mer blodig och sorglig än de två första, tycker jag. Samtidigt, Sveriges historia är blodig trots att vi varit förskonade länge från krig. Sverige har inte alltid varit ett rikt land och skillnaderna mellan samhällsklasserna har varit enorma.

Mitt omdöme blir det högsta.

Vid senaste besöket hos några kompisar passade jag på att låna några böcker. En bok jag sneglat på ett tag var Patrik Svenssons självbiografi Ålevangeliet. Boken handlar visserligen om fisken ål, men även en del om författaren och hans pappa. Läsningen innebar inte enbart att jag gjorde en ny författarbekantskap, jag läste en väldigt annorlunda bok.

Det här är en bok om världens mest gåtfulla fisk, enligt baksidestexten. Ålen har ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen. Vetenskapsmän från Aristoteles till Sigmund Freud har försökt förstå sig på ålfrågan. Men nu dör ålen ifrån oss – och är fortfarande en gåta. Boken handlar emellertid också om författaren och hans far. Ålen förde dem samman. Berättelsen handlar om livet och allt vad det innebär, samt livets sista utmaning, den som ingen av oss slipper undan: hur hanterar man döden?

Jag är ingen fiskeperson, men trots det fascineras jag av den här boken och författarens kunskaper. Dels har han lärt sig av sin far, dels av erfarenheter. Utöver det har han läst en del om ålen. Så handlar ju boken också om förhållandet mellan far och son. Mot slutet får sonen veta en del familjehemligheter, men det verkar inte vara nåt som har ställt till nåt. Ibland är blod inte tjockare än vatten.

Välskrivet, om ett smalt ämne, och väldigt kunnigt gör att den här boken får det omdöme den får av mig,

Mitt omdöme blir högt.

Två pocketböcker i Vera Lilja-serien köpte jag till mig själv på min namnsdag. Båda två fick jag tillfälle att läsa på sommarsemestern 2023. Nu senast blev det Jordanden som är den tredje boken som Susanne Boll har skrivit i den här serien.

Den här gången hittas en man ihjälfrusen och våldtagen i Judarskogen. Vera Liljas kompis, polisen Kenneth Karlsson, får fallet på sitt bord. Samtidigt brottas Vera med kroppligt och själsligt illamående. Hennes nya kille, Nico Larsson, mår inte heller bra utan söker andlig hjälp. Vera dras in i fallet Kenneth jobbar med och det skingrar inte nån oro, precis… Så hittas ytterligare en man, även han brutalt våldtagen, denna iskalla Stockholmsvinter.

Jag säger på en gång att den här boken inte är nån traditionell deckare eller ens kriminalroman. Snarare en psykologisk thriller med dragning åt relationsroman. Huvudbrotten blir nästan sekundära och tar egentligen störst plats i början och slutet. Desto större plats tar Vera Liljas eget mående och hennes egna relationer. Vad som äts tar också en hel del plats på sina ställen. Mest nyfiken blir jag på vännen Ann-Marie som alltid finns där för Vera. Såna vänner växer inte på träd. Dessutom känns det som om Vera kontaktar vännen mest när hon själv är i nöd. Och Ann-Marie ställer alltid upp.

Ett par turer till Motala blir det, men annars är det mest Stockholmsmiljöer som skildras. Vera åker helst kommunalt även om hon i boken också åker taxi och egen bil.

Den här gången saknar jag nåt som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Välskrivet som vanligt och föredömlig längd på boken liksom det faktum att jag inte kan lista ut mördarens identitet i förväg ger ändå pluspoäng.

Mitt omdöme blir högt.

I juli var sambon och jag på en loppisrunda främst på jakt efter en del porslin till nån som skulle flytta hemifrån. Men så klart jag kollade bokhyllor där vi var. Laura Daves bok Det sista han sa köpte jag i fint skick och inbunden för endast 25 spänn.

Hannah Hall får en lapp från en främmade flicka som knackar på hos henne. Lappen är från Owen, Hannahs man. Det står bara ”Skydda henne”. Hannah fattar direkt att det handlar om Bailey, Owens tonårdsdotter. Baily blev tidigt moderlös och gillar inte sin styvmor. Dessvärre verkar de bli fast med varandra, för Owen har försvunnit och nånting har hänt på företaget där han jobbade. Såväl FBI som polisen dyker upp. Hannah inser snart att Owen inte är den han utgett sig för att vara. Tillsammans ger sig Hannah och Bailey ut på en resa för att försöka ta reda på vem Owen är och varför han har försvunnit.

Jag känner direkt att bokens tema är ganska uttjatat – make försvinner och visar sig vara nån annan än den han utgett sig för att vara. Boken är ganska snabbläst. Lite jobbigt blir det att det hoppas i tiden mellan kapitlen, men det är ju för att boken handlar om det den gör, så att säga. Kul grej på plussidan är i alla fall att kapitlen har rubriker, inte nummer.

Slutet blir aningen bättre – eller så handlar det om att jag trots allt vill veta hur det hela ska sluta. Nej, det här är lite för amerikanskt för mig. Jag tycker inte att berättelsen känns realistisk även om boken är välskriven. En styvmor kan liksom aldrig bli mamma.

Mitt omdöme blir medel.

Till årets födelsedag fick jag tre böcker av sambon av samma författare, Sara Lövestam. Sara Lövestam är precis som jag en text- och språknörd. Hennes böcker i ämnet hade stått ganska länge på min inköpslista när jag fick den trio jag saknade. Nu har jag läst den andra boken av dem jag fick, Grejen med ordföljd: Allt du någonsin velat veta om satsdelar.

I denna den tredje boken i serien får läsaren veta vad likheten mellan ett subjekt och en sockerkaka är, liksom satsadverbial. Ordföljd är sammanhang och mönster. Jag får chansen att djupdyka ner i arbetet med att foga ihop satsdelar.

