Ulrika Hurtig

Min första bekantskap med Karin Brunk Holmqvists komiska böcker om lite äldre människor på Österlen gjorde jag för cirka 15 år sen när min pappa hade gått bort. Mamma behövde lära sig skratta igen och blev tipsad av en kusin om dessa böcker. Nu har jag väl läst lika många böcker som det är årsen vi tipsades. Damen med bysten. Boken köpte jag på bokrea 2021, så det var verkligen hög tid att läsa den innan året tar slut.

Lovisa och Elvy är två damer i 70-årsåldern, grannar i Hammenhög och bästa vänner. En dag får de för sig att besöka Antikrundan när den kommer till Simrishamn. Lovisa tar med sig en byst som hon har ärvt. Bysten, kallad Helga Müller, värderas till 75 000 kronor. Bedragaren Edmund ser sin chans att lura Lovisa. Lovisa faller lite för Edmunds smicker och överväger att låta honom sälja. Sen dyker det upp ytterligare en person, Hans Fjord, som påstår att Helga Müller är en släktklenod… Men Jens… Han är nog bäst av dem alla, tycker Lovisa, kanske..?

Som så ofta i de här böckerna är det både rörigt och roligt. Dråpligt! De äldre skildras med glimten i ögat och författaren skrattar med dem, inte åt dem. Det är snudd på fars och bondkomik med inte så mycket snusk. Precis vad jag behövde just nu – nåt riktigt jävla lättsamt. Tanterna, inte så väldigt mycket äldre än jag själv, inser jag plötsligt, är som fnissiga skolflickor ibland, såsom jag också kan vara. Ingen tung och världsledande litteratur, alltså, utan nåt lätt för den som vill skratta åt, nej med, tanter och till viss del gubbar. Ett par korrekturfel hade jag klarat mig utan, dock.

Mitt omdöme blir medel.

I början av december 2021 hämtade jag ett paket med två böcker för recension från Albert Bonniers förlag. Norske författaren Jo Nesbø har i år kommit ut med dessa båda novellsamlingar. Den första jag läste var Svartsjukemannen och andra berättelser.

Novellerna i den här boken är totalt sju till antalet. Samtliga är spännande noveller med snudd på skräckteman. Den första novellen, London, är föredömlig till sin längd och har allt en god novell ska ha – framför allt ett överraskande slut. Överraskande är även titelnovellen, Svartsjukemannen. Den tycker jag emellertid är alldeles för lång. Novellen har dessutom många vändningar, minst en för många. Detta gör att jag har svårt att hänga med bitvis. Intressant är dock att miljöerna växlar, till exempel i ett flygplan och i den grekiska övärlden. Kön är en kortare novell som är mycket otäck. Även novellen Sopor har svartsjuka som tema. Av novellen Erkännandet lär jag mig att en ska passa sig för godis, främst Twist. Odd handlar om en framgångsrik (?) författare. Den novellen är lite för lång och pratig för att tilltala mig. Jag förstår den inte riktigt. Den avslutande novellen Örhänget är föredömligt kort, men har inte riktigt rätta knorren för att passa mig.

Personerna skildras inte alltför djupt utan författaren låter deras handlingar beskriva karaktärerna bakom. Det är snyggt och proffsigt gjort.

Jag är ingen novellmänniska och även om den här novellsamlingen är ganska bra och välskriven är jag ännu inte övertygad om att noveller är min genre. Vi får se om nästa novellsamling ändrar min inställning.

Mitt omdöme blir ändå högt.

Hösten 2021 anmälde jag mitt intresse att recensera en bok om kommunikation. I slutet av november kom Michael Riises bok Kommunikationens anatomi ut på förlaget Blue Publishing. Ett par dagar in i december kom boken hem till mig per post. Stort TACK till såväl förlag som författare för boken!

Bokens fokus ligger på kommunikation via framträdanden och presentationer. Författaren beskriver vägen från nybörjare till expert genom att varva teori med praktiska övningar. Michael Riise menar nämligen att det inte räcker med intellektuell kommunikativ förståelse utan även kroppslig behövs – om man vill bli skicklig. Boken beskriver också skillnaden mellan information och kommunikation. I sitt arbete som regissör har författaren jobbat med skådespelare, förstås. Här visar han i text hur man kan träna och förbättra sin förmåga att kommunicera.

