Ulrika Hurtig

Mikaela Bleys debutroman Lycke är en deckare med TV4-journalisten Ellen Tamm i huvudrollen.

Det är en regnig och kall fredag i maj när Lycke försvinner. Åttaåringen har lämpats av vid Kungliga Tennishallen och sen dess har inget sett henne. Ellen Tamm får i uppdrag att bevaka försvinnandet. Fallet har en hel del beröringspunkter med Ellens eget liv – hennes tvillingsyster Elsa försvann som barn. Naturligtvis kan Ellen inte låta bli att gräva lite extra i försvinnandet. Det visar sig att Lycke är ett väldigt oälskat barn. Men det är nån som vill att Ellen slutar gräva. Är det ett ofarligt nättroll eller är det en mördare som förföljer henne?

Det blir extra ruggiga böcker när det inte bara handlar om människor som försvinner utan om barn som gör det. Jag grips också av författarens realistiska skildring av barnet Lyckes utsatthet och att hon är så oälskad. Det är först när hon försvinner som föräldrarna tycks börja bry sig, vilket får mig att fundera om flickan har försvunnit av egen fri vilja. Parallellerna till Ellens upplevelser ger berättelsen en puff. Men här är en debuterande författare som inte vill berätta alltför många saker – hon nöjer sig med en huvudhistoria (en försvunnen flicka) och två sidospår (Ellens tvillingsyster och Ellens kärleksliv). Det blir alldeles lagom och alldeles förträffligt bra.

Mitt omdöme blir det högsta.

Bokrean 2017 hade många relativt nya titlar. En av dessa nätshoppade jag, Fredrik Backmans roman Björnstad. Jag har läst tre av författarens tidigare böcker. Kändast av dessa är förstås En man som heter Ove, som också har blivit film. Men mest tycker jag om boken Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag gillar när böcker är både roliga och allvarliga och dessutom har ett överraskande slut. Då gäller förstås att boken måste behålla min uppmärksamhet genom hela läsningen.

En kan säga att mina förväntningar var tämligen uppskruvade inför författarens nyaste roman Björnstad. Boken kom ut i september förra året och en uppföljare är aviserad till i år.

Björnstad är en fiktiv småstad där ishockey har en stor plats. Det framgångsrika laget liksom bygger orten och skapar ekonomiska möjligheter i form av etableringar, arbetstillfällen, berömmelse och kanske till och med ett idrottsgymnasium. De tonåriga spelarna har en särställning i samhället och betraktas och behandlas som små gudar. När katastrofen sen slår ner i form av ett fruktansvärt brott slås många(s) drömmar i kras. Och frågan är om småstaden blundar eller om nån eller några vågar stå upp för sanningen.

Ja det är väldigt mycket hockey i den här boken och sport och idrott är verkligen inte min grej. Jag försöker se det som en allegori och tänka mig ishockeyn som nåt annat. Men det går fan inte. Tyvärr. Kanske tänker jag alltför mycket på min barndomsstad, en småstad där idrott alltid har haft en viktig plats i samhället och hos invånarna. Dessutom förutsäger jag katastrofen med tanke på att det är tonåringar i stjärnrollerna.

Kanske är jag den enda som är aningen besviken över den här boken. Den är visserligen bra och har vettiga budskap, men för mig är allt i boken som handlar om hockey mest en utdragen plåga tråkigt att läsa. Jag vill hoppa över vissa sidor – men jag gör det inte.

Däremot lyckas författaren, som alltid, i sin karaktärsteckning. Människorna han skildrar är väldigt levande framför mina ögon. Språk, dialog, tankar – allt flyter på bra och gör boken snabbläst. Men, som sagt, den är nog en bok för den som gillar idrott, inte för en sån som mig.

MItt omdöme blir medel.

Det enda som betyder något skickades till mig av författaren Jeanette Palmqvist med en önskan om trevlig läsning.

Boken inleds krigsåret 1914 och platsen är byn Gressvik i Norge. Sex systrar växer upp i ett hem som präglas starkt av föräldrarnas djupa religiositet. Ett sätt att undslippa det religiösa är förstås att gifta sig och bilda en egen familj, vilket vissa av systrarna också gör. Men Astrid vill nåt annorlunda. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska. Och så möter hon Thomas redan på tåget till Oslo. Nästan omgående börjar de planera för ett liv tillsammans. Men vid jul måste Astrid arbeta och Thomas åker tillbaka till Gressvik för att besöka hennes föräldrar. Där möter han den enda hemmavarande av Astrids systrar, Ågot. Efter mötet blir inget sig likt.

