Ulrika Hurtig

Under mellandagarna 2022 passade jag på att nätshoppa lite, inte helt oväntat böcker. Bokus hade en mellandagsrea på pocketböcker och jag köpte hela sju stycken för bara 200 spänn. Den första av dessa böcker att bli läst var Peter Mays bok Lockdown. Boken kom ut 2020, men han skrev den faktiskt redan 2005. Själva storyn utspelar sig under en pandemi som sen blev verklighet. Läskigt…

London är i karantän och lockdown. Gatuvåld trappas upp samtidigt som det dödliga viruset härjar. Ett barnlik hittas på en byggarbetsplats. Mördaren har uppenbarligen chansat på att kvarlevorna inte skulle hittas under den nya byggnaden. Polisen Jack MacNeil får förstås ett tufft uppdrag – det är ju inte världsenkelt att utreda ett mordfall under rådande omständigheter. Bland dem han samarbetar med finns både favoriter och såna som avskyr honom – och ett HBTQ-tema. Jack har emellertid sagt upp sig. Utöver det har han och frun separerat när pandemin drabbar hans familj. Jack kämpar på med fallet. Lyckas viruset eller mördaren stoppa honom?

Även den här boken läser jag snabbt. Skälet är att den är bra. Jag erkänner att jag tvekade lite med tanke på att händelserna utspelar sig under en pandemi, men författaren får till det hela väldigt trovärdigt. Själva pandemin finns där och påverkar förstås människor och händelser. Samtidigt fascineras jag av skildringen av hur en polis fokuserar så totalt på att utreda ett mord på en liten flicka. Och hur äckligt vidriga vissa mördare är.

Sen är det också mysigt att läsa om London trots att miljöskildringarna mest är obehagliga på grund av lockdown. Men jag känner igen flera av de platser som nämns. London Eye, till exempel, spelar en väsentlig roll i slutet. Annars är det karaktärsskildringarna som är speciella i den här boken. Personerna skildras ganska yxigt och grovt och ändå kan jag som läsare göra mina egna bilder av dem. Och som jag skrev tidigare i inlägget är mördaren äckligt vidrig.

Mitt omdöme blir det högsta.

I september 2022 gjorde jag författaren Fredrik P Winters litterära bekantskap genom hans bok Grävlingen. Uppföljaren Olycksfåglar är helt fristående och den låg i julstrumpan från tomten.

Det enda Grävlingen och Olycksfåglar har gemensamt är att böckerna är psykologiska thrillrar med viss litteraturanknytning. Den här gången försvinner en flicka i Trollhättan, nedanför vattenkraftverket. Det enda som hittas under eftersökningarna är den försvunna flickans röda jacka. Men i jackan finns inte den flickan utan benresterna från ett annat barn. Fyra vänner har under många år dolt en fruktansvärd olyckshändelse som orsakade en väns död. Vännerna ljög om vad som hände. Nu har nån tagit dottern till en av dem och hotar att avslöja sanningen om de inte betalar lösen. Dessvärre kan ingen av dem betala. Vem har tagit flickan och varför? Det är ju bara de fyra som vet vad som egenligen hände den där dan för 25 år sen eller..?

Den här boken har en alldeles lagom längd (under 300 sidor). Meningarna är inte långa och tillkrånglade, kapitlen är korta. Detta gör att handlingen drivs framåt snabbt. Skildringarna av karaktärernas mående, framför allt olika sorters ångest, är mycket realistiska. Det är en läskig historia som spelas upp, för de fyra delar en hemlighet. Identiteten på den som vet vad som hände känner inte heller läsaren till. Bra grepp och story! För när barn drabbas är det… inte bra, men otäckt och gripande. Och framför allt funderar jag över vem man kan lita på. Det gör de inblandade också.

Mitt omdöme blir det högsta för denna riktigt spännande psykologiska thrillern.

