Ulrika Hurtig

Strax före jul förra året vann jag en bok här hos Omnible. Den 22 december hittade Maria Brobergs debutroman Bakvatten ner genom brevinkastet på hallgolvet här hemma. Boken har legat på vänt ett tag. I januari 2021 blev det dags att läsa den.

Boken skildrar ett antal människoöden under slutet av 1940-talet, genom 1950-talet och 1960-talet. Läsaren förstår att människorna hänger ihop på olika sätt, men det tar sin lilla tid att få reda på hur – och exakt hur mycket. Assar, Håkan, Hebbe, Margareta med flera bor nära Vindelälven i Västerbotten. Det är också här händelserna utspelar sig. Och det är allt från kärlek till försvinnanden och död. För vad hände egentligen med Lars och vad hände med Nilas? Vad är det för hemligheter alla bär på?

För mig är det obegripligt att det här kan vara en debutroman. Författaren skriver med ett sånt flyt. Driven är omdömet som kommer till mig. Och även om det är lite rörigt till att börja med hur allt och alla hänger samman stör inte det alls. Inte heller irriteras jag av dialekt i vissa dialoger. Jag fattar hyfsat och passar på att fundera djupare över det jag läser eftersom jag måste sakta ner lästakten. Människorna, som kanske är rätt enkla på sätt och vis, får ett otroligt djup i berättelsen.

Det här är en riktigt bra roman. Det är till och med så att jag tycker att det är den bästa debutromanen jag har läst på ett tag. Jag är glad att jag höll lite på den så att jag hade nåt sånt här som kunde förgylla januari månad.

Mitt omdöme blir utan tvekan det högsta.är

Att få sätta tänderna i en riktig thriller är underbart. En vän var mycket generös och skickade mig hela tre julklappsböcker i pocket. Två av böckerna innebär att jag får göra nya författarbekantskaper, dessutom. En sådan är Karen Dionne. Jag valde att läsa hennes bok Träskkungens dotter som första bok av de tre klapparna.

Den här boken utspelar sig i nutid, men ger läsaren tillbakablickar i Helenas barndom. Helena är nu vuxen, gift och har två döttrar. Hon har bytt identitet, men det förflutna kommer snabbt ikapp henne när hennes pappa rymmer från fängelset där han suttit i 15 år. Det var bland andra Helena som såg till att han hamnade där. Hon var tolv år när hon insåg att hennes älskade far, han som lärde henne jaga och röra sig ljudlöst genom skogen, var ett monster. Ett monster som hade kidnappat Helenas mor och hållit henne fången. Och hon, Helena, blev monstrets dotter. Nu när pappan har rymt bestämmer sig Helena för att ta upp jakten på honom.

Direkt från start är boken spännande. Ju längre in i berättelsen jag kommer desto mer inser jag att det är en komplicerad historia. Helenas man känner till exempel inte till hennes bakgrund och det kan en ju fundera över skälet till. Vidare fattar jag att det finns flera sidor av berättelsen, allt är inte svart eller vitt. Det är mycket skickligt av författaren att locka in läsaren i detta härke, ett härke som bitvis blir som en ungdomens äventyrsroman – innan det grymma bara tar över. Jag är tacksam för den här julklappsboken och för att jag läste den.

Mitt omdöme blir det högsta.

En typ av böcker jag gillar att läsa är så kallad true crime. I serien Svenska brott av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers har det hittills kommit ut tre titlar/böcker. Den första boken jag köpte 2021 blev den andra delen i serien, Trippelmordet i Uddevalla.

I början av mars 2015 hittas två män och en kvinna skjutna till döds i Uddevalla. Två av offren har kopplingar till ett kriminellt gäng. Problemet, som polisen snart upptäcker, är att offer och tänkbara gärningsmän är barndomsvänner. Men hur mycket är logiskt när det handlar om droger och vapen? Kan det vara så enkelt att en misstanke om svek har lett till döden för de tre? Utredningen blir komplicerad och det är svårt att avgöra vem som har gjort vad.

Den här boken gavs ut 2017 och beskriver fallet och polisens utredningsarbete samt två rättegångar och själva rättsprocessen. Rättsprocessen inte bara känns oavslutad, den verkar fortfarande vara det. Insprängt i texterna är också förklaringar kring hur juridiken fungerar, vilket är guld värt för läsaren. Det här är nämligen ett komplicerat fall, ett fall där alla skyller på alla, ungefär. Intressant läsning är det emellertid, men jag erkänner att jag har svårt att hänga med i svängarna ibland när det gäller såväl anklagelser som namn. Då känns det bra med författarnas förklarande textstycken. Samtidigt blir det ganska… torrt, men som alltid av författarna, välskrivet. Dessutom är fallet intressant eftersom det inte avslutas där boken slutar utan har fått en fortsättning.

