Ulrika Hurtig

Att säga att Karin Fossums Konrad Sejer-bok Viskaren är en ren deckare eller polisroman vore att ljuga. Visserligen utspelar sig boken till stor del under polisförhör, men det är en psykologisk thriller. Det tog sin lilla tid att komma igenom boken. Till viss del berodde det på att jag just hade påbörjat en stor rensning av mitt hem inför en flytt, men också för att boken inte gick rafflande snabbt framåt.

Den oansenliga Ragna Riegel sitter i polisförhör med Konrad Sejer. Inte nog med att hon är just oansenlig, hon har, efter en operation, skadat stämbanden och viskar därför i stället för att prata i vanlig samtalston. Läsaren förstår att nåt fruktansvärt har hänt – varför skulle hon annars sitta inne? – men inget avslöjas förrän mot slutet. Vi får följa Ragnas trista liv, där hon arbetar i en affär och vardagen består av fasta rutiner. Tills dessa rutiner bryts och hon får ett hotbrev. Oändligt långsamt rullas historien upp, både långt tillbaka i tiden, tiden närmast före häktningen och nutid.

Under läsningen blir jag då och då snudd på uttråkad. Ragna Riegel är ingen uppseendeväckande person. Bitvis väcker hon mina sympatier, men hon är så färglös att till och med det upphör. Så otroligt skickligt gjort av författaren! För den som gör som jag och håller ut till slutet inser detta. Författaren bygger sakta upp en story som avslutas med inte bara en knorr utan minst två. Det är genom breven till och från sonen som många av avslöjandena kommer. Som läsare vet jag inte vad jag ska tro och när jag har ändrat min uppfattning får jag slutligen ändra den igen.

Mitt omdöme blir högt, för boken är seg fram till slutet. Men sen…

När min avdelning skulle flytta innebar det bland annat att vi som jobbade på gamla stället fick ta hem de böcker vi ville ha från de skönlitterära hyllorna i lunchrummet. Jag valde bland annat Kristin Hannahs bok Viskar ditt namn. Kristin Hannah har skrivit en del riktigt bra böcker, så jag var förväntansfull.

Redan i det första kapitlet sker katatrofen i familjen Campbell: mamma Mikaela faller så illa från en häst att hon hamnar i koma. Det blir pappa Liam som plötsligt står där med en tonårig styvdotter, Jacey, och en nioårig son, Bret. Liam är själv doktor och inser att läget är allvarligt. Det finns inte mycket hopp att Mikaela ska vakna. Liam tillbringar mycket tid vid Mikaelas sjuksäng där han pratar i hopp om att hans röst ska väcka henne. Men det är inte förrän han nämner en annan mans namn som hon reagerar. Namnet på Mikaelas förste man, pappan till Jacey och kanske Mikaelas största kärlek i livet. Ska Liam försöka få tag i Julian för att se om han kan väcka Mikaela ur koman? Mikaelas mamma Rosa blir… förskräckt…

Den här boken har ett antal år på nacken – den kom ut på originalspråk år 2000. Det märks mest på att tonårsdottern inte har en egen dator och att ingen av ungarna har nån mobil, på att musik spelas från kassetter och datorspel via små handkonsoler. Annars är berättelsen även gångbar i nutid. För att nån är med om en olycka och hamnar i koma händer ju då och då. Det är sorglig. Det kniper i hjärtat redan i första kapitlet när Mikaela faller. Min egen mammas sjukdom och död ligger uppenbarligen fortfarande för nära.

Ja, jag kanske är extra känslig, för jag fäller en och annan tår när jag läser den här boken. Kvinnan i koma känns realistiskt skildrad och familjen i sönderfall likaså. Att bara föreställa sig att ens mamma kanske aldrig mer vaknar, inte minns nånting om hon skulle vakna eller bara är helt… knäpp när koman släpper…

Mitt omdöme blir högt.

Anne-Marie Schjetleins debutdeckare Döden kvittar det lika hittade ner i min postbox med en hälsning från författaren. Tanken är att jag ska läsa alla tre av författarens böcker. Och givetvis vill jag göra det i ordning, eftersom böckerna hänger ihop och kretsar runt kirurgen Andreas Nylund.