Författaren Marie Hermanson är en av våra nutida bästa svenska berättare, enligt min mening. Jag upptäckte hennes böcker av en lycklig slump. Marie Hermanson har skrivit många böcker med lite udda innehåll, ofta övernaturligt. Serien om överkonstapeln Nils Gunnarsson och journalisten Ellen Grönblad är en historisk kriminalserie som utspelar sig i Göteborg. Pestön är den andra, fristående delen i serien och boken kom ut 2021. Jag köpte pocketutgåvan i slutet av augusti i år.

Året är 1925, platsen Göteborg. En kväll dras överkonstapel Nils Gunnarsson iväg av en pojke. Pojken ror över till vrakarns kåkstad vid ån. Vrakarna har tagit upp en död man ur vattnet. Jakten på sanningen om den döde leder Nils Gunnarsson hit och dit, bland annat till Pestön. Ön var tidigare en sorts karantänplats där sjömän isolerades för att inte sprida smitta. Nu händer där mystiska saker. Nils får även denna gång hjälp av den unga journalisten Ellen Grönblad.

Författaren bygger snabbt och effektfullt upp miljö och stämning. Det är kallt och mörkt och fattigdom som luktar illa. Frågan är vad den välklädde mannen gjorde bland vrakarna.

Det blir en spännande berättelse som rullas upp där en seriemördare står i centrum, en riktig sjuk galning. Jag gillar den här boken stenhårt. Karaktärerna är sympatiska, spänningen lagom och den historiska biten är utmärkt.

Mitt omdöme blir det högsta

Att låna böcker är inte fel när bokhyllorna i nya Bokrummet svämmar över. Jag hittade en hel hög med böcker som jag lånade. I den högen fanns bland andra Pierre Lemaitres bok Alex. Boken har ett antal år på nacken och först när jag skulle börja läsa den upptäckte jag att den är andra delen i en serie om fyra böcker. Men, men, jag gav den en chans ändå.

Alex Prévost blir inte bara överfallen och kidnappad. Hon lämnas naken, upphängd i en bur i en före detta fabrik. Kommissarie Camille Verhoeven har inte mycket att gå på när han tar sig an fallet. Det börjar med ett vagt ögonvittne som har sett nåt. Ingen person är dock saknad. Hur ska polisen då hitta en misstänkt?

Den här boken är som en riktigt läskig skräckfilm. Och just som sympatierna är som högst för offret inser läsaren att offret inte har särskilt rent mjöl i påsen. Författaren lotsar skickligt läsaren in i snåriga psyken. Man blir förvirrad och förvånad – inte bara en gång utan flera. För hur det än är så är alla offer i boken inte oskyldiga utan även förövare.

Detta är en mästerlig thriller av högsta kvalitet för den som gillar spänningslitteratur med flera bottnar.

Mitt omdöme blir det högsta.

Historiska kriminalromaner och deckare kan roa mig mycket. För några år sen upptäckte jag Pontus Ljunghills första del i serien Historiska Stockholms-mord. Den boken kom ut redan 2011, men jag läste den inte förrän 2019. Nu har jag lånat och läst den andra delen, Lykttändaren.

Berättelsen utspelar sig i Stockholm för snart 100 år sen, sommaren 1923. Det är alltså fem år tidigare än i den första delen i serien om polisen John Stierna och hans kollega Verner Lydman. Boken inleds med att den unga Julia Ekengren hittas mördad i sitt hem. Stierna och Lydman försöker komma på vad som har hänt för att de ska få en tydligare bild av såväl offer som gärningsman. Men kvinnan var väldigt ensam och hade växt upp på barnhem och i fosterhem. Finns lösningen i hennes förflutna?

Den här boken är spännande på ett dubbelt vis: dels genom att den handlar om ett mord, dels för att den beskriver Stockholm 1923. Jag tyckte att den första boken i serien påminde om Per Anders Fogelströms Stad-serie och det gör även denna den andra delen. Det är intressant att läsa om Stockholm för 100 år sen och om hur människor levde då, men också om hur synen på människor och olika samhällsklasser var då. Att jämföra historisk tid med nutid kan vara… överraskande.

