Ulrika Hurtig

I september blev jag kontaktad av en spännande författare med rötter i Uppsala. Karin Pasche skulle under oktober månad komma ut med den avslutande delen i sin fantasytrilogi Labyrint och undrade om jag ville läsa och recensera Union. Eftersom jag har läst de två första delarna ville jag givetvis vara med att sluta cirkeln – även om det tog ett tag innan jag riktigt mindes att jag läst del två… (Pinsamt, men jag läser många böcker.) Märkligt nog handlar den här trilogin om just att minnas, bland annat.

Julia, Jake och Job är tillsammans igen, denna gång på Auberlens slott. Theodor Auberlen är en stenrik affärsman och ganska snart inser de att värden har baktankar med deras vistelse. De undrar nämligen om de är gäster eller fångar. De tre vännerna, från början främlingar för varandra, och deras handlingar påverkar det som är en labyrint i tid och rum i tillvaron. Konsekvenserna av deras tidsupplevelse blir svårgripbar och ett slut som inte går att undvika närmar sig.

Precis som de första två delarna är även den avslutande delen väldigt svart. Boken inleds med en kort resumé, vilket är utmärkt för oss som har dåligt minne. Det är också föredömligt eftersom det var cirka två år sen del två kom ut. Denna gång har författaren gett ut sin bok på egen hand, utan något förlag. Det är både modigt och ambitiöst. Det känns verkligen som om berättelsen har levt inom henne och bara måste få komma ut. Jag hittar tyvärr ganska många avstavningsmissar och ett och annat grammatiskt fel. Korrekturläsning är svårt, men för mig är det oerhört viktigt för det totala omdömet när jag bedömer andras texter. Vidare är det viss skillnad på blodsockerfall och lågt blodtryck. Korrekturfel och dålig genomläsning skämmer i mina ögon, yrkesskadad som jag är.

Samtidigt hittar jag några riktigt bra formuleringar, till exempel:

”Tänderna verkade slarvigt inkastade i munnen.

och

”Hela natten lutade.

Förutom svärtan är den här boken väldigt obehaglig. Hjärnforskningen i världen är ett eftersatt område. Boken handlar om detta, med fokus på minnet, och om hur långt människor är beredda att gå för att inte bli… gamla och glömska. Stämningen är mycket ruggig redan från början. Beskrivningen av den kalla Christina är lysande, jag ser verkligen personen framför mig.

Sammanfattningsvis är ju detta inte någon realistisk roman utan en fantasyroman. Eller..? Författaren skriver att cirkeln är sluten. Jag undrar om den verkligen, verkligen är det..? Upp till läsaren eller ej, men… Ska du läsa den här boken bör du läsa de två första delarna i Labyrint-trilogin.

Mitt omdöme blir högt.

I somras fyndade jag second hand den tredje delen i Sara Lövestams Kouplan-serie, Luften är fri, inbunden och i bra skick. Boken kom ut 2016. Först tvekade jag lite med inköpet eftersom jag varken hade eller hade läst del två, bara del ett, men jag slog till. Del två inköptes på nätet. Den, liksom den tredje delen, har jag nu alltså läst. Återstår del fyra…

I denna del tre är Kouplan tillbaka i Stockholm och lever som hemlös och flykting utan uppehållstillstånd. Han får ett uppdrag av en Ulrika i Bromma att spana på maken Håkan, som hon tror är otrogen. Kouplan tar sikte på Håkan, men kommer snart på att det handlar om nåt helt annat än otrohet. Frågan är bara vad. Samtidigt tampas Kouplan med det faktum att han snart har rätt att söka asyl igen. En inte helt okomplicerad tillvaro för nån som inte bara är flykting och hemlös utan även är könsbytare…

Den tredje delen om Kouplan är inte så mycket deckare. Snarare ligger författarens fokus på hemlöshet och asylsökande flyktingar. Inte helt förvånande med tanke på att hon är SFI-lärare. Kouplan har en tuff tillvaro, det förstår jag. Beskrivningarna av andra hemlösa, människor som är både omtänksamma och opålitliga, känns väldigt trovärdiga. Jag hade emellertid önskat mer av deckarbiten i den här boken. Det tar ganska lång tid innan boken blir spännande på grund av fallet Kouplan jobbar med. Eller… det blir nästan inte spännande alls. Även HBTQ-temat känns nedtonat. Som vanligt är dock även den här boken av författaren välskriven, även om själva innehållet inte direkt passar mig.

Mitt omdöme blir medel.

En bok som till stor del utspelar sig i stan där jag bor, Uppsala, till viss del även på min gata, skriven av en författare med likadant förnamn som jag själv… Valet att låta Ulrika Ewermans verklighetsbaserade roman Monica Magnus 1966 följa med hem från bokhandeln var inte svårt.

