Ulrika Hurtig

I slutet av november vann jag Annika Estassys Bok En sång för Hedda, som på sätt och vis är del två i Månebyserien, hos Omnible. Del ett är Gröna fingrar sökes. Den fick jag för recension våren 2018 och gillade mycket. Så trots att uppföljaren är en så kallad julbok hade jag ganska höga förväntningar.

Linas, egentligen Evelina, tillvaro förändras rejält. Först förlorar hon jobbet som kommunikatör (!), sen får hon ett livstecken av sin biologiske far Björn, en pappa hon har fått höra dog i en olycka för många år sen. Lina beställer en resa till Argentina över jul, inspirerad av tangokursen ledd av Rico. I stället hamnar hon – och Rico! – i Måneby för att fira traditionsenlig jul med Linas familj. Linas mamma Hedda har nämligen gjort illa sin arm. Nu har hennes gästgiveri inga gäster till jul. Företaget går knappt inte runt. Men värst av allt: varför har Hedda ljugit?

Det här är en riktigt trivsam liten bok. Men den är inte bara trivsam, den har sina mörka sidor också. Hur skulle den annars kännas så realistisk om den dolde Linas ätstörningar, brodern Jespers livskris (?), systern Jennis ytlighet, mamma Heddas hemligheter och pappa Lennarts kommande Kanaderesa? Alla människor har önskningar och drömmar och i den här boken får jag som läsare titta in i deras inre och se. Personskildringarna är makalöst levande och jag retar mig lika mycket på Jennis ytlighet som hennes storasyster gör – trots att jag inte har syskon själv. Lagom mycket kärlek, känslor och relationer blandas med hemligheter av såväl goda slag som oroande i den här julboken.

Mitt omdöme blir det högsta. Det här är en värdig uppföljare till Gröna fingrar sökes.

Sen många år är Jojo Moyes romaner böcker jag gärna läser när jag inte läser kriminalromaner. Ibland utspelar sig hennes böcker i dåtid och dessa böcker tycker jag bäst om. Det gör även Bergens stjärnor, den senaste av hennes böcker. Boken gavs ut 2019, men händelserna utspelar sig på 1930-talet.

I Kentucky hamnar den engelska Alice i samband med att hon gifter sig med en stilig amerikan, Bennett. Men besvikelsen är stor. Alice hamnar i en byhåla där alla har koll på alla. Dessutom tvingas hon leva med sin svärfar i samma hus. Räddningen blir uppdraget som ridande bibliotekarie, ett folkbildningsinitiativ från självaste presidentfrun. Alice får plötsligt nåt vettigt att göra. Men givetvis är inget enkelt för kvinnor i 1930-talets Amerika. Alice och hennes kollegor drabbas både av kärlek och sorger, till och med mordanklagelser.

Till skillnad från kriminalromanernas korta meningar och kapitel svävar Jojo Moyes här ut i såväl miljöskildringar som karaktärsdito. Den amerikanska naturen blir levande för mig, liksom de personer som hon skriver om. Betänk då att författaren har en bakgrund som journalist och borde inte skriva så… svulstigt som hon gör. Men i det här sammanhanget, där känslor och kärlek och kvinnohistoria skildras, är det helt rätt. Att boken är baserad på verkliga händelser gör berättelsen ännu mer intressant.

Det här är en riktigt bra bok. Den innehåller ett lagom mått relationsteman och ett lika lagom mått spänning.

Mitt omdöme blir det högsta.

Att Marianne Cedervall skriver både spännande och roligt vet vi som har läst hennes böcker om Hervor och Mirjam. Efter den serien hoppade jag glatt vidare till böckerna om Anki Karlsson, även dem med Gotland, Sveriges svar på Midsomer (ja, det börjar väl bli liiite tjatigt nu, men…), som miljö. Den andra delen i serien har titeln Låt det som varit vila.

Nu är det november och det ska bli tryffelfestival i Mullvalds. Anki Karlsson får besök av sina väninnor från fastlandet. Bland annat ska de delta i tryffeljakt med hundar, men också äta och dricka gott och umgås. Ankis ”kompis” Tryggve får också besök av syster och svåger med manlig vän, en person som en av Ankis väninnor blir särskilt förtjust i. Men som sist händer det förstås otäcksheter. Under middagen efter tryffeljakten ramlar en av gästerna ner död. Och det verkar inte vara nån naturlig död, utan förgiftning. Mordoffret var ingen omtyckt person, vilket innebär att flera av gästerna har motiv att mörda. Tryggve, pensionerad polis, och Anki kan förstås inte låta bli att nysta i fallet lite på egen hand.