Som i de tidigare böckerna i serien är Sara Lövestam klockren. Hon lyckas som alltid göra grammatik till nåt kul. Jag kunde visserligen en hel tack vare magister S – som i övrigt var en riktig hemsking. Sara Lövestam har förmågan att lära ut på ett bra sätt. En märklig avstavning på en sida mot slutet är allt jag har att anmärka på.

Mitt omdöme blir det högsta.

Äntligen har jag nått fram till den sista pocketboken jag köpte på Bokus mellandagsrea! Det hampade sig så att jag kanske sparade det bästa till sist, eller? Paula Hawkins är författaren och av henne har jag läst Kvinnan på tåget tidigare. Nu blev det spänningsromanen eller den psykologiska thrillern Ur förtärande eld. Den boken kom ut på originalspråk (engelska) 2021 och i svensk pocket sommaren 2022.

En ung man hittas mördad på sin husbåt i London. Tre kvinnor som kände honom ringas in: det är knasiga Laura, som tillbringat en natt med offret, Carla, offrets redan sörjande moster och den nyfikna grannen Miriam. Alla har de kopplingar till offret, kopplingar som inte helt är av positiv sort. De bär dessutom alla på var sin sorg och en längtan att få nånting tillbaka – eller kanske åtminstone bli sedda och hörda. Kan hemligheter ligga och pyra och bli till en förtärande eld?

I den här boken ligger fokus på karaktärsbeskrivningarna. Miljöskildringarna är få och nästan osynliga. Nej, det är de tre kvinnorna och deras psyken – samt en av männen – som är det väsentliga. Det blir därför ett ganska saligt hoppande mellan personerna. Jag har ärligt talat lite svårt att få grepp om dem. Dessutom är det liksom kvinnornas respektive historier och erfarenheter som är viktigare än offrets.

Boken är skriven av en driven författare och har, som jag uppfattar det, fått en bra översättning. Det språkliga är det liksom inget fel på. Det är… nåt annat som stör mig och skaver. Jag tycker att det hela blir för omständigt. Ändå vill jag veta vem som mördat och varför. Jag kan inte lista ut nåt av det i förväg, vilket höjer omdömet som annars skulle ha landat på medel.

Mitt omdöme blir högt.

I slutet av april 2023 skickade en vän prinsessan Christina fru Magnusons biografi Hon kallades Daisy: att finna en farmor till mig i födelsedagspresent.

Prinsessan Christina fru Magnuson träffade aldrig sin farmor, kronprinsessan Margareta, Gustaf VI Adolfs första hustru. Margareta, eller Daisy som hon kallades, dog bara 38 år gammal höggravid med sitt sjätte barn. Hon lämnade inte bara familjen i förlamande sorg – hon sörjdes av ett helt folk. Hur kom det sig? Och varför blev det så tyst efter henne? Prinsessan Christina fru Magnuson har sökt i familjearkiven efter svar, läst brev och dokument, kollat fotoalbum och pratat med släktingar. Den här boken, skriven i samarbete med Carl Otto Werkelid, är en sorts biografi där hon visar en vacker brittisk prinsessa som blev jättekär i en ung svensk prins.

Boken må vara liten till omfånget, men har ett djup som förundrar mig. Prinsessan Christina fru Magnuson har gjort en gedigen forskning. Hon skriver medryckande i det att hon blandar text som mest är fakta med text som är väldigt känslosam. Meningarna är en aning för långa för att passa mig till 100 procent – jag tappar ibland tråden – men samtidigt passar detta i en sån här bok.

Jag hade ingen aning om att kronprinsessan Margareta, Daisy, var så här intressant och spännande. Prinsessan Christina fru Magnuson har lyckats väl att beskriva den här personen som levde ett alldeles för kort liv och lämnade fem minderåriga barn och en ganska ung make efter sig.

Mitt omdöme blir högt.

Det blev inte så mycket inhandlat på bokrea 2023 för min del. Men sambon köpte några böcker. En av böckerna som jag har sett – och hört! – henne läsa med stor behållning var Helena Merrimans bok Tunnel 29: Den sanna historien om den osannolika flykten under Berlinmuren. Den bad jag att få låna och har nu själv läst.

Den här thrillerdokumentären handlar om spänning, spioner, kärlek och svek i det kalla krigets Berlin. En ung student, Joachim Rudolph, riskerar allt när han i september 1961 flyr från diktaturens Östberlin till Västberlin. Året därpå är han på västsidan och tar en spade för att gräva en tunnel och på så vis hjälpa andra människor till friheten. Tunnel 29 är en berättelse om modiga människor, en spion som förråder dem och ett amerikanskt TV-bolag som stöttade räddningsaktionen ekonomiskt.

Som många böcker baserade på sanna historier om tuffa människoöden och umbäranden är det tydligt att bokens huvudperson har blivit intervjuad av författaren. Jag säger inte att det är fel, men det gör understundom berättelsen hoppig. Det kan handla om hopp i tid eller hopp i känslor och fakta. Samtidigt tror jag att den här boken hade varit för tung om den blivit skriven mer ”rakt upp och ner”. Kapitlen är korta och det gillar jag, som ibland läser när jag har begränsat med tid. I den här boken är det väldigt bra eftersom jag som läsare inte skulle orka läsa för långa stycken om de inblandades vedermödor. Jag behöver läsa lite, lägga boken ifrån mig och reflektera. Sånt underlättas av korta kapitel. Ändå läser jag den här boken relativt snabbt. Den beror på att berättelsen är engagerande och viktig, men också att boken är välskriven och skriven på ett läsvänligt, nästan filmiskt sätt.

Mitt omdöme blir det högsta.