Den här boken handlar om författarens syster Monica, en syster som författaren inte har träffat. Skuggan av systern och det som hände henne i mitten av 1960-talet har hängt över författaren. Detta gjorde att hon började ”forska” om sin syster. I år debuterade hon som författare med den här boken om Monica. Monica som 14 år ung utgör en lockelse för äldre killar och män. Men den Monica fastnar för är Magnus, åtta år äldre än hon själv. Föräldrarna gör allt för att paret inte ska träffas. Monicas mamma vill att dottern ska bli tryggt gift och bo i villa. Monica själv dras till den farlige Magnus och paret tycks vara omöjligt att separera.

För mig är det mycket svårt att tro att det här är en debutroman, men det är det. Berättelsen har ett flyt som är fenomenalt och författaren syltar inte in sig i massor av olika bihistorier eller teman. Personerna i boken, delvis okända för författaren, delvis välkända, beskrivs lika väl i båda läger. Det känns nästan som om författaren varit en fluga på väggen i sin systers liv. Systern, som hon aldrig fick träffa.

Jag hade gärna sett lite mer av Uppsala i boken, för på 1960-talet bodde jag inte här (jag kom hit först 1982).

Välskriven och gripande, realistisk och troligen mycket nära sanningen. Med det sagt blir mitt omdöme det högsta.

När en själv är i ett skede i livet när en inte är sprittande glad kanske det är dumt att läsa böcker om psykisk sjukdom. Men Linda Boström Knausgårds bok Oktoberbarn har ropat efter mig ett tag. En helg i september 2020 slog jag till och köpte pocketutgåvan i fysiska bokhandeln. Jag menar, jag hade ju läst alla de sex delarna i hennes exmans Min kamp-serie. Nog skulle jag palla med en bok med färre än 200 sidor?

Linda Boström Knausgård har vid flera tillfällen varit tvångsintagen för psykiatrisk vård. Hon har upprepade gånger fått ECT-behandling, alltså behandling med elchocker. Behandlingen går ut på att ge hjärnan ”svaga pulser av elektrisk ström under några sekunder”, enligt 1177 Vårdguiden. Det är en behandling som anses effektiv för den som har drabbats av svår depression. För författarens del innebar behandlingen att hon tappade stora delar av sitt minne. Den lilla boken är en form av uppgörelse med den psykiatriska vården, men ger också tillbakablickar till författarens barndom liksom även senare år.

Jag tycker att boken är lite hoppig. Det kan i och för sig vara ett litterärt grepp, men det kan också vara en konsekvens av behandlingen. Personligen tycker jag att ECT-behandling låter väldigt otäckt och framför allt… okontrollerbart. Patienten är verkligen i utsatt läge och helt i händerna på vårdaren.

Att få läsa om författarens barndom och uppväxt ger ganska skrämmande bilder. Även författarens pappa var psykiskt sjuk och bipolär precis som dottern, nåt som skildras i korta, men obehagliga scener. Ja det här är en bok som sannerligen är motsatsen till feelgood… Det här är en väldigt naken historia som jag har svårt att värja mig för.

Det är svårt att betygsätta människors berättelser om sina liv. Mitt omdöme blir högt inte för att detta är ett litterärt mästerverk som sådant utanför att boken boxar mig så brutalt i solar plexus.

I september månad blev jag tillfrågad om jag ville recensera Sanna Mac Donalds nya bok Allt som en gång var. Självklart ville jag läsa uppföljaren till Om allt vore annorlunda, en bok som jag inte bara slukade i november 2019 utan rördes till tårar av. Det var höga förväntningar jag grep mig an läsningen.

Anna har nu skilt sig från sin man och är fortfarande tillsammans med Tove. Men den mycket yngre Tove har kommit längre än Anna i att leva öppet med vem hon är. Detta påverkar deras relation starkt och det är inte alltid lätt – för nån av dem. Samtidigt vill Anna ta reda på vad som hände gammelfarbror Douglas och hans kärlek Evert. Genom detta tycks Anna få hjälp med den egna relationen och tankarna om att berätta för omgivningen. Parallellt med den nutida berättelsen om Anna och Tove får jag läsa om Ingrid och Märta, två kvinnor som träffades när (manlig) homosexualitet nyligen upphört att vara brottsligt, men fortfarande var mycket skamligt. Ingrid är gift och har en dotter, men hur blir det när hon plötsligt står där som änka, utan att ha den heterosexualla familjen att gömma sig bakom?

Alltså… det här är en helt underbar roman! Den har typ ”allt” jag önskar av en god bok. Den är spännande, den ger mig HBTQ-historia och den beskriver en nutida relation som jag kan relatera till. Jag vill ju läsa om relationer som berör mig, som jag kan känna mig hemma med, som jag kan nicka hummande och igenkännande till under läsningen.

