Ulrika Hurtig

För några månader sen köpte sambon en bok i bokhandeln av en lokal (Uppsala) författare. Åsa Leijon är i vanliga fall gymnasielärare enligt omslaget till hennes debutroman Drunkna tyst. Så snart sambon hade läst ut boken ville jag låna den – jag har en förkärlek för det lokala.

Kortfattat beskrivet handlar det om den 16-åriga Jannica som försvinner en kväll i början av sommarlovet från byhålan på den uppländska landsbygden. Nu har snart ett år har gått och tiden är 1984. Minna, Jannicas lillasyster, vet vad som hände den där fredagskvällen. Lillasystern vet också att sanningen kan vara farlig. Därför är hon tyst. I boken får läsaren följa hur några av byborna lever sina liv, känner skuld, tänker och en och annan faktiskt vet vad som hände kring försvinnandet. Enligt baksidestexten har alla en hemlighet. Det stämmer.

Det här är ingen spänningsroman – boken är kategoriserad som skönlitterär samtidsroman – men jisses så spännande den är! Författaren bygger skickligt upp en obehaglig stämning där jag som läsare får glimtar från olika hem där det inte alltid är en trevlig och kärleksfull miljö. Närgånget beskriver Åsa Leijon allt från oljefläckiga tidningar till trasiga själar på ett helt makalöst sätt. Just som jag tror att jag ska få veta vad som egentligen har hänt byter författaren perspektiv och en annan person kommer till tals. Det är så otroligt drivet skrivet (rim) att jag inte kan tro att det här är en debutroman.

Mitt omdöme blir det högsta.

Under våren 2021 har jag fått chansen att läsa några av Lisa Hågensens böcker och recensera dem här. Nu senast har jag slagit ihop pärmarna till Rummet. Pocketutgåvan kom ut den 15 maj i år och alltså alldeles ny. Boken kom ut som ljudbok första gången i januari 2018. Den är den tredje, fristående delen i serien om vännerna och kollegorna Raili och Ylva.

Raili och Ylva är två bibliotekarier som råkar ut för olika… äventyr, kan en säga. I Rummet upptäcker Ylva att hennes mamma plötsligt ska sälja sitt hus. Även om hon försvinner tar det inte lång tid för vännerna att hitta henne. Mamma Britta tycks ha hamnat hos en sekt i en herrgård nånstans i Bohuslän. Och nej. Inte på Dimön utan i skogen. Hur som helst lyckas Raili och Ylva bjuda in sig som gäster på herrgården. Det som sker där visar sig inte bara vara väldigt annorlunda utan även väldigt farligt.

Boken inleds med att kollegorna tar sig till herrgården, sista biten till fots. Innan dess har de upptäckt vad som har hänt. Syftet med besöket är förstås att ”rädda” Ylvas mamma. Läsaren kastas ganska abrupt in i handlingen. Jag känner att jag inte riktigt hänger med förrän jag plötsligt finner mig vara i sällskap av diverse underliga figurer. Det blir skrattretande samtidigt som det är obehagligt. Författaren fortsätter som i de tidigare böckerna i serien att bygga upp en obehaglig stämning. Men där finns också en hel del humoristiska element insprängda som gör att jag skrattar mitt i det mystiska. Jag bjuder på två citat:

“[…] Min syn av hur jag, som en korsning mellan Mumintrollet och en plastrulle risgrynsgröt, smög i korridorerna […]

”[…] Ylva hade tårar i ögonen nu, och jag ångrade att vi inte sagt att vi var lesbiska och fått det ur vägen. Varför man skulle behöva själslig hjälp bara för att man var lesbisk förstod jag dock inte, kanske var det lika bra att vi inte skyllt på det.

Skildringarna av de märkliga karaktärerna i kombination med miljöbeskrivningarna gör mig som läsare minst sagt förvirrad. Detta lockar emellertid till fortsatt läsning. Jag vill ju veta varför etc. Samtidigt känner jag att det här inte är min typ av bok. Det är lite för… spejsat.

Den här boken skulle jag rekommendera som sommarläsning för den som vill läsa nåt spännande med en humoristisk twist. Boken är välskriven, den har ett högt tempo och den som gillar det udda gillar med all säkerhet Rummet. Jag känner att handlingen inte helt är min shoppingbag.

Mitt omdöme blir medel.

Jag blev så glad, så glad när jag upptäckte att ytterligare en bok i Louise Pennys Gamache-serie hade översatts till svenska. Denna kanadensiska serie som jag började läsa av en slump och kom att verkligen älska. Det ondas väsen är den elfte boken i serien. Det finns ytterligare sex böcker som ännu inte är översatta.

