Ulrika Hurtig

Det tog ett år innan jag gav mig i kast med en av de två sista böckerna i Karl Ove Knausgårds Min kamp-serie. Eftersom båda är tegelstenar (638 sidor respektive 1 126 sidor i Pocketförlagets pocketutgåvor) fick de fått vila en stund i min TBR-hylla*.

Wikipedia skriver att Min kamp-böckerna är självbiografiska. På baksidan av den femte delen står att de är autofiktiva. Jag tror sanningen ligger nånstans där emellan. På del fems nästan 700 sidor får vi följa med bokens Karl Ove till Bergen. Där ska han plugga på Skrivekunstakademiet och bli författare. Självklart är inget i tillvaron lätt och ljust. Karl Ove har svårt att studera och skriva, svårt att försörja sig, svårt med alkoholen och svårt med kärleken. Det som till sist blir vändpunkterna i Bergen-livet är faderns död och den litterära debuten. Och där, ungefär, slutar del fem.

Som i de andra delarna står Karl Ove i centrum. Alla andra är bifigurer och allt som inte handlar om honom är bihistorier. Han blir avundsjuk när andra lyckas bättre och snabbare med sina författarskap, ändå kan han liksom inte skärpa till sig. Det är som om det blir en ren tillfällighet att han debuterar.

Men jag gillar de här böckerna! Jag älskar författarens detaljrikedom, hur han grottar ner sig i vissa saker när han skriver. Samtidigt kan jag ha svårt för att han inte tar tag i saker, att han inte tar sig samman. Alkohol är uppenbarligen nåt han borde hålla sig ifrån.

Mitt omdöme blir det högsta.

Elizabeth George har skrivit många böcker - och många böcker av henne har jag fått av en snäll vän. En av böckerna som jag fick har titeln Denna dödens kropp. Elizabeth George är alltså den amerikanska författaren som skriver om brittiske kriminalinspektören Thomas Lynley och hans kollega Barbara Havers. Serien om Lynley är mycket omfångsrik – och efter boken jag nyss läst återstår åtminstone tre som jag känner till.

Den här gången varvas en nutida mordhistoria med en äldre. Den äldre handlar om tre barn som mördar ett fjärde, medan den nutida historien handlar om en ung kvinna som är mördad på ett märkligt sätt på en kyrkogård. Några motiv till mordet är svåra att hitta. Thomas Lynley har varit långtidssjukskriven efter mordet på hustrun och det ofödda barnet. Med det här fallet återträder han långsamt i tjänst. Den nya avdelningschefen är kvinnlig och går inte alls hem hos kollegorna. Barbara Havers jobbar på sitt håll med fallet tillsammans med Winston Nkata.

Den här boken är på 700 sidor. Hälften hade nog räckt gott och väl. Boken är väldigt tung att hålla i och det är svårt att släpa med sig den överallt – såsom jag gör med mina böcker på gång. Det tar ett tag innan jag kommer in i den. Det dröjer ända till slutet innan jag förstår inslagen om det gamla mordet. Kanske är det först då som jag tycker att bokens mord blir spännande. Det mest spännande under de 600 första sidorna är de olika relationer som skildras. Människonaturen är onekligen komplex och det har författaren sannerligen koll på!

Mitt omdöme blir högt.

Jag har haft svårt för Håkan Nesssers böcker – och jag vet inte riktigt varför. För när jag har läst böcker av honom har jag de senaste gångerna tyckt att det var väldigt bra och välskrivna böcker. Min motvilja har kanske handlat om de fantasimiljöer författaren har skapat kring sin karaktär kommissarie van Veeteren.

Boken Maskarna på Carmine Street är en helt separat bok och inte nån polisroman eller deckare. Men den är väldigt spännande och om jag måste genrebestämma den är den nog en psykologisk thriller.

Den här romanen handlar om författaren Erik Steinbeck och hans fru Winnie Mason. De flyttar till New York efter att deras fyraåriga dotter Sarah har tagits av en främmande man. Sarah har, när boken startar, varit försvunnen i 17 månader. Medan Erik skriver på en ny roman målar Winnie. De kommunicerar mindre och mindre med varandra. En dag lämnar Winnie Erik och hemmet. Då har Erik redan låtit en pensionerad privatdetektiv spana på hustrun. Eriks och Winnies förhållande startade på sätt och vis med ett märkligt sammanträffande. Och såna sammanträffanden fortsätter genom hela boken.