Mitt omdöme blir högt.

Tidigt på det nya året fick jag en förfrågan från Blue Publishing om jag ville recensera en ny bok. Först den 30 januari 2021 släpps Eva Martinssons debutbok Alma – en kvinnohistoria.

I centrum för berättelsen står Alma. Alma föds och växer upp i en fattig familj i Dalsland. Tidigt får hon och syskonen börja arbeta som drängar och pigor i ett torftigt Sverige där många har det svårt. Men Alma är plikttrogen, arbetsam och trevlig och hennes egenskaper gör att hon kan ta sig upp i tillvaron. Läsaren får följa henne genom livet under 1900-talet. Ett liv som trots att hon får det bättre ändå är tufft. Bara sådant som att hon upplever såväl världskrig som pandemi kan vara tillräckligt.

Det gick förvånansvärt lätt att byta genre för mig, från deckare till kvinnohistorisk roman. Jag rycks med i berättelsen redan från start, mycket tack vare den lilla prologen om fruktlådan. Den är fantastiskt bra.

Att det är en debutroman märks. Författaren låter kapitlen främst i första delen av boken spänna över långa tidsrymder. Uppenbarligen har hon mycket att berätta, men många av berättelserna blir mest små anekdoter som inte riktigt håller ihop kapitlen. Vissa stycken är så korta att jag undrar vad som hände sen – eller om de ens tillför huvudberättelsen något. Bokens första halva känns mest som en rapport i vissa stycken. Den andra halvan är mer som en roman, men vissa kapitel är fortfarande som korta referat snarare än en sammanhängande berättelse, upplever jag.

Jag kommer på mig själv med att gissa om författaren kanske har fått upplevelserna berättade för sig och/eller har släktforskat. I slutet inser jag att jag har delvis rätt. Flera meningar är väldigt långa och jag hittar ett och annat korrekturfel. Utöver det hittar jag inga direkta språkliga konstigheter utan känner att texten har ett bra flyt.

Men… det här är definitivt en intressant berättelse. Den känns både trovärdig och realistisk trots att jag tycker att såväl personbeskrivningar som miljöskildringar ibland är i yxigaste laget. Och när fruktlådan med sitt innehåll anländer till Alma i ungefär mitten av boken tar berättelsen en helt ny fart och andas en värme den tidigare har saknat. Ibland byts värmen dock mot iskyla. Att som läsare ryckas med såsom jag gör då är ett gott tecken. Jag tror att just den här författaren lyckas ännu bättre nästa gång, kanske med hjälp av en snäppet vassare lektör. Utöver detta är det träning som gäller, träning i att skriva, skriva, skriva.

Mitt slutgiltiga omdöme blir inte det högsta. Men det blir det näst högsta, för jag ser möjligheterna och för att jag tror på att träning ger färdighet. Dessutom gillar jag bokens formgivning, framför allt pagineringen i yttermarginalerna. Kanske bör dock förlaget satsa på några fler omslagsfärger än rosalila på sina böcker.

I julklapp fick jag ett presentkort hos en nätbokhandel. Jag var inte sen att sätta sprätt på presentkortet! Av nån anledning hade jag missat att den tionde boken i Gamache-serien hade släppts på svenska i höstas. Strax före jul upptäckte jag det. Därför blev det självklart att Louise Pennys bok Den långa vägen hem inhandlades för presentkortet.

Armand Gamache är numera pensionerad kriminalkommissarie. Han lever ett stilla liv tillsammans med hustrun Reine-Marie i den lilla byn Three Pines, en by där han flera gånger löst olika mordgåtor. Men så rubbas den lugna tillvaron av att hans granne Clara Morrow berättar att hennes exman Peter verkar vara försvunnen. De tu separerade för ett år sen och hade kommit överens om att Peter skulle återvända på besök på årsdagen av deras separation. Det har han inte gjort. Clara vill att Gamache ska hjälpa till att hitta Peter. Detta gör han tillsammans med sin före detta kollega Jean-Guy Beauvoir, tillika hans svärson. Med på resan för att hitta Peter är även Myrna, bokhandelsägaren i Three Pines, tillika psykolog. Reseledare blir Clara och resan blir en tur in i Peter Morrows konstnärssjäl…

