Ulrika Hurtig

Böcker som handlar om böcker vill jag gärna läsa. I Visby finns en fin bokhandel som jag besökte när vi var där i början av augusti 2021. Jag hittade många böcker jag ville köpa, men det blev Matt Haigs bok Midnattsbiblioteket från 2020 som fick följa med hem.

Bokens huvudperson är Nora Seed, en kvinna på 36 år som inte vill leva längre. Hon tycker att hon har svikit ”alla” och känner sig själv sviken. Men i stället för att dö hamnar hon hos mrs Elm i Midnattsbiblioteket, ett bibliotek som finns mellan liv och död och där hyllorna fortsätter i evighet. Där har Nora en egen Ångerbok. Varje övrig bok i Midnattsbiblioteket är en möjlighet att prova ett annat liv. Nora ser sin chans att ställa saker och ting till rätta när hon provar flera liv hon hade kunnat leva. Men allt har en ände och även detta har det. För Nora har visserligen fått möjligheten att bestämma sig för vilket liv hon vill leva – hon måste bara göra det innan tiden rinner ut…

Det kändes som ett perfekt val av bok för mig. Dels handlar den här boken om böcker, men framför allt tycker jag att det finns nåt fascinerande och spännande i detta att kunna få ångra sina misstag, göra om och göra rätt. Sen vet jag förstås att det inte är möjligt. Men Nora får även tillfälle att prata med och träffa nära och kära som är döda och det är också nåt jag skulle vilja göra. Tänk att få ha ett sista samtal med föräldrarna, till exempel…

Jag läser den här boken snabbt. Berättelsen har ett bra flyt och det är inga tillkrånglade meningar eller ord. Personen Nora antar lite olika personligheter beroende på vilket liv hon lever, men för mig är hon allt igenom sympatisk. Författaren lyckas nämligen skildra henne som väldigt mänsklig och det är en bedrift när alla litterära karaktärer ska vara antingen framgångsrika och vackra eller misslyckade och smarta, ungefär. Ett HBTQ-tema finns och eftersom det inte är överdrivet platsar det fint i romanen.

Mitt omdöme blir det högsta. Den här boken gav mig verkligen nånting att tänka på – precis som en bra bok ska göra.

En gång när sambon besökte bokhandeln följde en bonusbok med hem. Det var den första delen i Christian Unges Teklaserie, Går genom vatten, går genom eld. I år köpte jag uppföljaren till sambon i födelsedagspresent i april. (Passande nog är för övrigt även författaren aprilbarn.) När hon hade slagit ihop pärmarna roffade jag åt mig Ett litet korn av sanning.

I Teklaserien är akutläkaren Tekla Berg, 36 år, centralfigur. När boken börjar har just två män inkommit till Nobelsjukhusets akutmottagning från en bilolycka. Samtidigt drar en kvinna och en liten pojke runt i sjukhuskorridorerna. Kvinnan uppträder märkligt. I slutet av bokens första del blir det extremt tydligt att kvinnan hör ihop med åtminstone en av de skadade männen. Samtidigt planeras en stor levertransplantationsenhet på sjukhuset och stjärnkirurgen Klas Nyström har rekryterats. Dessvärre gör han allt för att motarbeta Tekla. Och vad är det för fel med sjukhusdirektören Monica Carlsson? (Jag listar ut det ganska snart.)

Bokens första del skildrar mest patientarbetet på ett sjukhus akutmottagning, men också sjukhusorganisation. Det är intressant. För mig blir det givetvis snäppet mer spännande när det sker ett mord. Tekla kan inte heller denna gång låta bli att lägga sig i fallet, som också handlar om att identifiera de inblandade.

