Ulrika Hurtig

Mitt i sommaren, i juli 2017, hittade en bok som då ännu inte var utkommen ner i min postbox. Albert Bonniers förlag hade vänligen sänt mig Nele Neuhaus kriminalroman Stora stygga vargen.

Poliserna Oliver von Bodenstein och Pia Kirchhoff får den här gången två otäcka fall att utreda. En het junidag hittas en död ung flicka i floden Main utanför Frankfurt. Hon har emellertid varken druknat eller tagit livet av sig, ska det visa sig, hon är mördad. Det märkliga är bara att ingen tycks sakna henne. Ett par veckor senare inträffar ett vidrigt överfall på en känd programledare från TV. Programledaren har arbetat med ett reportage om en skum organisation. Uppenbarligen har hon kommit alltför nära den fruktansvärda sanningen – någon har velat tysta henne. Och märkligt nog hänger de båda fallen ihop.

Som sist är persongalleriet ganska stort. Ingångarna i boken är flera. I vanliga fall brukar sånt förvirra och irritera mig, men i Stora stygga vargen lyckas författaren galant lotsa in mig i händelserna snabbt. Faktum är att boken är så bra att jag har svårt att släppa den. Den är en riktig bladvändare och alla moment i tillvaron som hindrar mig i läsningen ser jag som störande.

Jag gillar språket och måste därför också prisa översättaren som lyckats att göra tyskan till svenska. Däremot hittar jag ganska snart ett fult och onödigt korrekturfel. Sånt drar i vanliga fall ner mina omdömen, men i det här fallet visar jag överseende eftersom boken jag har fått är mer ett provtryck. Vidare tycker jag att omslaget är snyggt, fast jag förstår ärligt talat inte kopplingen mellan omslagets vinterlandskap och boken som ju utspelar sig i juni.

Det här är emellertid en sån spännande bok om ämnen och företeelser som är minst lika hemska i verkligheten. Saker som tyvärr alltid kommer att finnas i vår understundom grymma värld där de mest oskyldiga, barnen, hamnar i klorna på vuxna som de enbart borde uppleva trygghet med.

Nu vill jag genast läsa mer av Nele Neuhaus, så sätt fart, författare, förlag och översättare! Mitt omdöme för Stora stygga vargen blir utan tvekan det högsta.

Det är verkligen roligt att läsa böcker på engelska mellan alla dem jag läser på svenska! Så här i efterskott kan jag bara beklaga att jag inte köpte fler böcker på Gay’s the Word i London 2017, men jag får kanske botanisera i The English Bookshop här i Uppsala. I morse läste jag ut den psykologiska thrillern The Girl on the Stairs av Louise Welsh, skotska namnet till trots.

Huvudperson i den här boken är den gravida Jane Logan som flyttar till sin partner Petra i Berlin. Petra arbetar mycket och Jane börjar snart känna sig lite rastlös. Dessutom känner hon sig inte helt tillfreds i deras lägenhet. Hon blir nyfiken på grannarna (dumt!). Snart hör hon skrik och okvädningsord från en lägenhet. Jane intresserar sig för den unga, moderlösa Anna Mann som hon uppfattar blir misshandlad av sin pappa Alban Mann. Jane vill så gärna hjälpa Anna, nåt som Anna sätter sig emot. Grannarna är underliga och det är inte bara Anna och hennes pappa som ruvar på hemligheter. Det äldre paret i huset är skumma, för att inte tala om prästen i kyrkan som Jane kan se från sitt fönster.

Det här är inte precis nån actionhistoria, men långsamt och säkert bygger författaren upp en obehaglig stämning. Det är verkligen nåt mystiskt med grannarna. Eller är det fel på Jane? Som en osalig ande skymtar Anna Manns försvunna/mördadade mamma. Men har det verkligen hänt nåt otäckt eller är det Janes graviditetsgriller som spelar spratt? Dessutom funderar om hon över Petra, som inte tycks ha så mycket tid för henne (träffar hon nån annan? tänker de ta barnet när det är fött?) och även om vem som är pappan till hennes barn.

En riktig bladvändare är den här boken! Den gick snabbt att läsa. Och återigen kan jag konstatera: lita inte på grannarna! (Var inte för nyfiken på dem heller, bry dig inte om ifall de misshandlar eller mördar – om du inte vill råka illa ut själv…)

Mitt omdöme blir det högsta.