Författaren låter Astrids och Thomas historier löpa i början. Inte heller Thomas har en okomplicerad bakgrund, men skillnaden är att han är ensambarn. Och det övergrepp Astrid utsätts för i unga år i kombination med familjens religiositet gör djupare spår i henne än hon själv inser. Ytterligare en person vävs in i berättelsen – den nutida författaren Anna, gissningsvis Jeanette Palmqvists alter ego, som följer i spåren av sin mors släktingar – samtidigt som hon upptäcker en knöl i bröstet.

Jeanette Palmqvist har tidigare skrivit och gett ut lyrik och noveller, men vad jag förstår är Det enda som betyder något romandebuten. Mina tankar går ganska snart till Karin Wahlbergs sjukhusböcker Än finns det hopp och Livet går vidare. Men där Karin Wahlberg flyhänt skriver om en enda tid, 1950-talet, i sina romaner, utspelar sig Jeanette Palmqvist historia i ojämna, både kortare och längre glimtar genom hundra år. Jag hade nog önskat att nutida Anna fått en större plats i boken – eller ingen plats alls. Som det är nu känns det nästan som om hon inte passar in – det är för lite. Samtidigt är det svårt att skriva parallella berättelser. I den här boken kanske det hade räckt med Astrids och Thomas berättelser. Författaren hade möjligen kunnat spara deras nutida släktingars till kommande delar. För även kring Anna finns ju en oavslutad historia som läsaren vill veta mer om, nämligen den med knölen.

Jag har fått ett antal historiska romaner att recensera den senaste tiden. Det är bra för mig att putsa mina läsglasögon och inte bara läsa deckare, men jag skulle inte alltid välja just historiska romaner som alternativ. När det gäller Det enda som betyder något hade jag med all säkerhet missat den – mitt sikte är alltför deckarinställt. Nu är jag glad att jag inte gjorde det. Det här är en välskriven roman, som bara innehåller ett fåtal korrekturfel (sånt stör ju mig oerhört, som bekant) och som bara undantagsvis blandar tal- och skriftspråk, ibland av misstag, ibland medvetet, skulle jag gissa.

Mitt omdöme blir högt. Jag vill läsa en fortsättning och veta hur det går för Astrid, Ågot, systerdöttrarna, Thomas, Sverre och alla de andra.

Det blev ett antal böcker från bokrean 2017 som hamnade hemma hos mig. Alla inköp var inte planerade. Det var lite så det kom sig att Anna Lihammers Än skyddar natten fick följa med hem. Den första boken i serien om kommissarie Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson fick jag för recension för ett antal år sen. Delar av den boken utspelar sig i Uppsala. I denna den andra delen är miljön i och nära Stockholm, men ett och annat möte sker även denna gång i Uppsala.

Året är 1935 och Tyskland inför antisemitiska raslagar. En grupp tyskar reser till Sverige för att söka sina ariska förfäders ursprung. Mitt i allt detta hittas en tysk journalist mördad på en runsten. Carl Hell får uppdraget att utreda fallet. För andra gången tar han den smarta polissystern Maria Gustavsson till sin hjälp. Plötsligt är de indragna i två fall, varav ett är ett försvinnande. Givetvis är det polissystern som inser att fallen hänger ihop. Parallellt finns glimtar av såväl Carl Hells som Maria Gustavssons kärleksliv, rätt perfekt HBTQ-kryddat i ett av dem.

Även den här gången är stämningen kuslig, liksom i första boken. Men nu är det kusliga mer otäckt – nazismen mer framträdande. Som sist blandar författaren fiktion och verkliga händelser på ett lyckat sätt. Men ännu mer lyckat i denna andra del är teckningen av karaktärerna. Personerna känns mer levande – allt från ruggiga nassar till huvudkaraktärerna. Carl Hell får mig till exempel att tänka på Elizabeth Georges kommissarie Lynley. Skildringen av Maria Gustavssons kärlekshistoria är invävd på ett trovärdigt sätt i den här kriminalromanen/deckaren.

Mitt omdöme blir det högsta.

Mycket kan en säga om Karl Ove Knausgård, men mångordigt skriver han och jag tror att en måste vara en viss sorts människotyp för att gilla hans böcker.