Jag tycker att författaren lyckas storartat i sin beskrivning av Tekla, trots att hon är kvinna och han är man. Miljöskildringarna av sjukhuset känns realistiska och trovärdiga, liksom Teklas arbete. Ibland blir det aningen för många sjukvårdstermer/medicinska termer för mig, dock, och jag känner att jag behöver googla på vad saker och ting betyder för att få ett sammanhang. Det stör aningen i mitt läsflyt. Slutet är riktigt rafflande och värt att vänta på, men kanske hade de första delarna i boken kunnat var lite kortare.

Mitt omdöme blir högt.

Jag har slukat och läst samtliga hittills utkomna sektböcker av författaren Mariette Lindstein. Men så upptäckte jag två böcker som ingår i en egen serie, en serie om enäggstvillingtjejerna Alex och Dani. Jag köpte böckerna i pocket till mig själv under min första sommarsemestervecka 2021. Nu har jag läst den första delen, Vit krypta. Boken kom ut 2018.

Alex och Dani är verkligen oskiljaktiga sen deras föräldrar har övergett dem – för en sekt. De har starka band sinsemellan, men till sitt stöd även mostern Anita, som är totalt olik sin tvillingsyster, tjejernas mamma. Under midsommarnatten när Alex och Dani är 22 år kidnappas/försvinner Dani. Alex är otröstlig och vill inte ge upp sökandet, trots att omgivningen tycker att hon ska göra det eftersom Dani troligen är död. Efter ett sammanbrott och en sjukhusvistelse tar sig Alex i kragen. Hon fixar ett välbetalt jobb hos Ash & Coal. Men hon ger inte upp sitt sökande efter systern. Det händer märkliga saker och Alex får för sig att en sekt har tagit Dani. Och Dani befinner sig i en sorts vit krypta…

I den här boken är vissa personbeskrivningar riktig närgångna och obehagliga. Antalet sexskildringar ökar mot slutet, så den som är pryd bör känna till detta i förväg. Det kryper i mig tidigt när en del personer skildras samtidigt som min empati för Alex ökar. Frågan är om nån annan än hon vill att Dani ska hittas och vem kan Alex lita på? Det blir ett uns tjatigt när författaren blandar in sekter i berättelsen igen, men tro det eller ej – det funkar även den här gången.

Det här är en riktigt spännande första del i serien Pilgrimsfalkens väktare och jag ska givetvis läsa uppföljaren Sprickor i jorden senare.

Mitt omdöme blir det högsta.

Veckan innan min sommarsemester 2021 skulle börja var jag upp till jobbet för diverse möten etc. Ett av mötena var med en före detta kollega som numera jobbar på en annan avdelning precis som jag. Vid mitt besök fick jag Anna Laestadius Larssons bok Hilma som före detta kollegan nyligen hade läst och nu gav vidare.

Den här boken är en roman om en verklig person. Konstnären Hilma af Klint föddes 100 år före mig och dog 1944. Romanen utspelar sig runt sekelskiftet 1900. Kvinnorna börjar ställa krav på rättigheter. Hilma af Klint är en av dem. Som barn är hon med om en olycka. Ett fall från en vagn med en huvudskada till följd påverkar henne att hon uppfatta sig ha kontakt med andevärlden. Den här kontakten kommer och går under hennes liv, men präglar helt klart hennes konst. Hilma af Klint målar som ingen annan har gjort tidigare. Konsten är i centrum i boken och Hilma försöker förklara sitt måleri på äldre dar för brorsonen Erik. Det är nämligen honom hon har utsett till att ta hand om hennes efterlämnade, tusende tavlor…

När jag läser den korta resumén ovan inser jag att jag ger en känsla av att det här är väldigt tung litteratur. Det är det inte. OK, ämnet må vara tungt, men jag kommer lätt in i boken. Jag läser snabbt, för boken om Hilma är både välskriven och lättläst. Språket är begripligt och jag fångas direkt av kvinnokampen. Det går inte helt att förstå hur ojämlikt det har varit mellan kvinnor och män. Det här att kvinnor förväntades gifta sig eller ta hand om sina föräldrar. Möjligen kunde de arbeta inom vården eller som lärarinnor – tills de fann en man. Det finns för övrigt HBTQ-tema i den här boken.

