Ulrika Hurtig

På Pride 2017 besökte jag Vombat förlags tält. I samma veva blev jag lovad ett recensionsexemplar av Anna Nilsson Spets senaste barnbok, Tamika och medicinmannens arv. Boken hittade ner i min postbox några dagar senare.

Bokens centralfigur är tonårige Tamika som lever med sin morfar i en by i Tanzania. Morfar är medicinman och vill gärna att Tamika blir detsamma. Men Tamika vill måla, han vill bli konstnär, tingatingamålare. Och lite grann i smyg först får Tamika gå i lära hos Ally. Men så dör morfar och lämnar brev med gåtor och uppdrag efter sig. Svaren ska leda till att Tamika finner sitt ursprung.

Det här är en sån här bok som inte går att värja sig emot. Jag fångas direkt in i handlingen. Författarens klara och tydliga språk, med föredömligt korta meningar och kapitel, gör mig säker på att även ovana läsare med färre årsringar än jag, gillar och klarar galant att läsa boken. Berättelsen är gripande och sorglig, men innehåller också mycket kärlek och hopp.

Tamika är en smart och underfundig kille från landet. Han har gått fem år i skola. Ändå klarar han sig galant när han kommer till storstan – mycket tack vare sitt öppna sinne. Han är hjälpsam och vänlig, men sökandet efter rötterna blir efter morfaderns död det som ger tillvaron mening.

Tamika och medicinmannes arv är en helt underbar liten bok. Faktum är att jag fäller en och annan tår mot slutet. Kanske inte för att boken är tungt sorglig utan för att Tamika får nåt som jag aldrig kan få – och jag är glad att han får det.

Den här kapitelboken passar barn i mellanstadieåldern, skulle jag vilja säga. Den skildrar till viss del döden, men inte på nåt otäckt sätt. Den är också spännande och läsaren får bland annat följa med Tamika in i en grotta där han hittar nåt alldeles speciellt. Typ sånt där som jag tror att ungar gillar.

När jag själv var barn, på äldre stenåldern, fanns inte alltför många böcker om barn i andra länder. Anna Nilsson Spets har i på 2000-talet sett till att öka antalet såna böcker på svenska. Jag har tidigare läst hennes trilogi Hållplats Sverige som handlar om en familj från Bosnien. Den serien var också gripande, men på ett annat sätt än boken om Tamika eftersom den handlar om krig.

Mitt omdöme för Tamika och medicinmannens arv blir det högsta. Det är nämligen inte så ofta en barnbok rör mig till tårar. Då har författaren verkligen lyckats!

Nio till antalet blev de 2017, Elly Griffiths böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalinspektören Harry Nelson. Varenda en har jag läst. Och det började som en tillfällighet. Det hade med Norwich att göra, där böckerna utspelar sig och jag har släkt, men också med Brighton, där författaren bor och jag har bott. Sen blev det som det blev. Jag fastnade direkt för den kantiga, lätt asociala Ruth och har nu följt henne genom karriär och liv som ensam mamma till Kate. Idag på förmiddagen läste jag ut Dolt i mörker, den senaste boken i serien.

Ruth Galloway undersöker ben som hittas i en gammal kalkstenstunnel. Det visar sig att benen inte är särskilt gamla. Därför blir detta ett fall som hamnar på Harry Nelsons bord. Samtidigt försvinner en hemlös kvinna. Strax därpå hittas en död kropp utanför polisstationen. Och så försvinner ytterligare en kvinna, denna gång en fyrabarnsmamma.

Nej, boken är inte så rörig som den verkar i min sammanfattning. Berättelsen skrider framåt med samma dignitet som Ruth Galloway. Hon har nåt visst, den där mänskan, som jag gillar! Författaren har fångat och skapat karaktären så otroligt realistiskt att jag undrar vem som är förebild. Vidare gillar jag kombinationen historia – deckare, även om det den här gången mer är fokus på nutiden och dagens problem, såsom hemlöshet. Det är en spännande och otäck historia som till viss del utspelar sig i underjorden.

Vidare går förstås det faktum att Kate även är dotter till Nelson som en röd tråd genom berättelsen. Nelson är nämligen gift och har två vuxna döttrar. Såväl förhållandet mellan Nelson och frun som det mellan Nelson och Ruth är också fantastiskt bra skildrade. Och som läsare vill i alla fall jag att det ska bli Nelson och Ruth i slutet…

Mitt omdöme blir det högsta.

