Ulrika Hurtig

Efter sommaren har en och annan bok från förlaget Bokfabriken trillat ner på hallmattan genom brevinkastet. Senast hittade ytterligare en debuterande författares bok hem till mig, Annika Torstenssons Spår av Liv. (Boken kommer ut i handeln den 28 september 2021.)

Det är lite oklart huruvida bokens titelord liv ska stavas med stor bokstav eller inte. På omslaget ser det ut som stor bokstav, men i följebrevet från förlaget är det liten bokstav.

Oavsett, den här boken handlar om en person som heter Liv. Boken utspelar sig under 1990-talet. Huvudperson är den unga Maj. Maj vägrar att tro att tvillingsystern Liv har följt med Estonia ner i djupet. Därför söker hon henne i Berlin, där de bodde innan de skulle resa med båten. Maj blev sjuk och kunde inte följa med, men Liv… Åkte hon med klassen, drunknade hon eller försvann hon i Berlin?

En annan lite oklar sak är varför Maj har fått för sig att Liv lever. Det verkar som om det handlar om en känsla. Tvillingar kan ju ha nästan telepatiska förmågor att veta vad den andra tycker och tänker – och är, kanske.

Berlin har jag aldrig varit i och jag är ju så anglosaxisk att jag inte direkt längtar dit. Men genom Majs ögon får jag se delar av staden och delar av dess tidvis ganska grymma historia. Det är inte ointressant.

Maj beskrivs ganska avskalat. Det är hennes sökande som är det viktiga, inte hur hon ser ut. Samtidigt inser hon hur märkligt det måste te sig att vifta med ett foto på någon som ser likadan ut, nästan, som hon själv. Inte heller är det någon annan av karaktärerna som direkt står ut mer än Majs granne herr Braun, en före detta Stasiagent som blir hennes lierade och bollplank i sökandet. Ett sökande som bland annat för henne till röda områden i staden.

Berättelsen är tämligen hårdkokt och det passar i mina ögon väl ihop med det tyska, lite kalla. Jag känner ingen sympati för någon av personerna. Det jag emellertid kan relatera till är en desperat sorg över och svårigheten att acceptera att någon när och kär är borta för alltid.

Boken är välskriven, även denna roman, som så många numera, av en journalist. Ett och annat korrekturfel hittar jag. Omslaget är piffigt modernt i rosa och blått, kanske inte min favoritkombination vad gäller färger.

Samtidigt kommer helt fantastiska avsnitt så som detta:

”Citrongult novemberljus strilade in i köket i min lägenhet när jag kom hem. Det var precis den timme då solen hade en chans att nå in. I det utstpädda ljuset flög partiklar, på golvet dansade dammråttor, diskbänken var täckt av koppar och brödsmulor; på golvet låg en kadse och i hörnet stod en grupp tomma flaskor. Det luktade inrökt och unket. När bar jag sist ut soporna? […]

Mitt omdöme blir högt-

Jag har verkligen ingen aning om hur det kom sig att The Burden hamnade på min inköpslista. Men det gjorde den och den låg där ett bra tag tills jag nätshoppade boken i september 2021. Som författare står Mary Westmacott, en pseudonym för Agatha Christie. Agatha Christie skulle jag klassa som vår tids största deckardrottning. Kanske var det därför hon skrev sex kärleksromaner under psedonym? The Burden är den sjätte och sista av dem, utgiven 1956.

Den här lilla boken, inte ens 250 sidor i engelsk pocketutgåva, handlar om två systrar. Den äldre systern Laura Franklin förlorar sin bror Charles som barn. Brodern var föräldrarnas högst älskade barn, vilket Laura vet. Så anländer lillasyster Shirley. Först vill Laura att hon ska dö hon också. Men när storasyster räddar lillasyster ur en eldsvåda vänds hat till kärlek, en systerlig kärlek som varar livet ut. En kärlek som är romanens titel, en börda.