Den här boken gjorde mig mycket nyfiken på Hilma af Klints tavlor. När jag googlade såg jag att många av dem hade färgen orange. Underbart! Jag vill se hennes verk!

Mitt omdöme blir det högsta.

Det är alltid spännande att göra nya författarbekantskaper. Ibland kan det rentav vara lyckosamt också. Debutromaner har en tendens att vara alltför mastiga. Sarah Penners hennes debutroman Giftmakerskan visade sig vara en riktig lyckträff. Dessutom är den föredömligt lagom lång, under 300 sidor. I mars 2021 kom boken ut i Sverige, så jag unnade mig en ny, inbunden utgåva.

Boken består av två parallella berättelser, en i dåtidens London (slutet 1700-talet), en i nutiden, på samma plats. Nella driver ett apotek i 1790-talets London. Men det är inget vanligt apotek utan ett ställe dit kvinnor kan vända sig för att få hjälp att giftmörda män som behandlar dem illa. Nella har två regler: giftet får inte användas mot andra kvinnor och allt måste registreras i apotekets böcker. Till Nellas apotek kommer den tolvåriga Eliza – och stannar. Den nutida amerikanskan Caroline Parcewell är historiker och på besök i London för att fira bröllopsdag. Av en slump kommer hon över en medicinflaska med en björn på. Flaskan får henne att gräva i det förflutna och så småningom närmar hon sig sanningen om de så kallade apoteksmorden.

Det här är en mysig bok, trots att den handlar om mord. Tidsperspektiven skiftar mellan 1790-talet och nutid, men platsen är London. Såna romaner är alltdi bra. Det här är ingen direkt spänningsroman, utan jag skulle kategorisera den som en historisk kvinnoroman. Och såna gillar jag. Det blir väldigt lite om nutida Carolines knakande relation med maken James. Tack och lov! De väsentliga karaktärerna i den här boken är nämligen kvinnor, dåtidens och nutidens. Jag läser gärna mer i samma stil och av samma författare. En stark debut, sannerligen!

Mitt omdöme blir det högsta.

Liane Moriartys bok En annan Alice fick följa med hem efter ett loppisbesök. Priset var 45 kronor för en inbunden bok med skyddsomslag och i gott skick, säkert bara läst en gång.

Av nån anledning hade jag fått för mig att australiensiska författaren Liane Moriarty skriver spänningsromaner – eller i vart fall psykologiska thrillrar. Fel! Nu har jag för tredje gången misstagit mig om genren. Även om de övriga böckerna jag har läst av författaren har spännande teman är de helt klart relationsromaner, så även boken om Alice.

Alice är 39 år gammal när hon trillar ihop på gymmet och slår sig i skallen. Året är 2008. När hon vaknar till liv och förs till sjukhus tror hon att det är 1998, att hon är 29 bast och väntar sitt och maken Nicks första barn. Alice är inte bara tio år äldre, precis som alla andra i hennes omgivning. Hon har fått tre barn och hon och Nick ska skiljas.

Det här är ett intressant och spännande tema och även om det är en relationsroman vill jag veta hur det går. Hur hanterar Alice förlusten av tio års minnen? Och hittar hon dem igen? Hur blir det med hennes relationer, ska Nick och hon verkligen skiljas?

Författarens styrka ligger helt klart i personbeskrivningarna. Genom Alices ögon, men även genom hennes syster Elisabeths och hennes extramormor Frannies blogg, växer människorna fram – liksom deras inbördes relationer – och skeendena som lett fram till nutid. Jag vill så gärna gilla den här välskrivna romanen, men jag tycker att den är lite för rörig och långsam för att passa mig till 100 procent. Men nån ställde frågan varför jag fortsatte att läsa boken när jag inte gillar den. Förutom att jag läser ut alla böcker jag börjar läsa är mitt skäl att jag naturligtvis vill veta hur det går. Får Alice minnet tillbaka och om så, vad händer då? Blir hon ett bättre jag eller faller hon tillbaka i det sämre? Den som läser den här boken får svaren och slutet blir riktigt intressant. Tyvärr är vägen dit alldeles för tråkig för mig.

