Ulrika Hurtig

Den norska traditionen med påskekrim tycker jag är fantastiskt fin. Påsken 2017 läste jag bland annat Anna Janssons bok Det du inte vet.

Som vanligt utspelar sig handlingen på Gotland. Polisen Maria Wern har motvilligt gått på fest hos sina grannar i området där hon och familjen nyss skaffat sommarstuga. Plötsligt börjar det brinna i närheten, med såväl dödsfall som skadade till följd. Nästa morgon fortsätter eländet. Sofi, dotter till Marias chef Tomas Hartman, försvinner. Är hon kidnappad och i såna fall av vem – miljöaktivister, knarkare, hennes älskare/hans fru eller rentav nån de alla känner?

Boken börjar riktigt spännande och slutar riktigt spännande. Anna Jansson kan konsten att bygga upp nåt rafflande som håller läsaren kvar. Slutet är, som så ofta i Anna Janssons böcker, oväntat på så vis att mördaren (ja, det finns en sån) är nån en först inte misstänker. I vart fall kunde inte jag lista ut mördarens identitet förrän författaren gav den. Tyvärr är det som finns mellan början och slutet bitvis rätt segt. Flera tematrådar lämnas löst hängande dessutom, som den med Hampus och även till viss del den med killarna som knivskär och våldtar. Vissa karaktärer får inte liv, trots att de har en ofta prominent roll i böckerna eller handlingen. I den här boken tänker jag främst på Marias man Björn och norske Torjus. Andra karaktärer, som Ebba, tecknas klockrent.

Mitt omdöme hamnar på medel plus. Anna Jansson kan bättre!

Lars Myttings Simma med de drunknade köpte jag på bokrean 2017. Det är en bok jag blev nyfiken på efter att ha läst om den på nätet. Sen är det här med föräldrar som drunknar en tung sak för mig.

Edvard växer upp i Norge hos sin farfar. I september 1971 drunknar hans föräldrar på ett mystiskt sätt i Frankrike. Edvard, då tre år, är med och försvinner till att börja med. Först efter fyra dagar hittas han och var han har varit vet ingen. När nu farfar dör många år senare vill Edvard ta reda på vad som egentligen hände. Hans föräldrar trampade på en mina från första världskrigen och hamnade i vattnet. I den träkista som dyker upp efter farfaderns död vänds Edvards tillvaro som potatisbonde upp och ner. Han reser först till Shetlandsöarna och så småningom även till Frankrike för att ta reda på vad som egentligen hände honom och hans familj.

Det här är en fruktansvärt sorglig historia, men den är så oerhört känsligt välskriven att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Bitvis känns berättelsen nästan otrolig. Den smärta författaren skildrar, den förlust och det sökande av minnen som Edvard upplever är sådana att jag som läsare nästan kan ta på dem. Karaktärerna skildras med stor finess, liksom miljöerna. Välskrivet, vackert och smärtsamt.

Mitt omdöme blir det högsta.

År 2016 fick jag två böcker av Kommunalrådet till min födelsedag. Båda böckerna var skriva av Ruth Rendell, men hade inte kommissarie Wexford som huvudperson. I stället för att vara vanliga deckare tillhör de genren psykologiska thrillers. En av de två böckerna var Döden genom vatten.

Boken handlar om systrarna Heather och Ismay. Som vuxna bor de ihop och i samma hus som sin psykiskt sjuka mamma. Ismay tror att systern Heather mördade deras styvfar när flickorna var i tonåren. Styvfadern hittades drunknad i badkaret. Orsaken till mordet skulle vara att styvfadern visat ett osunt intresse för Ismay. Sen går åren och Ismays pojkvän dumpar henne. Läsaren får veta att Heather ringer upp pojkvännens nya kvinna ett antal gånger för att vädja till henne att ”lämna tillbaka” honom till Ismay. Sen hittas den nya kvinnan mördad…

Bitvis tycker jag att berättelsen är lite seg. Det är också ytterligare ett par invecklade historier som hänger ihop med huvudberättelsen som närmast rör till det hela. Jag har periodvis svårt att hålla isär karaktärerna. Vidare är kvinnorna mer realistiskt skildrade än männen, som ofta beskrivs ganska torftigt och blekt. Slutet är delvis överraskande och boken tar sig ju närmare upplösningen den kommer.

