Ulrika Hurtig

Ibland känner jag starkt att jag behöver blanda min läsning mer än jag gör. Jag läser mest deckare, spänningsromaner och thrillrar. Det kan bli lite för mycket av brott som mord och andra eländen. För ett tag sen fick jag nys om en feelgoodroman inom genren romance, en roman som dessutom hade ett HBTQ-tema. När det så blev dags för årets (2021) bokrea fanns boken där till bra pris och jag köpte den. Nu har jag läst ut Casey McQuistons debutbok Rött, vitt & kungligt blått.

Kort och gott kan en säga att den här boken handlar om Alex, son till USA:s första kvinnliga president, och Henry, prins av Wales. Alex, tillsammans med sin syster June och deras bästis Nora, utgör en sorts influencer-makt som naturligtvis används politiskt. Tyvärr har Alex en ärkefiende, prins Henry av Wales. Deras fiendeskap trappas upp under ett bröllop. Såväl Vita huset som det brittiska kungahuset kräver att de måste låtsas vara vänner tills historien med tårtan har dragit förbi. När den gör det har Alex och Henry inte bara blivit vänner utan… lite mer. Och vilket hot utgör inte detta mot såväl nutida planer som gamla traditioner?

Den här romanen har egentligen bara två karaktärer, Alex och Henry, men självklart är de påverkade av sina respektive bakgrunder och miljöer. De kan inte träffas hur och när de vill utan får stjäla till sig möten. Däremellan pågår en bitsk sms-konversation, ganska många mejl och ett och annat nattligt telefonsamtal. Övriga karaktärer är tämligen bleka och författaren ägnar ingen större kraft åt att beskriva vare sig dem eller miljöerna. Här är det presidentsonen och prinsen som är helt i centrum. Och det är roligt. Dialogerna är rappa, bitskheten har jag redan skrivit om. Ironisk ton och brittisk torr humor kan läggas därtill. Bokens kapitel är lite för långa för att helt passa min smak. Men däremot är formgivningen av boken nästan en riktig fullträff – förutom pappersvalet som gör boken väldigt tung att hålla i.

Boken ger mig inte direkt nånting att fundera över lång tid efter läsningen, utan snarare stunder av förströelse medan jag läser. Det är ju dess syfte, att underhålla. Historien är ganska förutsägbar. Samtidigt kan jag avslöja att jag faktiskt har funderat på hur det skulle vara om nåt sånt här skedde i verkligheten.

Mitt omdöme blir högt.

Jag fick en väldigt generös julklapp av min arbetsgivare förra året. Julklappen blev ett presentkort hos en bokhandel. Bland de första böckerna jag köpte för presentkortet var Lina Arvidssons båda böcker. Nu har jag läst ut både Ett hem att dö för och även den senaste av hennes böcker, Blåmärken.

Böckerna hänger inte alls ihop, men huvudpersonerna är unga kvinnor som jobbar inom hemtjänsten eller äldrevården. Huvudpersonen i Blåmärken heter Stella och lever tillsammans med Samuel. Samuel är arbetslös och mår allt annat än bra. Han mår så dåligt att han måste kontrollera allt Stella gör, var hon är med mera. Och så slår han. Eller han misshandlar. Väldigt insiktsfullt skildrar författaren just misshandeln och spelet mellan de två i paret. Som läsare får jag en rätt bra förståelse – för båda parter – men framför allt varför Stella stannar kvar. Till sist yppar sig dock en möjlighet för henne att komma loss ur det destruktiva förhållandet: Stella ärver en lägenhet. Hon flyttar in i Majs lägenhet och får ganska snart kontakt med grannen Lilly. Men vad är det för hemlighet som finns och som handlar om både Maj och Lilly?

Det här är riktigt bra! Jag blir så glad när jag ser en författare utvecklas – och det också på så kort tid: böckerna kom ut 2019 respektive 2020. Blåmärken är en otäck bok som närgånget skildrar hur en ung kvinna bryts ner, men också hur hon får en chans att resa sig. Genom skiftningen i Samuels ögon inser jag som läsare hur jäkla observant Stella måste vara hela tiden i hans närhet. Boken är spännande redan från första sidan och fortsätter författaren att skriva såna här bra böcker fortsätter jag att köpa och läsa dem.

