Ulrika Hurtig

Jag fyndade boken Havskatten av Ann Rosman, den femte deckaren i serien om polisen Karin Adler, för tio spänn second hand.

Som övriga böcker i serien innehåller även denna två parallella berättelser, en nutida och en historisk. Den här gången tycker jag att författaren har lyckats riktigt bra, för båda handlar de om Turisthotellet i Marstrand. Den historiska delen utspelar sig på 1900-talets början och handlar bland annat om Karolina vars familj åker till hotellet för att hon ska må bättre, men också för att hitta en make åt henne. Den nutida delen handlar om försäljningen av det gamla hotellet, nåt som kanske inte har gått helt riktigt till. Och när en mördad man hittas i hotellet under en brandövning…

Den här gången tycker jag att författaren har lyckats alldeles utmärkt. Båda berättelserna känns realistiska och eftersom de hänger ihop ger de också varandra mening och bärighet. Mitt omdöme blir det högsta. Och nu ska jag snarast leta efter de två delar som saknas i serien!

Boken The Crime Writer av Jill Dawson var en av böckerna som personalen på Gay’s The Word i London rekommenderade när jag var där 2017. Det var ett av skälen till att boken fick följa med mig hem till Sverige.

Året är 1964 och författaren Patricia Highsmith, mest känd idag, kanske, för sina psykologiska thrillerböcker om mr Ripley, har dragit sig tillbaka till en stuga i Suffolk för att skriva. Skrivandet går emellertid inte så bra, utan författarens fokus tycks vara på Sam, en gift kvinna som hon har ett förhållande med, och på att dricka whisky. Patricia väntar på Sam och när de så äntligen träffas sker ett mord. I samma veva känner sig Patricia förföljd, både av en brevskrivare och av en ung journalist.

Jag har inte läst så många böcker av Patricia Highsmith, men jag får ändå en känsla av att den här boken nästan skulle ha kunnat vara skriven av henne själv. Stämningen är mörk och kuslig. Vissa saker har Jill Dawson lånat från verkligheten, som att Patricia Highsmith lånade en stuga i Suffolk på 1960-talet och med all säkerhet alkoholproblemen. Referenserna till Highsmiths böcker är åtskilliga i den här boken, har jag förstått. Ibland är det svårt att se vad som är faktiska skeenden i boken och vad som är huvudpersonens inbillning. Jag får en känsla av att Jill Dawson har gjort ett riktigt lyckat, fiktivt porträtt och blir nyfiken på att läsa mer av både henne och Patricia Highsmith.

Mitt omdöme blir högt.

Till födelsedagen2017 fick jag flera spännande böcker, bland annat Jojo Moyes bok Toner i natten. Jag har nog läst de flesta av författarens böcker. Skälet är enkelt: de är bra. Böckerna kan vara väldigt olika sinsemellan, men ett har de gemensamt: de skildrar vanliga människors lite ovanliga livsöden. Ofta är huvudpersonen en kvinna som på ett eller annat sätt får kämpa för sin överlevnad och för att kunna gå vidare.

Toner i natten handlar om violinisten Isabel som bor i London med sin familj. Men så blir hon plötsligt änka och finner att hon i princip är ruinerad. När hon ärver en herrgård på landet säljer hon huset i London för att flytta dit med sina två barn. Herrgården är i ett förfärligt skick, men grannen Matt lovar att renovera det. Det Isabel inte vet är att Matt och hans fru Laura känner sig snuvade på det stora huset, som de trott att de skulle få ärva efter att de skött dess ägare på äldre dar. In kliver sen andra figurer som fastighetsmogulen Nicholas och den mystiske Byron. I den lilla byn tas familjen emot oväntat gott, även om det tar ett tag innan alla känner sig tillfreds. Och självklart inträffar en katastrof mot slutet, ett sammanfall som leder till upplösningen av dramat.

Grannar ska en inte lita på, det vet vissa av oss av egen erfarenhet. Författaren skildrar som vanligt skickligt de olika karaktärerna i dramat och grannen Matt är en av den värsta sortens grannar, den som låtsas hjälpa och sen i själva verket stjälper. I övrigt är boken trivsam. Kanske skildras de två barnen lite för grovt, jag saknar mer detaljer i dessa porträtt. Ett bögpar, benämnda Kusinerna, står för HBTQ-temat. I centrum för dramat finns en kvinna som vid första anblicken verkar svag, men som senare visar sig vara genomstark – som så ofta i Jojo Moyes böcker.

Det här är en bok som är lätt att läsa och det går snabbt att sluka de drygt 400 sidorna i pocketutgåvan. Omdömet blir det högsta, Jojo Moyes levererar igen.

I våras fick jag låna tre Per Anders Fogelström-böcker av en kollega. Det var de tre första i Kamrater-serien. Jag fick ha böckerna på långlån, men lovade Pippi att läsa dem på semestern. Nu har jag läst ut den första boken i serien, Upptäckarna.