Den här boken gillar jag genast. Hade jag haft möjlighet skulle jag ha sträckläst den, som sagt. Det är en riktig bladvändare och den är svår att släppa. Boken är inte otäck, sitt tema till trots, den är bara… mystisk. Lika mystisk som Winnie Mason visar sig vara. Romanen är välskriven och med flera skumma ingångar lyckas författaren lotsa berättelsen i mål utan att jag gissar slutet i förhand.

Mitt omdöme blir det högsta. Nu ska jag läsa mer Nesser!

Sommaren 2008 var min handstil fortfarande läslig. I Peter Kihlgårds lilla bok Kicki & Lasse har jag skrivit en grattis-hälsning till min mamma, som fick boken i födelsedagspresent. Jag önskade henne god läsning. Huruvida hon tyckte det blev god läsning eller inte frågade jag henne vid nåt tillfälle. Vad jag minns blev läsningen sisådär. Sen pratade vi aldrig mer om boken. När mamma gick bort förra hösten var det en av hennes böcker som fick följa med hem till mig.

Det här är en relationsroman som skildrar paret Kicki och Lasses förhållande under cirka 30 år. Periodvis är det lite av och på, men kärleken består trots att de är så olika och trots att det inte blir några barn, de får inte ens adoptera. Deras bakgrund är också väldigt olika.

Inte hade jag köpt den här boken till mig själv. Att läsa den nu var emellertid lite roligt, för jag ville se vilken typ av böcker min mamma läste. Den här boken innehåller väldigt mycket sex och jag kan inte hjälpa att jag undrar vad lilla mamma, lika pryd som jag, tyckte om det.

Ärligt talat känner jag att jag aldrig kom in i bokens handling. Jag förstod inte heller alla hoppen i tid.

Boken får lågt omdöme.

Leslie Tentlers bok Mord vid midnatt fick jag som gratisbok vid inlämning av varor på ett av stans second hand-ställen. Deta är en liten Harlequin-roman, som faktiskt inte bara handlar om kärlek utan som titeln avslöjar om mord. En deckare, alltså.

Journalisten Mia Hale hittas omtöcknad och blodig. Det visar sig att hon lyckats smita från en seriemördare som hon har skrivit om. Dessvärre har hon tappat minnet, men med hjälp av FBI-agenten Erik Macfarlane undergår hon hypnos hos en läkare. Tillsammans tar Erik och Mia upp jakten på mördaren, som bland annat har mördat Eriks fru några år tidigare. Samlaren, som mördaren kallas, lyckas hålla sig undan och i stället blir det han som jagar offret som undkom honom inte mindre än två gånger, ska det visa sig, nämligen Mia.

Jorå, det är spännande bitvis. Men sen kommer heterosexscener (gissa mellan vilka!) och då planar historien ut och blir nåt trivialt. Det spännande blir underordnat kärlekshistorien. Det är synd, det, för boken hade potential.

Titeln på boken och omslaget lovar mycket. Nu landar mitt omdöme på medel.

Den allra sista boken av Elizabeth George som jag fick våren 2015 efter en god väns föräldrar är En lögn att lita på. Nu vet jag att författaren har skrivit ytterligare två böcker efter denna, som kom ut 2012.

Den här gången får Thomas Lynley ett specialuppdrag av högsta chefen, nåt som förstås irriterar hans närmaste chef. Den senare har Lynley för övrigt ett förhållande med, vilket komplicerar saken, naturligtvis. Lynley åker till Lake district för att undersöka ett mystiskt dödsfall som klassats som en olycka. Till sin hjälp tar han sina vänner Simon och Deborah och på hemmaplan gör Barbara Havers en del jobb åt Lynley vid sidan av jobbet. Det visar sig bli en härva av lögner och familjehemligheter som rullas upp. Boken innehåller dessutom inte enbart ett homo-tema utan även ett trans-tema. Utöver detta tillkommer en skvätt porrfilmsinspelning, lite utpressning och ett mått otrohet. Vidare är naturligtvis inte heller Lynleys, Simons och Deborahs eller Barbara Havers liv okomplicerade. För att inte tala om Barbaras granne som får sitt livs chock mot slutet av boken.

