Ulrika Hurtig

Nånstans läste jag om Will Schwalbes bok Bokklubben vid livets slut och ville köpa den. När så hittade den på nätet för det überbra priset 53 kronor för en inbunden utgåva slog jag till och beställde den. Tyvärr hade nån packat fel bok i paketet. Den nerpackade boken verkade emellertid också bra, så jag behöll den, väntade ett tag och gjorde en ny beställning av Will Schwalbes bok. Nu är båda böckerna lästa av mig.

Will följer med sin mamma till sjukhuset strax efter att hon har fått en cancerdiagnos med dålig prognos. I väntrummet kommer de att prata om böcker och bestämmer att de ska starta en bokklubb. Under mammans sista tid för kärleken till böcker mor och son närmare varandra. Vi läsare får dels följa Wills och Mary Annes samtal om böcker, men också den sjuka under hennes sista tid.

Det här är en alldels underbar bok. Som läsare får jag en mängd bra lästips, samtidigt som jag följer denna fantastiska människa under den sjukdomstid som så småningom leder till döden. Jag önskar att jag och min mamma hade gjort nåt liknande, för under mammas sista år började hon läsa fler böcker än tidigare. Visserligen hade vi inte samma smak alltid, men desto mer intressant hade det blivit om vi fått tillfälle att prata om de böcker vi läst. Nu får jag nöja mig med att läsa om Wills och hans mammas läsning – och det är inte alls dumt det heller. Dessutom är Will, liksom jag, homosexuell. Och det spelar en viss betydelse i kontakten med en förälder.

Mitt omdöme blir det högsta.

Ibland blir det fel. Jag fick ett paket som innehöll några böcker jag hade beställt – och en bok jag inte hade nätshoppat. Jag beslutade mig i alla fall för att behålla den felaktiga boken, Cathy Rentzenbrinks Allt för min bror. En sista kärlekshandling.

Den här boken börjar sommaren 1990. Cathy är 17 år och hennes bror Matt ett år yngre. En sen kväll blir Matt påkörd av en bil. Olyckan förändrar inte bara Matts liv utan hela hans familj. Matt kan varken gå eller prata efter olyckan. Enligt läkarna har han hamnat i ett vegetativt tillstånd. Den här biografin berättar om familjens kamp för Matt, men också vägen fram till beslutet om att Matt ska få sluta leva. Beslutet, som blir en sista kärlekshandling från familjen till Matt.

Allt för min bror är en väldigt viktig bok eftersom den inte enbart beskriver en persons liv efter katastrofen utan framför allt de närståendes. För vi som har stått bredvid när katastrof och sjukdom har inträffat vet att även vi drabbas. Cathy förlorar sin bror och bäste vän i olyckan – trots att han inte dör. Vi läsare får följa familjens hopp och kamp, från att hoppas på att Matt ska överleva till att han ska bli frisk. Det tar många år och mycket kraft innan familjen inser att Matt aldrig kommer tillbaka igen.

Det märks att detta är en debutbok, men också att den har tagit många år att skriva. Författaren satte slutligen samman boken efter ett antal noteringar och texter i olika skrivböcker. Ibland märker en som läsare tydligt att det är vissa hopp i berättelsen – såväl stilistiska som tidsmässiga. Icke desto mindre är det en modig och viktig bok, för den skönmålar inte tillvaron som närstående till en svårt sjuk människa.

Mitt omdöme blir högt.

En av den moderna norska litteraturens stora författare är i mitt tycke Anne B. Ragde. Hon har skrivit många böcker, förutom att hon har jobbat som universitetslektor. Det stora litterära genombrottet i alla fall i Sverige fick hon nog med Berlinerpopplarna, som var första delen i Neshovsserien. Romanen kom ut 2004 i Norge och två år senare här i Sverige. Eftersom jag trodde att serien var avslutad med den tredje delen Vila på gröna ängar (2007 i Norge, 2008 i Sverige) blev jag glatt överraskad av Det finns alltid förlåtelse, som kom ut sommaren 2017 i Sverige och som är en fjärde del.