När jag köpte Thomas Bodströms bok Det man minns för 30 spänn, inbunden och i fint skick second hand, trodde jag att boken skulle handla om hans mamma Vanja. Mamman, med alzheimerdiagnos, som avled i maj 2017, tre år efter att den här boken kom ut. Två år tidigare hade även pappa Lennart gått bort. Thomas Bodström är ett föräldralöst aprilbarn från 1962, precis som jag. Där slutar nog likheterna. Beröringspunkten Uppsala finns kvar – Thomas Bodström är född här och bodde här under småbarnsåren, men jag kom inte hit förrän jag var 20, för att studera. Och den här boken hade jag fel om – den handlar om Thomas Bodström främst.

Författaren berättar även om sina föräldrar, men mest om sig själv – det är ju en sorts självbiografi. Pappan blev först utrikesminister och därefter utbildningsminister för sossarna, medan mamman var lärare. Sonen Thomas, med en äldre syster och en yngre bror, blev också minister för sossarna så småningom. Under åren 2000 – 2006 var han justitieminister. Han är även advokat och författare till främst deckare. Men det jag inte visste var vilken slarver han var som ung!

Biografier som är skrivna av kändisar har ofta en spökskrivare eller en öppen stödskribent. Såna böcker brukar sällan vara bra eller ha några större litterära kvaliteter, även om de kanske säljer bra – folk är kändiskåta. Thomas Bodström har skrivit den här boken på egen hand. Han är en god och flyhänt skribent, grottar sällan ner sig i detaljer. Och nej, jag köpte inte den här boken enbart för att han är kändis – jag köpte den för att den handlar om hur det är att ha en alzheimersjuk närstående. Efter att ha läst Thomas Bodströms samtliga deckare ska jag emellertid erkänna att jag var nyfiken på honom också. Han medverkade tidigare dessutom i ett morgonradioprogram en gång i veckan och den enda gången jag lyssnar på radion är i bilen, vanligen till och från jobbet. Där har Thomas Bodström framstått som lite lättsammare, men ändå som programmets mer seriösa inslag bland övriga tramsiga. (Jag lyssnar främst för att de spelar bra musik och för att Thomas Bodström medverkar.)

Det jag slås av i boken är att författaren är så fruktansvärt ärlig. Han erkänner att han fuskade i skolan, att han charmade till sig betyg, att han har testat droger, festat en del, tiggt pengar genom att spela munspel i Gamla stan etc. Självklart är det ett urval av berättelser ur sitt liv som Thomas Bodström ger läsaren, men jag upplever ändå att det han skriver är uppriktigt och sanningsenligt.

Jag gillar den här boken och läste den snabbt. MItt omdöme blir det högsta. Och nej. Thomas Bodström har inte charmat till sig omdömet.

Till min födelsedag ett år fick jag en vidunderligt annorlunda bok av min allra äldsta vän. Till födelsedagen året därpå sände vännen mig uppföljaren, Jan-Philipp Sendkers bok Hjärtats innersta röst.

Det har gått nästan ett decennium i fiktiv tid sen den förra boken. Julia Win är advokat i New York, men då, för tio år sen, hamnade hon i Burma, landet där hennes pappa föddes. Där fann hon en halvbror, U Ba, som kom att stå henne närmare än helbrodern och mamman. Julia känner sig utbränd och börja höra röster. Det visar sig vara en kvinna från Burma, Nu Nu, som talar inom Julia. Det inser hon när hon reser tillbaka till sin pappas land. Hon söker upp U Ba och med hans hjälp får hon höra historien om Nu Nu och hennes två söner. Det är en historia fylld av kärlek – mellan man och kvinna, mellan mor och son och mellan bröder. Det är också en historia fylld av stora umbäranden.

Den här boken går att läsa på många sätt. Det kanske enklaste är att läsa den som en kärleksroman. Men den är så mycket mer. Visst handlar den om kärlek, men den handlar om olika sorters kärlek. Och ännu mer handlar den om att lyssna till sin egen innersta röst, att själv bestämma och ta kommando över sina handlingar och sitt liv.

Mitt omdöme för uppföljaren blir också det högsta.

Det var inte så länge sen jag upptäckte Ann Rosmans deckare med Marstrand som miljö och kriminalinspektör Karin Adler som centralfigur. Jag har hittat ett par av böckerna second hand, men Porto Francos väktare nätshoppade jag.