Elizabeth George har som vanligt skrivit en tegelsten. Boken är på närmare 640 sidor och den är tung att hålla i. Ibland blir innehållet pladdrigt dessutom, men jag tycker att författaren har skärpt till sig i de senaste böckerna. Trots det anser jag att ”allt” verkligen inte behöver vara med i en deckare. Det är inte mängden som gör en bok bra, utan det spännande och framför allt det oväntade. Som sist tycker jag att själva huvudhistorien är den minst spännande och historierna runt omkring är desto mer intressanta.

Mitt omdöme blir högt.

Ett av mina mål med ledigheten i mellandagarna 2017 var att läsa Johan Svedjedals biografi över Karin Boye, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv. Med sina snudd på 700 sidor trodde jag att läsningen skulle ta längre tid än den gjorde. Jag vill inte påstå att jag sträckläste boken, men näst intill.

Den var ganska länge sen det skrevs nåt om Karin Boye. Den här boken kom ut i augusti 2017 och jag kunde inte vänta längre än till november med att köpa den. Jag ångrar inte köpet en enda sekund. Som läsare får jag följa Karin Boye från barnaåren till de där dagarna i april, runt min födelsedag, faktiskt, när författaren begår självmord. Det är givetvis inget slut jag tycker om, men jag vet ju att det var så. Sen kan det debatteras i evigheters evigheter om självmordet var ett misstag eller inte. Vi lär aldrig få veta.

Boken är en intressant resa som inte enbart utspelar sig i vår kungliga huvudstad. Studieåren i Uppsala präglade såväl Karin Boyes författarskap som hennes person. En termin i Motala som lärare benämns förresten som snudd på semester för Karin Boye! När hon återvänder till Stockholm är det för att gifta sig. Äktenskapet blir emellertid varken lyckligt eller långvarigt, för Karin Boye förälskar sig i kvinnor, nåt Johan Svedjedal inte väjer för att skriva om.

Det här är en otroligt intressant och läsvärd bok om en lysande författare som kämpade med sig själv. Det kan inte ha varit lätt för en sanningsälskande att mestadels hålla inne med sin sexuella läggning. Inte heller var det förstås lätt att gång på gång bli förälskad i kvinnor som i de flesta fall inte besvarade känslorna. Att kämpa för uppehället hela livet och att dessutom mot slutet av sitt liv ta hand om två sjuklingar, vilka båda två skulle överleva henne själv endast en kort tid, ger en insikt i en sällad visad omtänksam sida. Karin Boye lyfts ju ofta fram som intellektuell, radikal, spirituell, livlig. I själva verket var hon kanske… väldigt, väldigt ensam.

Mitt omdöme kan inte bli nåt annat än det högsta.

Det fanns en del extra högt önskade böcker på min litterära inköpslista. Tomten var snäll 2017. Utan att h*n frågade mig prickade h*n in två stycken till jul. En av dessa var boken Vrålstark & skiträdd där skådespelaren Marie Göranzon berättar om sitt liv för journalisten Stina Jofs.

Den här biografin handlar om en skådespelare, en synnerligen levande sådan, dessutom. Jag var nyfiken på Marie Göranzon som person, bland annat eftersom som mamma pratat en del om henne och hennes familj. Ett annat skäl är givetvis för att jag gillar skådespelaren Marie Göranzon och ville veta mer om människan bakom yrkesrollen.

I år är det 50 år sen Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola, enligt baksidestexten på boken. Hon har jobbat med de stora – både bland regissörerna och skådespelarna. I den här boken berättar hon lite om sin uppväxt, men mest om sitt yrkesliv och en del om sitt liv med Jan Malmsjö.

Jag har understundom svårt att hänga med i texten. Det handlar till viss del om att jag tycker att perspektivet svänger för mycket i tid, men också i person. Plötsligt är det andra som uttalar sig om Marie Göranzon. Ärligt talat är det först mot slutet av boken som jag dras in i den och åtminstone delvis se en viss poäng med detta sätt. Men det är väldigt tydligt att Stina Jofs är journalist, inte författare.