I del fyra av den autofiktiva serien böcker Min kamp är Karl Ove Knausgård lärarvikarie i en fiskeby uppe i Nordnorge. Lärare är inget han tänker bli – hans föräldrar är det. Karl Oves mål är att bli författare. Som gymnasist skriver han musikrecensioner för lokaltidningar hemmavid, men sen föräldrarna skilt sig och gymnasietiden tar slut hoppar han på lärarjobbet för att få pengar till uppehälle. Han skriver noveller när han är ledig. Samtidigt ägnar ha sig åt att dricka en hel del alkohol och att försöka få till det sexuellt. Det senare verkar näst intill omöjligt. Boken beskriver även gymnasietiden samt föräldrarna efter skilsmässan. Pappan har gift om sig och plötsligt inser Karl Ove att pappan dricker alldeles för mycket. Uppenbarligen finns det i generna…

Jag är oerhört förtjust i Knausgårds många ord! Min kamp 4 är i pocketversionen på knappt 500 sidor. Det finns nåt rejält fascinerande med att gå så långt på djupet, så ner i detalj kring vad det vara månde – spyor, sperma, musik, vad som helst. Allt blottas. Jag förstår samtidigt att alla inte klarar av det. Dessutom har många i framför allt hans familj tagit väldigt illa upp över det han skriver. Böckerna är autofiktiva, enligt baksidestexterna, och som sådan måste en ta dem för vad de är och inte… sanningen.

Jag gillar Knausgårds kamper. Genom alla delar har jag insett hur tuffa de är – och rätt vanliga – samt hur föräldrarna har påverkat Karl Ove i böckerna: pappan, den oberäknelige straffaren, mamman, den milda lyssnerskan.

Mitt omdöme blir det högsta.

I början av mars 2017 smög en kollega in på mitt kontor med en historia, ett par artikelkopior och den lilla boken Bryt upp! Bryt upp! Karin Boye 1900 – 2000. Häftet gavs ut via Upsala Stadsteater år 2000 till hundraårsminnet av Karin Boyes födelse. Just det här häftet hamnade hos ett av Uppsalas original och tillika en riktig boknörd som jag själv, Mäster Fritz. Så småningom köptes det av min kollega. Jag blev så förtjust över alltihop.

Häftet på cirka 80 sidor innehåller en hel del som var nytt för mig om Karin Boye. Bland annat består en stor del av självbiografiska texter där författaren skriver om sina förälskelser och kriser. Även om jag har läst mycket både av Karin Boye och om henne blev jag givetvis nyfiken på att läsa ännu mer. Att hon pluggade i Uppsala, jobbade som lärare en termin i Motala och var i Tyskland ett tag visste jag. Men med det lilla häftet, författat av trion Björn Julin, Pia-Kristina Garde och Örjan Svedberg, fick jag en tydligare bild av Karin Boye. Plötsligt framstår hon som bitskare, mer begåvad, känslosammare, roligare och svartare än bilden jag hade tidigare.

Vem Karin Boye egentligen var får jag naturligtvis aldrig veta, för de som kände henne i livet blir allt färre här på jorden. Hon är och förblir en mystisk gåta. Och kanske ska även jag låta henne förbli det, trots att lusten finns att utforska mer än bara hennes verk, som jag ju har läst de flesta av, naturligtvis…

Mitt omdöme om detta fina lilla häfte blir det högsta.

Att läsa böcker på originalspråk är ofta helt rätt. Om originalspråket är engelska är det desto enklare – för mig. Icke desto mindre, när en kollega lånade mig Mikey Walsh bok Gypsy Boy förstod jag att den skulle vara tung att läsa, trots att den inte är nån tegelsten. Detta är en självbiografi skriven av zigenarpojken som vuxen.

Mikey föds i en romsk familj som en efterlängtad son. Han växer upp i ett slutet samhälle. Fadern har stora drömmar för sonen: han ska bli boxare. Problemet är bara att Mikey inte alls vill slåss. Han är en ängslig liten pojke som präglas av sin pappas nävar och de sexuella övergreppen av en släkting. Dålig skolgång och föga kunskaper om världen utanför till trots vågar Mikey slutligen erkänna för sig själv först, för andra sen, att han är annorlunda – han gillar killar. Så småningom ställs han inför valet att stanna eller rymma.

Det här är en oerhört gripande bok. Författaren ger oss sin historia väldigt rakt på sak, så rakt att det stundtals blir svårt att läsa och jag måste pausa. Jag har ingen aning om hur nån kan överleva en sån barndom, men tack och lov gör Mikey det. Och på så vis kan han också dela med sig av sina upplevelser, nånting som helt klart är vädligt modigt.

Boken ger inblickar i den annars för oss utomstående väldigt slutna romska kulturen. Det är en kultur där män förväntas slåss för sig själva och sina kvinnor och där kvinnorna gifter sig och får barn väldigt tidigt.

Mitt omdöme blir det högsta.

En bok som jag vet att min mamma önskade sig och som jag köpte till henne antingen till nån födelsedag eller till jul var Magnus Utviks bok Anna, min älskade. Självklart tyckte jag att titeln var vacker, men sen förstod jag att boken var allt annat än en vacker kärlesksaga: den handlar om ett ungt par som drabbas av cancer. Jag lät boken flytta med hem till mig i november 2016.