Efter allt som hände sist – såväl tråkigheter som roliga ting – lämnade Torunn Neshov och farbröderna i sticket. Farfar är på hemmet och trivs bra där, medan Margido kämpar på med sin begravningsfirma. Erlend och Krumme har blivit småbarnsföräldrar och bor i Danmark. Själv har Torunn fyllt 40 och står inför en livskris. Hon beslutar sig för att bryta upp från sin tillvaro med hundar och en man som är konstant otrogen. Det blir till det förfallna Neshov hon ställer kosan.

Även i den här delen får läsaren följa de olika personerna, men det som skiljer den åt mot tidigare delar är att personerna inte längre hänger ihop lika mycket – eller har så mycket kontakt. I de första delarna var väl tanken att skildra dem var för sig gentemot en förening. Nu i den fjärde delen spretar berättelsen för mycket. Erlend och Krumme skildras väldigt kärleksfullt, men de står utanför den här bokens berättelse och för inte alls historien framåt. Bäst skildras Torunn och Margidos fördjupade relation som brorsdotter och farbror, en relation som mynnar ut i att blod är tjockare än vatten, på sätt och vis.

Mitt omdöme blir medel. Boken är inte dålig, men håller inte alls samma klass som de första delarna, tycker jag.

Nånstans nån gång hade jag läst nåt bra om Clare Mackintosh bok Jag lät dig gå. I augusti 2017.

Boken börjar med att en liten pojke blir påkörd och bilisten som kör på pojken smiter. Barnet dör. Därefter får läsaren följa Jenna Greys liv och leverne. Hon kan inte stanna i Bristol utan tar sig till en liten by i Wales där hon lever ett stilla liv bland människor som inte har en aning om vem hon är. Tills en dag när polisen knackar på dörren. Och polisen är inte den enda som jagar henne, det gör även hennes förflutna.

Jag läser och läser och läser. Och visst är det en bra bok, lite sorglig, men när kommer det spännande? Hav förtröstan – det kommer! Nånstans mitt i gör författaren en saltomortal och berättelsen tar ny fart på ett helt annat sätt. Som läsare blir en inte klok på nåt. Först. Sen klarnar det mer och mer.

Författaren, före detta polis, för övrigt, testar ett vågat grepp och hon lyckas. Den här berättelsen är inte bara spännande och otäck, den visar på en sanning som många kvinnor inte vill erkänna av skam och rädsla. Jag tänker inte berätta mer om detta utan ger boken högsta omdöme.

En vän till mig rensade sitt hem på böcker. En kasse med böcker som skulle skänkas till loppis passerade först mig. Därur fiskade jag bland annat Eva F. Dahlgrens bok Farfar var rasbiolog.

Författaren skriver i den här boken om sin farfar Ossian, professor i botanik i Uppsala under 1930- och 1940-talen. Men farfar Ossian var inte bara botanist, han var också rasbiolog. Märkligt nog gifte sig Ossian med en kort kvinna av sydeuropeiskt ursprung. Ossians pläderingar för renrasighet och rasduglighet – hur gick de ihop med Greta och barnen, som varken var/blev långa eller blonda?

Den här boken är förstås en sorts uppgörelse. Barnbarnets bild av farfar som knackar henne i huvudet – hur hårt krockar inte den när barnbarnet som vuxen inser vad farfar har forskat om och haft för åsikter? När jag läser den här boken finner jag emellertid att inte så mycket av den används till att skriva om farfars åsikter. Den beskriver farfar, en i mina ögon otroligt självcentrerad man utan större förmåga till att förstå sin hustru. Henne lämnar han ensam med de fyra barnen långa perioder medan han själv vilar upp sig eller är på forskningsresa. Mycket av deras förhållande skildras genom deras brevväxling under de många och ofta långa perioderna av frånvaro/separation. En icke föraktlig del av breven ägnas åt tarmtömningar med mera.