Det gick snabbt att läsa de cirka 280 sidorna. Språket är bra, men jag störs av en del upprepningar av Stina Jofs. Som hennes liknelse av kollationering vid ett skolupprop. En gång hade räckt. Och om jag hade fått önska skulle jag gärna ha sett fler bilder i boken, både från scenen och gärna också från privatlivet.

Mitt omdöme blir medel.

Det är bra att kunna träna engelskan och underhålla sina språkkunskaper genom att då och då läsa böcker på det språket. I oktober fyndade jag två böcker på engelska second had för 15 spänn styck. Nu har jag läst den ena av de två häftade böckerna jag köpte, Mick Herrons bok Spook street. Boken kom ut 2017.

Spook street är den fjärde romanen i Slough House-serien. I the Slough House jobbar ett gäng föredettingar från Secret Service, personer som vanligen får ganska meningslösa uppgifter, nåt som förhoppningsvis ska få dem att dra sig tillbaka till pension etc. En av dem som fördriver tiden där är River Cartwright, dotterson till David Cartwright, tidigare senior inom Secret Service. Morfadern har blivit till åren kommen och börjar bli tämligen senil. När ett lik hittas i badet, en man skjuten i huvudet, identifierar Rivers chef Jackson Lamb kroppen som River. Morfadern har, i ett förvirrat tillstånd, skjutit River. Eller? Lamb utreder i hemlighet vad som har hänt. Spåren leder till Frankrike, men Lamb hittar även kopplingar till självmordsbombare i västra London.

Det här är en ganska typisk modern brittisk spionroman. Jag gillar stämningen i den, men framför allt författarens språk. Jag har tidigare angett att hans sätt att skriva om otäckheter påminner om Mons Kallentofts sätt att skildra liknande. Det är nästan poetiskt. Här finns dock inga inslag av nåt övernaturligt, utan här är det verkligen down to earth. För mig blir detta en oväntat avkopplande, lustfylld och roande träning i engelska, trots att jag nånstans kring mitten av boken listar ut hur saker och ting och folk hänger ihop.

Mitt omdöme blir högt.

Härom fredagen vann jag en pocketbok i en utlottning här hos Omnible. Jag var ivrig att sätta tänderna i en riktig brittisk deckare. Därför blev jag lite förvånad när jag upptäckte att Peter Mays bok Ett kallt fall utspelar sig i Frankrike.

Enzo Macleod är rättsmedicinsk forskare. Enzo har varit mycket framgångsrik i Skottland, men bor nu i Frankrike där han är professor vid universitetet i Toulouse. I Frankrike börjar Enzo utreda ett gammalt olöst fall som handlar om en man som försvann spårlöst för tio år sen. Nu har Enzo tillgång till mer modern och bättre teknologi, nåt som gör att fallet kanske går att lösa. Till sin hjälp har han även studenten Nicole. Enzo och Nicole utgör ett udda team som dock jobbar framgångsrikt, Nicoles pappa till trots. (Ja det är en hel del humor i den här deckaren.) Men Enzo ingår senare i boken i ett annat team, ett team som får känna på att det faktiskt är politik inblandat. Utöver detta får jag som läsare en dos av Enzos privatliv. Enzo är änkling med två döttrar med lika många fruar. En dotter hatar honom, en dotter bor med honom och gillar honom mycket eftersom han har varit hennes enda förälder genom hela livet. En kärlekshistoria är förstås också med i berättelsen, nåt som känns nästan som ett måste i moderna deckare. Tyvärr.

Det här är inte direkt nån actionthriller, men jag tycker att Peter May lyckas bygga upp en bra spänning. Att jobba rättsmedicinskt kan vara ett ganska tidskrävande och långsamt arbete. Utredningen går ändå hyfsat raskt framåt – till dess att det kommer politik med i spelet.

Jag gillar det här lite långsamma tempot. Humordelarna tar inte över och utgör dessutom en typ av humor som tilltalar mig. Och slutet… Slutet är överraskande men framför allt så spännande! Jag tänker läsa de övriga fem delarna i serien.

Mitt omdöme blir det högsta.