För mig är mycket i boken inte helt nytt, men så har jag också +30 i yrket. Samtidigt är det här en del av kommunikationen som ständigt går att förbättra och förädla. Det handlar mycket om att vara ödmjuk, men också att se bortom sig själv och längre än ens näsa räcker. Kommunikation handlar ju om att nå mottagaren.

Det är behaglig läsning detta när teori och praktiska övningar varvas. Dessutom blir det roligt och levande – jag vill genast öva och testa. Jag gjorde ofta paus i läsningen för att reflektera och fundera över vad om är möjligt för mig att använda. Allt är inte tillämpbart för min del. Nu är det emellertid lite svårt i pandemitider för presentationer IRL, men förhoppningsvis kommer vi någon gång ur eller igenom detta. Då är det inte helt fel att vara förberedd och tränad för kommunikation som inte enbart handlar om tal och/eller skrift.

Mitt omdöme blir högt.

I slutet av november2021 var jag på två författarsamtal arrangerade av Akademibokhandeln vid Stora torget här i Uppsala. Vid båda tillfällena köpte jag de böcker som presenterades/marknadsfördes. Nu har jag läst även bok nummer två, Ulf Brobergs biografi över Christer Nordströms yrkesliv som polis, Polisliv: berättelsen om Christer Nordström.

Boken ger glimtar ur ett långt och brokigt yrkesliv. Hela 47 år stannade Christer Nordström hos Uppsalapolisen. Och även om han har gått i pension därifrån är han ännu yrkesverksam idag, men vid hovet.

Läsaren blir serverad såväl småputtriga anekdoter som glimtar av kända rättsfall så som händelserna i Knutby, Estonia, mordet på Fadime Sahindal med mera. Vidare berättar författaren om Christer Nordströms yrkesliv vid stans biografer, nåt Christer Nordström gjorde – och gör än idag, vad jag vet. (Biografmaskinisten vet mer, han jobbar/har jobbat ihop med Christer Nordström på Filmstaden.)

Mest intressant för mig personligen var att läsa om huvudpersonens roll som presstalesman vid Uppsalapolisen. Christer Nordström blev för många människor Uppsalapolisens ansikte utåt. I boken är Christer Nordström ganska frispråkig med vad han tycker om kollegor, chefer, kommunalpolitiker, omorganisationer med mera. Alla har förstås rätt till en åsikt, men jag hoppas att åsikterna inte leder till att nån av de omtalade skickar in en stämning.

Jag tycker att boken är intressant, men stör mig på de ganska många korrekturfelen. Sen blir det lätt lite av en Christerkult, en ohämmad hyllning till huvudpersonen. Må så vara dock, boken handlar ju om honom. Litterärt är detta långt ifrån Nobelprisklass, lokalt och yrkesmässigt är det högintressant.

Mitt omdöme blir högt eftersom jag bedömer helheten.

Förra året (2020) fick jag den allra första boken om Dimön i födelsedagspresent av en vän. Det dröjde ett tag innan jag började läsa, men sen blev jag som fast på den där ön, skapad av Mariette Lindstein. Ytterligare fem titlar kommit ut och jag har läst dem alla. Den senaste, Bortom Dimön, bad jag att få recensera när jag fick veta att den var på gång. I slutet av november kom recensionsexemplaret hem till mig.

Den här gången är Franz Oswald som vanligt en av huvudkaraktärerna, men det är Sofias dotter Julia som driver berättelsen framåt. Sofia var en gång med i sekten på Dimön, styrd av Franz, men lyckades fly. Sedan dess har hon bland annat ägnat sig åt att skydda unga människor som precis som hon själv vill fly från sekter. Hennes dotter Julia har också varit i sektens klor, men är nu fri. Julia är sambo med Franz son Thor. Även Thor har tagit avstånd från sekten. Thor och Julia försöker ha en del kontakt med pappa/”svärfar”. Julia arbetar som journalist. Redaktionen har fått in ett anonymt tips och Julia får i uppdrag att skriva om ett gammalt fall som berör Dimön. En sommarnatt för 50 år sedan försvann tre unga flickor från ön helt spårlöst. Byborna verkar tro att det är öns spöke Grevinnan som lockat flickorna att hoppa från klipporna och dö. Så hittas ett nergrävt skelett…

Ibland har jag undrat hur man kan skriva så här många böcker om en och samma påhittade sekt. Hur mycket finns det att utvinna av storyn när sekten väl är upplöst? Hur många gånger kan den återuppstå i olika skepnader? Något svar har jag inte, mer än att Mariette Lindstein faktiskt lyckas med detta. Hon hittar nya ingångar till berättelser som för romanserien både framåt och bakåt, som i den här boken.