Mitt omdöme blir medel.

Hösten 2013 läste jag Mikael Bergstrand för första gången. Mikael Bergstrand har arbetat som journalist, men nu var det i egenskap av honom som författare som jag läste honom. Dehlis vackraste händer var en både rolig och välskriven berättelse om en medelålders man, utköpt från sitt jobb och som övertalas att resa till Indien. Där blev han kvar – tack vare en diarré. I del två i serien, Dimma över Darjeeling, har Göran Borg återvänt till Sverige, men…

Göran Borg går i terapi för att komma vidare i livet. Han känner sig inte behövd av sina barn och han har ingen lust att umgås med sina vänner. Men så gör han det – och får en bög på halsen. Detta plus att hans vän Yogi ska gifta sig gör att han hastigt och lustigt bestämmer sig för att resa tillbaka till Indien. Nya äventyr väntar, med lurendrejare, arga mammor, fala kvinnor med mera.

Berättandet är det inte nåt som helst fel på den här gången heller. Berätta och att skriva kan författaren. Men nånting gör att den här uppföljaren inte alls når samma höjder som del ett i serien. Det är som om det saknas nåt, som om berättelsen hattar lite för mycket, tar för många sidospår. Lite besviken blev jag allt, trots att det glimmar till av humor då och då. Men jag har ytterligare en del att läsa och förhoppningsvis är den bättre.

Mitt omdöme för denna rätt snabblästa bok blir medel.

På grund av en flytt på jobbet fick vi medarbetare ta hem de skönlitterära böcker vi ville ha från bokhyllorna i lunchrummet. Många av böckerna hade jag läst, men jag hade inte läst en enda av Ann Rosmans deckare. Först lånade jag hennes bok Själakistan, sen tog jag hem den. I helgen läste jag ut den. På rekordtid.

Bokens huvudperson Karin Adler är polis. Hon blir en av dem som ska utreda fallet med den mördade kvinnan i medeltida kläder utan huvud som hittas vid Offerstenen. Snart dyker det upp ett huvud, i fru Wilsons trädgård. Fast… kropp och huvud passar inte ihop. Ytterligare en mördad kvinna hittas. Nånting säger polisen att lajvarna och mordoffren hänger ihop. Att de mördade är systrar är också alltför märkligt för att vara ett sammanträffande. Och så är det den här gamla berättelsen om pojken Asko som bitvis flikas in i boken.

Det här var en riktigt spännande deckare från början till slut. Att den innehåller vissa övernaturliga inslag och även historiska dito gör inte boken sämre, tvärtom. Som läsare blir jag än mer stimulerad att fortsätta läsa, fort, fort. För jag vill ju veta vem och varför, nåt jag inte lyckas lista ut förrän det är ganska givet mot slutet. Nej, nu ska jag försöka få tag i övriga böcker i Karin Adler-serien. Det ska finnas ytterligare fem och detta var del två.

Mitt omdöme blir inget annat än det högsta.

Tänk att det började med en vänlig kollega och Karin Boye och slutade med en engagerad författare och Mäster Fritz… Jag fick jag ett spännande häfte om Karin Boye en kollega. En dryg månad senare kom ett mejl från Åke Åredal med en förfrågan dels om häftet, dels om jag kunde tänka mig att läsa och skriva om hans bok Mäster Fritz. Självklart ville jag både läsa och skriva om en person som jag fått höra var en ännu större boktok än jag själv!

Det är inte många Uppsalabor som är från Uppsala ursprungligen. Jag är det inte. Liksom Fritz Olofsson kom jag hit för att studera – och blev kvar.