Även denna gång reser jag tillbaka till byn Three Pines där före detta kommissarien Armand Gamache numera bor med sin fru Reine-Marie. Den nioårige Laurent är en rätt jobbig unge som syns i byn med sin käpp, en trollstav med vilken han slåss mot monster och rymdvarelser. Han berättar de mest osannolika historier och upplevs mest som en plåga. Men så kommer han inte hem en dag. Under sökandet efter pojken hittar man fruktansvärda ting såsom mord, brott och svek.

Det blir många kära återseenden med alla udda karaktärer i Three Pines. Jag gillar verkligen hur författaren med några få streck kan teckna dessa varelser, med sina underligheter och vanligheter. Kommissarien själv har svårt att låta bli att bekämpa brott och lösa gåtor, en sinnebild för den gamla sortens polis.

Jag tycker att det är mysigt att försöka lägga det här gåtfulla pusslet som ska visa mördarens identitet och motiv. Trots att det handlar om mord är det just detta pusslande och luskande fram till gåtans lösning som jag gillar. Just den här boken handlar om krig och lögner – och som vanligt är även den en minst tror oärlig. Det är det som gör berättelsen så skrämmande.

Mitt omdöme blir det högsta.

Två böcker fick jag av sambon när jag fyllde år förra månaden. Nu har jag läst den andra av de två böckerna. Mats Strandberg kan uppenbarligen vara riktigt inkännande han också, precis som sambon. Nu senast är han det kring ett arbetslag. Konferensen är alldeles nyutkommen, men handlar om en delvis bekant historia kring ett icke fungerande gäng kollegor. I Mats Strandbergs konferens går det emellertid riktigt illa. Vissa delar påminner mig starkt om verkliga händelser, andra delar är som värsta skräckfilmen.

En arbetsgrupp ska ha konferens i en stugby vid en sjö. Konferensen handlar om ett kontroversiellet projekt, ett projekt som väckar starka känslor både inom och utanför gruppen. Alla har åsikter, få luftar dem offentligt. Men en hämnare iakttar deltagarna och snart försvinner de en efter en. Enligt baksidestexten är det här…

”[…] en blodig thriller om den värsta teambuildingen någonsin. Det handlar om människor vi tillbringar större delen av vår vakna tid med, men inte valt själva: kollegorna. […]

Asså det här är så på pricken redan från början! Deltagarna skildras med både sympati och avsky. De har alla sina svaga sidor, men också starka. En del egenskaper är positiva, medan andra mest är negativa. Och vem kan en lita på när det gäller kollegor? Jag skulle inte lita på nån och tro mig, det borde inte karaktärerna i den här boken heller. Det är väldigt fascinerande att uppleva spelet mellan personerna i boken. Se hur de försöker samarbeta med varandra och se vilka som oväntat hugger sin(a) så kallade arbetskamrat(er) i ryggen – förutom mördaren.

Det här är en bok med riktigt goda karaktärsskildringar. Detta vittnar om en författare som kan konsten att observera och se de flesta sidor hos en människa, även de mindre smickrande. Att sen få till en riktigt läskig roman om dessa klarar Mats Strandberg utan problem.

Mitt omdöme blir det absolut högsta.

Till min födelsedag fick jag bara bra böcker. Tror jag. Jag har ju faktiskt inte läst dem ännu. Eller… En har jag nu läst och det är min favoritförfattare Anna Janssons senaste Maria Wern-deckare, Galgbergets väktare. Tänk att detta är den tjugoandra boken i serien… Bara det är en bedrift!

Det är midsommarafton och unga, heta känslor är i dallring. Elin har blivit svårt förälskad i bästa vännen och kusinen Felicias kille Oliver och känslorna är besvarade. De bestämmer att han ska komma till Elins familjs stuga på natten. En kärleksnatt får de. Sen kommer föräldrarna – och hittar Oliver mördad utanför sommarstugan. De tvingar Elin att hjälpa till att bli av med liket. Galgbergets väktare är en grupp som anser sig ha till uppgift att peka ut förrädare och döma dem till straff som hör historien till. Oliver tycks vara gruppens offer. Maria Wern och hennes poliskollegor får hand om fallet. Samtidigt kämpar hon med att få tillvaron att fungera för sig och sin totalförlamade man Björn.