Efter fjärde kapitlet trodde jag mig kunna gissa såväl mordoffer som mordvapen. Jag hade fel på båda. Och det är det som är en av den här bokens riktiga fördelar: den håller spänningen uppe genom att läsaren i sin tur hålls lite på halster. Läsaren får inte vet allt.

Visserligen inträffar ett mord, men boken faller ändå inom genren feelgooddeckare. Här frossas till exempel i en hel del mat, liksom relationer. Ytterligare en fördel med boken är att det blir lagom frossande Jag gillar när det är lagom och jag gillar när jag får försöka gissa och lista ut – och misslyckas! Däremot gillar jag inte korrekturfel i dyra, inbundna böcker. Jag hittade ett antal i denna.

Detta till trots blir omdömet det högsta.

Hédi Frieds bok Frågor jag fått om Förintelsen är en sorts litterär FAQ sammanställd av en av kvinnorna som överlevde dessa hemskheter.

Jag fick läsa den här lilla boken om 146 sidor lite i taget. Det var bitvis tung läsning. Men Hédi Fried har allt sedan hon tvångsförflytattades från sin hemstad, sattes i koncentrationsläger och befriats pratat och skrivit om och tänkt på sina upplevelser varje dag. Under 30 år har hon föreläst på svenska skolor. Hon har skrivit böcker. Varje dag har Förintelsen funnits – och finns – i hennes medvetande. Inte en dag utan dessa… hemskheter. Men ett sätt för henne att kunna gå vidare har varit att inte glömma. Hon skriver på ett ställe i boken att

”[…] Dagboksskrivandet blev en sorts självanalys. […]

Som en av allt färre överlevande som finns kvar är det ett oerhört viktigt uppdrag hon har att inte bara skriva dagbok utan också berätta sanningen.

Det är obegripligt för mig hur en kan överleva det Hédi Fried blivit utsatt för – och överleva utan att bli galen. Hédi Fried blev psykolog till yrket. Om själva överlevandet och livskraften vi bär inom oss skriver hon:

” […] Så länge det finns liv i oss vill vi fortsätta leva, vad som än händer. […]

Hon skriver också om mottagandet i Sverige. Detta med maten, till exempel, känner jag igen från min egen familj. Inget fick kastas, mat sparades, gömdes och kylskåpen hos många överlevare var konstant överfulla. Befriarna här var snälla och nyfikna, berättar Hédi Fried, men de ville egentligen inte höra vad som hänt. Det är ett mönster hon känner igen i nutid: människor vill gärna ge av överflödet, men när det kommer till uppoffringar blir de mindre villiga.

Jag skulle kunna citera massor mer ur boken, men jag tycker att du ska skaffa och läsa den själv. Fast jag vill gärna runda av det här inlägget med några sista ord från författaren:

” […] Jag själv tycker att meningen med livet är livet självt. […]

Mitt omdöme om boken kan inte bli annat än det högsta. Vi får aldrig glömma.

Åtskilliga är de böcker av Linda Olsson jag har läst. Det är böcker som jag verkligen har gillat. Men det är romaner, ofta relationsromaner. Jag blev både nyfiken och spänd på Linda Olssons debut tillsammans med Thomas Sainsbury under pseudonymen Adam Sarafis i genren thriller och köpte den till mig själv som en efterjulklapp.

Boken inleds med ett mord på ett bibliotek i Auckland, Nya Zeeland. Polisen försöker få den unge killens död till att vara självmord, men hans vän Jade tycker annorlunda. Hon kontaktar Sam Hallberg och ber honom ta sig an fallet. Det visar sig att Brent, den unge killen, har skrivit ett bokmanus. Vid första anblicken tycks manuset vara dåligt sammanhållet och bestå av en historia med homosexuallt tema. Men där finns också nåt annat som åtskiliga personer högt upp i samhället inte vill ska publiceras. Sam har tidigare jobbat med terrorism, men när hans fru mördades. Den lille sonen växer upp hos sina morföräldrar. Sams kompis Lynette är journalist. Lynette och Sam hjälper varandra. Det visar sig att Lynette, precis som Brent, är nåt hett på spåren. Nånting som somliga inte vill ska komma ut. Låter det rörigt?

Hum ja… Jag är… lite besviken. Det här är en bok som så tydligt är skriven av två helt skilda författarhänder. Det är verkligen rörigt och det tar ett bra tag innan jag får koll på persongalleriet, framför allt damerna i Sams liv. Det känns som om det är alldeles för många kockar i soppan, en soppa som bara stundtals hettar till och sen blir mest… smaklös. Välskrivet, javisst, men, nja…

Mitt omdöme blir medel.

