Ulrika Hurtig

Det går inte att bara fly verkligheten in i litteraturen. Ibland behöver en sån som jag ta del av hur andra, verkliga människor har det, personer som inte har det lika bra som jag. Sambon köpte i höstas en bok om hemlösa i Uppsala, Livets hårda skola: skärvor ur verkligheten. Boken är skriven av socialsekreteraren Lisa Rahbek, verksam i Uppsala.

Det här är en dokumentärskildring av ett antal hemlösa personer i Uppsala. Människor som också har missbruksproblematik. Många av dem är kriminella. Men det de har gemensamt helt och hållet är att de är tämligen skyddslösa och utsatta, där de lever på skuggsidan av tillvaron. Författaren har haft personlig kontakt med ett antal av dessa skuggmänniskor. Hon har umgåtts med dem och intervjuat dem under hösten 2019, men också misslyckats med att få kontakt med somliga av olika skäl.

Många och olika är de människoöden jag som läsare får följa. Det slår mig vid flera tillfällen hur det bara kan vara oturen att vi hamnar utanför samhället. Livssituationen kan snabbt förändras och plötsligt står vi där utan vare sig inkomst eller bostad. Flera av de personer Lisa Rahbek har träffat har råkat illa ut egentligen utan egen förskyllan. Det kan också handla om att de har vuxit upp i ett missbrukarhem. Hur stora är oddsen då att de ska klara sig enkelt och lätt vidare i livet?

Det här ytterligare en annorlunda och viktig bok jag har fått förmånen att läsa i höst. Jag tycker att flera ska läsa den. Inte för att den är nåt litterärt mästerverk (det finns ett antal stav-/korrekturfel också) utan för dess innehåll. Lite frågande blir jag bara inför det faktum att det är en socialsekreterare, en samhällets representant, i Uppsala som har skrivit boken. Just samhällets tjänster – och otjänster – får ganska mycket kritik av personerna i boken.

Mitt omdöme blir högt.

Den som går genom livet utan kriser är nog unik. När författaren Ninni Schulman genomgick en skilsmässa drabbades hon också av en livskris. I boken Flickebarn nr 291 berättar hon om de upplevelser i barndomen som har format henne (på flera sätt än ett), men som hon inte riktigt har bearbetat.

Separationer gör att inte bara par går sönder. Även en enskild kan gå sönder. Det är vad som hände Ninni Schulman. Hon söker hjälp inom psykiatrin. Så småningom leder de samtal hon har med en psykolog fram till att hon bestämmer sig för att ta itu med vissa barndomsupplevelser. Ninni Schulman föddes med en ryggskada och tvingades till många, långa och även svåra behandlingar och operationer för att överleva. Detta ledde förstås även till långa sjukhusvistelser där föräldrarna i princip inte fick vara med. Frågan är vad det gör med ett barn. Hur påverkar den här frånvaron av dem som borde stå en närmast ett barn? Hur påverkar detta en senare i livet, som vuxen?

Ninni Schulman skriver en naken bok där hon lämnar ut många känslor, tankar och upplevelser som gör ont. (Den hon lämnar ut minst av alla är maken som lämnar henne för en ny kärlek. Det är i princip det enda läsaren får veta om skilsmässan.) Hon skildar sin livshistoria i en rak och konstaterande ton. Ändå känner jag som läsare så tydligt hennes smärta.

Den här lilla boken är på drygt 220 sidor. Nutid varvas med författarens minnen från sin barn- och ungdomstid. Jag läser dess korta kapitel snabbt, men jag måsta ta täta pauser. Det blir så… tungt. Detta är emellertid en viktig bok på flera plan. Ett av dem är hur sjukvården behandlar små barn, barn som är så små att de kanske inte kan uttrycka sig verbalt, men även barn som kan det. Jag hoppas att vården av barn är bättre idag än den var på 1970- och 1980-talen när Ninni Schulman var barnpatient.

Mitt omdöme är det enda möjliga, det vill säga det högsta.