Beskrivningarna av de i vissa fall djupa personligheterna kräver inte många ord av författaren för att läsaren, jag, ska se dem framför mig – i sin ondska eller oskuld eller hur de nu är. Franz Oswald är en första klassens psykopat – eller kameleont? – som jag till viss del förstår att människor, främst kvinnor, dras till. Själv sitter jag trygg med boken i hand och kan tycka att många är väldigt blåögda och naiva. Berättarperspektivet i boken växlar mellan Franz och Julia samt en tredje person, Mannen i skuggorna. Det är egentligen inget ovanligt grepp och det är inte alltid det funkar. I den här romanen gör det emellertid det.

Den ruggiga miljön på Dimön, med sina klippor, sitt hav och sitt spöke ramar in berättelsen perfekt. Jag kan förstå att platsen både lockar och skrämmer, precis som Franz Oswald.

Jag kan konstatera att denna sjätte del lyfter serien. Det är spännande och spöklikt samtidigt som sektproblematiken naturligtvis finns där som ingrediens, dock i utkanten. Ett litet, men för berättelsen västentligt HBTQ-tema finns också. Slutet är oväntat. Dessutom får jag känslan av att författaren har skrivit boken för att testa om människor – och karaktärer – faktiskt kan utvecklas från onda till goda. Det håller. Boken håller hela vägen.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det kommer ut (!) många nya böcker med HBTQ-teman. Bland nyutkomna svenska titlar har jag nyligen läst två historiska romaner. Båda böckerna är baserade på verkliga händelser och personer i Sveriges HBTQ-historia. Den jag senast slog ihop pärmarna till var Mian Lodalens bok Lesbiska ligan: en sann kriminalhistoria.

Det här är en bok som lyfter fram HBTQ-kvinnorna, det vill säga de lesbiska. Mian Lodalen har uppenbarligen ägnat sig åt en hel del forskning innan hon skrev ner romanen om Eva, Margit, Gunvor och de andra. Tid och plats är 1940-talets Stockholm. Det är krig i världen. I Sverige råder ransonering och svenskarna uppmanas att tiga. En dag ringer Margit upp Eva, vars telefonnummer hon har fått av en bekant. Det är början till såväl storm som kärlek i en tid när homosexualitet är förbjudet, men där kvinnors sexualitet inte existerar i samhällets ögon.

Flyhänt skriver författaren berättelsen om kvinnorna som smyger med sin sexualitet. För läsaren beskrivs ett Sverige som inte ligger alltför långt borta i tiden. Den första dan jag börjar läsa boken är en söndag och en ledig dag för mig. Jag läser nästan halva boken. Detta ger en vink om vad jag tycker om den.

Mian Lodalen har inte bara en intressant historia att berätta, hon skriver bra och medryckande också. Under läsningen lär jag mig också vad Ettor och Tvåor är, liksom att en avklippt råttpitt på baskern är ett tecken.

Porträtten av kvinnorna i boken känns mycket trovärdiga. Jag rycks med i deras känslostormar. Känslor är svåra ting och då, på den tiden när de måste döljas, var det ännu svårare, förstås. Ändå ligger ”den tiden” ju inte så särskilt långt bort, som jag skrev ovan.

Roligt, engagerande och medryckande skriver Mian Lodalen en del av lesbiskas historia. Detta är andra delen i en romansvit. Romansviten utspelar sig under åren 1910-1960. Det betyder att det kommer en tredje del, minst. Hurra!

Mitt omdöme blir det högsta.

Hur skeptisk jag än är till vissa personer gick det inte att låta bli att gå till Akademibokhandeln i mörkaste november 2021 och lyssna till ett författarsamtal med Jonas Gardell. Hans bok Ett lyckligare år kom ut i år. Jag ger boken ofta fel titel och vill byta ut ordet år mot ordet liv. Nu när jag har läst boken och vet varifrån titeln kommer, skulle jag ändå vilja byta orden för alla dem som har kämpat och lidit tidigare i historien för att såna som jag ska få leva ett vanligt liv. Nån sån magi finns förstås inte. Därför är det viktigt att läsa såna här böcker.