En bok jag länge var sugen på att kasta mig över var Jonas Moströms tredje i serien om Nathalie Svensson, Midnattsflickor. Ett skäl till det var förstås att jag läst de övriga två i serien. Ett annat att miljön varken är Stockholm eller Gotland, Sveriges motsvarighet till Midsomer, utan Uppsala. Men det var med darrande hand jag lyfte boken ur min TBR*-hylla och började läsa – det första mordoffret var lagt till beskådan i självaste Gustavianum.

Det är Valborg, eller Sista april, som vi säger i Uppsala. Studenternas firande slås emellertid i kras av två våldtäkter. Ett tredje offer hittas också, men hon lever inte längre. Hon ligger strypt till döds och är placerad i Anatomiska teatern i Gustavianum. Psykiatriöverläkaren Nathalie Svensson kallas åter igen in som den expert på psykopater hon är. Även polisen Johan Axberg från Sundsvall kallas ner till fallet i Uppsala som ledare för spaningsgruppen. Våldtäkterna och mordet verkar hänga ihop och jakten på gärningsmannen startar. Ganska snart hittas flera tänkbara gärningsmän, unga män som har ett och annat i bagaget. Ett spår leder till ett märkligt ordenssällskap som tycks hata kvinnor.

Jag gillar att miljön är Uppsala, men i början blir det lite väl mycket Uppsala. Kanske intresserar sig inte läsarna så mycket för såväl detaljer om stan som sevärdheter. Dessutom känner jag mig tveksam till alla snabba framfarter i stan och mellan stan och Stockholm. De på cykel känns realistiska, men de i bil är inte lika trovärdiga: det är fullt med vägarbeten och annat i centrala Uppsala och på E4:an mellan Uppsala och Stockholm är det ofta köer – och olyckor. På ett ställe hittar jag en annan märklighet: hur kan ett offer ringa när hon blivit fråntagen sin mobiltelefon av förövaren? Dessutom finner jag korrekturfel. MEN… Resten är fantastiskt spännande och bra! Den historiska miljön är en kuslig och passande scen för de otäcka händelserna i boken. De korta kapitlen tilltalar mig – dels är det lätt för mig att ta alla tänkbara tillfällen till att läsa, dels ger det en känsla av rafflande snabbhet i berättelsen. Det här är en riktig god deckare!

Mitt omdöme blir högt.

Lesbisk pocket är ett förlag som ger ut… lesbiska pocketböcker. Bland annat. Av en händelse snubblade jag över förlaget strax före jul 2016 och passade då på att inhandla julklappar, även till mig själv, av Ann Bannons bok En omaka flicka. Författaren sägs vara den lesbiska kiosklitteraturens drottning. Odd girl out kom ut redan 1957 och är den första boken i Beebo Brinker-serien. År 2015 gav Lesbisk pocket ut boken översatt till svenska.

Boken utspelar sig i universitetsmiljö. Den blyga och naiva flickan Laura anländer till universitets elevhem och får dela rum med Emily och Beth. Laura dras till Beth som hon ser upp till. Beth framstår som stark, smart, modig och retsam. Och snart inleder de en relation. Men det är 1957 och homosexualitet är kriminellt i USA. Dessutom är Beth också (?) kär i en kille. När Beth måste välja uppstår självklart ett dilemma.

Asså jag retar ihjäl mig på Beths velande mellan Laura och Charlie! Det bevisar att karaktärsteckningen är mycket välgjord – skildringen av Beth är realistisk. Det är även skildringen av Laura, men det är hon som utvecklas från barn till vuxen i den här romanen. Boken vimlar av intriger och läsaren får även exempel på tidens syn på frigjorda kvinnor i form av händelserna kring Beths och Lauras rumskompis Emily.

Det här är ingen Nobelprislitteratur, utan, som sagt, kioskdito. Läser en boken för det den är tycker jag att den är både lite söt och seriös eftersom den ger en inblick i lesbiskt leverne på 1950-talet.

Mitt omdöme blir högt.

Malin Persson Giolitos pappa Leffe hade inte fel när han i sitt TV-program tipsade om boken med den vackra titeln Störst av allt. Jag vill gärna fylla på titeln med orden ”är kärleken”. Berättelsen i boken är emellertid väldigt långt från både vacker och fylld av kärlek.

Bokens handling utspelar sig främst under en rättegång. Det är gymnasietjejen Maja står inför rätta. Så småningom uppdagas att hon har varit inblandad i ett fruktansvärt dåd. Rätten ska nu avgöra hur pass inblandad hon har varit i dådet. Läsaren får historien berättad dels genom Majas rätt ironiska men så på prickenaktiga beskrivningar av omgivningen och tillbakablickar samtidigt som rättegången, nuet, utspelar sig. Det blir också glimtar från häktet där Maja tillbringar sina nätter och helger.