Men… det som drar ner omdömet en stjärna och som borde ha noterats av en bra lektör/redaktör är att pizzerian mitt emot har slagit igen på sidan 68 och ersatts av en sushirestaurang. På sidan 176 går dock Stella till pizzerian mitt emot och köper två pizzor…

Mitt omdöme blir högt.

Det fanns för omväxlings skull flera böcker på årets (2021) bokrea som var intressanta. Köplusten var stor, men även en sån som jag får lägga band på mig och åtminstone lite grann följa inköpslistan. På den stod två av Mariette Lindsteins böcker i Dimön-serien. Nu har jag läst den andra av dessa, det vill säga Requiem på Dimön. Det är den fjärde boken i serien. I min TBR*-hylla väntar den femte delen som jag vann här hos Omnible.

I den fjärde delen om sekten på Dimön är Sofias dotter Julia och Franz son Thor huvudkaraktärer. Två år har gått sen Franz Oswald fick sin stroke. Han har fått behandling och är inlagd på lyxklinik när den här boken börjar. Men precis som vissa andra tycks Franz komma igen gång på gång. En skillnad är att han numera drabbas av känslor då och då, känslor såsom att han blir rörd, till exempel. Julia och Thor bor ihop – som kompisar. Hon jobbar som assistent på ett modemagasin, men vill hellre skriva än koka kaffe. Så kommer hon på att hon kanske är den enda som Franz skulle kunna tänka sig att bli intervjuad av. Franz vill återvända till Dimön för ett experiment som han kallar ”Reqiuem”. Och Julia kan inte stå emot sin nyfikenhet.

Återigen kan jag inte låta bli att förundras över att den som undkommit en sekt vill dit igen. Men men, jag har själv aldrig varit fast i nåt dylikt. En sektledare som Franz är sannerligen karsimatisk och har en enorm dragningskraft. I mina ögon är han bara vidrig. Författaren lyckas skildra honom oerhört bra och trovärdigt, känns det som. Och i och med att Franz skiner som han gör blir övriga karaktärer ganska matta i glansen. Jag noterar emellertid en förändring hos denne huvudperson. Annars är det miljöskildringarna på ön med vädrets oberäkneliga och okontrollerbara makter som är mer påtagliga i den här boken. En bild av huvudkaraktärernas inre? Historien är dessutom lite långsammare i den här fjärde delen. Kanske börjar berättelsen ta slut..?

Mitt omdöme blir högt.

Jag köpte Marianne Cedervalls bok Sorgeängel på bokrean 2021. Det här är den sjätte och senast utkomna (2019) delen i serien om vännerna Mirjam och Hervor.

Mirjam och Hervor tycks nu ha lämnat Gotland för gott och även Västerås. Bakom sig har Mirjam en stor förlust som skedde just i Västerås. Därför har de rest upp till norr, till Torneälven, där de ska låna ett hus av Hervors dotter. Tanken är att de ska vila och ta det lugnt, plocka lingon, landa och hämta krafter. Givetvis är de inte ensamma i skogarna utan träffar såväl stockholmare som lokalbefolkning. Mirjam får också kontakt med en mystisk sameflicka. I skogen finns emellertid en ensligt belägen stuga som rymmer en hemlighet. Hela området hotas av en skogsbrand. Mirjam och Hervor måste använda alla krafter och knep de kan för att rädda så mycket som möjligt.

Även den här gången är det både trivsamt och sorgligt. Det roliga är emellertid nedtonat. Här skildras människoöden som är nästan obegripliga, men också vanliga människor och en och annan ovanlig. Jag gillar när det roliga är nedtonat i den här boken, själva berättelsen passar mig bra även om jag först såg framför mig en rolig roman. Den här boken är betydligt mer än en ytlig, lättsam historia.