Andreas Nylund har ett bra liv med en vacker fru, två små pojkar, ett stort hus och en älskarinna. Han arbetar som kirurg och är ganska framgångsrik. Men han har ett problem: han kan inte fatta beslut. Det är hans fru Katrin som har fattat deras gemensamma beslut, alltifrån den dagen när hon bestämde att de blev ihop. Andreas är trots allt ganska nöjd med tillvaron, men så kallas han en kväll till akuten. Där finner han sin älskarinna Tess. Hon har blivit påkörd och den skyldige har smitit. Så växer berättelsen fram bland annat genom beskrivningar av personerna i Andreas närhet. Insprängda mellan de korta kapitlen finns också texterna om Flickan.

Det här är en ganska lättläst bok. Jag läste ut den på en dag och då gjorde jag annat emellan. Kapitlen är korta, i kortaste laget, i mitt tycke. Men hellre för korta än för långa – det ska gå att läsa lite grann i en bok och pausa. Personbeskrivningarna känns inledningsvis lite spretiga och inte så trovärdiga. De växer emellertid allt eftersom historien fortlöper. Läsarens sympatier flyttas dessutom – det är skickligt. Och även om jag delvis gissar rätt om Flickan och mördaren kan jag inte räkna ut helheten. För ja. Det sker mord i den här boken – det är en deckare/psykologisk thriller.

Jag tycker att Döden kvittar det lika är en stark debutdeckare. Det känns inte tråkigt att veta att det finns två delar till att läsa.

Mitt omdöme blir högt.

Den lilla boken Att rosta bröd av Roger Rosenblatt hittade jag i mammas bokhyllor. Boken fick följa med till Uppsala, för jag blev intresserad av den dels genom baksidestexten, dels för att den är så tunn. Tunn vad gäller omfång innebär emellertid inte tunn vad gäller innehåll. Jag blev tvungen att läsa korta stycken och pausa längre stunder. Boken handlar nämligen om sorgen som drabbar en familj när mamman/frun/dottern plötsligt dör endast 36 år ung.

Ett av författarens vuxna barn, Amy, dör hastigt och utan förvarning i hemmet. Roger och hans fru Ginny flyttar in hos svärsonen Harris och de tre små barnen. Där stannar de för att hjälpa till att upprätthålla en vardag – att skapa en ny vardag åt de moderlösa barnen. I den här boken, som ursprungligen var skriven som en essä, beskriver Roger familjen och det tomrum som Amy lämnat efter sig. Det är givetvis också en form att terapi, ett sätt att skriva av sig om sorgen. Läsaren får glimtar från familjen, ofta med humor, men också med allvar.

Den är tung, den här lilla boken. Samtidigt är den inte skriven på nåt sliskigt sentimentalt sätt utan mer rakt på sak. När döden drabbar en är det för det mesta svårt. När döden tar en ung person kan en se det som att den Gud älskar tar han till sig tidigt. Eller också kan en bli bitter. Roger Rosenblatt ser inte religiöst på att hans dotter dör, inte heller blir han bitter. Han konstaterar och lägger därefter allt fokus på att finnas till för svärsonen och barnen. Det blir ett sätt att hantera sorgen och att inte gräva ner sig.

Det här är en bra och viktig bok som mycket väl kan användas i sorgehantering. Boken gav mig på sätt och vis den där sista skjutsen genom min egen sorg.

Att rosta bröd, för övrigt, kan en göra på olika sätt. Det är inte alltid det måste ske genom en brödrost med snygg yttre design. Den som läser boken fattar vad jag menar.

Mitt omdöme blir det högsta

Bland böckerna i hyllorna i lunchrummet på gamla jobbstället hittade jag en lite udda fågel. Margaretha Sturessons bok Om det så skulle kosta mig livet är en självbiografisk historia om livet i en sekt – och livet efteråt. Allt det som sker i Guds namn är som bekant inte… helt OK. Det är den här boken ett vittnesmål om.