Filosofen Pontus Wikner var en känd man på sin tid här i Uppsala. År 1879 skriver han ner sina Psykologiska självbekännelser, stoppar dem i en blecklåda och ber att lådan och manuset ska förvaras hos Uppsala universitetsbibliotek när han dör. Lådan får inte öppnas förrän hans fru och barn är döda sen länge, i minst 50 år. Samtidigt är det Pontus Wikners vilja att hans manus nån gång i framtiden ska publiceras. Hans änka Ida ser till att lådan kommer till biblioteket – men hon gör det inte genast efter hans död 1888. Den ena delen av boken är en berättelse om Pontus och hans kärlek till bland andra Herman. Den andra delen av boken utspelar sig under 1970-talet, främst i Örebro, när några få men tuffa förkämpar för sin rätt att leva med och älska personer av samma kön gör sina röster hörda. Boken knyts ihop i slutet i Uppsala igen.

Jonas Gardell skriver väldigt bra böcker, det har jag alltid tyckt. Att han är lite av en diva kämpar jag med att försöka bortse ifrån – jag har ju faktiskt träffat honom innan han blev känd och då var han ödmjuk. Boken är ett stycke av homosexuellas historia. Vissa delar är fiktiva, andra baserade på verkliga händelser och personer och somliga delar är faktiskt helt med verkligheten överensstämmande. Författaren kan inte ha varit med när Pontus och Herman träffas. Ändå blir det så levande skildrat att jag som läsare känner hur luften vibrerar av känslor.

Den andra delen av boken skildrar den tidiga gayrörelsen i Sverige på 1970-talet. Delen är på sätt och vis en annan bok. Jag hade faktiskt önskat två skilda böcker. Här knyts visserligen berättelserna samman. Jag är full av vördnad och tacksamhet för att människor före mig har kämpat för att jag ska kunna leva som jag gör idag – ett ganska vanligt liv. Det är givetvis inte det jag har invändningar emot, utan tacksamhet. Men ändå. Det är två skilda berättelser, en fiktiv roman baserad på verkliga personer och en bok om den tidiga gayrörelsn i Sverige, där pionjärerna kommer till tals. Och två böcker hade jag nog hellre läst eftersom författaren haft mer utrymme för båda berättelserna. Det haltar lite i ihopkopplingen.

Mitt omdöme blir högt.

Författaren Mons Kallentoft är synnerligen produktiv när det gäller kriminalromaner och spänningsromaner. Han har flera serier aktuella. Men nu senast kom den fjortonde delen i den serie jag gillar allra bäst, den om Malin Fors, polisen i Linköping. Blickfångarna var en av de böcker jag köpte från presentkortet från arbetsgivaren i höstas.

Nu är det vinter i Linköping. Ett gammalt fall med en mördad pojke skaver för Malin Fors och hennes kollegor. Pojken hittades mördad med en svårt sargad kropp på en äng. En dag hör en kvinna i Algeriet av sig och påstår sig vara mamma till pojken. Samtidigt visar konstnären Erik Ingemar Karlsson verk som föreställer den döde pojken, nåt som gör att det hela tar en ny och ännu mer våldsam vändning. Utöver detta kämpar Malin mot alkoholen och ett brustet hjärta.

Det blir ganska tidigt i boken uppenbart att Linköping inte är nån favoritplats för författaren. Kritiken är öppen och ganska svidande. Bortsett från detta är det samma, lite poetiska språk som fångar mig. En kan tycka att Malins alkoholproblem är tjatigt, men alkoholism är ju en sjukdom som det inte finns bot för. Denna sjukdom påverkar givetvis hennes relationer och förmåga att knyta an. Såriga relationer mellan mor och barn förekommer som en del av detta, bland annat Malins och hennes dotter Toves, för att nämna en. Ett tredje tema är sexmissbruk. Ja, i den här fjortonde delen tippar det lite över lite väl mycket i Malin snarare än i fallet. Samtidigt är det som vanligt spännande, framför allt i slutet, och mycket våldsamt. Jag lyckas inte lista ut mördarens identitet, vilket i sig ger en stjärna.

Mitt omdöme blir högt.