I november 2020 fick jag ögonen på en pocketbok i genren true crime. Den inbundna utgåvan kom ut 2019. Bokens titel är På osannolika skäl; författaren, som också är journalist, heter Hannes Dükler. Tyvärr spoilas den här boken lite här och var. När jag insåg vilket autentiskt fall som skildrades blev jag upprörd över att jag faktiskt visste ”slutet”. Men sen blev jag mer än upprörd över det jag läste.

Boken börjar 2008. Ingemar Westlunds hustru Agneta kommer inte hem när hon borde efter en promenad med hunden. Maken ger sig ut för att leta efter henne och finner henne död och svårt sargad. Givetvis blir han misstänkt för mord och anhålls. Polisen tycks redan från början ha bestämt sig för att Ingemar Westlund är den skyldige. Upplösningen på det hela kommer först cirka ett år senare.

Hannes Dükler har tillsammans med Ingemar Westlund skildrat utredningen. Han har gjort noggranna efterforskningar och flera intervjuer. Jag slås genast av insikten att det inte är troligt att Ingemar Westlund har mördat sin fru. Deras liv och äktenskap verkar ha varit lyckliga, nåt som verifieras av de vuxna barnen och vännerna. Ingemar och Agneta är ett vanligt par. Det enda ovanliga är kanske att de har hållit ihop sen tonåren. (Det vet jag bara ett enda par som har gjort.)

Jag vill inte avslöja för mycket här, men så mycket kan jag säga att det boken skildrar är lite av Davids kamp mot Goliat. Den lilla människan tas ifrån nästan allt – från den käraste människan i sitt liv till kläder som passar. Han förnedras och får toppluvor på fötterna i häktet, hans glasögon kommer bort och han har för små byxor när han ska hem. Vissa av hans brev skickas inte vidare och många av hans frågor får aldrig svar. Advokaten gör inte heller riktigt sitt jobb här, tycker jag.

Det här är en viktig bok. Den berör mig och rör mig samtidigt som den inte är skriven i nån tycka-synd-om-stil utan mer konstaterande berättande.

Mitt omdöme blir det högsta. Läs den här boken. Berättelsen är… för jävligt omtumlande.

Via e-post fick jag en förfrågan från Blue Publishing om jag ville recensera Lars Torstensons femte roman, Herdedikter & mord. Boken kommer ut den 1 december 2020, men finns att förhandsboka hos både Bokus och Adlibris. Det enda jag fick veta var en del fakta om författarens tidigare böcker samt mycket kort om författarens bakgrund. Tack för förtroendet att få läsa och recensera den!

Av informationen på förlagets webbplats framgick att boken är en burlesk deckare. Det lät lockande. Boken utspelar sig i ett franskt herdelandskap. En herdepojke försvinner och den lokala polisen kan inte förstå vad som har hänt. I tur och ordning infinner sig ett antal fiktiva, litterära personer för att hjälpa till: kommissarie Maigret, Tintin och miss Marple. Detta är ungefär ramen. Och att det blir den pastisdrickande miss Marple som samlar alla i slutet och löser gåtan gör det väl inget att jag avslöjar här?

Så långt inget konstigt. Sen började jag läsa. Ganska snart insåg jag att omslaget alldeles perfekt speglar inlagan. Omslaget är psykedeliskt lila med motiv av svampar. Och svampar äts det i parti och minut i boken. Svampar som den som äter, inklusive den försvunne herdepojken, blir påverkade av.

Alltså det här är en helt skruvad historia. Jag läser det första, långa kapitlet – och fattar ingenting. Svammel och dikter blandas med den historia jag läste om i baksidestexten och på webben: en herdepojke försvinner spårlöst. Jag vet inte vad jag ska tro – och jag vet inte heller om jag ska lyckas ta mig igenom den här lilla boken på 224 sidor.

En av bokens fördelar är dess inlaga. Den är mycket snyggt formgiven, med för ögonen vilsamt, lätt gultonat papper och pagineringen lite udda i mitten på sidornas utsida. Den är i danskt band med flikar, en editionstyp som tilltalar mig mycket.