Boken inleds med beskrivningar av närmast omänsklig behandling på Margarethas jobb. Det påminner mig faktiskt om mobbning, inte utdrivning av demoner som det handlar om. Margaretha var studierektor vid Kristet Center Syd – och behandlades verkligen, verkligen illa. Det förekom inte bara fysiska konfrontationer utan även psykiska. Detta att stänga ute nån från en gemenskap, att inte tillåta nån att delta…

Men varför bröt Margaretha inte upp? Maken Sven kände sig uppenbarligen ganska tidigt inte riktigt hemma och tar ganska snart många jobb långt bort från hemmet. Önskan att tillhöra en stark och djup kristen gemenskap gjorde att Margaretha liksom blundade för alla konstigheter pastorn snart började med. Det var som att hon verkligen trodde sig vara besatt av demoner som pastorn påstod. Allt sågs som en prövning som skulle leda till nåt bättre.

I boken skildrar Margaretha sin väg ut ur sekten, en väg som gick via en lång inläggning på psykiatrisk klinik. Om Margaretha ansågs vara besatt av demoner i sekten, så kämpar hon med demoner under den långa sjukhusvistelsen. Kampen är stundom väldigt hård och tuff och ständiga försök att avsluta livet gör att även kroppen får svåra skador.

Det här är en gripande skildring av en lång och hård väg ut ur en sekt, genom svårt lidande ut i livet igenom. Ändå är det ingen klagosång utan Margaretha beskriver sin kamp på det där sättet som tilltalar mig: rakt på sak utan krusiduller.

Det är omöjligt att ge ett omdöme på en annan människas nedtecknande av sina upplevelser. Som litterärt verk får boken högt omdöme.

Jag hade suktat efter den ett bra tag. Men ibland vill jag hålla på nåt lite längre, så att jag har nåt att se fram emot. Det är Emelie Schepps fjärde bok om åklagaren Jana Berzelius, Pappas pojke, jag skriver om. Det var nämligen den jag hade suktat efter. Jag läste och läste och läste en kväll, men ögonlocken blev för tunga. Morgonen därpå återstod cirka 50 sidor av boken – och det går ju snabbt att läsa när boken är bra.

Boken handlar om en förälders mardröm, gissar jag: ett barn blir taget. Medan pappa Sam är och handlar ringer sexårige Jonathan till honom och säger att nån har tagit sig in i huset i Norrköping. Jonathan är rädd och Sam säger åt honom att gömma sig. Men inkräktaren slår ihjäl mamman med det i sammanhangen ironiska namnet Felicia (= den lyckliga) som också är hemma och tar med sig pojken. Poliserna Henrik Levin och Mia Bolander griper sig an fallet och åklagaren Jana Berzelius leder förundersökningen. Samtidigt spökar det förflutna för Jana så mycket att hon tvingas till ett val som gör att hon, oavsett hur hon väljer, kan förlora nån som tycker väldigt mycket om henne.

Ja, inte heller den här gången tar författaren livet av nån i Motala, men okejrå, Norrköping får duga. Mordet är emellertid inte det centrala i boken utan hemligheter, skulle jag vilja säga. Emelie Schepp skriver böcker som påminner om skräckfilmer: vid upplösningen pustar läsaren/tittaren ut aningen för tidigt. För det kommer mera. Att göra det på film är ett vanligt grepp, att göra det litterärt är inte helt ovanligt heller. Det som är ovanligt är att göra det bra. Och det gör Emelie Schepp. Generellt är hennes bok en bladvändare. Den går snabbt att läsa för att den är bra, men också för att en bara måste få veta fortsättningen. Snabbt…

Det finns nästan inte nåt att klaga på när det gäller Pappas pojke. Jo en sak: omslaget. Det är i tristaste laget. Men det är insidan som mest räknas när det gäller böcker, eller hur?

Mitt omdöme blir det högsta.

Stefan Åberg skickade mig sin andra bok, Kärleken kommer och kärleken går, en bok som han hoppades att jag skulle vilja läsa och, underförstått, recensera. Boken är utgiven på Andra rum Förlag, ett förlag som Stefan driver tillsammans med sin hustru Mari, också hon skrivande.

Boken är del två av en planerad trilogi med de medelålders karaktärerna Erna och Robert i centrum. Förälskelsens låga har falnat sen de träffades, i mogen ålder, uppenbarligen, för sju år sen. Även om kärleken finns där finns inte alltid förmågan. Tar Robert Erna förgiven? Har Erna för högt ställda krav på Robert eller är hon fruktansvärt ensam i förhållandet? Och kan den planerade kryssningen bli gnistor i förälskelseelden igen?