Mitt omdöme blir högt.

Ibland behöver jag läsa böcker som totalt sticker av från det jag vanligen läser. Alltså böcker som vare sig är spänningsromaner eller biografier, true crime eller facklitteratur. En gång för många år sen drabbades jag och min familj av en stor sorg i mitt liv. En kusin till min mamma tipsade oss lite senare, när vi var på väg ut ur sorgen, mot det nya normala, om Karin Brunk Holmqvists roliga böcker från Österlen. Det har blivit ett antal romaner om påhittade, lustiga karaktärer som befinner sig i 70+-åldern. Totalt har författaren skrivit cirka 15 såna här humoristiska böcker. Nu har jag läst ut den trettonde, Tango i tabernaklet, nätshoppad på årets bokrea.

Berättelsen utspelar sig i Brösarp kring grannarna Axel och Hedvig, Otto och Selma. Till den sömniga lilla orten kommer den färgsprakande Kerttu, som levt ett annorlunda liv. För att inte ledas ihjäl startar Kerttu olika små projekt samtidigt som hon engagerar sig i kyrkorådet. Hon planerar att starta tangokurser. I samband med att hon rustar sitt uthus för detta ändamål gör hon ett intressant fynd. Fyndet komplicerar saken eftersom det har försvunnit kollekt och en stor donation till kyrkan.

Medan 70+-arna gnabbas sinsemellan inom paren betraktar de Kerttu, som de kallar Biskopen. Kerttu försöker inte smälta in i samhället utan sticker helt klart ut på alla sätt och vis. Hon till och med dansar med folk på flyktinganläggningen! När hon sen ordnar tangokurs…

Alla karaktärer beskrivs av författaren med en varm glimt i ögat. Genom det de säger och gör skildras deras sätt att vara människor – med fel och brister – mycket träffande. Tyvärr är boken väldigt dåligt korrekturläst och jag hittar både korrekturfel och flera rena stavfel. Sånt drar ner mitt omdöme, men bara med en stjärna. Jag får trots allt både skratta och glömma det tunga i verkligheten en stund.

Mitt omdöme blir högt.

År 2015 var det 125 år sen deckardrottningen Agatha Christie föddes. Inför detta gjordes ett antal nyöversättningar på svenska av hennes böcker. En av dessa, Fem små grisar, nätshoppade jag på bokrean 2021.

Boken handlar om ett mord som begicks 16 år innan bokens nutid utspelar sig. Carla Lemarchant söker upp Hercule Poirot för att engagera honom i att rentvå den dömda mördaren, Carlas mor. Caroline Crale dömdes för mordet på sin make. Nu ska dottern gifta sig och vill att hennes blivande man ska känna att hans numera avlidna svärmor inte var nån mörderska. Mästerdetektiven inser snart att det finns fem personer som skulle kunna vara mördaren. Genom deras vittnesmål rekonstruerar han händelserna och mordet. Fem små grisar är en gammal engelsk barnramsa – och den passande titeln på den här boken.

Det här är en typisk pusseldeckare där Hercule Poirot och hans små grå celler jobbar metodiskt för att finna sanningen. För ganska snart tvivlar han på att det var rätt person som dömdes. Poirot intervjuar de fem personerna och låter dem lämna var sin skriftlig redogörelse. I slutet samlas alla och mördaren avslöjas. Boken är varken blodig eller jättespännande, men trivsamt underhållande såsom Agatha Christies böcker ofta är. Här är det de olika karaktärerna som står i centrum, inte alls miljön. Vem kan man lita på och vem lurar betraktarens öga?

Jag tror inte att jag har läst varken originalutgåvan från 1942 eller nån annan svensk översättning, så det var extra kul att se vad Helen Ljungmark har åstadkommit. Syftet med nyöversättningen var förstås att modernisera vissa begrepp utan att för den skull förlora kopplingen till tiden när boken skrevs. För mig känns det som om Helen Ljungmark definitivt har lyckats. Dessutom är boken oerhört snyggt formgiven.