Trots att boken kom ut för 65 år sen läser jag den med stor behållning. Visst har tiderna förändrats och myndiga människor behöver inte längre be sina äldre släktningar om lov för att få gifta sig. Men kärleken och banden mellan syskon, detta jag aldrig har fått uppleva, beskrivs på ett sätt som gör att jag åtminstone delvis kan förstå. Att så totalt gå upp i sin syster att en sätter sitt eget liv åt sidan blir bilden av blodsband när dessa band är som tajtast. Det här att vad som än händer alltid ställa upp. Författaren beskriver skickligt båda systrarnas upplevelse av detta. Och trots att det är en bok skriven utanför författarens sedvanliga genre, deckargenren, är den riktigt, riktigt bra.

Mitt omdöme blir högt.

September månad – och en brevbärare som inte ringde ens en gång – förde med sig ett härligt bokpaket. Den första boken jag kastade mig över för att läsa var den tredje delen i Tina Frennstedts Cold Case-serie, Skärseld. Boken kom ut i somras och är en delvis fristående fortsättning på den här serien av kriminalromaner, skulle jag vilja säga.

Kriminalinspektör Tess Hjalmarsson är bokens huvudperson och det är berättelsen kring henne som inte är fristående utan en fortsättning på det två första böckerna i serien. Serien i sig touchar autentiska fall. Den här gången handlar det om en mordbrännare på Österlen. I offrens hus hittar polisen siffror – och trasiga brandvarnare. Tess är chef för skånska Cold Case-gruppen, men tvingas lämna de kalla fallen och engagera sig i mordbränderna och morden. Hon får dock flashar från ett av sina första fall, ett fall hon inte kunde lösa. Den nya morden visar sig dessutom ha kopplingar till ett annat gammalt fall där Tess engagerade sig mer än bara som polis. Samtidigt försöker hon få tillvaron med sin nya flickvän att fungera, nåt som är svårt eftersom båda är poliser och chefer.

Tina Frennstedt är såväl författare som journalist. Ibland är det inte nån lyckad kombination. Det är det emellertid när det gäller den här serien och den här boken. Stämningen blir snabbt väldigt kuslig och som läsare undrar jag vem som smyger på Tess – är det mordbrännaren eller ett svartsjukt ex till hennes tjej? Jag lyckas inte lista ut vem mördaren är förrän samtidigt med Tess och det är ett gott betyg.

Personerna i boken beskrivs enkelt men realistiskt, till exempel mamman till en mördad ung kvinna, en mor som har åldrats i förtid. Det kan bli lite mycket relation i början av boken, men jag tycker inte att det stör den här gången, för det är så sällan en lesbisk relation skildras så här… naturligt.

Mitt omdöme blir det högsta. Den här boken är obehaglig och mycket spännande.

OBS! Jag har läst en inbunden utgåva!!!

En av mina vänner har en förmåga att hitta böcker till mig som jag annars skulle ha ”missat”. Vid mitt senaste besök hade hon lagt fram två böcker till mig. Den ena var första delen i en serie kriminalromaner, den andra var Anthony Doerrs roman Grace.

Bokens huvudperson är meteorologen David Winkler. David lever ett ganska isolerat liv utan vare sig släkt eller vänner när han träffar Sandy i en affär. Och grejen är att han i förväg vet exakt hur mötet går till. David drömmer nämligen sanndrömmar. Så småningom bildar David och Sandy familj, men när David får en föraning om att han är skyldig till dottern Graces drunkning flyr han landet. På så vis hoppas han kunna rädda Grace. Tjugofem år passerar innan David vågar åka tillbaka. Då vet han inte om familjen lever…

Grace är en väldigt annorlunda bok. Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till den när jag hade läst baksidestexten. Där står att den handlar om kärlek, förlust och rädsla och naturens farliga och oemotståndliga krafter. Men nyfiken som jag är började jag läsa den här boken som kom ut redan 2004 i USA, först 2017 i Sverige.

Det finns nånting lockande i det oförklarliga, det här med märkliga möten och sanndrömmar, även om jag försöker inta en sann skeptisk hållning. Just detta gör den här boken vacker. Människorna i den skildras annars som inte särskilt vackra, vare sig till kropp eller själ. Miljöskildringarna har fokus på naturen, den som går att förklara. Det som fångar mig är hur författaren, en ny bekantskap för mig, lyckas skildra människornas inre på ett väldigt trovärdigt sätt.