Fritz Olofsson var ett så kallat Uppsalaoriginal, en kuf som alltid hade något att säga. Han kom från en familj i en by i Västerbotten. Familjen var udda och en och annan av barnen var lite eljest. Idag skulle vi med all säkerhet diagnosticera Fritz Olofsson som ”aspie”. I den delen av boken som handlar om personen Fritz Olofsson får läsaren veta att han har klara svårigheter med hygien, kläder och att hålla ordning. Min kollega berättade att ryktet sa att han hade böcker överallt där hemma – även i badkaret. Intellektet var det emellertid inga fel på, även om många nog ansåg att han var rätt jobbig. Mäster Fritz ville ofta och gärna hålla långa utläggningar om trosfrågor. Men han var en god kristen, mitt i all mystiken. En vänlig man som inte ville göra en fluga förnär. I vissa sammanhang före sin tid, skulle jag vilja säga.

Författaren Åke Åredal har lagt ner ett enormt arbete på den här boken. För mig personligen är porträttet av den numera avlidne Fritz Olofsson det mest intressanta, men jag läser också med stor behållning Åke Åredals redogörelser för mäster Fritz mystika lära. Understundom blir det emellertid lite för djupt och tungt för mig.

Boken Mäster Fritz är både en biografi och en bok om andlighet. Boken är inte helt lättgenomtränglig. Jag läste den med penna i hand och mina blyertsmarkeringar är åtskilliga. Kanske skulle jag ha uppskattat att fotnoterna var samlade i slutet i stället för på respektive sida, något som understundom gör lay outen lite märklig. Men jag hyser stor beundran för författarens porträtt av den här mannen. Fritz Olofssons liv och tankar är nu sparade för eftervärlden tack vare Åke Åredal.

Detta kan inte bli annat än högsta omdöme.

Jag fortsätter att plöja Katarina Wennstams spännande böcker. Hennes realistiska kriminalromaner hänger ihop i serier, varav vissa serier även delar karaktärer. Därför är det ibland svårt att avgöra vilken serie en läser. Boken Skymningsflickan kom ut 2015 och ingår i Justitia-serien enligt förlaget.

I den här boken löper parallella berättelser, en i nutid och en i en närliggande dåtid. Berättelserna går så småningom in i varandra. Polisen Charlotta Lugn är både nyskild från sin fru och sjukskriven. I sin nya, lite trista lägenhet upptäcker hon en granne som tycks må väldigt dåligt. Den unga Molly kan skrika hela nätter ibland och hon skadar sig själv. Charlotta och advokaten Shirin Sundin bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Samtidigt är det nån som hotar med massaker på en gymnasieskola. När en elev hittas mördad på skolan verkar vissa spår peka på… Molly.

Som alltid i författarens böcker är det spännande från första sidan. Molly beter sig obegripligt och så galet att hennes grannar i sin tur blir galna på henne. Och vem hotar med skolmassaker? Molly och massakerhoten hänger ihop och systematiskt lotsar författaren läsaren genom berättelserna fram till upplösningen. Det här handlar inte bara om Molly utom om vuxna som utnyttjar unga människor på olika sätt. Ska jag ha nån enda invändning mot boken är det att jag tycker att Molly slutar skrika om nätterna lite för… abrupt.

Det är realistiskt och väldigt välskrivet – också det från första sidan och som alltid. Jag kan faktiskt inte förstå varför jag inte har läst de här böckerna tidigare. Men det som är det fina med dem är att de håller än idag därför att de speglar sånt som fortfarande händer ”där ute”.

Mitt omdöme blir det högsta.

