Ulrika Hurtig

För ett tag sen fick jag låna en bok av en kollega som tyckte att jag borde läsa litteratur som inte var så djup utan mer lättsam, fick jag känslan av. Boken som fick följa med mig hem var David Leavitts While England sleeps, en bok som kom ut redan 1993.

Boken handlar om Brian Botsford och hans förhållande med Edward Phelan i 1930-talets London. De träffas av en slump, har sex och ett tu tre lämnar Edward det trånga hemmet hos mamman och tre systrar för att leva med Brian i hans etta. Snabbt kommer de in i rutiner. Allt är väl bra… till dess att Brian tröttnar. Han har en affär med en kvinna vid sidan av. Om detta skriver han i sin dagbok. En helg när han är med kvinnan hittar Edward dagboken, läser den… och ger sig iväg till Spanien för att slåss som soldat för friheten.

Det är oerhört många, välbeskrivna sexscener mellan män i den här boken. Självklart rodnar pryda jag i min ensamhet. Vissa delar är väldigt lättsamt skrivna och en kan få intrycket av att författarjaget – och många gaykillar på den tiden – är väldigt ytliga. Men bakom dem finns det begynnande, hårdnande samhällsklimatet. Året är 1936 och det som sen ska bli andra världskriget mullrar i bakgrunden. Det finns en otrolig svärta i den här boken som läsaren inte ser förrän en bra bit in i berättelsen.

Boken, som jag läste på engelska, är välskriven och har ett underbart, följsamt språk med en touch av sarkasm. Jag gillar stilen oerhört! Dessutom är berättelsen viktig. Vi får aldrig glömma dem som ger sig ut i krig – och dem som har krigat före oss för de rättigheter vi ofta tar förgivet att vi har idag.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag ska leta fler böcker av författaren!

För ett tag sen gjorde jag en ny deckarförfattarupptäckt, Ann Rosman. När de skönlitterära hyllorna på jobbet skulle plundras inför en flytt fick hennes bok Själakistan följa med hem till mig. Boken visade sig vara en riktigt bra och spännande deckare med historisk touch. Dessutom ingår den i en serie om polisen Karin Adler och hennes fall. Fyrmästarens dotter är författarens debutbok.

På en ö utanför Marstrand pågår arbete med en ny turist- och konferensanläggning. Öns fyr, Pater Noster, ska renoveras och fyrpersonalens bostäder likaså. Men så hittar två polska byggarbetare ett välbevarat, inmurat manslik. Polisen Karin Adler blir ansvarig för utredningen av fallet. En lista över försvunna personer och en vigselring är det enda hon har att gå på till en början. Vem är mannen och blev han mördad? Uppenbarligen hade mannen inte murat in sig själv.

Lite grann påminner Ann Rosmans böcker om Camilla Läckbergs. Och det är inte enbart för att de utspelar sig på västkusten. Även Ann Rosman har historiska inslag och varvar två berätteler som knyts ihop i slutet. Dessutom handlar både Ann Rosmans och Camilla Läckbergs böcker om relationer. Men Ann Rosman sticker ut när det gäller sin personteckning – framför allt de mindre positiva dragen hos människor. Det blir lysande och skarpt och som läsare ser jag personerna framför mig.

Att just Fyrmästarens dotter är en debutbok märks till viss del. Det är mycket som ska rymmas mellan pärmarna och en hel del av inramningen är säkert taget ur författarens personliga arkiv. Men eftersom jag redan har läst del två, Själakistan, vet jag att såväl författaren som böckerna bara blir bättre.

Båda böckerna jag nu har läst av Ann Rosman är spännande och otäcka. Fyrmästarens dotter kom ut 2009 är, som sagt, den första boken i en serie. Självklart fortsätter jag att läsa Ann Rosmans böcker.

Mitt omdöme blir högt.

Riktigt sugen på en okomplicerad, men spännande deckare grabbade jag tag Henning Mankells bok Innan frosten. Det är en polisroman med Kurt Wallander i centrum. Eftersom jag har läst en del Wallander-böcker tidigare, men också sett många filmer var jag övertygad om att boken skulle vara rätt lättsam. Hmmm… en bok om läskiga mord är väl sällan lättsam, men den här tegelstenen på cirka 500 sidor läste jag ut på ett par dar.