Men innehållet då? Jaa, jag tror att det här är en av de svåraste böckerna jag har fått för recension. Jag hittar inget förmildrande i att författaren är född och uppvuxen vid samma sjö som jag eller att han har arbetat vid lokalblaskan där jag bor nu eller att han bloggar eller både har producerat och skrivit om viner. I stället försöker jag hitta en röd tråd i boken, men det är baske mig inte det lättaste. Meningarna är långa och vindlande och anar jag tillfälligtvis den där tråden tappar jag den snart. Språket är visserligen vackert, poetiskt. På plussidan språkligt sett är också det faktum att texterna ändras stilistiskt beroende på vem de handlar om. Dessvärre hjälper det mig inte. Jag begriper typ… ingenting. Kanske passar den här boken bättre för den som har riktigt absurd humor. För när till och med författaren dyker upp som litterär figur i handlingen… Då är jag helt borta.

Mitt omdöme blir lågt.

I slutet av oktober vann jag en bok i en tävling hos självaste författaren till boken, Christina Wahldén. Våra vägar har korsats några gånger i verkliga livet, bland annat för att vi delar intresset för litteratur och bor i Uppsala båda två. Men anmärkningsvärt var det att jag inte hade läst nån av hennes böcker. Det har råtts bot på nu i och med vinsten och att jag har läst Nämn inte de döda, den första boken i en serien Darwindeckare.

Greta lämnar konststudierna i Uppsala och Sverige efter ett par traumatiska händelser för Darwin i norra Australien. Där studerar hon lokal konst, alltså urinvånarnas konst, jobbar på en bar och… hittar ett lik. Gretas rumskompis Jess jobbar som polis tillsammans med den rätt bufflige, men ändå hjärtegode Bluey. Jess och Bluey får fallet på sitt bord. Det är inte helt enkelt när den döda visar sig vara en urinvånare. Och frågan är om hon är mördad eller ett offer för krokodiler…

Det är i hög luftfuktighet och i ett exotiskt djurliv som den här deckaren utspelar sig. Miljön är vacker, men farlig. Är det inte krokodiler som hotar, så är det brottslighet, ofta med droger och övergrepp som inslag. Svenska Greta utgör en stark kontrast till sin rumskompis Jess. Trots det Greta har varit med om, både hemma i Sverige och i Darwin, känns hon ganska naiv. Jess, däremot, har ett förflutet i den australiensiska naturen och kulturen. Detta är en klar fördel när hon blir den som får lotsa den betydligt mer erfarne polisen Bluey genom oskrivna regler bland urinvånarna, fram till gåtans lösning.

Det här är både annorlunda och spännande redan från start. Vidare får jag som läsare massor av aha-upplevelser kring bland annat urinvånarens situation och hur illa de behandlas i sitt hemland. Och så lär jag mig att kookaburra är nåt helt annat än ett underligt ord. Det finns flera viktiga teman i den här boken och det gör den också så speciell. Men… för att inte spoila för mycket nämner jag bara ett av dem: det finns ett litet HBTQ-tema i slutet. Så. Nu tycker jag att du ska läsa den själv – och förundras över världen down under…

Mitt omdöme blir det högsta.

Sen ett tag tillbaka håller jag på att beta av sambons samling av böcker skrivna av Katarina Wennstam. Varje gång jag tar en ny bok av dessa blir jag så förvånad och fattar inte varför jag inte har läst böckerna tidigare. Nu senast läste jag Skuggorna, en bok som gavs ut 2014.

Temat för den här boken är hämnd. Skuggorna, ett gäng kvinnor, gör den uråldriga ”öga för öga, tand för tand” till ett modernt ”hantverk”. Att kvinnomisshandlare och våldtäktsmän är dömda till fängelse och kanske böter räcker inte. De letar upp dessa män och följer beskrivningen i domslutet av deras misshandel. Sen låter de männen smaka på sin respektive misshandel. Charlotta Lugn får i uppdrag att hitta dessa hämnare. För nyskilda advokaten Shirin Sundin blir saken inte helt enkel. Dilemmat handlar om vem som är offer och vem som är förövare, men det är ett dilemma som är både moraliskt och juridiskt.