Bokens huvudpersoner är de tre pojkarna Folke, Rickard och Leif. Året är 1927 och de träffas och blir kamrater när Folke flyttar in i samma hyreshus som de andra två grabbarna. Läsaren får följa pojkarna genom lek och allvar under ett sommarlov, ungefär. (Ja, boken var perfekt att läsa som inledning på sommarsemestern!) De är i elvaårsåldern och två av dem när förhoppningar om att bli läroverkspojkar till hösten. Genom de tre pojkarnas liv samt även de andra barnen på gården ges glimtar av Stockholm och ett samhälle i förändring.

Per Anders Fogelström har gjort det igen – det vill säga trollbundit mig med en berättelse. Det är ingen märkvärdig historia, men jag dras in i handlingen och känner mig nästan som ett av barnen i den. Som i Stad-serien är språket helt underbart och det gick väldigt snabbt att läsa den här boken. Självklart har grep jag genast tag i del två för att fortsätta läsa serien!

Mitt omdöme är också självklart – det högsta.

I augusti 1917 föddes Per Anders Fogelström, en söderkis vars föräldrar flydde från Ryssland samma år han föddes tillika revolutionsåret. Fogelström blev snart faderlös eftersom pappan drog till Amerika, nåt som med all säkerhet har präglat hans fantastiska författarskap. I vintras plöjde jag Stadserien. Nu plöjer jag Kamraterserien. I natt läste jag ut den andra boken om Kamraterna, Revoltörerna. Det passade ju alldeles förträffligt att läsa Fogelström 2017 med tanke på att det var Fogelströmåret!

I del två har Folke, Rickard och Leif blivit 20 år. Det märks att de vill bli av med gamla värderingar och göra nåt nytt. Ägna sig åt flickor, till exempel, och fundera över framtiden, samhället, yrkesval. För Rickard är vägen rak och utstakad. Folke är en sökare, en drömmare som jobbar i bokhandel, men som helst vill skriva. Och Leif… han har blivit en riktig loser.

Revoltörerna är inte ett dugg sämre än Upptäckarna. Hade jag haft möjlighet skulle jag ha sträckläst de tre böcker jag fick låna av en kollega. Men det är nog bra att läsa lite lugnare och reflektera över böckerna och dess innehåll. Författaren har ett underbart språk och böckerna är lättlästa. Precis som Stadböckerna är Kamraterna en sorts historieböcker utan pekpinnar. Per Anders Fogelströms Sverigehistoria är dessutom de vanliga människornas.

Mitt omdöme blir det högsta.

Den tredje delen – tillika den sista delen jag har fått låna av en kollega – av Per Anders Fogelströms Kamraterserie, Erövrarna. En bok återstår att läsa i serien, Besittarna.

I Erövrarna har det blivit 1946. Folke, Rickard och Leif har växt upp liksom flickorna i huset. De flesta har gift sig och fått det bättre i livet, om än inte alla. Rickard har stora framgångar, men frågan är om han inte är på väg att förlora det viktigaste i livet. Folke arbetar som journalist och skriver en roman. Leif är den enda som bor kvar i huset – tills han blir vräkt.

De tre vännerna representerar klart och tydligt tre klasser i samhället. Kvinnorna i Kamraterserien är inga huvudpersoner, men får ändå ganska stor plats i handlingen. Lite mer hade kanske varit önskvärt, med tanke på att det ändå händer ganska mycket på kvinnofronten under 1900-talet. Gissningsvis blir det tydligast i den fjärde och sista delen som jag alltså ännu inte har fått låna.

Mitt omdöme blir det högsta även för tredje delen i serien.

Ann Rosmans deckare Vågspel fyndade jag second hand för endast 25 kronor. Utgåvan är inbunden och med all säkerhet bara läst en endaste gång innan jag grep mig an den. Boken var emellertid lite… tung och först idag kunde jag avsluta den sjätte delen om polisen Karin Adler.

Dykning är huvudtemat den här gången. Under första världskriget förliser ett brittiskt krigsfartyg utanför Skottland. Många människor följer med båten till botten, liksom en dyrbar last, enligt skrönorna. Ungefär 100 år senare hittas sen segelbåt på drift i samma vatten. Karin Adler får ansvar för utredningen. Båten har tillhört dykaren Bo Stenman, som nu är försvunnen. Under berättelsens gång får läsaren även tillbakablickar på Bosses tidigare dykningar och liv. Karin Adlers privatliv är emellertid mer nedtonat i den här boken.

Det tog mig lite för lång tid att läsa den här boken. OK, den är rätt omfångsrik, nästan 500 sidor. Men samtidigt… den är lite seg. Jag gillar Ann Rosmans historiska delar i deckarna, fast dykning är kanske inte riktigt… min grej. Boken är emellertid välskriven. Tyvärr hittar jag ett par korrekturfel och sånt gillar jag inte. Nu kostade boken mig bara 25 kronor, men den som har betalat mer borde få en rättstavad bok för de över 200 kronorna som boken kostar som helt ny på nätet.