Boken inleds med en hastig glimt från USA, för att sen utspela sig i Ystad. Där sätter nån eld på svanar. Kurt Wallander kollar läget tillsammans med sin dotter Linda, som om några veckor ska börja jobba som polisaspirant. Linda kan självklart inte låta bli att bli insyltad. För efter ett antal hemska mord på djur hittas en mördad forskare. I samma veva försvinner en av Lindas barndomsvänner. Märkligt nog har barndomsvännen och den mördade forskaren en koppling – som Linda hittar, trots att hon inte har börjat sin poliskarriär än.

Det här är riktigt bra. Nånstans hade jag nån förutfattad mening om att det här skulle vara en rätt enkel deckare. Det är fel. Storyn, spänningen, relationen mellan Wallander och hans dotter – allt är bara så rätt och trovärdigt skildrat. Och bara det att mörda i religionens namn vet vi ju har skett och sker sen länge. Det enda jag kan irritera mig på är att författaren blandar ”dom” och ”de” och ”dem” – och då menar jag inte enbart att han använder ”dom” i dialog. Men å andra sidan, Henning Mankell skriver inga fler böcker och den här boken var så bra att jag bortser från den denna inkonsekvens.

Mitt omdöme blir det högsta.

Jag fastnade för Camilla Läckbergs böcker redan från starten. Isprinsessan var hennes debut med den nyfikna Erica Falck i centrum som en sorts Kitty Drew. Sen dess har författaren skrivit ytterligare nio böcker i Fjällbacka-serien. Den tionde boken i serien är Häxan.

Som alltid i Camilla Läckbergs böcker berättas parallella historier. Den här här gången är de tre: Nutid, för 30 år sen och på 1600-talet. Boken inleds i nutid med att den fyraåriga Linnea försvinner. Märkligt nog gör hon det samtidigt som skådespelande Marie har återvänt till Fjällbacka för en inspelning. Marie och hennes bästa vän Helen anklagades 30 år tidigare för mordet på en annan liten flicka, Stella. Tillbakablickarna till 1600-talet och dess häxprocesser får sin huvudsakliga plats förklarad i slutet. Samtidigt som Linnea försvinner skriver Erica Falck en bok om mordet på lilla Stella. Naturligtvis blir Erica inte bara inblandad som vanligt, hon blir inkallad som hjälp till polisen under utredningen av Linneas försvinnande.

Inte nog med att det är tre parallella historier, här vimlar också av teman. Det är flyktingar och främlingsfientlighet, mobbning och utanförskap och sist men inte minst HBTQ. Det är liiite mycket för min smak. Utöver detta handlar boken dessutom om Erica Falcks privatliv: mannen Patrik, som är polis, svärmor Kristina, som ska gifta sig och systern Anna, som är höggravid. Erica är dessutom småbarnsförälder. Om jag finge önska hade jag sett färre teman och mer fokus på centralberättelsen – den lilla flickan som försvinner. Eftersom det är svårt att fokusera på vad som borde vara huvudspåret kommer jag på mig med att tappa tråden ibland. Jag tycker att den spännande polisutredningen hamnar i skymundan på grund av alla bihistorier.

Men självklart levererar Camilla Läckberg. Detta är en välskriven kriminalroman. Emellertid reagerar jag på författarens misstag – och att redaktören/lektören/förlaget inte upptäckte det före tryck – på sidan 378. Inte bra!

Mitt omdöme blir rätt högt ändå, men bättre kan författaren!

Det blev lite fel i ordningen när jag grabbade tag i Henning Mankells bok Handen. Jag skulle givetvis ha läst den sist. Men nu rådde oordning i hyllan och det blev som det blev.

Sina strax över 300 sidor till trots är detta en novell – eller kortroman. Enligt ett efterord av författaren skrevs boken flera år tidigare innan den gavs ut 2013. Förutom novellen, som upptar mindre än halva boken, innehåller boken fakta om Wallanders värld, till exempel böckernas persongalleri, platser Kurt Wallander besöker, korta resuméer av de tolv Wallander-deckarna, kulturella referenser, familjeförhållanden etc.