Författaren Jonas Moström har jag upptäckt på senare år. Det vill säga jag har läst hans Nathalie Svensson-böcker som har Uppsala som miljö. Det är nämligen där psykiatrikern Nathalie Svensson bor, hon som nu för fjärde gången har blivit tillkallad för att hjälpa Rikskriminalens Gärningsmannaprofilgrupp i boken Trogen intill döden.

I den här boken sker ett antal märkliga dödsfall av till synes friska människor på olika platser i Sverige. Det börjar med en elitidrottsman, till exempel, och fortsätter med en pilot och en ung dansare. Dödsfallen skulle ha kunnat passera som självmord – om inte nån lämnat en blå ros vid varje offer. Nathalie Svensson, polisen Johan Axberg och de andra i Rikskriminalens Gärningsmannaprofilgrupp får i uppdrag att lösa fallen och hitta mördaren. När Johans egen farmor blir vittne blir det förstås extra svårt att låta bli att ha semester för honom…

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Samtidigt handlar den om ett ämne som jag inte vill avslöja, för då blir det här en spoiler. Att boken känns seg har kanske just med ämnet att göra, ett ämne som har debatterats och diskuterats under lång tid. I övrigt är det välskrivet och spännande, men jag önskar att förlaget hade hjälpt till lite bättre med korrekturläsning.

Mitt omdöme blir ändå högt – för ämnets skull.

En enda bok köpte jag under Pride 2017 och det var Mats Strandbergs Hemmet.

Den här boken utspelar sig på ett äldreboende/demensboende. Idag är äldreboenden inte ställen en bor på för att en är lite gammal. Äldreboenden är dödens väntrum, på sätt och vis. Och de som bor där är ofta väldigt gamla, typ 100+, eller väldigt sjuka – eller både och. Joel har ordnat ett boende till sin mamma Monika som börjar bli dement. Joel tvingas återvända till den lilla stan där han växte upp. Det visar sig att hans gamla kompis Nina jobbar på Tallskuggan dit Monika flyttar. Joel och Nina var nära att slå igenom som en sångduo när de var unga och deras avsked i tonåren var allt annat än smärtfritt. Sen dess har Nina bytt sin uppväxt med en alkismamma till en trygghet med Markus. Joel, som för övrigt är bög, har bott i Stockholm och klarat av att bli drogfri. Men det är nåt skumt på avdelning D på Tallskuggan. Mamma Monika blir väldigt mycket sämre när hon flyttar dit och även de övriga boendena verkar må pyton. Frågan är om Joel och Nina kan rädda Monika – och även sig själva…

Hemmet är en riktigt kuslig skräckthriller. Jag dras in i handlingen genast och vill ogärna släppa boken – jag vill bara läsa från pärm till pärm i ett sträck. Den är väldigt lätt-/snabbläst – jag började på den igår morse och avslutade den i eftermiddags efter en kräftskiva och lite annat emellan kapitlen.

Mats Strandberg kan konsten att bygga upp en riktigt ruggig stämning, en stämning där en som läsare inte vet vad en ska tro. För det här med besatthet är väl inte på riktigt, eller..? Omslaget till boken håller vad det lovar.

För mig har boken hög igenkänningsfaktor vad gäller flera saker. Den här boken har så många plus att omdömet bara kan bli det högsta.

Caroline Erikssons bok Hon som vakar fick jag som recensionsexemplar.

Bokens centralfigur är författaren Elena. Hon har separerat från sin man och fått låna ett radhus tillfälligt. Särskilt bra mår hon inte, men hon hankar sig fram med lektörsuppdrag. Och sin syster, som envist tjatar om fredagsmiddagar. En dag råkar hon se in till grannarna mitt emot. Det utspelas ett drama mellan mannen och kvinnan i familjen Storm. Strax därpå tar tonårssonen Leo kontakt med Elena. Plötsligt får Elena mer insyn i familjen än vad hon kanske vill ha. Vad är det egentligen hon har blivit indragen i och vem i den här berättelsen är den… galnaste, mest skruvade? Ja, vem är egentligen vem..?