Det är som att svepas in i en sagovärld. Ändå är människorna realistiskt tecknade, dock med korta drag med pennan. Och jag älskar när författare låter mig som läsare skapa mina egna bilder av deras karaktärer! I den här serien vimlar det av udda figurer, människor som vid första anblicken verkar tämligen normala, men som var och en gömmer hemligheter av olika slag. Vidare älskar jag den typ av torra, råa humor som hackar sig fram mellan raderna – och ur karaktärernas munnar. Författaren blir bara bättre och bättre på det! Vid en första anblick kan berättelsen tyckas omständigt skriven. Den som inte ger upp utan läser vidare inser vilken fantastiskt bra serie det här är. Slutet är väldigt spännande och upplösningen är inte förutsägbar alls, enligt min mening.

Mitt omdöme blir det högsta.

Nu har jag nog läst alla böcker av Alex Schulman. Och alla hans böcker gör så förbaskat ont att läsa. Det är som om hans raka beskrivningar och ord träffar rätt in i hjärtat. Den inte så omfångsrika boken Överlevarna är hans senaste roman.

Det här är en roman och en sådan är ju som bekant fiktiv. Ändå är jag helt säker på att många av händelserna i boken är inspirerade av händelser i verkligheten. Tre bröder reser tillbaka till torpet där de tillbringade sina barndoms somrar med sina alkoholiserade föräldrar. Syftet med resan är att sprida askan efter mamman. Det är 20 år sen bröderna var där och det blir en resa genom barndomen.

Jag måste lägga ifrån mig boken då och då, för jag pallar inte med det föräldrarna utsätter sina söner för. Det handlar om allt från märkliga bestraffningar till bilresor på fyllan. Jag är övertygad om att hade bröderna inte haft varandra skulle de var och en för sig inte ha överlevt. Alkoholister är själviska människor, enligt min uppfattning. Dessutom är de irrationella och oförutsägbara. Att växa upp med såna föräldrar måste ofta, fast troligen inte alltid, ha varit ett helvete.

Men att den här boken handlar om skuld förstår jag inte förrän i slutet. En liten pojkes skuld och en mammas förlåtelse efter hennes död.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag är starkt berörd.

Den bok jag önskade mig allra mest fick jag två ex av i julklapp 2020. Emelie Schepps bok Nio liv är den sjätte delen i serien om Jana Berzelius. Sen jag av en slump hittade Emelie Schepps egenutgivna debutdeckare på nån second hand-affär här i stan har jag varit fast. Den här Motalatjejen kan verkligen skriva bra böcker. Jag är därför väldigt glad att författaren nu är en av Sveriges mest populära i deckargenren och har sålt över två miljoner böcker. Hur många språk hennes böcker är översatta till vet jag inte, men många är de… Så… en hett önskad bok var det och höga förväntningar hade jag.

Den här boken har gängkriminalitet som tema. I början sprids en film på YouTube där en ung man med en sprängladdning visas upp. Norrköpingspolisen kommer på var mannen befinner sig, men hinner inte fram i tid. Den fjärde medlemmen i ett av stans kriminella nätverk mördas på kort tid. Men hänger fallen ihop? Pappalediga polisen Henrik har sina misstankar och de omfattar åklagaren Jana Berzelius… Poliserna Mia Bolander och Patrik Wiking har emellertid ingen framgång i utredningen – ingen vill prata med dem, typ.

Som alltid lyfter författaren ett aktuellt ämne och blandar det med sin huvudkaraktärs historia. För Jana Berzelius är ingen okomplicerad person, tvärtom har hon ett förflutet som mördarmaskin, faktiskt. Frågan är om hon blir avslöjad i slutet…

Även den sjätte boken om Jana Berzelius är spännande och välskriven. Emelie Schepp är en riktig bestsellerförfattare i positiv bemärkelse. En viktig fråga som återstår när jag slår ihop pärmarna till boken är: När kommer sjuan???

Mitt omdöme blir det högsta.

Tomten var lite knasig förra året och kom med två likadana böcker. Som tur var hade det ena exemplaret inhandlats i fysisk bokhandel och kvittot fanns kvar. Jag bytte till mig den tolfte delen i Elly Griffiths Ruth Galloway-serie, Irrbloss.

Rättsarkeologen Ruth Galloway har flyttat till Cambridge och blivit sambo med Frank. Hon har jobb på universitetet och lever annars ett stilla familjeliv med sin sambo och dottern Kate. Men så vill en dömd seriemördare plötsligt berätta var han har gömt ytterligare offer. Han kräver att Ruth ska leda utgrävningarna. Ruth finner sig vara tillbaka i Norfolk för att jobba med fallet tillsammans med Harry Nelson, pappan till Kate. Inte helt okomplicerat.