En rättegångsthriller kan låta hemskt torrt och tråkigt, men i det här fallet är det inte alls så. Kärlekslöshet, sex och droger serveras bland överklassungdomar på gymnasiet i olika stora portioner. Jag kan under resans gång ana vartåt det barkar, men jag är långt ifrån säker. Och domen kommer naturligtvis inte förrän i slutet.

Det här är en riktigt bra och välskriven thriller. Den är snabbläst av den anledningen att den är så svår att lägga ifrån sig – för att den just är så bra.

Mitt omdöme blir det högsta, ingen tvekan!

Nånstans, nån gång läste jag om Lucie Whitehouses thriller Före dig.

I bokens centrum står Hannah, som flyttar från New Yorks reklamvärld för att följa sin kärlek maken Mark till London. Medan Hannah söker jobb pendlar Mark på diverse affärsresor – han är egenföretagare i IT-branschen. Men en dag när Hannah har åkt till Heathrow för att möta Mark vid planet kommer han inte. Hon blir mycket orolig och börjar leta efter honom. Maken finner hon inte, utan i stället kommer hon en märklig historia på spåren. Vad är sanning och vad är lögn? När Mark sen väl dyker upp inser Hannah att hon faktiskt svävar i livsfara.

På nåt märkligt vis känner jag igen historien trots att jag inte har läst boken. Men nog finns det åtskilliga böcker skrivna om äkta män som går hemifrån och inte kommer tillbaka? Män, som inte har varit helt ärliga om sin bakgrund. Hur som helst, den här boken kom ut på svenska i mars 2015, hösten året innan kom den ut på originalspråk.

Före dig är en spännande och välskriven thriller, även om jag bitvis tycker att storyn går lite trögt framåt. Men gissningsvis är detta ett grepp från författaren för att läsaren verkligen ska tveka var h*n ska lägga sina sympatier.

Mitt omdöme blir högt. Jag vill läsa mer av Lucie Whitehouse, författaren som gjorde tvärtemot sin romanfigur – flyttade från London till New York.

Dan efter Alla hjärtans dag 2017 hittade jag en bok i postboxen med en hälsning från Historiska Media. Det var, enligt följebrevet, en förhandsutgåva av Erika Olofsson Liljedahls debutroman Någonstans brister himlen. Boken hade alltså ännu inte kommit ut i sin slutgiltiga form när den hamnade hos mig. På försättsbladet reserverar sig förlaget för eventuella ändringar och korrekturfel i denna, enligt baksidestexten, imponerande debutroman.

Den nästan 14-årige Elis är bokens centralfigur. Elis lever med sina föräldrar och sin syster Signe i Bohuslän där han och fadern är fiskare. En dag försvinner plötsligt Signe utan att Elis får veta varför. Först. Så småningom uppdagas hemligheter i familjen. Elis ger sig då iväg för att leta rätt på Signe och ta med henne tillbaka hem.

Ganska omgående funderar jag över målgruppen för boken. Jag får en känsla av att den är skriven för en yngre läsare än jag själv. Och när jag googlar på författaren finner jag att detta må vara hennes debutroman, men hon har tidigare debuterat som barnboksförfattare. Språket är enkelt och boken är lättläst. Jag tycker mycket om bokens titel, men blir sen faktiskt lite besviken – jag tycker inte att titel och roman hör riktigt ihop. Vidare fängslas jag inte av karaktärsbeskrivningarna. Människorna i boken får inte liv i mina ögon, mer än möjligen de äldre herrarna som porträtteras. Dessvärre faller även porträttet av Einar – av det skälet att tråden Einar bara… tappas. Varför ha med karaktären om den inte har nån viktig roll i eller betydelse för själva berättelsen? En annan tappad tråd är pojken Arvid. Vad hände med honom, undrar jag?

Jag funderar mycket på skildringen av tiden och miljön och tänker att det inte känns helt realistiskt att en 14-åring som Elis bara kan gå sysslolös i familjen han besöker. Vidare är han rätt oförskämd mot vissa, ödmjuk och barnslig i kontakterna mot andra. Vågade en tonåring vara just oförskämd mot vuxna på 1920-talet?

Nåt enstaka korrekturfel hittar jag och nån irriterande upprepning (ordval) i ett stycke, men jag har inte nåt stort att anmärka på. Det är som sagt en ganska lättläst bok. Och kanske är det just detta som får mig att haka upp mig på att förlaget kallar boken imponerande på baksidan. Lite lurad känner jag mig också eftersom detta ju inte är nån författardebut i egentlig mening.

Det här är inte alls nån dålig bok, men jag tror nog att författaren ska fortsätta skriva för yngre och inte skriva för vuxna. En yngre läsare än jag med ett intresse för ett svunnet Sverige får med all säkerhet stort nöje av den här boken.

Mitt omdöme blir medel.