Så kallad feelgoodlitteratur kan jag anta en smått skeptisk hållning till. Men ibland överraskar såna böcker mig på grund av att de inte enbart innehåller feelgoodingredienser. Ofta börjar berättelserna i moll, men slutar i dur. Kanske så där som vi vill att alla sagor – och livet ska slut..? Deckare med komiska inslag i TV-rutan tilltalar mig inte alls. När det gäller litterära såna deckare har jag en annan åsikt. Annette Haaland har skrivit en serie böcker om pastor Viveka, en frikyrkopastor i Enskede som ofta befinner sig nånstans där det förekommer brott. Nu har jag läst den tredje delen i serien, Pastor Viveka och Glada änkan, inköpt förra månaden i en fysisk bokhandel, minsann.

Ett gäng ortsbor inklusive pastor Viveka håller på att väcka bion i Gamla Enskede till liv igen. I gamla tider fanns en kvinna, Glada änkan, som spelade piano till stumfilmerna där. Glada änkans piano lyfts fram ur en jordkällare (!) och filmentusiasterna engagerar en piaonostämmare. Dessvärre störs friden av en ilsken man, ett avhugget finger och en ganska smörig italienare. Den ilskne mannen försvinner spårlöst liksom ytterligare en person. Pastor Viveka, som just börjat dansa tango med sin make, lyckas bli indragen i sökandet av de försvunna.

Det här är egentligen ingen deckare. Även om boken handlar om brott blir den bara lite spännande mot slutet. En feelgooddeckare, möjligen. För mig passade det alldeles utmärkt att läsa nåt lättsmält, roligt och lite spännande just nu. Personporträtten är fantastiska och jag skrattar högt för mig själv åt de olika karaktärerna. Jag brukar som sagt inte gilla när det är alltför lustigt, men just den här typen av humor tangerar den brittiska och den älskar jag ju. Och pastor Viveka är Sveriges svar på kyrkoherden Geraldine Granger i brittiska Ett herrans liv. Pocketutgåvan är på knappt 300 sidor, kapitlen är korta och boken är lätt att ta med sig till olika ställen i hemmet.

Mitt omdöme blir det högsta.

En av de första gångerna jag träffade min psykolog tipsade hon mig om en bok om sorgearbete som jag kunde läsa… lite senare. Det var Helen Macdonalds bok H som i hök, en bok skriven som en roman, men med ett självupplevt innehåll. Allt eftersom tiden gick kände jag mig starkare och sorgen mattades av. Jag började leta efter boken, dessvärre utan framgång. Men så till födelsedagen i slutet av april 2017 kom den i min ägo, inslagen i ett fint paket, given av sambon.

Boken handlar om författaren som, när hon är 40nånting plötsligt förlorar sin pappa. Pappan dör hastigt och lämnar efter sig en fru, författarens mamma, alltså, samt två vuxna barn (författaren och hennes bror). Som barn hade Helen ett särskilt band med sin far. Hon var ofta ute med honom, både på jobb och på fritiden. Pappan fick henne intresserad av falkenerarkonsten. Den sorg som drabbar Helen vid faderns dödsfall är på sätt och vis förlamande. Men en sak är hon bestämd med: hon ska tämja en hök.

Självklart drar jag paralleller till förlusterna av mina egna föräldrar. I ett inlägg skrev jag så här om boken:

”[…] Jag känner igen så mycket i berättelsen och relationen till fadern – trots att boken till det yttre handlar om hur dottern ska tämja en hök… Själva hökberättelsen blir emellertid sekundär för mig efter cirka 75 sidor lästa av 361. När berättarjaget skriver om sin pappa, hur han retas och hur hon följde med honom på jobbuppdrag och på fritiden är det som att läsa om en parallell version av mig och min pappa. (Pappan fotar broar, för övrigt, vilket får mig att referera till min stora fascination av Motalabron!) Men det jag mest av allt tar till mig är dotterns klarsynthet: hon är medveten om att hon flyr – fast hon flyr inte från nånting, hon flyr till nånting. Såsom jag har flytt till litteraturen… […]

En dag senare hade jag kommit ytterligare en bit in i boken. Då skrev jag bland annat så här om den:

”[…] Nu är jag cirka 160 sidor in i boken. Jag noterar att Helen, författare och berättarjag, understundom slås av sin sorg. På ett ställe tror hon dessutom att hon håller på att bli hök – för höken är allt det hon vill vara: ensam, behärskad, sorglös och oemottaglig för skador. Känns igen!!! Jag känner också igen känsligheten inför för mycket rörelse, ljud och ljus. Det kämpar jag själv fortfarande med, över ett halvår efter mammas död. Jag orkar inte med de närboendes stollemusik (i mina öron), jag orkar inte med ett litet barns förtjusta skratt. Motståndet mot att gå ut, gå ut bland folk… Det där motståndet jag byggde upp under De Sju Svåra Åren och som jag hade börjat demontera. Men så dog min mamma.
Den där eldiga vreden som plötsligt drabbar Helen – och mig… Det känns som om all vrede jag nånsin haft samlar sig. Helen Macdonald beskriver den som ett av de fem stadierna av sorg. Hon behärskar sig. Däremot behärskar hon sig inte när hon plötsligt en dag inser att kikaren hon har lånat av sin pappa är nåt hon aldrig kan lämna tillbaka – pappan är ju död. Då skriker hon och vrålar – och omfamnas av mor och bror. För mig fanns min kärlek. Fast jag skrek eller vrålade inte, direkt. För mig fanns också två barndomsvänner när det var som mest akut. När författaren skriver om känslan av overklighet, att världen har blivit oigenkännlig och det kommer att gå över… då slår jag ihop boken för idag. För just i denna stund är jag ensam, utan famn. […]

Kvällen efter skrev jag så här:

”[…] På tal om böcker närmar jag mig nu slutet på H som i hök. Jag noterar att och när författaren anger att hennes brustna hjärta håller på att läka, men också rädslan för att återvända till vardagen där hon känner sig så ensam… Vilken fantastisk bok det här är! […]

Jag kan varmt rekommendera alla som går igenom en sorg att läsa den – men kanske inte i den akuta fasen.

Mitt omdöme blir det högsta.

Den andra av tre böcker jag plockade med mig från jobbets skönlitterära hyllor, dem vi har fått plundra, är Barbara Voors bok Sömnlös. Jag har tidigare läst ett antal (Älskade du, Syster min och Islossning) av Barbara Voors böcker och uppskattat dem. De faller inte inom kategorin deckare, men många av dem är mycket spännande. Just den här boken kallas psykologisk spänningsroman i baksidestexten, nåt jag nu när jag har läst ut den kan kan hålla med om.

Savanna Brandt har varit sömnlös en längre tid när boken inleds. Hon forskar på en brittisk författare som tog livet av sig, men avhandlingen tycks aldrig bli färdig. Dessutom har Savanna fått hotfulla brev och meddelanden som antyder att avsändaren har nåt att göra med en otäck händelse, en kvinnomisshandel, i Savannas barndom. I bakgrunden finns också en liten son som gick bort alldeles för tidigt. Savanna lever med sin bror i föräldrarnas stora våning som de har delat på hälften. Att älska nån har hon varit synnerligen oförmögen att göra. Men så kommer Jack i hennes väg, sonen till polisen som utredde den otäcka barndomshändelsen.

Det här är en väldigt rörig bok, tycker jag. Savanna försöker hålla rädslan i schack genom att fokusera på sina papper och att leta efter ett försvunnet manus. Samtidigt beter hon sig underligt mot de flesta i tillvaron. Vem bjuder till exempel tidningsbudet på kaffe och bullar och låter honom kyssa henne på kinderna? Det är först i slutet jag tycker att boken blir spännande. Jag är hela tiden orolig för att författaren inte ska lyckas få ihop berättelsen. Det får hon. Visst blir jag lite överraskad. Tyvärr har jag dock redan tappat intresset.

Boken är välskriven, men fladdrig. Mitt omdöme blir medel.