Sommaren är som vackrast och solen skiner över Stockholm när Marcus och Anna drabbas av det värsta: Anna har livmoderhalscancer. Dödligheten är en på tre. Anna är bara 29 år. Ska hon redan dö? Och om inte, ska hon aldrig få bli mamma?

Det här är en jobbig bok att läsa av flera skäl. Ett är att jag själv drabbades av tumörer i magen för några år sen. Lyckligtvis var mina tumörer helt godartade och efter operationen var mina besvär borta. Men jag minns framför allt halvåret före operationen och den ovisshet jag levde i när jag gick på undersökningar och väntade, först på besked, sen på operation. Även där var jag lyckligt lottad och fick förtur. Längre tillbaka, i ett annat liv, drabbades jag som närstående till en person som fick cancer. Det var nästan ännu värre, det här att stå bredvid och inget kunna göra för att lindra den älskades plågor.

Den här boken är därför inte bara jobbig utan värdefull och viktig. Den beskriver dels den sjukas reaktioner och oro, dels den närståendes. Att skämmas för känslor och handlingar minns jag var nåt jag gjorde. I den här boken beskrivs detta så på pricken av en annan person att jag först nu kunde känna skammen vika. Det är inte svårt att förstås att författaren är bokens Marcus och författarens fru Hanna bokens Anna. Jag önskar att jag hade haft boken vid båda tillfällena när jag själv drabbades. Det går att googla och läsa mycket om cancer på nätet, men det finns baske mig inte mycket att läsa om alla de känslor som drabbar en mitt i sjukdomen. För sjukdomen behandlas av läkare och medicinskt kunniga, men själens oro blir ofta ignorerad och hänvisad till dem som står när, till dem som också är drabbade.

Mitt omdöme blir det högsta.

Jag valde den ärligt talat på grund av dess omslag och, i mitt tycke, dess fantastiskt spännande titel. Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler visade sig sen vara lika fantastisk mellan pärmarna. Hur ska jag nu kunna hitta ny läsning som är minst lika bra?

Bokens jag, Rosemary, börjar berätta sin historia typ ”mitt i”. Hon växer upp med sin mamma och pappa, systern Fern och brodern Lowell. Som liten var Rosemary en pratsam liten flicka. Men så hände nåt: först försvann systern, sen brodern. Exakt vad som hände får jag som läsare inte veta till en början. Familjen går i vart fall sönder. Lowell jagas av FBI, mamman mår psykiskt dåligt, pappan dricker, Rosemary tystnar. Och allt detta handlar om Fern.

Nu tänker inte heller jag avslöja för mycket, för det var just detta otroligt oväntade som gjorde att boken fängslade mig och höll kvar mig i sitt grepp. Däremot medger jag att detta är den bästa bok jag har läst hittills i år. Den har inte bara en oväntad twist, den är välskriven och har ett språk som flyter på och som gör att en inte vill lägga den ifrån sig ens vid nåt kapitelslut.

Mitt omdöme blir det högsta.

År 2015 fick jag två stora papperskassar med böcker som varit tillhört en väns föräldrar. När vännen sen året därpå skulle flytta med söderut fick jag ännu fler böcker. En av de senare var PD James bok Smak för döden, enligt omslaget en detektivroman. Tack, Agneta!

Polisintendent Adam Dalgliesh får ett förbryllande fall på sitt bord: en känd politiker hittas mördad i sakristian till en kyrka tillsammans med en uteliggare. Båda har fått halsarna avskurna. Men är båda verkligen mördade eller har en av dem mördat den andra och därefter tagit sitt eget liv? Och varför i himlens (!) namn var politikern i den där kyrkan? Kan dödsfallen ha nåt att göra med att tre kvinnor i politikerns bekantskapskrets har dött under rätt oklara omständigheter? Den svårmodige Adam Dalgliesh rätar ut frågetecknen, men han hade inte kunnat göra det utan polisinspektör Kate Miskin.

PD James började skriva deckare redan 1962. Sitt internationella genombrott fick emellertid först på 1980-talet med den här boken. Boken kom ut 1986 i England och två år senare i Sverige.

Att den här boken har ett antal år på nacken märks förstås genast: här finns inga mobiltelefoner. Vidare är meningarna oändligt långa på sina ställen, utom i dialogerna. Om boken hade getts ut idag skulle den lätt ha kunnat kortats minst 200 sidor. Förutom detta är det en spännande historia med många bottnar som växer fram. Karaktären Dalgliesh tillhör också det spännande i boken – han är inte bara polis utan också poet, osannolikt nog. Det är för övrigt i karaktärsteckningen som författaren vinner poäng från mig.

Mitt omdöme blir medel.