Som vanligt löper en historisk berättelse parallellt med en nutida. I den här boken blir det tre ingångar. Läsaren får följa Agnes som i slutet av 1700-talet stiger i land i Marstrand förklädd till Agne. Agnes flyr hemmet eftersom hon inte vill gifta sig med den man som utvalts åt henne. I nutid får läsaren följa Vendela, hennes son Charlie, brodern Rickard och hans fru Jessica samt Astrid. Vendela och Rickard äger ett hus på Klöverön, ett hus som gamla Astrid har anknytning till. Jessica vill tvinga fram en försäljning av huset. Den tredje ingången är en kvinna med ett spädbarn som hittas döda i en mosse. Karin Adler kopplas in på fallet med att försöka identifiera de döda. Så sker ett otäckt dödsfall på ett dass. Självklart hänger alla delar ihop – även nutid och dåtid.

Den här boken, som är den tredje i serien, är nog den allra bästa. Jag gillar att läsa om historiska händelser såväl som spänning. Ann Rosman lyckas kombinera dessa tu på ett suveränt sätt. Ofta lär jag mig nya saker av Ann Rosmans böcker. Den här gången lärde jag mig om den nionde paragrafen som gällde ett tag i Marstrand. Den innebar att alla brott – utom dem som hade med liv och ära att göra – hade straffamnesti i Marstrand. Det betydde att polisen inte kunde komma åt brottslingar där.

Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig boken och läste så snart tillfälle gavs. Delvis lyckades jag räkna ut hur saker och ting hänger ihop, men inte helt. Ann Rosman är dessutom skicklig nog att inte lämna några lösa trådar som fladdrar i vinden – mer än medvetna såna…

Mitt omdöme blir det allra högsta.

En författare som har blivit en favorit genom åren är Louise Penny. Hon är kanadensiska och skriver böcker med kommissarie Gamache i huvudrollen och den lilla byn Three Pines som miljö. Många skulle nog klassa hennes böcker som mysdeckare, lite i stil med Agatha Christie. Jag tycker att de på sätt och vis är mysiga, men de har en sorts torr humor och snudd på sarkasm som Agatha Christies böcker inte har. Ett ohyggligt avslöjande är den femte boken i serien.

På bistron i den lilla byn hittas ett lik. Det är en äldre man som ingen känner igen. Han är helt klart mördad. Kommissarie Gamache tillkallas och försöker inte bara hitta mördaren och motivet utan mannens identitet. Det visar sig att inte bara en person i Three Pines ljuger utan flera. Ett HBTQ-tema går igenom hela serien, för övrigt. I den här delen är det mer centralt än tidigare.

Jag tycker att författaren mer och mer hittar sin unika stil och skriver allt bättre böcker. Just den här boken har flera bottnar och teman, bland annat lojalitet. Mot slutet blir det lite segt. Totalt sett får boken ändå ett högt omdöme.

För nåt år sen eller två noterade jag då och då en bok med ett läskigt omslag och titeln Kritgubben. Boken, författad av C. J. Tudor, kom ut i slutet av 2017 på originalspråket engelska, men översattes snabbt till svenska, uppenbarligen. Redan ett år senare, i slutet av 2018, fanns nämligen den här deckaren att köpa i pocket i Sverige. Författaren har skrivit flera uppföljare, men vad jag kan se har ingen av dem översatts ännu. Kritgubben fick för övrigt väldigt blandade recensioner i England. Detta till trots fick boken 2019 utmärkelsen Barry Award, som tilldelas kriminalromaner, för bästa debutbok. Jag köpte boken i fysisk bokhandel i oktober 2020. För mig blev C. J. Tudor en ny författarbekantskap. Och fråga mig inte varför, men… jag blev överraskad att hon är kvinna och inte man.