Det här är en relationsroman men också en psykologisk thriller. Jag tycker ärligt talat att den är rätt konstig – tills jag har cirka 100 sidor kvar. Då skruvar författaren till berättelsen så att den blir en helt annan än vad jag som läsare har föreställt mig. Det oväntade har alltid tilltalat mig när jag läser böcker. Det gör det även den här gången. Hade jag uppfattat det jag trodde var faktafel på sidorna 24 och 25 på korrekt sätt, kanske jag hade fått en ledtråd om hur det skulle bli…

Boken har ett alldeles perfekt omfång, anser jag, på 240 sidor. Jag önskar att fler svenska författare höll sig däromkring. Många skriver på mellan 400 och 600 sidor, varav hälften inte tillför nånting. Hon som vakar blir ruggigt naken och påträngande. Jag gillar också dess form – formatet är ovanligt långsmalt. Omslaget är snyggt och lockar till läsning med fotot på en kvinna som glipar på persiennerna. Och framför allt… boken bekräftar det jag har tyckt i många år: lita inte på grannarna – allt är inte som det ser ut att vara när det gäller dem.

Mitt omdöme blir högt.

Ganska lång tid jagade jag Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter, med undertiteln Hur man förstår dem som inte går att förstå. När boken väl kom i mina händer började jag läsa den omedelbart, parallellt med skönlitteratur.

Den här boken handlar om kommunikation mellan människor. Människor som är olika. För vi är alla olika och det är inget nytt. Författaren ställer upp fyra huvudtyper som han ger färger och egenskaper. Som läsare får jag tips i hur jag ska bemöta människor som är lika mig själv – eller totalt olika. Eller hur människor reagerar på stress, nåt som är olika för olika typer. Vidare ges jag vissa insikter i hur olika människor angriper – eller tar sig an – arbetsuppgifter.

Jag läste boken med blyertspenna. Många markeringar blev det. Den största vinsten blev förhoppningsvis bättre självinsikt. Till att börja med försökte jag nämligen lista ut vilken färg jag är som människa. Inte helt enkelt… Och det kanske är där självinsikten kommer in..? Under läsningens gång försökte jag sen färgkoda människor på jobbet, familjen etc – allt i syfte att bättre förstå varför de – och jag själv – reagerar så (olika) som vi gör.

Jag har stor nytta av boken, både i min roll som kommunikatör, men också i rollen som människa. Med all säkerhet köper jag uppföljaren, Omgiven av psykopater, en bok som kom ut i maj i år.

Mitt omdöme blir det högsta.

På bokhandeln Gay’s The Word hittade jag de flesta av böckerna som fick flytta med mig till Sverige efter Londonresan 2017, så även Carol Anshaws bok Carry the one. Författaren, som är amerikanska och även konstnär, kände jag inte till sen tidigare, utan litade på bokhandelspersonalens rekommendationer.

En tidig morgon efter en bröllopsfest färdas ett gäng av gästerna i en bil på väg hem. Men de hinner inte långt innan de kör på och dödar en liten flicka. Detta påverkar förstås samtliga i bilen. En av dem tar på sig skulden, men var inte skulden egentligen allas? Händelsen präglar de inblandades liv och läsaren får följa dem under cirka 25 år. I bilen finns bland annat ett lesbiskt par, för övrigt. En av dessa kvinnor, konstnären, tillhör dem som skildras efter olyckan. Konstnären, som målar den lilla flickan, och som plötsligt slår igenom, nåt som återigen förändrar hennes liv.

Det här är en djup liten bok på cirka 250 sidor. Den tar tid att läsa, för innehållet är inte lättsmält. Skuld är sällan det. Bitvis känns det som att läsa i uppförsbacke, men på vissa ställen glimmar språket till. Vid dessa tillfällen förstår jag att författaren också är konstnär. Detta, plus att även författaren lever med en kvinna, har hon gemensamt med en av romanens centralfigurer, Alice.

Mitt omdöme blir högt.

Sommaren 2017 köpte jag en pocketbok på vår årliga utflykt till Emmaus i Gryttby. Jag hade för länge sen läst en bok med lesbiskt tema av Emma Donoghue och gillat hennes sätt att skriva. En guldtia betalade jag för hennes bok Inlåsta i second hand. Boken förvånade mig mycket – på ett positivt sätt. Visserligen fanns här inget HBTQ-tema, men…

Boken är skriven ur femårige Jacks perspektiv. Jack är född och uppvuxen i ett rum om tio kvadratmeter. Här bor han med sin mamma. Historien som rullas upp är att mamma blir kidnappad och inlåst av Svarte Man. Han utnyttjar hennes sexuellt och en av frukterna av detta är Jack. Mamma har stor fantasi och hon och Jack överlever bland annat genom att ha fasta scheman för veckans dagar. Men självklart inser Mamma att Rummet inte räcker till. Hon och Jack gör upp planer för att rymma, planer som hänger på att Jack är modig.

