Ulrika Hurtig

För lite mer än två år sen fick jag Aline Lilja Gladhs debutbok, spänningsromanen Tändstickan av en vän. Sen dess har jag läst både uppföljaren Änglaleken och nu senast Skampärlorna. Debutböcker håller inte alltid högsta klass och Tändstickan fick inte högsta omdöme. Men boken var bra och nu i del tre ser jag tydligt hur författaren har utvecklats – till det bättre.

Åter är vi tillbaka i Örbyhus, denna uppländska byhåla i norra länet. Även denna gång dyker det upp kvarlevor, detta i samband med att syfabriken brinner. Nåt skumt är det helt klart med familjen Silvergran som äger fabriken. Polisen Linus Karlbergs syster Lo kan inte låta bli att snoka. Lo har ett ex med kopplingar till gängkriminalitet. Detta återkommer givetvis i del tre också. Parallellt med den nutida berättelsen får läsaren tillbakablickar från en ung kvinnas brokiga liv. Att berättelserna hänger samman kan en säkert förstå, men jag avslöjar inte hur. HBTQ-tema finns också.

Trots att persongalleriet är ganska stort kommer jag snart in i det och minns de personer som har varit med tidigare. I galleriet finns såväl udda människor som vanligt folk, vilket får mig som läsare att fundera över vilka som varit förebilder. För nånstans måste ju en författare hitta såna. Berättelserna är både spännande och otäcka, vissa delar är väldigt obehagliga. Jag gillar kombinationen av äldre händelse som kopplas till nutida. Lite nyfiken blir jag dessutom på att besöka Örbyhus. Kanske kan det bli en utflykt dit i sommar. Strax utanför byhålan finns ett slott och där förgiftades och dog Erik XIV. En icke försumbar del av boken utspelar sig även i Uppsala, bland annat på Storken. Nu heter det inte Café Storken, bästa författare, utan Kafferummet Storken, men du är förlåten.

Några små korrekturfel hittar jag, men jag bortser även från dem den här gången, för boken i sig är så bra. Mitt omdöme blir det högsta

Det var ett tag sen jag läste om Rebecka Martinsson, men i september 2021 kom den sjätte delen i serien av Åsa Larsson, Fädernas missgärningar. Detta är den avslutande delen i serien, men jag hoppas in i det längsta att jag har fel.

Efter nio långa år får jag äntligen läsa om Rebecka Martinsson igen. Rebecka är åklagare i Kiruna när Ragnhild Pekkari hittar sin yngre bror död i soffan – och ytterligare en karl i broderns frysbox. Den fryste visar sig vara en person som försvann 1962 och det brottet är preskriberat. Men den pensionerade polisen Sven-Erik Stålnacke åtar sig ändå att ta reda på vad som har hänt. Rebecka å sin sida får ta tag i mordet på Ragnhilds bror, nåt som vid första anblicken ser ut som ett vanligt dödsfall. Gamla hemligheter ligger och pyr. Rebecka visar sig vara dotter till Virpi som var fosterbarn hos Ragnhilds familj fram till tonåren.

Jag gillar det här jättemycket! Lite avskräckt blev jag först av bokens omfång, 560 sidor, men samtidigt nyfiken – den börjar ju på min födelsedag. Rebeckas kärleksliv skildras – lika kallt som Kirunavåren. Tack och lov tar den bihistorien inte alltför stor plats i huvudberättelsen. Det finns flera HBTQ-teman, varav ett är viktigt för själva berättelsen.

Karaktärerna skildras genom att författaren ofta byter perspektiv och låter läsaren ta del av deras tankar. Det är ett suveränt grepp, som ger flera bilder av ett och samma skeende. Jag vet att jag ska sakna persongalleriet som är lysande tecknat.

Mitt omdöme blir det högsta.

Varje gång en ny bok i serien om kommissarie Armand Gamache och byn Three Pines kommer ut översatt på svenska är det fest! Just den senaste i kanadensiska Louise Pennys serie, Summan av alla synder, var extra hett efterlängtad eftersom utgivningsdatumet i Sverige flyttades fram. Typ tre (3) gånger. Det var tufft! Men så i slutet av oktober kom boken, jag nätshoppade den genast och tyvärr har jag redan läst den.

Nu är det bara att vänta på att nästa del ska översättas. Det finns ytterligare fem oöversatta delar, nämligen. Vågar jag hoppas att nästa kommer till min födelsedag?

En karta hittas i en vägg på bistron i Three Pines. Armand Gamache får kartan inramad i present första dagen på sitt nya jobb som rektor på polisskolan. Det är nämligen nåt märkligt med kartan. Så blir en av lärarna på skolan mördad. I hans ägo hittas en kopia på kartan. En av de unga polisaspiranterna, Amelia Choquet, dyker upp överallt. Hon tycks inte direkt vara blivande polis, men ändå är hon antagen av Gamache själv. Dessutom var hon en av den mördade lärarens skyddslingar. Kan Gamache ha nåt med mordet att göra och i såna fall hur och vad?