Parallellt med berättelsen om Erna och Robert löper den om Ernas dotter Cecilia. Cecilia lever med Andreas och tillsammans har de dottern Malin. Men även där verkar äktenskapet knaka i fogarna. Robert, på äldre dar bonuspappa till Cecilia, ser tecken på att allt inte står rätt till, medan mamma Erna värjer sig mot detta.

OK… Jag säger det genast: det här är inte en bok jag skulle ha valt att köpa. Vi matas ständigt med heterosexuella relationer i romaner och det här är i princip en renodlad heterosexuell relationsroman. Utmaningar sätter emellertid krydda på tillvaron och jag grep mig an boken med liv och lust efter att ha läst en bladvändardeckare.

Det finns definitivt en – eller två – berättelser som är värda att berättas i den här boken. Men ganska omgående slår jag bakut av valet av tempus, presens. Det känns inte helt rätt och optimalt i en bok av den här sorten. Framför allt blir det svårt för mig att få det hela att gå ihop när boken berättar bakåt i tiden. I presens. Språkligt och grammatiskt finns några saker att anmärka på. En sån sak som att en viss krog heter Bishops (alt. Bishop’s) Arms inte Bishop Arms, till exempel, borde eventuella korrekturläsare ha reagerat på. Vidare är böcker som inrymmer flera berättelser mellan pärmarna numera väldigt vanliga. Om jag hade fått önska skulle jag kanske ha valt att få läsa om en av relationerna, Ernas och Roberts eller Cecilias och Andreas.

Karaktärerna i boken känns trovärdiga. Däremot blir de insprängda styckena om till exempel invandring, skolan och egenutgivning mest irriterande för att de är alltför uppenbara förespråkare för författarens åsikter. I mina ögon tillför de ingenting och de för inte heller berättelsen vidare.

Men… när det återstår ungefär en tredjedel av boken fångas jag in i den. Katastroferna som sker är realistiskt beskrivna och samtliga inblandade reagerar på såna sätt att jag fullkomligt slukar slutet av boken (förutom dialogen om egenutgivning som jag nästan hoppar över).

Helt klart tror jag att det finns en marknad för den här typen av böcker. Jag själv är nog inte riktigt rätt målgrupp för den här sortens bok. Läsningen har i alla fall varit precis sån som författaren hoppades att den skulle bli när han skrev sin hälsning till mig på titelbladet: intressant. Jag ser potential hos författaren, jag vet också att träning ger färdighet. Så skriv, skriv, skriv! Men ge inte ut allt…

Mitt omdöme blir medel.

Några av mina favoritdeckare just nu är Louise Pennys böcker om kommissarie Armand Gamache. Författaren har skrivit många böcker i serien, men endast ett fåtal är utgivna på svenska. Begrav dina döda är bok nummer sex och den har jag nyligen läst ut.

Det är två skeenden som beskrivs parallellt. I det ena är Gamache centralfigur, i det andra hans underordnade Jean Guy Beauvoir. Båda två hämtar sig från en traumatisk upplevelse i tjänsten där de var nära att stryka med. Gamache vilar upp sig i Québec där det är vinterkarneval. Men ett mord begås och Gamache blir ombedd att försöka lösa fallet genom att jobba lite undercover. Beauvoir är i Three Pines där bistroägaren Olivier nyligen blev dömd för ett mord på Eremiten. Det visar sig att fallet har frågetecken. Oliviers partner Gabri har pepprat Gamache med brev om detta varje dag. Beauvoir låtsas i sin tur vara i Three Pines för att vila upp sig, medan han i själva verket nystar i det gamla fallet. I slutet håller jag med baksidestexten om att det förflutna och nuet kolliderar. Gamache måste återuppleva det fruktansvärda innan han kan begrava sin döda.

Större delen av den här boken är tyvärr seg och långdragen. Det är inte förrän mot slutet storyn hettar till – med ovanliga förvecklingar och utvecklingar av de båda fallen, som visar sig hänga ihop. Den som håller ut till slutet blir inte besviken. Men vägen dit kan kännas lite lång. Karaktärer och främst miljöer är fint skildrade som vanligt. Det är bara berättelsen som dels hattar fram och tillbaka, dels går för långsamt framåt för att falla mig helt och hållet på läppen.