Nu känns det som om karaktärerna är gamla bekanta. Ja, huvudkaraktärerna förstås, de som återkommer. Inte ungdomarna och deras föräldrar som skildras i den här boken. Men även dessa känns väldigt väl gestaltade, de är trovärdiga i sina roller. Ganska mycket sjukvård och medicin innehåller boken, mycket få miljöskildringar. Det är lite synd, för Gotland är en spännande och intressant ö dit jag hoppas få åka nån mer gång.

Boken är spännande precis som föregångarna, men också sorglig. Jag försöker att inte se TV-seriens skådespelare framför mig, utan mina egna bilder av författarens karaktärer. Det är inte förrän alldeles i slutet – och med uteslutningsmetoden – jag lyckas lista ut vem mördaren är.

Omdömet? Tja det blir givetvis det högsta. Jag väntar redan på bok nummer 23.

I julklapp 2020 fick jag många fina saker. Nåt som alltid gör mig glad att få är böcker. En vän gav mig den andra delen i Jan-Philipp Sendkers Kina-trilogi, Ensamhetens språk. Jag har tidigare läst både del ett och del tre, men tvåan saknades alltså.

Den amerikanske journalisten Paul Leibovitz börjar hitta tillbaka till glädjen i livet tack vare sin kinesiska flickvän Christine Wu. Han sörjer fortfarande sin döde son, men trivs allt bättre i tillvaron på ön Lamma utanför Hongkong. En dag får Christine ett brev från sin storebror, en bror hon inte har träffat sen hon var liten, innan hon och modern flydde från Kina. Brodern ber henne om hjälp. Hans fru har blivit sjuk och hon är inte den enda som har drabbats i den lilla byn utanför Shanghai…

Det här är en sorts blandroman där huvudingrediensen är kärlek. Även spänning, miljöfrågor och samhällsfrågor ryms mellan pärmarna. Författaren, tysk ursprungligen, har ett förflutet som korrespondent i Asien. Här ger han sin bild av dagens Kina genom Pauls ögon. Detta gör att fokus ganska ofta ändå flyttas från huvudtemat till rena samhällsfrågor. Som västerlänning kan det vara svårt att förstå vidden av korruption och förnekelse i det kinesiska samhället. Detta tar udden av kärleksberättelsen som löper genom hela trilogin och gör att en inte kan läsa den här boken som en renodlad kärleksroman – det är det inte.

Mitt omdöme blir högt.

Ibland har till och med en sån som jag tur. När det gäller tävlingarna hos Omnible har jag haft mycket tur. Tyvärr har Omnible slutat med sina tävlingar. Jag har emellertid inte slutat vare sig läsa böcker eller skriva recensioner där. Den sista vinstboken jag läser från Omnible blir emellertid Mariette Lindsteins bok Striden om Dimön. Detta är den femte delen i Dimön-serien, en serie jag började läsa tack vare att en vän gav mig första delen i födelsedagspresent förra året. Sen, när jag vann denna den femte delen, blev jag ju bara tvungen att köpa delarna där emellan. Det är verkligen inget jag ångrar. Tack till såväl Omnible som författaren.

Den här gången är det Julia Frisk, journalist och dotter till Sofia som en gång var fast i sekten Via Terra på Dimön, som ligger risigt till. Ja mamman gör det också i samband med sitt arbete för att hjälpa personer som lämnat sekter vidare i livet. Både mor och dotter är hotade. Julia blir brutalt nerslagen för det hon skriver och för att skydda sig accepterar hon Franz Oswalds förslag om att bo i gäststugan på hans mark på Dimön. Men det visar sig att samma personer som är ute efter Julia också är ute efter Franz. Det frireligiösa samfundet har en vedervärdig kvinnosyn. Julia blir samfundets nya måltavla. Kan det rentav bli så att de forna fienderna Julia och Franz går samman mot en gemensam fiende?

När jag börjar läsa den här boken undrar jag hur det ens är möjligt att skriva fler böcker om sekten på Dimön. Men det intressanta är att det går alldeles utmärkt, för vi människor, även de fiktiva, är ju faktiskt utvecklingsbara och kan förändra oss. Sen är ju frågan hur mycket karaktären Franz Oswald kan förändra sig… Hur som helst, det finns helt klart en ny story här där på sätt och vis journalistrollen skildras delvis som offer. Att skriva om det en tror är sant tas ju, som bekant, inte alltid emot positivt. Julia Frisk ger sig inte och ser sig inte som offer dock. Vissa företeelser och vissa karaktärer känns inte helt realistiska eller aningen för grunt skildrade, men överlag är även denna den femte delen välskriven (förutom ett par korrekturfel, förstås) och mycket läsvärd.

Mitt omdöme blir högt.