Mitt omdöme blir medel.

Den 16 juni 2021 blev Maja-Stina Franssons (numera Skarstedt) bok Jag bara tvingar mig lite min genom en vänlig Instagrambekantskap. Boken hade stått på min inköpslista länge, men jag hade inte lyckats få tag i den. Strax därpå fick jag en bok på liknande tema – ätstörningar – för recension. Därför dröjde det cirka en månad innan jag började läsa just den här boken. Ämnet är ju ganska tungt och jag ville inte överlasta mig själv.

Den här boken är en självbiografisk roman, kan man säga. Den börjar när huvudpersonen Minna är tolv år och har svåra tvångstankar. Just då handlar det om att tvätta sig. Några år senare handlar det om vikten (ätstörningar). I nutid är Minna 30 år och fortsätter att ha nya tvångstankar. Hon har utbildat sig till journalist, men jobbar i en bokhandel i Uppsala. När hon inte jobbar besöker hon olika kaféer och tjuvlyssnar på andra gäster. Hon för anteckningar för att få tips på saker att göra. Tips som blir tvångsmässiga.

Boken påminner förstås om Anna Ehns Ormen i mig, men handlar om mer än ätstörningar. Dessutom vänder sig den här boken till lite äldre läsare. Båda böckerna är skrivna av journalister. Även Jag bara tvingar mig lite är välskriven och har ett bra flyt trots att tiden ibland hoppar mellan 1990-talet, 2000 och 2010-talet. Läsaren får följa hur Minna blir äldre, hur vissa problem finns kvar och hur hon tacklar dem. Som vuxen måste Minna ta tag i detta på egen hand, som barn försökte främst hennes mamma.

Bitvis är det riktigt tuff läsning, men också bra. I och med att boken har självbiografiska inslag – notera att det är en roman! – blir det hela trovärdigt. Ibland kommer jag på mig med att fundera över det där med att tjuvlyssna på andra kafégäster… Det har en ju liksom gjort. Fast jag har däremot inte fört anteckningar om dem eller sökt upp personerna…

Trovärdigt, kul med en Uppsalabok och välskrivet. Mitt omdöme blir det högsta.

Via en julklapp 2020 gjorde jag en ny författarbekantskap inom deckargenren. Eller egentligen två, för Petrarna Mohlin och Nyström skriver böcker tillsammans där deras huvudperson heter John Adderley. (Hmm… heter han det på rikt..?) Första boken Det sista livet var väldigt bra och jag hade höga förväntningar på uppföljaren, Den andra systern.

De två systrarna Bjelke, Alicia och Stella, driver en dejtingsajt. Alicia är hjärnan, Stella utseendet. Alicias ansikte är nämligen så skadat att folk inte kan dölja hur läskigt det ser ut när de möter henne. Det är därför Stella som sköter marknadsföringen och är företagets ansikte (!) utåt. Men så mördar nån Stella och Alicias värld havererar. Själv gissar hon att hon är mördarens nästa offer. FBI-agenten John Adderley får hand om fallet. Han befinner sig i Karlstad under lånad identitet och har uppenbarligen mycket i sitt bagage. Detta tvingas han ta itu med samtidigt som han arbetar med mordfallet.

Uppföljaren är nästan lika bra som den första delen! Jag tycker att Johns eget ”fall” tar över romanen – på gott och ont. Någonstans kring mitten av boken blir den väldigt rå och brutal. Den som ogillar blod och hjärnsubstans bör noga överväga om den vågar ge sig i kast med Den andra systern.