Mitt omdöme blir det högsta.

En serie som jag har läst och gillat är Marianne Cedervalls böcker om Mirjam och Hervor. Av nån anledning har jag lyckats missa del fem och del sex. Det gick ju inte an. På bokrean 2021, i fysisk bokhandel, köpte jag den sjätte delen och en vecka senare hittade jag den femte delen, Solsvärta, även den i fysisk bokhandel.

Solsvärta börjar med att Mirjam och Hervor strålar samman på Gotland. Där är de i ungefär en tredjedel av boken. Sen följer Mirjam med sin Calle till Västerås där han jobbar med ett projekt som går ut på att skydda den hotade pilgramsfalken. Tre falkungar ska placeras ut och det är nåt som oroar stans duvslagsägare. Hervor ger sig i stället ut i Europa för att leta efter sin barndomsvän Satu som hon siktat i en syn tillsammans med en brevduva. Men när hon hittar en vinge från en koltrast, en solsvärta, fylls hon av onda aningar. Hervor och Mirjam strålar samman i Västerås. Och där sker det flera mord. På fåglar först, sen…

Det här är en lite annorlunda spänningsroman. Inte direkt nån kriminalroman (även om där sker brott och polisen inkallas) eller ens en thriller, men spännande – och lite roligt och sorgligt – är det. Precis en sån bok jag behövde läsa just nu. Författarens huvudkaraktärer, en läkare och en synsk kvinna som svär som en borstbindare, är kanske inte rakt igenom realistiska nån av dem, men de kompletterar onekligen varandra och för berättelsen framåt på ett alternativt vis.

Mitt omdöme blir högt. Jag fick en stunds enkel avkoppling.

Jisses så bra Lisa Hågensens Raili-och-Ylva-serie passar mig! I början av mars hamnade del två i pocketutgåva hos mig för recension. Gäld till djävulen kom ut första gången 2021. Fem år senare, den 15 mars 2021, har den alltså släppts i nyutgåva i pocket.

Bibliotekskollegorna Raili och Ylva är medtagna efter sina upplevelser i förra boken. Ylva hjälper en äldre man, Lasse, med nån sorts forskning på biblioteket under hösten. Plötsligt en dag är Lasse borta – och Ylva får nån sorts kollaps och hamnar yrande på psyket. Det verkar inte enbart handla om att hennes man har dött… Julen närmar sig när Raili och Solveig med benan börjar nysta i det hela. Raili kommer fram till att Ylvas mående har att göra med en äldre syskonskara inklusive Lasse som lever uppe i Svartevattnet. Och det är hos dessa syskon och deras barn som Raili, Solveig och Ylva så småningom hamnar – på självaste julafton. Där har nån under tidigt 1600-tal tagit självaste djävulen till hjälp. Det gör man förstås inte gratis, nåt som ska visa sig få återverkningar 400 år senare…

Den här gången kastas jag som läsare rakt in i handlingen. Jag gillar det, det funkar verkligen i den här boken. När saker och ting inte är så inlindade av en massa ord går det dessutom snabbt framåt – även Railis och Solveigs letande efter Lasse. Karaktärerna är också denna gång liksom skissartade, men ändå så levande. Författaren lyckas verkligen att efter några penndrag få igång min fantasi. Miljöerna som skildras lämnar även de en del åt mig själv. Det är kallt, snön yr, disken efter julmiddagen travas i högar. Och så denna märkliga samling människor som firar jul. Det är lite Agatha Christie över det hela, för människorna tvingas av vädrets (?) makter att tillbringa julaftonen tillsammans. Nån av dem är uppenbarligen inte god, kanske till och med en mördare. Nån av dem betalar också en skuld (gäld) till djävulen.

Även i uppföljaren är det kusligt så det förslår. Men den här gången är det kusligt hela tiden och det blir aldrig segt. Slutet är riktigt läskigt. Författaren har minskat sidomfånget till rimliga 325 i pocket. Det är alldeles lagom. Sällan brukar uppföljare vara lika bra som den första delen – om den första delen är bra. I det här fallet är uppföljaren, det vill säga del två, bättre.