Mitt omdöme blir högt.

Även i del två av Anne-Marie Schjetleins hittills (2017) tre böcker är kirurgen Andreas Nylund bokens centralfigur. Döden den bitterbleka utspelar sig också delvis i sjukhusmiljö, precis som del ett. Andreas är nu änkling med två små pojkar. Han och grannfrun Stina hjälps åt med bådas barn. Eller rättare sagt, det är mest Stina som hjälps åt. Andreas jobbar mycket och får bland annat ta hand om skadade pojkar som kommer till sjukhuset efter att ha blivit utnyttjade av en pedofil. Samtidigt som han är rädd att de egna barnen ska råka ut för pedofilen är han rädd för vad Petra kan hitta på. Petra, som ingen mer än hon själv och Andreas vet är syster till hans döda fru, mördade nämligen för att komma honom nära. Andreas har inte berättat allt för polisen. Skälet: Petra hotade att göra barnen illa om han kontaktade polisen. (Detta avslöjas av bokens baksidestext, det är inte jag som spoilrar!) Som grädde på moset börjar morfar Bert bete sig minst sagt underligt.

Det är som synes ganska många ingångar och trådar i boken. Trots att det inte är alltför länge sen jag läste den första delen, Döden kvittar det lika, minns jag inte riktigt alla karaktärer och händelser. En kort resumé av något slag eller en beskrivning av persongalleriet hade kanske varit bra att få. Jag håller definitivt inte med om att Döden den bitterbleka är en fristående fortsättning i serien såsom baksidestexten säger – i vart fall inte när det gäller den underliggande, fortlöpande historien. Pedofilfallet är däremot en fristående berättelse. Jag tycker att vissa av alla trådarna släpps lite för lättvindigt i boken. Sjukhusmiljön är också bara tydlig bitvis. Dessutom undrar jag vad det är med Andreas som gör honom så eftertraktad. Och vad hände med Hanna?

Men ändå är det nåt i den här boken som får mig att sluka den. Den är lättläst och helt klart en bladvändare, nåt som gör att till och med en ovan läsare nog skulle ta sig igenom den. Skildringarna av den stressiga sjukhusmiljön och familjelivet känns realistiska. Språket är lätt, meningarna och kapitlen korta. På några ställen hittar jag grammatiska fel, men jag överlever. Boken är så fruktansvärt spännande, nämligen.

Mitt omdöme blir högt.

Den tredje delen i Anne-Marie Schjetleins trilogi om kirurgen Andreas Nylund har titeln Döden ingen ser.

Den här gången handlar till om bristande patientsäkerhet, misstag och svårigheter i sjukvården där belastningen och stressen är hög. På sjukhuset där Andreas Nylund arbetar görs fatala fel, nåt som drabbar patienterna och deras närstående. En sjuksköterska tar livet av sig efter att ha sagt upp sig, men när fler döda kroppar dyker upp – en i sjukhuskyrkan, en på ett bastuaggregat (!) och en nedanför ett tak – kanske det snarare handlar om mord. På det privata planet har Andreas blivit tillsammans med grannfrun Stina och de försöker skapa sig ett liv tillsammans med de fyra barnen – och Stinas exmake i huset bredvid. Vidare finns Andreas rädsla för svägerskan Petra kvar.

Det dröjer ända till två tredjedelar in i boken när det sker nåt mord. Innan dess är de cirka 200 sidorna till största delen en appell för hur dåligt det är i vården,underförstått: nåt måste göras. Jorå, jag vet hur läget är på flera sätt än ett, men hallå, jag trodde att det här var en psykologisk spänningsroman, som utlovas på omslaget. Det är lovvärt att författaren vill göra ett inlägg i debatten om otillräckliga resurser och taskig arbetsmiljö i vården. Stress och dåliga förhållanden på jobbet är emellertid inte enbart nåt som råder i sjukvården. Jag blir därför aningen besviken och tycker att boken inte direkt håller det baksidestexten utlovar.

På de 100 sista sidorna blir boken mer som en deckare igen och slutet är annorlunda- på ett bra sätt. I övrigt tycker jag att boken spretar mer än lovligt och att den, som sagt, inte helt håller vad den lovar om innehållet.

Mitt omdöme blir medel.