Oktober är en jävla skitmånad. Framför allt den 13 oktober är en riktig skitdag. Då gick min mamma bort 2016 och jag tror det var just den dagen – eller nån dag strax intill – året därpå som journalisten Fredrik Virtanen blev uthängd och namngiven i sociala medier som våldtäktsman. I boken Utan nåd – en rannsakning beskriver han dessa dagar, men också några månader sommaren 2006, samt tiden efter uthängningen. Jag hade tänkt köpa boken länge. I augusti hittade jag den på Erikshjälpen och betalade 20 kronor för den.

Sommaren 2006 lever Fredrik Virtanen singelliv i Stockholm med droger, alkohol, tjejer och kompisar. Han jobbar, visserligen, skriver, använder sociala medier, bloggar, bland annat. Vid ett tillfälle träffar han en person som elva år senare ska hänga ut honom som våldtäktsman i sociala medier. Gammel-media följer sen. Motalafödde Fredrik Virtanen förlorar sitt jobb, men också egentligen hela det liv han hade. Den här boken är, enligt baksidestexten, ett försök att förstå vad som hände. Själva skrivandet av den var också ett sätt för Fredrik Virtanen att överleva.

Ja. Igenkänningsfaktorn är hög hos mig, även om jag inte blev anklagad för att vara våldtäktsman. Det är en flyhänt skribent som har författat den här självbiografiska boken. Jag dras snabbt och lätt in i skeendena. Kanske kan man anklaga författaren för många saker, men jag uppfattar inte alls att det är en gnällbok skrivet av ett offer. Jag tycker att Fredrik Virtanen skriver ganska konstaterande. Givetvis är han partisk och inte oberörd, men jag är förvånad över att det ändå är just så… konstaterande. Lite Marcus Birro från förr, även om Marcus Birro då var väldigt känslosam. (Äh, svårt att förklara och min parallell må vara synlig enbart för mig, kanske.) Boken är indelad i tre delar och i den tredje delen känner jag väl att Fredrik Virtanen går igång och öser ur sig en hel del. Men ändå. Särskilt gnällig är författaren inte.

Det här är en bok som är intressant ur flera synvinklar för mig. Att läsa om sociala mediers makt – på gott och ont! – är lärorikt. Givetvis berörs jag också. Jag är ingen domstol, det är inte Allmänheten heller. Fredrik Virtanen hängs ut och döms i sociala medier, inte i nån domstol. För när det hela hamnar i domstol läggs det ner. Nånting har troligen hänt, men jag är ingen domstol. Jag läser den här boken, berörs och hatar drev i sociala medier ännu mer.

Mitt omdöme blir högt. Det här är mycket intressant läsning.

I somras var vi ute och reste en del, bland annat till Visby. Och vem satt utanför bokhandeln där och signerade sin senaste deckare om inte Björn Hellberg? Jag slog till på Lastbart och köpte den till min sambo som ett litet tack för resan. När sambon sen hade läst boken passade jag på att låna den.

Det unga paret Adrian och Molly är ute och tältar. Gissa om de ångrar det. Adrian ville ju hellre resa till Köpenhamn än att tälta vid en sjö hemmavid. Han blir nämligen vittne till ett mord och när han försöker sticka från mördaren med Molly hinns de upp och ytterligare offer skördas. Sten Wall, snart pensionär men ännu aktiv kommissarie, hamnar i en riktig härva av brott. Mitt i härvan finns nån av höjdarna i Stadens polishus.

I år är det 40 år sen Sten Wall debuterade som fiktiv polis. Men hur många böcker om honom har kommit ut egentligen? På bokens baksida står att det här är den tjugofemte boken, en nätbokhandel hävdar att det är den tjugofjärde och enligt Wikipedia har det kommit 26 böcker med Sten Wall. Nåja, sambon har alla böcker och vi har båda läst precis alla också. Jag gillar den här lite lättsammare typen av deckare. Björn Hellberg skriver med glimten i ögat och använder till exempel ord och uttryck som får mig att skratta högt under läsning. Trots att det sker mord blir det liksom aldrig farligt utan just… lättsamt. Det är tur att det finns såna böcker också att sticka emellan med. Det är småputtrigt, lite gubbsjukt och så alla dessa fantastiska uttryck som faktiskt smittar av sig.

Mitt omdöme blir högt.