Roligt och spännande är det ganska genast. Karaktären Ruth, med klara Tourette-drag och ankan Rose i sitt kölvatten, står för det roliga. Jag skattar högt flera gånger under läsningen. Men sen är det allvarligt och spännande. Karaktärerna känns som gamla goda bekanta, nästan vänner och behöver för min del inga närmare presentationer. Utredningen av mordet går som vanligt långsamt och är full av detaljer. En del är väsentliga, andra inte.

Som så ofta är slutet… känslosamt. Eller vad sägs om att få veta vem/vilka som planterade de tre granarna som byn Three Pines är uppkallad efter och att Gamache möter sina föräldrars mördare..? Håll i dig, det här är riktigt, riktigt bra.

Att snön yr runt knutarna känns både mysigt och ruggigt. Boken är till exempel en perfekt julklapp. Åter igen är det här en helt underbar och välskriven del i Gamache-serien.

Mitt omdöme blir inte nåt annat än det högsta.

Vi hade snackat nån gång här hemma om att kolla på Kastanjemannen på Netflix. I början av oktober kom jag hem med boken Kastanjemannen, inköpt second hand för en tia. Frågan var hur jag skulle göra nu: se Netflix-serien först eller läsa Søren Sveistrups bok först? Det blev Netflix först – och direkt därpå boken.

Kastanjemannen handlar om en seriemördare som har ihjäl kvinnor. Kropparna är stympade och vid varje offer finns en liten gubbe gjord av kastanjer och tändstickor. När kastanjegubbarna undersöks hittas fingeravtryck från Kristine Hartung. Kristine är dotter till en minister, Rosa, och hennes man Steen. Flickan har varit försvunnen i ett år och är troligen mördad. I vart fall sitter en man i fängelse dömd för detta. Poliserna Naia Thulin och Mark Hess jagar både mördare och sanningen om vad som hänt Kristine.

Det här är riktigt spännande och otäckt genast. Poliserna skildras som mänskliga, men man går inte på djupet med vare sig deras eller andra inblandades livsöden – tragedierna nämns liksom vid nåt enstaka tillfälle. Samtidigt är det uppenbart att det som har hänt har påverkat dem starkt. Även den drabbade familjen genomsyras av ett tragiskt livsöde. När hemligheten uppdagas visar det sig att ”allt” hänger ihop.

Netflix-serien är skickligt gjord med starka skådespelarprestationer, boken är välskriven. Boken är en tegelsten om 558 sidor, medan Netflix-serien består av sex avsnitt, cirka en timme långa vardera. Bokens kapitel är korta, nåt som jag gillar eftersom jag ibland bara kan läsa korta stunder. Netflix-serien följer inte boken till punkt och pricka. Vissa bitar lyfts upp i serien, medan andra bitar inte får lika stort utrymme. Boken går inte heller lika detaljerat in i några delar, medan den å andra sidan följer upp vissa trådar som serien låter ligga lösa.

Men… både serien och boken är bra. När det gäller serien, som jag såg innan jag läste boken, kan jag inte lista ut i förväg vem mördaren är och varför. Trots att jag visste hur det skulle sluta när jag läste boken tappar jag inte lusten att läsa alls. Det här är med andra ord riktigt bra.

Mitt omdöme för såväl Netflix-serie som bok blir det högsta.

OBS! Jag har läst del ett av två!!!

Även min sambo köper och läser böcker. Ganska ofta har vi samma litterära smak. Jag lockades mycket av omslaget till Stephen Chboskys bok Den osynlige vännen Del 1 som köpte och tog sig ganska god tid att läsa. I höst blev det min tur att låna boken och läsa den. Det var egentligen då jag upptäckte att det var den första delen av två. Del två har jag nu nätshoppat. Ett gott tecken, eller hur?

Boken inleds med en kort berättelse om lilla David Olson, men sen går åren och Christopher Reese, sju år, och hans mamma är centralfigurer. De två lämnar mammans hårdhänte sambo för att skapa sig ett nytt liv i en liten stad i Pennsylvania. De har dåligt med pengar och mamman är fantasifull för att klara tillvaron. Men en dag försvinner Christopher. Han är borta i sex dagar innan han plötsligt kommer ut ur skogen. Han verkar helt OK, förutom att han inte minns var han har varit och vad han har varit med om. Ganska snart upptäcker emellertid pojken att han vet och kan saker som han inte visste och kunde tidigare, till och med sånt han inte borde veta. Plötsligt är Christopher och hans mamma i stor fara – för att inte tala om människorna i resten av staden…

Visst ger den här boken starka Stephen King-vibbar! Författarna delar inte bara förnamn. Den här boken har ganska typiska King-beröringspunkter: den är läskig och spännande och innehåller en del övernaturliga inslag samt har en liten pojke som centralfigur.