Mitt omdöme blir medel.

Jag inhandlade en liten sommarpresent till mig själv i juli 2017. Så snart jag kunde kastade jag mig över den, Christina Anderssons bok Compassioneffekten: att utveckla självtillit och inre trygghet. Jag blev rekommenderad i våras att läsa den. Ibland tar det tid att våga ta itu med lite svårare saker. Nu när sorgen har lagt sig något är det läge att fortsätta läkningen med att utveckla mig själv – och framför allt bli snällare mot mig själv.

Idag pressar vi oss ofta hårt, vi känner oss otillräckliga, rädda att inte duga eller misslyckas. Men med hjälp av compassion, framför allt self-compassion, kan vi möta svårigheter i livet genom bland annat förståelse i stället för självkritik. Compassion kan översättas med medkänsla, self-compassion blir därmed självmedkänsla. Det låter konstigt på svenska och nu när jag har läst boken känner jag att det är ett lite vidare begrepp.

Fysisk träning är viktigt för att vi människor ska må bra, även om somliga av oss (= jag) tycker att sån träning är urtråkig. Modern forskning på hjärnan visar att även hjärngympa är viktigt för välmåendet. Det köper jag mer! Den här boken blir, med sina övningar och frågor till texterna, ett fint hjälpmedel för mig i min kamp mot målet att må bättre. Jag får utmärkta verktyg att ta till och jag vågar ställa frågorna i boken till mig själv.

Boken är nu fullklottrad av mina blyertsmarkeringar och det ger en vink om att mitt omdöme blir högt. Den enda jag kan ha synpunkter på är författarens överdrivna användning av det lilla utfyllnadsordet ”så” samt viss meningsbyggnad och ordföljd. Har manus möjligen lästs in och först därefter skrivits ner? Nu är emellertid inte det skrivna ordet det viktigaste i den här boken utan innehållet. Därför ger jag trots allt högsta omdöme. Det här är en bok jag tänker rekommendera alla jag noterar slår på sig själva.

Jag börjar närma mig slutet av de böcker jag fick i två proppfulla papperskassar den där marsdagen 2015 av en god vän. Eftersom många av böckerna har varit/är tegelstenar (500+ sidor), har läsandet dragit ut på tiden. Elizabeth Georges deckare När ingen ser är på strax över 600 sidor.

Den här gången är en seriemördare lös i London. Mördaren ger sig enbart på pojkar och det finns klara kopplingar till pedofili, förstås. Samtidigt som kommissarie Lynley jobbar tillsammans med Barbara Havers på fallet ser han fram emot att bli far för första gången. Men på jobbet blir det kaos när Lynleys närmaste chef är sjuk och chefen över honom släpps lös.

Jag bävade lite inför läsningen av den här boken eftersom jag har tyckt att amerikanska Elizabeth George är lite för pratig i sina böcker ibland. Ganska snart märkte jag att jag fick upp lästempot och att det mesta av pratigheten var borta. Det här är nog en av de bästa Lynley-deckarna, för den är både spännande och sorglig. Jag läste ut den på ett par, tre dagar – fast då läste jag naturligtvis inte hela tiden. Det var inte förrän cirka 30 sidor återstod som mördarens identitet avslöjades och det var inte jag som avslöjade den!

Mitt omdöme blir det högsta.

Caroline Kepnes bok Du hittade jag på loppis. Jag visste inget i förväg om varken författare eller bok, men det var nåt med omslaget som fångade mig.

Joe jobbar i en bokhandel – så långt känns allt normalt och intressant. Guinevere Beck kommer till bokhandeln. Joe vet direkt att det är henne han vill ha. Ett problem är dock att hon inte är så lättfångad. Joe har emellertid inga problem med att göra vad som helst för att röja alla slags hinder, även mänskliga, ur vägen för att nå målet.

Detta är författarens debutroman som kom ut 2015. Sen dess har hon även gett ut en uppföljare, Gömda kroppar, i augusti 2016. På det häftiga omslaget anges att detta är en thriller. Jag skulle vilja kalla boken lite mer än så, ungefär en erotisk psykologisk thriller. Den handlar på sätt och vis om stalkning och hur sociala medier kan användas på ett riktigt sjukt sätt.

Det är nåt fruktansvärt obehagligt i stämningen som skickligt byggs upp av författaren. Redan från början funderar jag på om jag verkligen lär gilla den här boken eller inte och om hur slutet blir. Jag gissar att slutet blir en katastrof, vilket stämmer på sätt och vis. Och ändå inte. Eller… tja… Det här är verkligen en annorlunda roman. Den som gillar såna ska absolut läsa den. Jag blir inte riktigt klok på den. Nu när jag vet att den har en uppföljare är det självklart att jag ska läsa den också!

Mitt omdöme blir högt.