Det här är en bok som är oerhört svårt att släppa när en väl har börjat läsa den. Med all säkerhet är den inspirerad av de verkliga händelserna kring Josef Fritzl och även Natascha Kampusch. Josef Fritzl påminner om Svarte Man. Natascha Kampusch, som kidnappades och hölls fången av Wolfgang Priklopil i åtta å, för tankarna till Jacks mamma. Boken är gripande, men den är också välskriven och inte på nåt sätt tramsig, sensationslysten eller sentimental. Att författaren dessutom sänkt sig till en femårings nivå i tillvaron – och gjort det så himla bra – ger förstås extrapoäng. Berättelsen om Jack och hans mamma är sorglig och samtidigt väldigt kärleksfull.

Mitt omdöme blir det högsta för boken som har ganska många år på nacken.

I augusti 2017 läste jag boken Omgiven av idioter. I samband med det noterade jag att författaren Thomas Erikson hade kommit ut med en uppföljare, Omgiven av psykopater. Den titeln hade också passat på Unni Lindells deckare Där Satan har sin tron.

Krimininalinspektör Marian Dahle är tillbaka i tjänst igen, men ”bara” för att jobba med ett cold case. Hon mår fortfarande dåligt både fysiskt och psykiskt efter förra fallet där hon höll på att stryka med. Den här gången får hon ta hand om ett femton år gammalt fall när en sexårig flicka försvann. Samtidigt jobbar Cato Isaksen, hennes förra chef, med några försvinnanden. Det visar sig att män först bort och hittas mördade på det mest brutala sätt. Läsaren får följa parallella historier, den ena sedd ur mördarnas synvinkel. Mördaren, som ser sig som hämnare. Och självklart hänger de två fallen ihop. Slutet blir riktigt spännande.

Jag tycker att boken bitvis känns lite seg och långsam. Handlingen liksom skrider fram och det är alltför många bihistorier där Marian Dahle beter sig märkligt. Men sen händer det saker och författarens storhet träder fram: hon får ihop alla lösa trådar, spänningen är olidlig ända till sista sidan och slutet blir till och med en överraskning. Ungefär som ett litterärt Kinderegg, alltså. Boken gick snabbt och lätt att läsa och var väl värd de 143 kronorna jag betalade för den, med rabatt avdragen som medlem i Akademibokhandelns vänner.

Mitt omdöme blir högt.

Ibland blir det dumt när en sån som jag köper böcker second hand. Ibland blir det bra. Jag trodde att jag hade läst åtminstone en bok tidigare av Erin Kelly när jag köpte Lågor av hat i pocketutgåva second hand. Men nej – det fanns inte en enda bok av henne i min hylla med anglosaxiska deckare. Fast när jag googlade såg jag att hon skrivit romanen Broadchurch som är grunden till TV-serien med samma namn. Då blev jag lugn och viss om att mitt loppisköp inte var dumt utan ett fynd.

Lågor av hat handlar verkligen om hat. Familjen MacBride lever ett gott liv. Varje höst samlas de i sitt fritidshus för att fira Guy Fawkes dag. Men nu har mamma Lydia gått bort och allt är väldigt annorlunda. Sonen Felix anländer med en flickvän och dottern Tara med sin man Matt. Och innan dagen är slut ska katastrofen inträffa. Felix flickvän Kerry erbjuder sig att passa Felix andra syster Sophies bebis när resten av familjen besöker en eldfest. När Sophie återvänder med sina andra barn är både Kerry och bebisen borta.

Romanen drivs framåt genom att olika personer i handlingen berättar från sin synvinkel. Först ut är Lydia, sist ut är Kerry. Däremellan berättar Sophie, Darcy och pappa Rowan. Märkligt nog cirkulerar allt kring den mystiske Darcy, pojken som upplevde att Rowan och Lydia inte bara förstörde hans möjlighet till utbildning – de tog livet av hans mamma också. Själv lyckades han ”bara” skada Felix… Ja det här är verkligen en svart historia. Mycket skickligt väver författaren ihop de olika personernas berättelser. Som läsare flyttar en sympatierna då och då. Ingen i boken är egentligen utan skuld – mer än möjligen bebisen Edie…

En rejäl miss gjorde förlaget PONTO pocket genom att kalla Kerry Kelly i baksidestexten. Kelly är ju författaren…

Mitt omdöme blir högt.