Men det här är bra, riktigt bra och inte alls nån kopia. Författaren lyckas dra in mig i den otäcka berättelsen precis som Christopher dras in i nåt han inte förstår. Jag vill bara läsa och läsa och läsa. En riktig bladvändarskräckis, med andra ord. Perfekt läsning så här på hösten. Det rådde ingen tvekan om att den andra delen skulle införskaffas, för boken slutade med en cliffhanger, förstås.

Mitt omdöme blir det högsta.

En lördag i oktober tog jag en liten loppisrunda på egen hand. Då fyndade jag två böcker för totalt 30 kronor. En av dem var en inbunden utgåva av Jane Harpers Falska vänner. Jag tyckte att omslaget var snyggt och titeln gjorde mig intresserad. En tjuga betalade jag för boken.

Boken utspelar sig i den australiensiska vildmarken. Två gäng, ett manligt och ett kvinnligt, ger sig ut på vandring i nåt som ska vara en övning i teambuildning. Men så går de fem kvinnorna vilse. När de kommer tillbaka har de uppenbarligen varit med om nåt otäckt. Dessutom saknas en av dem, den mest avskydda kollegan Alice. Kommissarie Aaron Falk kallas in för att lösa fallet. Samtidigt utreder han företaget Alice jobbar på. Och just Alice är hans kontakt på insidan.

Det är vått, kallt, mörkt och ruggigt redan från början i boken. Tidigt anar jag som läsare att det finns en del hemligheter och att vissa av kvinnorna inte är särskilt omtyckta. Förhållandet mellan ett tvillingpar är också väldigt gnissligt, för den ena tycks vara mer lyckad än den andra. Ändå är det miljöskildringarna jag fastnar för mest. Karaktärerna blir i mina ögon nästan mer som typer. Och tyvärr gissar jag mig till slutet en del i förväg. Men ändå. Det är spännande och säker är jag ju inte förrän allt avslöjas.

Det här är andra delen i serien om Aaron Falk. Författaren är född i Storbritannien, men flyttade som barn till Australien. Boken kom ut i Australien 2017 och i Sverige två år senare. Jag ska definitivt leta upp den första delen!

Mitt omdöme blir högt.

Inte minns jag hur Angie Kims bok Miracle Creek hamnade på min inköpslista. Men där fanns den och i september 2021 nätshoppade jag den tillsammans med en hög andra böcker. Jag tänkte att jag skulle försöka varva läsning på svenska och engelska och den här boken läste jag på engelska.

Det här är en ganska udda bok, insåg jag tidigt. I centrum står en katastrof – explosionen av en mirakelubåt, en anordning för experimentell medicinsk behandling. Handlingen skildrar rättegången där man ska fastställa vem som har orsakat explosionen. Det är också de inblandades historia och bakgrund före katastrofen samt hur explosionen har påverkat dem efteråt som skildras genom var och en själv. Några överlevde, nån blev blev stympad och några dog. Boken skildrar också blandningen av det amerikanska och det koreanska.

Författaren tar ett intressant grepp om berättelsen och låter den skildras genom de olika karaktärerna. Läsaren får få fakta till att börja med. Därefter avslöjas mer och mer av inbördes relationer, intriger och hemligheter. Ingen är väl så oskyldig som läsaren först tror. Men huvudfrågan rör skulden, vem som är skyldig till att ha orsakat explosionen.

Det går lite trögt för mig att läsa. Författarens lista i början av boken över karaktärerna är en stor hjälp så att jag kan hålla isär dem.

Själva berättelsen rymmer många teman, bland andra kulturskillnader, sexuella övergrepp, barn med neuropsykiatriska funktionshinder, alternativmedicinska behandlingar med mera. Den avslutas med en intervju med författaren samt ett antal diskussionsfrågor.

Boken är välskriven och behandlar intressanta ämnen, men jag känner inte att den riktigt funkar för mig

Mitt omdöme blir medel.

Asså jag bara älskade norska Anne B Ragdes Berlinerpopplarna! Sen följde del på del i Neshov-serien, en serie som skulle bli en trilogi. I år kom sjätte delen, Dottern, ut på svenska. Jag köpte den i september.

Torunn har börjat känna sig hemma på Neshov, släktgården. Dessutom har hon tagit över begravningsbyrån efter en av sina farbröder som gått bort. En annan farbror och hans familj ska komma på besök. Det är en riktig regnbågsfamilj, med pappor, barn och mammor. Men just som Torunn tror att hon har fått nog av sin anklagande mamma, sina farbröder och relationer rent generellt drabbas hon – av kärleken. Om bara hon vågar välja den. Nån försvinner, men en okänd person med koppling till både Torunn och hennes farfar dyker upp.