Boken är välskriven. Det är en duktig skribent och författare bakom serien. Jag är en av dem som önskar en fortsättning. Det här är bra.

Mitt omdöme blir högt.

Min absoluta favorit bland de brittiska deckarförfattarna är Elly Griffiths. Hösten 2022 hade jag nöjet att få träffa henne IRL när hon Adam Helms-föreläste. Jättekul! Elly Griffiths har skrivit flera serier. Jag gillar dem förstås alla. Nu har jag läst den andra delen i serien om den lesbiska polisen Harbinder Kaur, Mordkonsulten.

Peggy Smith är 90 år när hon hittas död i sitt hem. Hennes hemtjänstperson Natalka tror först att det är en naturlig död. Men Natalka inser snart att nånting inte stämmer. Tillsammans med Peggys kompisar Benedict och Edwin samt polisinspektör Harbinder Kaur börjar hon luska i dödsfallet. Det visar sig att Peggy har varit mordkonsult och hjälpt flera kända deckarförfattare. Natalka hittar inte bara en dedikation och hälsning från författare i böckerna. I en av deckarna trillar en hotfull lapp ut. Och så blir Natalka hotad och en av författarna som Peggy har hjälpt blir mördad.

Som vanligt har författaren skrivit en bra bok. Även den här huvudkaraktären, Harbinder Kaur, har en sorts torr humor som påminner om Griffiths andra huvudkaraktär, Ruth Galloway. Men jag måste erkänna att Ruth är nog mera i min smak och stil. Den här serien om polisen Harbinder känns inte heller lika spännande. Jag tycker nästan att den är lite för tramsig bitvis. Mot slutet blir det emellertid lite mer action. Mördaralternativen passerar – och kasseras – en efter en och jag kan inte lista ut vem som är skyldig till morden.

Mitt omdöme blir högt.

Inte förrän hösten 2022 läste jag nån bok av Bodil Malmsten. Det är skamligt! Jag hade hört och hör fortfarande så mycket positivt om hennes böcker. Nu blir det dessvärre inga fler nya böcker som kommer ut eftersom författaren gick bort 2016. Tur att det finns ett antal att söka efter second hand eller på bibliotek. I oktober hittade jag Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig i pocket på ett antikvariat.

Det här är en loggbok, en dagslägesberättelse, enligt baksidestexten. Jag skulle säga att den är en sorts blogg fast i bokform. I korta texter och med illustrerande foton skriver författaren om högt och lågt i sin tillvaro, om Sverige och Frankrike. Det blir en början för mig att lära känna henne.

Och ja. En början är det sannerligen. Jag tycker att boken mest består av fragment och har svårt att känna mig bekväm med detta rastlösa hoppande författaren gör i tankarna. Men… jag tänker fortsätta på inslagen bana och läsa nåt mer av Bodil Malmsten, en roman kanske..?

Mitt omdöme om den här boken blir medel.

Det är roligt när sambon och jag gillar samma böcker. Framför allt blir det billigare om en köper och den andra lånar. Nu senast lånade jag Katarina Wennstams bok Djävulens advokat. Boken kom ut 2021 och är den elfte delen i Justitia-serien. Den tolfte delen, Dödsbädden, kom ut nu i november 2022. Jag har läst alla böckerna i serien, men inte alltid läst dem i rätt ordning.

Nora Ljungberg är försvunnen. Det finns blod, men ingen kropp. Spåren pekar mot ett gammalt fall där mördaren enbart dömdes för brott mot griftefriden. Kriminalkommissarie Charlotta Lugn och journalisten Jane Wester går tillbaka i tiden. Jane såg på nära håll hur mördarens advokat lyckades utnyttja de juridiska kryphålen. Men Janes unga kollega Alexandra kommer längre i sina efterforskningar,

Spännande och realistiskt är det från början. Det handlar mycket om relationer och mäns syn på kvinnor – och tvärtom, alltså kvinnors syn på män. HBTQ-temat från förra boken är så gott som borta, det anas mest. Den som driver handlingen framåt är framför allt en ung journalist. Det märks att författaren har just det yrket i botten, både på själva storyn och på sättet att skriva. Stundtals är lite för många trådar att följa och för mycket juridikutsvävningar. Ibland tappar jag som läsare bort mig en aning, även om det är en bra bok som inte enbart kan kategoriseras som en sedvanlig deckare.