Ruggigt och spännande som alltid. Författaren blandar nutid med dåtid. Ruth försöker finna sig tillrätta i sitt nya liv i vilket också ingår att skriva böcker. Jag tycker tyvärr att Ruth har tappat lite av sitt kantiga jag. De ironiska/sarkastiska tankarna och kommentarerna lyser nästan helt med sin frånvaro. Det är synd, för Ruths personlighet utgör en stor del av det jag gillar med den här deckarserien. Icke desto mindre är det en bra och välskriven bok.

Seriemord är alltid obehagligt att läsa om och det gäller att vara säker på vem mördaren är, annars går h*n ju lös… Mot slutet blir det en riktigt spännande mördarjakt och jag lyckas inte lista ut mördarens identitet i förväg – pluspoäng för det.

Mitt omdöme blir högt.

Den första julklappsboken från julen 2020 är läst. Jag gick ut hårt och valde en av de böcker jag hetast hade önskat mig, Jonas Moströms bok Kameleonten. Detta är den sjunde boken i serien om psykiatrikern Nathalie Svensson och kriminalkommisarie Johan Axberg. Som vanligt i serien utspelar sig vissa delar i Uppsala.

Kameleonten är benämningen på en seriemördare som har gäckat Nationella gärningsmannaprofilgruppen tidigare. När en advokat hittas strypt på Sturebadet i Stockholm kallas gruppen in. Då har seriemördaren haft en paus på sju år. Kameleonten är en mästare i att förklä sig, men det finns en sak gemensamt vid samtliga mord: mördaren lämnar en tärning efter sig. Utöver detta har Nathalie och Johan haft en relation som har avslutats eftersom Johan har valt att stanna hos sin familj. Givetsvis komplicerar detta deras arbetsrelation. Nu har emellertid Johan nåt på hjärtat som ska visa sig vända upp och ner på allt.

En kriminalroman som är spännande redan från start bådar gott. Jag kommer snabbt in i boken och handlingen. Boken andas fart och fläkt även om författaren nu har lagt sina många och snabba miljöskildringar av Uppsala lite mer på is jämfört med tidigare böcker. (Jag vill ändå påpeka att ett besök till Uppsala för research kanske hade varit av värde – restaurang Lingon, som besöks i boken, las ner 2017.) Det blir gärna för mycket av det goda i de första sex delarna. Nu är det mer fokus på personer och karaktärsteckning, vilket är mer intressant i den här typen av litteratur, kriminalromaner, tycker jag. En välskriven sån är också en fröjd att läsa, trots att jag hittar ytterligare ett par frågetecken, som jag markerar med blyertspenna.

Jag tycker att det här är en fruktansvärt obehaglig och rafflande historia, inte bara i början utan ända till slutet. Därför blir mitt omdöme, frågetecken och Lingon till trots, det högsta.

Jag fortsätter mitt slukande av Katarina Wennstams böcker. Gänget är en spänningsroman och den femte (?) delen av hittills sju utkomna i serien om Charlotta Lugn och Shirin Sundin.

Den här boken rör sig i kretsen av ett gäng män som vuxit upp tillsammans. Ett gäng som umgicks under tonåren och som fortfarande spelar innebandy då och då, karriärer och familjer till trots. Men så försvinner en av dem och advokaten Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, dras in i fallet eftersom hustrun till den försvunne är en barndomskompis till henne själv. Charlotta Lugn är åter i tjänst efter sin skilsmässa från Agneta med mera, men jobbar numera med gamla förundersökningar på Trafikenheten. Som av en händelse möter hon sin gamla kollega Mats Hjörne och hon får kliva in i rollen som utredare igen. Den försvunne hittas nämligen död och ytterligare en person i det gamla gänget visar sig ha dött under märkliga omständigheter.

Som alltid i Katarina Wennstams böcker finns våldtäkt och kvinnovåld med i bakgrunden. Det är också en lika realistisk bok som de tidigare i serien. Den här gången känns det emellertid lite för uppenbart vad som har hänt, men jag listar fortfarande inte i förväg ut vem den skyldige i nutid är. Den tänkbara personen är ju död. Välskrivet precis som övriga delar i serien är det i alla fall, men nu gör jag nog en liten paus innan jag hoppar på del sex, Vargen. Jag har emellertid redan ryckt den från sambon så att den står på min TBR*-hylla i sängbordet.

Mitt omdöme blir högt.