Parallellt med hämndaktionerna får läsaren glimtar av de olika hämnarnas bakgrund och skäl till att de hämnas. Allt är mycket otäckt och brutalt, men som vanligt i Katarina Wennstams böcker också väldigt realistiskt och trovärdigt skildrat. Det faktum att hämnarna i boken är kända till förnamn av läsaren, men inte till roller och position förrän i slutet är en riktigt elegant twist.

Författaren skriver korta meningar, ett grepp som gör att handlingen snabbt förs framåt. Språket är direkt. Såväl de korta meningarna som språket är helt rätt för den här typen av bok. Alla författare klarar emellertid inte av det. Katarina Wennstam gör det definitivt.

Mitt omdöme blir det högsta.

Länge har det varit ganska dött bland nyutkomna böcker med HBTQ-teman. Skrivs det inga såna böcker av svenska författare längre? JO! Alldeles nyligen recenserade jag Sanna Mac Donalds Allt som en gång var. I samma veva kom Mian Lodalens bok Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria ut. Boken nätshoppades tillsammans med Satanskäftarna, även den med ett HBTQ-tema. Nu har jag läst ut båda de två senast köpta böckerna. Totalt har jag därmed läst tre nyutkomna böcker, samtliga med HBTQ-tema, på kort tid. Hurra!

Tiden är 1910. Tonåringarna Lisa och Lilly möts av en händelse på en hemlig dans. Båda har smitit hemifrån. Lisa är hårdare hållen än brodern och det är inte rättvist. Familjen är inflyttad till Stockholm från Örebro, förutom äldre systern, som tjänar som piga på landsbygden. Lisa vill inte bli piga. Inte nu när hon har träffat Lilly. Lilly, med de gröna ögonen. Lisa blir förälskad, Lilly besvarar känslorna. Problemet är bara tiden. Homosexualitet, kanske mest manlig egentligen (kvinnor förväntades inte ha nån sexualitet), är förbjuden. Lisa har ingen att anförtro sig åt. Systern försöker övertala henne att sluta träffa Lilly och mamman tror att hon smyger ut för att träffa en kille.

Det här är både virvlande vackert och sorgligt tungt. Som läsare vet jag att denna kärlekshistoria inte slutar lyckligt. Att den tar slut drygt ett år senare framgår tyvärr redan av baksidestexten på boken. Jag hade önskat att detta inte hade tryckts i texten på omslaget, spoilern är total. Samtidigt… det här är en roman baserad på verkliga händelser och personer. Den som har forskat om Lisa och Lilly, som Mian Lodalen har gjort, känner till fakta. Och slutet är som det är – inte gott.

Nåja, det glädjer mig att författaren tänker sig en romansvit som speglar åren 1910 – 70 ur ett HBTQ-perspektiv. Den här boken är första delen. Jag kan bara hoppas att övriga delar har baksidestexter som inte avslöjar lika mycket. Stavfelen jag hittar i boken kan jag (nästan) leva med, däremot inte spoilern på bokens omslag. En speciell stjärna får boken för sin form. Jag gillar formatet och den annorlunda satsytan. Omslaget, förutom baksidestexten, är så rätt.

Mitt omdöme blir, trots spoilern, det högsta.

Favoritförfattare… Ja det har jag ganska många. En av de manliga favoriterna är Mons Kallentoft. Och det handlar inte bara om att vi är från samma trakter utan att han faktiskt skriver bra böcker. Jag blev verkligen jätteglad när jag fick veta att Malin Forsserien inte hade avslutats 2018. Hösten 2020 kom den trettonde delen, Satanskäftarna. Detta är också den fjärde delen i sviten som är inspirerad av de fem sinnena.