Mitt omdöme blir högt.

I augusti 2018 debuterade Marcus Jarl, uppvuxen i Borghamn först, Vadstena sen, sin relationsromanen Tusen bitar. Fyra år senare köpte jag boken på antikvariat – i Vadstena. En vän rekommenderade författaren och jag blev nyfiken, förstås, på denne östgöte, numera stockholmare, och hans bok.

Det här är en relationsroman med två par i centrum. Dels är det bögparet Nils och Benke som kämpar för att kunna leva tillsammans trots Nils föräldrars, framför allt pappans, avsky. Dels handlar boken om Robert och Ebba, ett i mina ögon ganska destruktivt förhållande där Robert är en som misshandlar och Ebba en som bara stannar kvar i förhållandet utan att förstå varför. Robert hatar dessutom homosexuella. Men plötsligt rycks en älskad ifrån nån och den älskade lever kvar i nån annan – nån som hellre dött än tagit emot det som gavs…

Redan från början sugs jag in i berättelsen om de två väldigt olika paren. Jag känner med killarna som vill nå nån sorts frid med föräldrar/svärföräldrar och jag känner med Ebba som inte riktigt orkar lämna sin flänga man. Sen får berättelsen en rejäl twist orsakad av en hemsk händelse som får flera konsekvenser. Och det är så bra, så bra (be)skrivet! Mästerligt, faktiskt, trots en del mindre korrekturfel.

Marcus Jarl, specialistsjuksköterska på nyföddhetsavdelningen på Södersjukhuset, har skrivit tre böcker. De hänger inte ihop sins emellan, men två av dem har blivit nominerade till priser eller prisade: Tusen bitar blev nominerad till Årets bok på QX-galan 2019 och Dina färger var blå vann priset för Årets feelgood 2021 samt blev nominerad till Adlibrispriset och till Storytel Awards. Där du en gång gick kom ut i somras. Gissa om jag tänker läsa de två senaste!

Mitt omdöme blir det högsta.

På gågatan i Vadstena hittade jag en helt fantastisk bokhandel, en blandning av antikvariat och second hand. Där köpte jag flera böcker, bland annat Sofie Sarenbrants bok Munkavle, en självbiografi om sexuella övergrepp hon råkat ut för som barn. För 50 spänn fick jag läsa en mycket tung liten bok på strax över 200 sidor.

Författaren bar länge ensam den börda sexuella övergrepp i barndomen är. Men som ung vuxen blev det ohållbart efter år av anorexia och självskadebeteende. Hon sökte hjälp på olika håll utan att riktigt få det stöd hon behövde. Så därför berättade Sofie Sarenbrant först för Tommy, som blev hennes man, och därefter för en efter en i familjen. Det lossnade, hon blev trodd på trots skammen hon kände. Och så småningom skrev hon den här boken.

Sofie Sarenbrant är journalist, men kanske mer känd som deckarförfattare. Bland annat har hon skrivit serien om Emma Sköld, böcker som jag har läst och gillat. Det här är en helt annan bok, för den handlar om verkligheten.

Kapitlen är ganska korta och det är verkligen tur. Jag orkar inte läsa mer än ett par kapitel åt gången. Sen måste jag lägga boken ifrån mig och pausa. Jag känner hur tungt det är för författaren att beskriva det hon har varit med om. Men jag känner också lättnaden efteråt.

Det här är en viktig bok, skriven av en mycket modig Sofie Sarenbrant.

Mitt omdöme blir det högsta.