I Kritgubben varvas händelserna i en brittisk småstad 1986, med ett gäng tolvåringar i berättelsens centrum, med nutid, det vill säga 2016. Då, 1986, skedde bland annat en olycka på ett tivoli och Eddie träffade Kritgubben, läraren mr Halloran. Efter olyckan är det som om rädslan och skräcken kommer krypande in i småstaden. Mr Halloran tipsar Eddie och hans kompisar om att de kan skicka hemliga meddelanden till varandra genom att rita kritfigurer. Detta startar en rad händelser, den ena otäckare än den andra. Sen går åren och 30 år senare får Eddie plötsligt ett brev…

Det här är sååå mycket Stephen King! Stephen King har för övrigt lämnat en rekommendation på bokens omslag. Han är med all säkerhet en stor inspiratör för C. J. Tudor. Jag har nyligen sett filmen IT, baserad på Stephen Kings roman med samma namn, och drar många paralleller där. Bara det att romanen IT kom ut 1986, samma år som vissa av händelserna i Kritgubben utspelar sig ser jag som ett tecken på inspiration. Det finns fler likheter böckerna emellan. I IT är det emellertid en läskig clown, i Kritgubben är det en läskig kritgubbe. Men ett gäng barn finns i händelsernas centrum och det är också barnen som på sätt och vis sätter igång ondskan. Barnen som vuxna är intressanta personskildringar när jag som läsare även har fått följa dem som just barn. Är inte vissa saker lika skrämmande trots att man är vuxen..?

Slutet är inte helt givet och det blir nästan lite för tilltrasslat när det drar ihop sig. Icke desto mindre vill jag definitivt läsa mer av den här författaren.

Mitt omdöme blir högt.

I september blev jag tillfrågad av en representant från Albert Bonniers förlag om jag ville recensera Ann Rosmans nyaste bok i Marstrands-serien. Det gick lång tid och boken trillade inte in – förrän jag ”påmint” via sociala medier. Redan dagen efter att boken anlänt påbörjade jag läsningen av Marvatten.

I denna den sjunde boken i Marstrands-serien är upplägget likadant som i de tidigare böckerna. Berättelsen om ett historiskt kriminalfall vävs samman med ett nutida. Centralfigur i det nutida är polisen Karin Adler. Karin är visserligen mammaledig, men… Det gamla fallet handlar om en brand som ödelade flera kvarter i Marstrand. Här får vi följa pigan Johanna som tjänar hos en guldsmed. Men var branden en olycka eller var den anlagd? Lotta och Mattias flyttar till samma plats ungefär 150 år senare för att driva hotell tillsammans med Mattias bror Henrik. Mattias är gammal kompis med Karins Johan och Karin och Lotta lär känna varandra. Karins poliskollegor får hand om ett fall som rör en arbetsplatsolycka, men även Karin dras in i detta. Frågan här är ungefär densamma som i det gamla fallet: en olycka eller ett brott.

Den här deckaren griper tag i mig med en gång. Ibland har jag inte varit så engagerad och imponerad av Marstrand-serien. Vissa av böckerna har varit lite mindre bra, på ren svenska. Men denna den sjunde delen i serien tillhör kategorin mer bra. Det är spännande att följa den gamla berättelsen och så småningom ana och se hur den hänger ihop med den nutida.

Som så ofta i moderna kriminalromaner förekommer det mycket tugg kring relationer. Här skrivs om relationer i båda parallella berättelserna. Den nutida känns lite… uttjatad, men det är ändå intressant att jämföra till exempel synen på barn som en eventuell… belastning. Ibland undrar jag varför folk – även fiktiva, nutida romangestalter – skaffar barn när barn mest skapar ”jobb”, slitningar i förhållandet och stor jäkla trötthet. Men, men. Karin Adler är en frisk fläkt och hon är inte bara mamma utan även polis. Skildringen av henne ger mig visst hopp.

Lite likheter kan jag ana med både Camilla Läckberg och Viveca Sten, men jag tycker att Ann Rosman i den här boken håller snäppet högre kvalitet. Det är spännande precis hela tiden. I den nutida berättelsen anar jag oråd. Stämningen är inte enbart ljus och glad utan även ruggig och bitvis rätt svart. Samma känsla får jag även tidigt i den äldre berättelsen.

Välskrivet, spännande och två berättelser med saltstänk som knyts samman utan att det blir fel eller konstigt ger högsta omdöme från mig.

En dag i oktober, när livet kändes extra trist, fick jag ett vitt paket nedknölat genom brevinkastet. Paketet innehöll ett brev – med kaffefläckar! – från Harriet Vesterberg, civilutredare i Lerviken med omnejd. I paketet låg även utredningsmaterial i form av Anna Bågstams bok Mörkermannen. Tusen tack för boken, Anna Bågstam och Norstedts förlag! För Harriet Vesterberg... hon är ju en fiktiv gestalt i boken och kan inte skicka post egentligen...