Linköping och vår. Då hittas en ung man mördad. Hans kropp är skändad och det verkar som om mördaren har bitit honom och ätit av honom. Malin Fors och Zeke får hand om fallet. Den mördade mannen var homosexuell, nåt som kan vara ett motiv. Det verkar ganska troligt när ytterligare en man hittas död på liknande sätt. Även mordoffer nummer två var homosexuell. Samtidigt som Malin och Zeke arbetar med fallet njuter Malin av sin nya relation med Ulf, medan Zekes relation med Karin tycks vara på upphällningen.

Boken är på totalt strax över 300 sidor, vilket jag tycker är en bra längd. Kapitlen är väldigt korta. Detta gör att boken går snabbt att läsa. Lite för snabbt, tycker till och med en sån som jag. Jag hade nog önskat lite mer… fyllighet. Vissa delar av berättelsen, de som handlar om Malins och Zekes relationer, får i mitt tycke aningen för stort utrymme. Jag hade gärna läst mer av huvudberättelsen, den som utgör kärnan i denna kriminalroman.

Som vanligt är det annars välskrivet och jag hittar dessutom bara två (2) korrekturfel. Utöver detta lyckas jag tyvärr lista ut ett och annat i förväg. För övrigt: flyhänt och, också som vanligt, snudd på poetiskt. Och vi som har varit med ett tag vet att kärleken inte bara är vacker utan kan vara jävligt grym också.

Mitt omdöme blir högt.

I samband med en flytt på jobbet fick vem som helst av oss som jobbar där ta vilka böcker som helst från de skönlitterära hyllorna i lunchrummet. I februari 2017 tog jag med mig några böcker hem därifrån, bland annat Kristina Hultmans bok Undersökningen.

Boken är delvis självbiografiskt inspirerad, enligt baksidestexten. Huvudpersonen är Clara Örtengren. Strax före jul bestämmer hon och maken Niklas sig för att skiljas. Niklas finner snabbt en ny kvinna (hade redan en på gång, typ), medan Clara inser att hon är kär i Sofia. Fast de blir inte ihop. I stället blir Clara ihop med Fredag nere i Skåne, trots att hon själv bor i Stockholm. Och Fredag blir Claras vägvisare i det hon kallar Undersökningen.

Den här boken är på knappt 600 sidor i pocket. Hälften hade räckt. Eller… jag förstår den inte. Jag har svårt att komma in i den och när jag tycker att jag gör det blir jag förbannad på Clara och tycker att hon utnyttjar Fredag. Dessutom är det en typisk Stockholmsroman, en sån där roman som visar hur lätt det är att leva som homosexuell i en storstad. Pröva det i en småstad, säger jag… Fast det är väl bättre nu, får en hoppas.

Bättre än två stjärnor blir inte mitt omdöme

Författaren Varg Gyllanders böcker om kriminalteknikern Ulf Holtz och hans kollega Pia Levin upptäckte jag av en händelse. Hösten 2016 köpte jag hans debutdeckare Somliga linor brister second hand för tio kronor. Det blev inte tillfälle att läsa boken förrän i slutet på året, men när jag väl gjorde det blev jag förtjust. Boken var förstås otäck och samtidigt väldigt realistisk. I mitten av maj 2017 hittade jag den tredje boken i serien om kriminalteknikerna Holtz och Levin av en händelse när jag besökte en annan second hand-affär. Även Det som vilar på botten kostade en tia.

Ett manslik och en familjetragedi med mord och självmord är två fall som utreds av Ulf Holtz respektive Pia Levin. Samtidigt har de båda teknikerna det tufft i sina privatliv, precis som kriminalare alltid tycks ha i litteraturen. Ulf Holtz kvinna är försvunnen och Pia Levin kämpar med demoner från det förflutna. De båda fallen visar sig innehålla inte bara mord utan övergrepp i form av våldtäkt och barnpornografi.

Författaren är inte bara författare utan också presschef vid Stockholmspolisen. Inte konstigt att även den här boken känns realistisk. Riktigt spännande är boken, men det blir lite för rörigt när de två huvudberättelserna löper parallellt och när dessutom kriminalteknikernas privatliv blandas in. Bitvis har jag svårt att hänga med, trots att boken är ganska snabbläst.

Mitt omdöme blir medel.