Mitt omdöme blir det högsta.

Mitt första möte med sekten på Dimön hade just den titeln, Sekten på Dimön. Boken fick jag av en vän. Det visade sig vara en spännande och läsvärd serie av Mariette Lindstein. Jag fyndade en och annan bok i serien, vann den senaste efter att ha skrivit en recension här på Omnible.

Men böcker i en serie ska läsas i ordning. Sektens barn är den tredje delen och den har jag just slagit ihop pocketutgåvans pärmar på. Tanken var nog att detta skulle bli den sista delen i serien. Vilken tur för mig att det har kommit ytterligare två – och att båda dessa ligger i min TBR*-hög.

Nu har det gått 15 år sen Sofia lämnade Dimön och sekten där. När den här boken börjar är det med en storm. Sofia, som nu lever med Benjamin och tonårsdottern Julia, klarar stormen, men det blir en del skador på deras hus. Det härbärge som Sofia driver för unga som flytt sekter klarar sig däremot inte alls. Hur ska hon kunna bygga upp det igen? Tyvärr korsas Sofias och Franz Oswalds vägar igen. Sofia beslutar sig för att återvända till Dimön efter en inbjudan av Franz Oswald. Parallellt berättar Franz Oswalds son Thor om sin och brodern Vics uppfostran enligt sektens regler. Det är sannerligen ingen trevlig historia.

Asså ärligt… jag fattar inte varför Sofia återvänder till ön, men hon gör det i alla fall tillsammans med sin man. Men ändå. Franz Oswald-karaktären är en manipulativ varelse och Sofia skildras annars som ganska jordnära, om än lite nervig och aningen överbeskyddande gentemot dottern. Samtidigt är det väl så att dessa karaktärer blir så levande just för att de skildras som så mänskliga – mänskliga, med fel och brister inkluderade. Författaren har verkligen lagt krut på att beskriva de inblandade. För att göra detta på ett bra sätt krävs vissa kunskaper och erfarenheter. Det har uppenbarligen Mariette Lindstein.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det var min sambo som upptäckte M.J. Arlidges böcker om kommissarie Helen Grace. Helen Grace, som är allt annat än okomplicerad och okontroversiell. En serie läskiga böcker med lekfulla titlar har det blivit. I julklapp gav jag sambon den sjätte delen, Kurragömma. Den har jag förstås lånat och läst. (Och for your information finns det totalt nio romandelar på originalspråket engelska, sju av dessa är översatta till svenska. Det finns visst även två noveller om Helen Grace.)

Helen Grace befinner sig i fängelse, anklagad för mord. Fängelse är väl inte den bästa platsen för en polis, vilket Helen givetvis snart får känna på. Samtidigt finns det en och annan medfånge hon kan lita på. Eller? När en av fångarna mördas och skändas på ett brutalt sätt och Helen blir nerslagen inser hon att hon verkligen måste kämpa för att överleva för att kunna bevisa att hon är oskyldig vid den kommande rättegången. Ett sätt blir att försöka ta reda på vem som är mördaren. Inte det lättaste att göra inifrån ett fängelse där en själv är inlåst.

Det känns som om den sjätte boken, sitt innehåll till trots, är lite mer långsam än de tidigare. Men så är det säkert i fängelse. Helen passar förstås inte in samtidigt som hon försöker anpassa sig till såväl skrivna som oskrivna regler. Helens skyddslöshet skildras tydligt. Ändå verkar hon stark mitt i allt det hemska. Medfångarna antar roller av olika typer. Nog vill Helen ha en och annan förtrogen. Frågan är om det är möjligt.

Nånstans i mitten tycker jag att det blir aningen segt och utdraget. När cirka 100 sidor återstår dribblar författaren runt med mördarens identitet. Slutet blir sen mycket rafflande och jag kommer inte på vem mördaren är förrän det avslöjas i boken.

Mitt omdöme blir högt.