I denna den tredje boken med Harriet Vesterberg får hon och kollegorna hand om ett fall med en serieförbrytare i Landskrona. Harriet får tillgång till några gamla utredningar som visar sig hänga ihop med de nya brotten. Och med detta inser hon att någon har saboterat de gamla utredningarna, en någon som finns bland hennes kollgor… Samtidigt som det är skakigt på jobbet för Harriet, minst sagt, är det även skakigt privat med kärlekslivet och sjukdom i familjen. Det är tur att Harriet har en Lisa i livet – det är inte alla förunnat. Hög igenkänningsfaktor på allt!

Asså Harriet… Hon är… en svensk Ruth Galloway fast utan barn. Jag gillar båda karaktärerna stenhårt. Anna Bågstam skildrar Harriet väldigt realistiskt. Harriet är verkligen en människa av kött och blod. Lite för dedicerad till jobbet för att komma ihåg att äta vettigt. Att fly till jobbet när resten av livet är pest – eller tvärtom! – är vi bra på lite till mans. Övriga i persongalleriet känns igen som typer, utan att för den skull vara alltför stiliserade.

Fallen som Harriet kopplas in på är verklighetstrogna. Jag får genast associationer till Södermannen, en våldtäktsman som jag nyligen sett delar av och om i en dokumentärserie på TV4.

Jag gillar inte bara karaktärern Harriet, förstås, utan jag gillar helheten. Även detta är en deckare med viss humor. Eller… det blir roligt när människor är medvetna om sina tillkortakommanden och har självinsikt. Det roliga slår emellertid aldrig över i trams i Morden i Lerviken-böckerna utan blir en annan sida av verkligheten som inte är riktigt så rå som den kriminella. Det är en svår balansgång, men Anna Bågstam klarar det även denna gång galant. Jag sväljer förtreten över det enda korrekturfel jag hittade.

En fråga bara… Har Harriet övergett Dumle för Snickers..? Hmm… (Nej då, the return of the Dumle kommer på sidan 307!)

Mitt omdöme blir det högsta. Humor och spänning i utmärkt kombo.

Min sambo har genom årens lopp samlat på sig ett antal böcker av Katarina Wennstam. Jag har egentligen inte riktigt upptäckt de här böckerna förrän hösten 2020. Det är ofta väldigt realistiska spänningsromaner, många med rätt mycket grymhet mellan pärmarna. Stenhjärtat är inget undantag. Detta är andra delen i serien med Charlotta Lugn och Shirin Sundin som huvudkaraktärer, men båda förekommer även i tidigare böcker av författaren.

Strax före jul kommer en familj en fredag inrusande på Astrid Lindgrens barnsjukhus. I famnen har mamma Pernilla sin lilla dotter Gloria, ett spädbarn som har slutat att andas. Pappa Andreas och bröderna Max och Isac är med, men tycks en aning avståndstagande. Ganska snart visar undersökningar att lilla Gloria har fått en hjärnblödning för att nån har skakat henne. Det handlar alltså inte om nån olycka utan nån har medvetet skadat den halvårsgamla flickan. Flickan har troligen inte bara blivit blind utan även hjärnskadad. Kriminalkommissarien Charlotta Lugn och målsägarbiträdet Shirin Sundin får i uppdrag att hitta den som bär skulden för flickans skador. Samtidigt har även dessa två – och övriga i persongalleriet sina privata vedermödor. Ett HBTQ-tema finns med och det handlar Charlotta Lugn och förhållandet med hennes mamma,

Det här är så obehagligt och sorgligt direkt från början. Jag blir väldigt berörd genast. Att ge sig på ett spädbarn som absolut inte kan försvara sig… det är nåt man bara inte gör. Eller..? Författaren leder läsaren bland de misstänkta. Det är inte bara en gång utan flera som jag är övertygad om vem den skyldige är. Och så har jag fel. Det är riktigt skickligt gjort! Fallet är långt ifrån enkelt, men det skulle kunna vara taget direkt ur verkligheten. Såväl händelser som människor är otroligt realistiskt beskrivna. Och det är just detta som gör att den här boken… biter sig fast.

Mitt omdöme blir det högsta.