I huvudberättelsen beger sig Wallander för att titta på ett hus han funderar på att köpa. Men i trädgården snubblar han över nåt. Det visar sig vara en hand som är på väg upp ur jorden. Handen sitter på ett lik, förstås, en person som har varit död länge. När ytterligare ett lik hittas i trädgården blir det ingen husaffär för Wallander utan en mordutredning.

Jag säger det direkt: jag gillar inte noveller. Skälet är tudelat: dels blir jag besviken att texten tar slut så fort om den är bra, dels är min uppfattning att noveller ärkan vara nåt som inte är tillräckligt bra för att bli romaner. Jag tycker att storyn i Handen lovar mycket. Men det finns alltför många lösa trådar, trådar som bara släpps i och med att det är en novell. Eller kortroman.

Inte heller är jag särskilt intresserad av Wallander-fakta. För den som är det är den här boken förstås guld värd. Gissningsvis är det därför den kostar så mycket som den gör fortfarande. Vidare irriteras jag av författaren så ofta blev stoppad på gatan att han måste skriva om det i den här boken. Det känns lite… skrytigt…

Mitt omdöme blir medel.

Nu har jag alldeles nyss slagit ihop pärmarna till den sista Kurt Wallander-deckaren. Ja, jag räknar inte Handen, den kändes lite för… B. I Den orolige mannen lyckas Henning Mankell göra ett otäckt, men bättre slut på serien än Handen, som jag tycker att vi glömmer bort. Denna serie böcker som är så otroligt mycket bättre än filmerna.

Kurt Wallanders dotter Linda har fått en flicka tillsammans med sin Hans. Allt verkar frid och fröjd – till dess att Hans pappa, en pensionerad marinofficer, försvinner från sin dagliga promenad. Håkan von Enke tycks ha gått upp i rök. Det är polisen i Stockholm som utreder försvinnandet, men eftersom Håkan von Enke tillhör familjen börjar Wallander göra egna efterforskningar. Det hela blir ännu mera mystiskt när även Håkan von Enkes fru Louise försvinner. Snart är Wallander en kuslig historia om spioneri och falskhet på spåren, en historia som även omfattar mord, svek, skuldkänslor och sjukdom. Och kärlek. Kort sagt: den är en präktig grande finale på Kurt Wallander-serien!

Mitt omdöme blir det högsta, för det här är nog den starkaste boken i serien. Och några fler blir det ju inte eftersom författaren har avlidit.

Med boken Gurun i Pomonadalen avslutar Mikael Bergstrand sin trilogi om den medelålders svenske mannen Göran Borg och hans vän Yogi i Indien.

I denna den avslutande delen deltar Göran på Yogis bröllop. Sen är han tvungen att resa hem igen. Han är arbetslös och hans förhållande med Karin Brunell Torstensson, KBT, som tidigare var hans psykolog, är på väg åt skogen. Inte blir det bättre av att Göran dricker eller att hans mammas man och hans förra frus nya man är välbärgade och lyckade. Med dottern Linda har Göran hyfsad bra kontakt, värre är det med sonen John. Det mesta verkar mörkt i tillvaron.

Sen kommer Yogi och inget blir sig likt. Yogi blir verkligen gurun i Pomonadalen, omtyckt och efterfrågad av allt. Nåt som så småningom gör så att även Göran förändrar sig och vågar ta alla möjliga steg i tillvaron.

Det är lite för många berättelser i berättelsen för att passa mig. Men det är en feelgoodroman och kanske är det mer tillåtet då med lösa trådar. Jag får emellertid känslan att författaren har skrivit på den här boken periodvis, som om det ibland varit uppehåll i skrivandet – nåt som i sin tur gör uppehåll i handlingen. Samtidigt är det en trevlig och underhållande roman, som inte bara är skämtsam och raljerande utan som innehåller ett och annat visdomsord, till exempel…

”Allting går inte att förstå, mr Gora. När ska du förstå det?

Mitt omdöme landar på ungefär medel.