Nej, bilden av Ossian som jag får är inte nån sympatisk bild. Om hans forskning får jag veta mindre – och ärligt talat är jag rätt glad för det. Bokens andra och tredje delar, där författaren intervjuar nutida forskare av olika slag, men också framträder tydligare själv med egna reflektioner över farfaderns idéer, är mest intressanta.

Mitt omdöme blir medel.

Dagen efter vår ankomst till London i juni 2017 besökte vi bland annat Tate Britain. Där såg vi utställningen Queer British Art. Och köpte böcker. Den första boken jag köpte på Londonresan var Matt Houlbrooks avhandling Queer London.

Den här avhandlingen behandlar manlig homosexulitet i London under tiden mellan de två krigen, framför allt, men också före och efter. Olika mäns historier skildras via brev och polisrapporter, dagböcker och tidningsartiklar. För läsaren blir det en sorts guidebok till det queera tidiga livet i London. Det blir förstås också en intressant historia om manlig homosexualitet i det dolda, en historia som emellertid leder upp i det öppna London.

Det här är onekligen ett gediget arbete. Intressantast är förstås att läsa männens egna berättelser om hur de lever ut sin homosexualitet trots att detta var brottsligt. Föga förvånande är att läsa hur fokus med tiden flyttar från det rent sexuella, snabba till tvåsamhet med kärlek som grund. Jag önskar bara att nån hade skrivit Stockholms queera historia – eller kvinnornas i Londons eller Stockholms.

Mitt omdöme blir högt.

Det var av en händelse jag upptäckte författaren Mikaela Bley. Och det är jag glad för! Hennes debutdeckare Lycke kom 2015. Året därpå gavs uppföljaren Liv ut. Det är böcker som handlar om mord och barn och som inte väjer för det faktum att barn kan vara väldigt grymma. Till exempel.

Men det finns flera teman. I Liv är det till och med ganska många. Att då lyckas knyta ihop säcken utan att få nån lös tråd som sticker ut är en konst. Lycke läste jag i mars 2017. Jag gav boken högsta omdöme. I november 2017 köpte jag uppföljaren i pocket, den andra boken om TV4-journalisten Ellen Tamm.

Det är augusti och varmt. Ellen Tamm plågas av de minnen som fallet Lycke väckte, är sjukskriven och har isolerat sig totalt. Till sist åker hon i alla fall till föräldrahemmet i Sörmland för att bo hos sin mamma och gå hos en terapeut. Men på vägen ner råkar hon få höra om en kvinna som har hittats mördad i närheten, en kvinna som ingen tycks känna igen. Självklart kan Ellen inte låta bli att intressera sig för fallet och snart jobbar hon igen. Visserligen deltid, men ändå. Parallellt med den färska mordhistorien försöker Ellen komma över tvillingsysterns drunkningsdöd när flickorna var åtta år.

Det är, som sagt, många teman i den här boken. Utan att avslöja hur allt hänger samman kan jag nämna polygami, HBTQ, våldsamma relationer, familjehemligheter, grymma barn… och så mord, förstås. Det här är ju i första hand en deckare – eller spänningsroman, som genren numera heter. Jag tycker att författaren får till det alldeles utmärkt med alla teman. Hon väjer inte för sånt vi ogärna pratar om – att barn kan vara elaka och våld i alla sorters kärleksrelationer, för att nämna något. Berättelsen känns realistisk. Boken är spännande precis hela tiden och jag kan inte i förväg lista ut helt hur saker och ting förhåller sig. Så här ska en bra deckare vara!

Ett par irriterande korrekturfel till trots får boken högsta omdöme.

Ibland unnar jag mig en och annan ganska nyutkommen bok i inbunden utgåva. Det gjorde jag när Mons Kallentofts andra del i den andra serien om Malin Fors kom ut 2017. Denna andra serie är inspirerad av de fem sinnena, enligt baksidestexten.