Sen är berättelsen väldigt hoppig och det är inte alltid mina sympatier – eller min förståelse – ligger hos huvudpersonen David. Det är inte heller nån enkel bok som är lätt att ta sig igenom. Jag kämpar och jag får inte riktigt berättelsen att knytas samman i slutet, trots att boken rent språkligt sett är välskriven och har ett annorlunda tema.

Mitt omdöme blir medel.

I början av september 2021 hittade flera recensionsexemplar av nyutkomna böcker hem till mig. En av dessa böcker var Alexandra Andrews bok Vem är Maud Dixon?, utgiven av Bokfabriken den 1 september. Enligt omslaget är boken en spänningsroman och det kan jag verkligen hålla med om.

Florence har flytt sin mamma och hemstad för New York. Där jobbar hon jobbar på ett förlag som assistent. Hennes enda vän är Lucy. Givetvis drömmer Florence om att bli författare, men hennes försök vill inte riktigt lyckas, inte ens sängvägen via en chef på förlaget. Men så får Florence ett erbjudande om att bli assistent till Maud Dixon. Maud Dixon är en världsberömd författare, men namnet är en pseudonym och ingen vet vem författaren är. Florence nappar på erbjudandet. Maud Dixon visar sig heta Helen Wilcox. På en resa till Marocko för att göra research för en roman råkar Florence och Helen ut för en bilolycka, där den senare avlider. När Florence vaknar upp på sjukhuset tror de att hon är Helen. Florence ser genast möjligheter i detta…

Trots att boken till att börja med är både pladdrig och fladdrig lyckas författaren skapa en kuslig stämning. Ganska snart inser jag att Florence skulle kunna göra nästan vad som helst för att nå sina mål och drömmar. Florence är med andra ord ganska obehaglig. Hon förföljer sin älskares fru och barn, bara det, liksom… Författaren skildrar på ett mästerligt sätt denna… osympatiska person och det räddar boken från det pladdriga och fladdriga i början.

Inte heller Helen är nån sympatisk person. Författaren får verkligen till det vad gäller skildringen av sina huvudkaraktärer. Men sen… sen blir det mest ganska rörigt. Till sist ror Alexandra Andrews berättelsen i hamn, fast då har jag sen länge slutat bli förvånad över denna skruvade roman. Det är lite för mycket, lite för långt och ändå välskrivet och skickligt berättat.

Mitt omdöme blir högt.

Från Blue Publishing, ett mindre förlag, kom den första dagen i september 2021 en liten rosa bok i danskt band. Boken, vars författare är Sofia Wrangsjö, har den fantastiska titeln Att vara människa – (med undertiteln) Livsfilosofi utifrån Viktor E. Frankl. Frankl tillbringade tre år i koncentrationsläger och överlevde, något som gjorde mig helt klart väldigt nyfiken.

Den här bokens genre hamnar någonstans mellan psykologi och filosofi. Författaren är filosofisk praktiker, men Viktor E. Frankl var verksam inom psykoterapin. Han skrev emellertid en avhandling i filosofi. Oavsett, vi är många som funderar över meningen med livet. Framför allt när livet känns meningslöst vill en hitta just meningen. Kortfattat förklarat ansåg Viktor E. Frankl att människans behov av mening är lika grundläggande som behoven av mat och sömn. Sofia Wrangsjö ger, precis som baksidestexten säger, en personlig och lättillgänglig introduktion till Frankls tankar.

Jag tycker verkligen att boken lever upp till det den utlovar i baksidestexten. Snabbt fångas jag in – och begriper – Frankls resonemang. Inte minst för att författaren (Wrangsjö) är just personlig och berättar om Frankls tuffa liv. Han levde inte bara i koncentrationsläger, han förlorade på grund av detta och den rådande regimen alla han älskade förutom en syster som ”kom undan”. Bara det får mig att stanna upp och tänka till:

”Hur 17 kan en överleva och dessutom gå vidare när alla nära och kära är döda?
Eftersom Viktor E. Frankl blev över 90 år måste han ju ha haft och gjort ett och annat ”rätt”. Jag läser den här boken med blyertspenna för här finns mycket att ta tillvara på.