Det var av en händelse jag upptäckte Ann Rosmans böcker – och föll för dem direkt! Visst påminner de om Camilla Läckbergs i det att de innehåller parallella berättelser varav en del är historisk. Men faktum är att Ann Rosmans böcker är bättre. Mercurium är den fjärde delen om polisen Karin Adler.

De två berättelserna i den här boken är dels den från 1800-talets början om Metta Fock Ridderbielke, som döms att sitta på Carlstens fästning för mord på sin man och två av sina barn, dels en nutida historia om en maskerad där plötsligt två personer mister livet. Berättelserna hänger förstås ihop, men personligen tycker jag att den historiska delen av Mercurium är den bästa. Den fullkomligt slukar jag, medan den nutida delen känns lite som om den är ditlagd bara för att. För att vadå? Jag följer med spänning fru Mettas liv och hur hon isoleras, inte ens får skriva, men ändå finner på ett sätt att skapa ord. Berättelsen om Ekebladarna känns… lite annorlunda. Det är som om författaren inte riktigt har lagt nån värme i den, den blir… rätt platt.

Mitt omdöme blir högt, men det som inte ger boken full poäng är just den nutida delen som känns… trist, bara.

Hur många böcker som har kommit ut i Nele Neuhaus Frankfurt-serie/Kirchhoff-Bodenstein-serie är rentav oklart. Men vad jag förstår finns tre böcker i serien utgivna på svenska. Första delen fick jag i julklapp för några årsen och del två fick jag för recension från Bonniers. För ett riktigt bra pris köpte jag den tredje delen av dessa tre, Annars skjuter jägaren mig..

Kriminalinspektör Pia Kirchhoff har gift sig i hemlighet och nu väntar en härlig semester och dito bröllopsresa. Men så startar en serie till synes random skjutningar. Människor utan nån koppling till varandra mördas i sina hem och/eller i sällskap av nära och kära. Några fiender tycks offren inte ha. Pia Kirchhoff väljer att avstå från sin resa. Tillsammans med sin chef Oliver von Bodenstein griper hon sig an fallet. Skjuter mördaren godtyckligt ihjäl folk eller hänger allt ihop i en djävulusisk plan?

Det här är riktigt spännande direkt från början. Som läsare får jag följa såväl poliserna som mördaren, men mördarens identitet är inte känd för mig. Polisernas arbete leder fram mot att morden hänger ihop. Dessvärre störs deras arbete av en underlig profilerare. Handlingen utspelas i december, i juletid, och influensatid, vilket gör igenkänningsfaktorn hög (jag läste boken i december 2020). Men... kapitlen är i längsta laget och jag tycker att boken är onödigt pratig på vissa ställen, främst från mitten och framåt. Där finns händelser och personer som inte riktigt för berättelsen framåt. Det känns som att de mest finns med i boken som utfyllnad.

Jag gillar emellertid den här serien och författarens skriver bra och trovärdiga kriminalromaner - polisarbete kan med all säkerhet kännas som ganska långsamt arbete ibland, inte alls lika rafflande som på TV. Därför blir mitt omdöme inte det högsta, men högt.

Författaren Sara Lövestam har skrivit många böcker. De flesta är skönlitterära, några behandlar svenska språket. Hon är lika duktig oavsett genre. Nu har jag slagit ihop pärmarna på den fjärde och sista boken i hennes Kouplan-serie, Finns det hjärterum. Redan nu i ingressen kan jag avslöja att jag tycker att den är den bästa boken i serien.

I den här serien knyter Kouplan ihop sitt liv. De andra böckerna i serien har varit mer inriktade på hans arbete privatdetektiv och könsbyte. I sista delen söker han sin familj – han vet inte ens om de alla lever. Vidare gör han upp med dem som utnyttjade honom och andra papperslösa flyktingar.

Det känns som om författaren verkligen är insatt i det hon skriver. Och jag kan tänka mig att hon har fått höra en och annan livshistoria i arbetet som SFI-lärare. Det är skamligt att människor har det så här idag, att de lever på flykt, att de lever hemlösa och blir utnyttjade som svart arbetskraft. Men det är också tur att det finns nån som vågar skriva om det. Heja Sara Lövestam!

Mitt omdöme blir det högsta.