En kapning av ett plan på Linköpings flygplats är inledningen på Bödelskyssen. Kaparen är ingen terrorist utan visar sig vara en ensamstående pappa som vill utkräva hämnd för sin dotter. Dottern blev berusad på en fest och utsattes för ett sexuellt övergrepp. Det hela filmades och spreds via sociala medier, nåt som fick till följd att flickan tog livet av sig. Kapningen avslutas kanske inte som tänkt. Men de skyldiga unga får en efter en grymma straff av en ny hämnare. Malin Fors och hennes kollegor arbetar under stark tidspress – som vanligt.

Precis som i den förra boken jag läste kan jag konstatera att barn är grymma. Och även den här gången används sociala medier för att jävlas. Börjar det inte bli lite tjatigt? Kanske. Men det speglar tyvärr den verklighet vi lever i. I den här boken känns vissa andra partier ganska långa och utdragna, halvsega. Malin Fors själv är dessutom rätt… beige den här gången. Som alltid är i alla fall slutet rafflande. Fast det jag gillar allra bäst är författarens språk. Understundom är det nästan lika vackert som poesi – trots att detta är en deckare och att det handlar om våld, övergrepp och mord.

Mitt omdöme blir högt.

Kommunikation är svårt, brukar jag ofta undslippa mig. Sen kan jag se lite så där luttrad ut understundom. Men om jag tyckte att det vore tråkigt att jobba med kommunikation skulle jag förstås aldrig ha jobbat med det så länge som jag har gjort. Ibland går emellertid jobbet inte alltid som på räls – och det är lite av charmen med att jobba som kommunikatör. Jobbar en dessutom som jag, i en stor, statlig organisation… ja, det finns säkert en och annan som tänker på byråkrati och tungroddhet.

Det händer, som sagt, även att jag drabbas av uppgivenhet. Då blev boken Nu: Strategisk improvisation för effektiv kommunikation en alldeles utmärkt energikick. Vår Kommunikationsavdelning köpte, efter att en av författarna, Katarina Gentzel Sandberg haft en lysande föreläsning, ett antal exemplar som vi kommunikatörer fick var sitt av. Jesper Falkheimer är medförfattare till boken.

Jag gläds åt att få läsa om strategisk improvisation, som är ett nytt sätt att både tänka och arbeta med kommunikation. Texterna varvas med olika ”cases” från verkligheten där strategisk improvisation lyckosamt har använts. Vidare får jag toppenbra verktyg för att kombinera ordning och lite kaos, jag som hävdar att det är först när en har en (kommunikations)plan som en kan vara lite wild and crazy och göra lyckosamma, spontana ting.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag rekommenderar varmt den här boken till alla som jobbar med – och inser vikten av – kommunikation.

Ibland går det epidemier i otäckheter. Skolskjutningar är typ en sån företeelser. Det är rått, ofta obegripligt hur en vanligen ung person tar sig rätten att mörda andra människor. Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin kom ut på originalspråket engelska 2003 och hon fick pris för boken 2005. Ett år senare kom den ut på svenska. Den är även filmatiserad.

Det tog sin lilla tid att kämpa sig igenom boken, ska jag villigt erkänna. Boken är upplagd som en brevroman där Eva skriver brev till sin man Franklin efter att sonen Kevin har skjutit ihjäl skolkamrater och skolanställda med sitt armborst (hur kan pappan ge sin son ett armborst i julklapp..?) dagarna innan han ska fylla 16 år. Genom breven får vi veta vad som har hänt före, under och efter skjutningen. Kevin var redan från födseln ett besvärligt barn, nåt som mest hans mamma verkar ha reagerat på. Hon försöker varna för detta; samtidigt kan jag inte riktigt se att hon försöker söka hjälp åt Kevin. Kevin är en annorlunda kille, annorlunda på ett väldigt obehagligt sätt. Författaren skildrar detta mycket subtilt, men bra.

Bitvis är den här boken märkligt nog seg. Det kan mycket väl ha att göra med att ämnet är väldigt tungt och att jag inte har varit på mitt bästa läshumör. Detta gjorde att jag inte ger mig på att ens försöka lista ut slutet i förväg, så även om jag vet att det handlar om en skolskjutning får jag en och annan överraskning – av otrevlig art.

Boken för högt omdöme av mig.