Det här är en bok som kanske ska användas i undervisning. Jag kan också tänka mig att ge bort den till ”rätt” personer och personer som skulle behöva fundera över sina liv och meningen med dem. Boken är väldigt lätt att läsa och dess omfång, blott 128 sidor, är inte heller avskräckande. Jag rekommenderar den varmt, den lämnar mig inte oberörd och den är väldigt lätt att ta sig igenom.

Mitt omdöme blir det högsta.

Härom lördagen köpte jag en pocketbok till ett bra pris i en bokhandel. Såväl titel som omslag tilltalade mig. När jag läste baksidestexten på engelska författaren Jenny Quintanas bok Vår mörka hemlighet blev jag ännu mer sugen på att läsa boken.

Elizabeth är 14 år, överviktig och konstig när Rachel sommaren 1978 flyttar till byn. Rachel blir populär och märkligt nog inleder tjejerna en sorts vänskap. Elizabeth skulle kunna göra allt för Rachel. Så hittas kroppen efter en mördad person och allt förändras. För det finns ytterligare ett mordoffer. Och vad händer med gamla lojaliteter då?

Två decennier senare lever Elizabeth ensam i Oxford. Hemligheterna från tonåren håller hon dolda, men när den andra kroppen hittas kan hon inte klara sig undan det förflutna. Vad är egentligen Elizabeths och Rachels mörka hemlighet?

Boken hoppar mellan olika decennier och det gör berättelsen lite svårfångad. Sen blir berättelsen mest bara obehaglig. Nånting känns väldigt fel med den vuxna Elizabeth. Författaren lyckas verkligen skildra hur uppväxten präglar en människa. Och jag skulle nog kategorisera den här boken mer som en relationsroman med mörka sidor än en deckare. Spännande för mig blir boken egentligen mest mot slutet och jag lyckas faktiskt lista ut hur ett och annat hänger ihop. Karaktärsskildringarna är dock på topp och boken är välskriven. Trots det når boken inte upp till mina förväntningar.

Mitt omdöme blir medel.

Härom lördagen hittade jag Marie-Louise Ekmans bok ”Få se om hundarna är snälla ikväll…” för endast 69 kronor i en fysisk bokhandel. Det är en bok jag har funderat länge på att läsa, men känt att jag måste vara stark nog först. Nu provade jag. Det höll, jag höll, fast… det var tung läsning.

Den här lilla boken är en sjukdomsdagbok som rör Gösta Ekmans sjukhusvistelse i slutet av 2011 till våren 2012. Påverkad av mycket smärtlindring och sjukdomens förgiftning av hjärnan var hans minne försämrat. Makarna bestämde att frun skulle skriva den här boken så att de kunde läsa den sen. Efteråt. När allt var bra och Gösta frisk igen. Nu vet vi förstås alla att Gösta Ekman gick ur tiden 2017, fem år efter att han hade fått diagnosen cancer i gallgångarna.

Boken med den underliga titeln är skriven som dagboksanteckningar. Understundom är läsningen otroligt smärtsam. Makarna gråter tillsammans, Gösta är så sjuk och blir så liten, han kan inte prata, han får feber, svåra smärtor. Framstegen räknas i att hur mycket han kan äta och antal toalettbesök. Det är en nära och tät skildring av en oerhört jobbig och sorglig tid. För, som sagt, vi vet ju att Gösta Ekman gick bort, om än först några år efter det de händelser boken beskriver. Boken kom ut i tryckt form 2018, ett år efter Gösta Ekmans död.

Det är gripande läsning och även om boken nog ursprungligen inte var tänkt att läsas av andra än makarna Ekman är den skriven på ett sånt sätt att alla kan ta till sig. Språket har ett bra flyt och jag känner tydligt bådas smärta, den blir nästan fysisk även för mig. Boken ger mig mycket att tänka på och framför allt: jag känner mig tacksam för att jag är frisk.