Jag tycker om Torunn. Jag gillar henne jättemycket för att hon är modig. Det här att hon vågar ta över inte bara släktgården utan även en begravningsbyrå. Och hon gör dem till sina! Men jag känner också igen mycket hos henne i mig själv. Det jag tänker på är hennes känsla av ensamhet. Ja, hon är ensam, men hon har fortfarande en farbror, en farfar och en mamma i livet. Ändå känner jag igen vad hon menar. Utöver detta får Torunn mina sympatier för att hon inte gillar att laga mat.

Karaktärsskildringarna i den här serien är underbart skarpa. Jag ser personerna framför mig, allt ifrån deras fläckar på kläderna till deras flärdfullhet.

Den här boken börjar lite rörigt. Jag har svårt att få ihop alla trådar. Men… slutet blir som så ofta i den här serien både spännande och väldigt rörande. Det lyfter hela boken.

Mitt omdöme blir högt.

Verkliga kriminalfall har alltid intresserat mig. Jag kollar gärna på TV-program om såna och jag läser gärna s k true crime-böcker. En ganska nyutkommen bok om ett verkligt fall är Anna Bodins och Peter Sjölunds Genombrottet. Så löste släktforskaren dubbelmordet i Linköping. Eftersom platsen för morden är nära min födelsestad var jag också än mer intresserad.

Den 19 oktober 2004 inträffade ett dubbelmord på en gata i Linköping. Offren är en liten pojke och en kvinnlig lärare. De båda huggs ner och gärningsmannen försvinner. Många resurser sätts in för att hitta mördaren och lösa fallet, men framgången uteblir. Inte förrän 16 år senare anlitades en dna-släktforskare, Peter Sjölund, som tack vare en ändring i lagen kunde hjälpa till att identifiera gärningsmannen. Boken handlar emellertid också om alla som drabbas av morden.

Boken är skriven i presens vilket gör handlingen extra spännande och snabb – trots att det tar lång tid att lösa fallet. En del paralleller dras till andra kända och okända fall och gärningsmän, bland annat the Golden State Killer (se Jag försvinner i mörkret av Michelle McNamara!) vilket är intressant. Lite mindre intressant är det att läsa om Peter Sjölunds egen släktforskning, men kanske behövs det för att läsaren ska förstå hur fallet kunde lösas. Boken känns bitvis aningen grabbig och går in på helt oväsentliga detaljer som vad polismännens fruar har lagat för mat och lagt i polismännens matlådor. Överhuvudtaget är det för många referenser till mat och dryck, nåt som är helt irrelevant för läsaren. Det är också för många förnamn. Jag hade nog föredragit att man använt titel i stället i vissa avsnitt. Det känns faktiskt som om Peter Sjölund har skrivit om sig själv – i tredje person singular.

Men givetvis är jag mycket imponerad av det arbete som gjorts och som efter lång tid och hårda tålamodsprövningar leder fram till lösningen. Det är ett otroligt arbete och ett stort antal timmar som har lagts på att lösa fallet. Ett arbete som till sist bär frukt. Mördaren återfinns och i och med att han har en aspergerdiagnos och sjukersättning blir detta med brister i psykiatrin ytterligare ett tema som vädras i boken. Desutom är boken en stor uppmaning till att släktforska.

Mitt omdöme blir högt.

Efter att ha läst en del tyngre litteratur den sista tiden grävde jag vidare i min senaste hög av nätshoppade böcker. Valet föll på Mari Jungstedts bok Där den sista lampan lyser, den sextonde delen i Knutas-serien. Jag har givetvis läst alla de tidigare delarna i denna deckarserie som utspelar sig på Gotland. På så vis vet jag vad huvudpersonen kommissarie Anders Knutas har varit med om i såväl jobb som privatliv. Det kan vara lite bra när en läser böcker som ingår i serier.

Den här gången handlar det om två försvunna pojkar från Bromma. Pojkarna är tolv år och på höstlov på Gotland. De tar sina cyklar, men försvinner sen spårlöst i ett raukområde. Ytterligare en tid efteråt hittas en död kropp på en strand norr om Visby. Kroppen visar sig ha ett samband med de försvunna killarna.

Boken går snabbt att läsa, den är för mig nästan lite lättläst. Ibland blir det nästan lite… yxigt. En aning märkligt är det att kommissarien är tillsammans med en kollega. Personerna skildras ganska ingående och inte mycket lämnas till min fantasi. Jag tycker emellertid att det lättlästa och yxiga försvinner ju närmare slutet jag kommer. Då blir det riktigt spännande. Och givetvis blir det pluspoäng för att jag inte lyckas lista ut mördarens identitet.

Mitt omdöme blir högt.