Vissa författare blir bättre ju mer de skriver. Jag var inte helt övertygad om journalisten Lisa Bjurwalds förmåga som skönlitterär författare efter att ha läst första delen i hennes Rebecka Born-serie, Tills bara aska återstår. Men så köpte jag uppföljaren Ta min hand till mig själv i mars 2021. Det var cirka 300 mycket tuffa sidor att sig igenom. Inte för att boken var dålig utan för att den var väldigt obehaglig och tog upp ett viktigt ämne: sexuella övergrepp på barn.

Rebecka Born är specialpolis (vad det nu är för titel..?), men har blivit avstängd från tjänst. Hon flyr till sin pappa i Italien med sina barn. Så får hon ett anonymt tips som hon först dissar. Ytterligare ett liknande tips kommer från annat och mer trovärdigt håll. Detta – och lite annat – tvingar tillbaka Rebecka till Sverige först och Tyskland sen, men också till de kriminella kretsarna som hon trodde ha lämnat bakom sig. Hon hamnar på Darknet i sin undersökning av vad som har hänt de försvunna flyktingbarnen.

Den här boken är oerhört obehaglig redan från start. Det handlar om barn, ibland så små som spädbarn, som utsätts för sexuella övergrepp. Skickligt skildrar författaren såväl barns som förövares tankar om det hela. Ibland blir det för mycket och jag måste lägga boken ifrån mig då och då. Men strax tar jag upp den igen, för det går inte att sluta läsa. Jag blir så berörd.

Mitt omdöme blir det högsta.

Nånstans läste jag om Harold Blooms bok Hur läsa & varför. Som litteraturvetare blev jag förstås nyfiken på vad en litteraturkritiker hade för åsikter om olika genrer och författare. Ja hade. Harold Bloom avled i oktober 2019. Den edition jag läste gavs ut för ganska precis tre år sen (maj 2018) av Modernista. Första gången boken kom ut på originalspråk var år 2000.

Harold Bloom var alltså litteraturkritiker. Hans sätt att se på läsning var att läsningen i sig inte enbart skänker harmoni utan även vishet. I den här boken betar han av de stora litterära genrerna och ger exempel på verk och författare han gillar.

Jag trillar snabbt dit. Det här är en bok som tilltalar mig mycket. Nu är jag till och med villig att läsa fler noveller, en genre jag har lite svårt för. Min åsikt har varit: antingen är noveller för kortfattade eller bra men för korta, alternativt, för dåliga. Harold Blooms inledande del i den här boken har fått mig att ändra mig! Ett skäl till detta är att han i summeringen efteråt jämför två novellförfattare och ger olika, men hållbara argument för att läsa var och en.

Det är gott att läsa en bok av en person som verkligen älskade just att läsa. Jag fylls av positiva känslor och blir intresserad att läsa ännu mer. Inte bara flera noveller utan även författare jag har lyckats missa genom åren. En liten övervikt är det förstås till förmån för de anglosaxiska författarna, men det stör inte mig.

Mitt omdöme för den här boken kan bara bli det högsta.

I mitten av mars vann jag Henrik Bromanders bok Skymningstid här hos Omnible. Författaren är 20 år yngre än jag, serietecknare och dramatiker också. Slå det, den som kan...

Det här boken börjar på 1960-talet, men huvuddelen av den utspelar sig under 1970-talet. Boken inleds med en flygplanskapning, men det är Gunnar Björk som står i centrum av berättelsen, bland fåglar och träd. Men har har en oro inuti sig. Och hans hustru Heidi beter sig underligt. Säkerhetspolisen Monika Nilsson får upp ett spår på en högerextrem grupp, en grupp som kanske har förgreningar långt upp i staten. Kan det verkligen finnas hemliga nätverk och underjordiska celler i välfärdssamhället? Rädslan för en sovjetisk ockupation är i alla fall stor.

Ingångarna i den här romanen är flera, vilket till att börja med förvirrar mig. Men jag fastnar för språket, det fantastiskt målande språket. Tänk om alla skrev så vackert – även om det otäcka! Berättelsen i sig är en blandning av spionhistoria och extrema grupper i socialdemokratins Sverige, mellan 1960-talets upproriska decennium och 1980-talets yuppyera. Personerna som figurerar är beskrivna ganska kortfattat, men som läsare kan jag ändå göra mig bilder av hur de ser ut, låter, är rent generellt och till och med luktar.

Det här är en annorlunda roman. Bokens författare har med all säkerhet gjort gedigna efterforskningar innan han har satt sig ner för att skriva även om den här boken är fiktion. Till största delen… Slutet är… intressant.

Mitt omdöme blir högt.