Att sätta betyg på andras liv är omöjligt. Men omdömet om den här boken blir det högsta.

Flera gånger i augusti 2021 har jag blivit erbjuden recensionsexemplar av olika böcker. De flesta har jag tackat nej till. I slutet av min semester ville jag helst läsa blot til lyst. Sedan när jag jobbar vill jag läsa för avkopplings skull. Men Daniela Kastbergs debutroman Skuggkriget, utgiven av Bokfabriken den 24 augusti 2021, tackade jag ja till att recensera. Det är jag glad för.

Boken utspelar sig i november 1941. Ebba Gerlach är något så ovanligt som en kvinnlig krigskorrespondent. Dessvärre är Ebba utvisad från Berlin för att hon har ställt besvärliga frågor om judar. Men en artikel till ska hon skriva, den om en judisk änkas flykt med sina döttrar från kriget i Berlin till säkerheten i Sverige. Tanken är att Ebba ska möta flyktingarna när de smugglas iland, men de dyker inte upp. Ebbas ex-fästman, löjtnanten Åke Lindström, får uppdraget att utreda fallet med en okänd mördad kvinna som i stället för flyktingarna hittas. Ebba hänger på Åke för i den mördade kvinnans sällskap finns en av flickorna som Ebba skulle möta. Och den lilla flickan Klara lever.

Den här boken tilltalar mig genast – trots att jag hittar ett stavfel i början. Nåja. Storyn är bra, obehaglig och spännande. Ebba beskrivs som en tuff brud med skinn på näsan, Åke är lite mer av en mes. Karaktärerna är levande och realistiska och den som lyckas fånga mitt intresse genom personbeskrivningar ligger bra till. Jag kommer snabbt in i handlingen och jag vill ogärna lägga ifrån mig boken när jag har börjat läsa. Även denna bok har ett HBTQ-tema. Det är trovärdigt invävt i berättelsen.

För mig är det svårt att tro att det här är en debutroman. Visserligen är författaren skribent för Washington Post, men att skriva för en tidning och skriva böcker är två helt skilda ting. Skriva böcker kan emellertid Daniela Kastberg. Jag väntar redan på fler verk av henne. Och jag tror att jag har tur, för det här är första delen i en planerad trilogi.

Mitt omdöme blir det högsta.

När jag var på semester fann jag första kvällen två böcker på gästsängen. Det var självaste värdinnan som lagt dem där. Först ut att bli läst var Gustafson & Kants bok Singöspionen. Jag kände att jag behövde lite fiktiv spänning av mer vanligt slag.

Det här är den första boken i Singöserien. Centralfigurer är kriminalinspektör Solbritt Andersson och hennes man Rune. De har köpt en sommarstuga på Singö i Roslagen. Där tillbringar de nu sommaren med sitt barnbarn Isabelle. En granne berättar om ett ouppklarat mordfall på Singö, strax efter att självaste dåvarande statsministern Olof Palme blev mördad. Mordet på Singö skedde på en välbevakad marinbas. Trots det lyckades även Singömördaren komma undan. Solbritt kan inte låta bli att börja nysta i fallet. Och det står inte på förrän hon får hotbrev…

Bitvis tycker jag att boken är skriven på för lätt svenska, nästan grundskolespråk. Men sen vänjer jag mig. En aning. Berättelsen är bitvis pladdrig och oväsentliga företeelser, dialoger och fakta förekommer liksom alltför detaljerade beskrivningar av mat och middagar. Boken hade vunnit på om detta hade ransonerats.

Personerna beskrivs väldigt levande och livfullt. Extra kul är tonåriga Isabelles reflektioner över de vuxna.

Utöver det är boken spännande. Ett kallt fall blandas med nutida kriminalitet. I just den här storyn går det inte att blunda för Palmemordet och det som skedde i det svenska samhället just då, nåt som definitivt ramar in den här kriminalromanen.

Förekomsten av cliffhangers är ymnig. Boken slutar även med en sån. Kanske är det därför jag vill fortsätta läsa de övriga fem delarna i serien..?

Mitt omdöme blir medel.