Ganska korta kapitel och lite varierande sätt att skriva gör det aningen mer tydligt den här gången att författarna är två. Men det stör inte alls. Karaktärsbeskrivningarna går inte direkt på djupet, inte heller miljöskildringarna. Ändå är det nåt i den här boken som gör det svårt för mig att släppa den. Den är så fruktansvärt spännande och utöver det, väldigt välskriven.

Mitt omdöme blir högt.

Nånstans såg jag den, nån gång blev jag nyfiken på den. I mitten av juni 2021 köpte jag Richard Osmans bok Torsdagsmordklubben. Boken kom ut på originalspråk (brittisk engelska) 2020 och blev enligt en flik av skyddsomslaget en enorm succé i Storbritannien. Jag gillar ju det mesta som är brittiskt så det var ingen uppoffring att köpa denna. Tur för mig att den översattes så snabbt och släpptes här i Sverige våren 2021.

Handlingen kretsar kring fyra gamlingar som bor på ett äldreboende av lite högre klass. Elizabeth, Joyce, Ron och Ibrahim träffas varje torsdag kväll. Då diskuterar de olösta brott och dricker en del gin eller så. En dag sker ett mord i deras närhet. Mordoffret har de på sätt och vis kopplingar till. Därför bestämmer de sig för att lösa fallet. Med sina olika erfarenheter och kompetenser blir de en kvartett att räkna med.

Det här är nåt av en modern Agatha Christie-mysdeckare där huvudpersonerna är äldre, ofta människor en inte räknar med ska kunna tillföra nåt i det moderna samhället. Fel! Här finns den knivskarpa, här finns den som utåt sett är oansenlig men har en fantastisk analytisk förmåga etc. Jag tycker att det är ett härligt gäng och önskar att författaren varit aningen mer vass i sin beskrivning av individerna.

Trots att boken handlar om mord är den varken jätteotäck eller mycket blodig. Rätt trivsam, faktiskt, med en hel del humor och välskriven, typisk brittisk. Upplösningen är oväntad. Jag tycker att den här boken kan vara en god sommarläsning. Den är ganska omfångsrik (över 400 sidor) och detta plus dess lite långsamma tempo gör att den passar bra att läsa när en har gott om tid. Jag tyckte dock att den bitvis var lite för långsam för att passa mig helt och hållet.

Mitt omdöme blir högt.

När det gäller böcker unnar jag mig. I mitten av juni unnade jag mig en hög litteratur. Först ut att bli läst var Sofie Sarenbrants bok Skyddsängeln. Detta är den nionde delen i serien om polisen Emma Sköld.

Det går mot påsk när boken börjar, men det blir också tillbakablickar. Det är nämligen sju månader sen Emma Skölds kollega Krille försvann spårlöst, precis innan han skulle till en rättegång. Alla tror att Krille är död, men Emma vägrar ge upp hoppet. De lyckas gripa en person som var en av de sista att se Krille, men personen avslöjar inget av värde. Samtidigt får Emma ett nytt fall på halsen. En äldre man har hittats död i ett öde mentalsjukhus. Utöver detta får vi följa Emma, Nyllet, Nora och barnen, en ganska (o)salig blandning av föräldraskap och bonusföräldraskap kontra privatliv och yrkesliv.

Den här boken handlar missbruk och ensamhet, men också om psykiatrin som vi vet inte mår så bra idag. Författaren gör gärna så att hon väver in aktuella samhällsfrågor i sina böcker. Ibland blir det inte så bra, men i den här boken blir det rentav kusligt.

Korta kapitel, rappa dialoger och snabba ryck framåt ökar spänningen i berättelsen. Såväl personbeskrivningarna som miljöbeskrivningarna känns ibland lite för ytliga, dock. Men allt får sin förklaring, förstås, i det rafflande slutet. Nästan allt, vill säga. Boken avslutas med en cliffhanger…

Mitt omdöme blir det högsta.