Författaren lyckas göra sina karaktärer mycket levande och trovärdiga, såväl de historiska som de nutida. Hon lyckas så bra att jag känner det de känner – känns det som. Utöver detta är boken välskriven. Den här författaren skriver medryckande samtidigt som det inte finns något att anmärka på vad gäller det språkliga eller grammatiken. Kapitlen är i längsta laget för mig som ibland läser när jag får en stund över. I och med att de är så långa får jag oerhört svårt att släppa boken.

Mitt omdöme blir det högsta. Det råder ingen som helst tvekan om det.

Asså jag hade glömt att Sara Lövestam skriver bra böcker! För ett tag sen hittade jag tredje delen i hennes annorlunda deckarserie om Kouplan i second hand. Men jag hade endast läst den första delen tidigare. Alltså fick Önska kostar ingenting, del två i serien, bli en av pocketarna jag senast nätshoppade. Det var underbart att öppna pärmarna och börja läsa denna normala bok – jämfört med den jag läste innan. Och ändå är boken så apart! För även om de är deckare innehåller de totalt fyra böckerna i serien (ja, hurra, det finns en fjärde del!) Kouplans egen historia också.

Kouplans pengar är slut och han tvingas samla tomburkar. Han annonserar om sina tjänster som privatdetektiv, men får inga kunder. Så råkar Kouplan möta borgarrådet Jenny Svärd. Han uppfattar att hon har blivit sol-och-vårad av en tjej och erbjuder sina tjänster som privatspanare. Jenny vill hitta kvinnan som lurade åt sig 200 000 spänn av henne innan hon stack, men eftersom hon är politiker vill hon inte att det ska bli offentligt. Kouplan blir den perfekta lösningen och hans uppdrag blir att hitta kvinnan – och hämnas. Samtidigt som Kouplan reser runt i Stockholm och Göteborg får läsaren följa Kouplans egen resa som flykting, men även hans förändring från kvinna till man.

Boken går snabbt att läsa för mig. Kapitlen är korta och boken är välskriven. Tror jag det, när författaren är en värre/bättre språkpolis än jag. Det blir en spännande jakt på bedragerskan, men att följa Kouplans förändring och utveckling är minst lika spännande. Jag ska inte vänta fem år med att läsa nästa del, den står ju på hyllan i nattduksbordet för i slutet får jag som läsare veta ett och annat…

Mitt omdöme blir det högsta.

En bok som är både en självbiografi och en handbok i att skriva böcker – är det möjligt att det finns nån sån? Jorå, Stephen King har skrivit en, nämligen Att skriva: En hantverkares memoarer. Boken är översatt av duktiga Ola Larsmo.

När en redan på omslaget blir förälskad i en bok därför att den som har skrivit boken uppmanar en till att både läsa och skriva mycket är det som gjort för succé. Stephen King inleder sen den här lilla boken med en självbiografisk del. Jag lär mig bland annat att han har (haft) missbruksproblem och var nära att dö i en trafikolycka 1999. Jag får också lära mig mer om skrivandets mödor fram till framgång. För oavsett vad en tycker om den genre Stephen King skriver i, skräck, går det inte att förneka att han är en bestsellerförfattare.

I övriga delar får läsaren både inspiration till att skriva och konkreta råd i lagoma doser. Det är som att författaren låter läsaren tänka lite själv med de exempel han ger. Det gillar jag!

Vidare uppskattar jag översättare Larsmos kloka instick, noter som visar att även översättaren har tänkt till och läst på utan att för den skull ta över författarrollen här.

Det här är en riktigt bra och inspirerande handbok för den som vill bli författare – och för den som gillar att läsa och skriva rent generellt. I slutet lämnar Stephen King inte mindre än två långa läslistor, till exempel.

Mitt omdöme behöver ingen tveka om – det blir det högsta.

I Jussi Adler-Olsens bok Selfies är Avdelning Q, som jobbar med cold cases, som vanligt hotad av nedskärningar. Den här gången har dess sekreterare Rose totalt flippat ut och gått in i en psykos, nåt som nästan lägger ner avdelningen eftersom hon endast har skickat in 15 och inte 65 rapporter… Men så blir en äldre kvinna ihjälslagen och Carl Mørck tycker att fallet påminner om ett äldre, ouppklarat dito. Samtidigt är det nån som kör ihjäl unga kvinnor och smiter från olycksplatserna. Nån av de inblandade har dessutom medverkat i ett rån mot en nattklubb. Och Rose försvinner spårlöst. Självklart hänger alla fallen ihop. Det kan tyckas rörigt – och det är det bitvis – men författaren lyckas knyta ihop påsen i slutet. Som så ofta i hans böcker blir slutet för övrigt en kamp mot tiden.

Den här boken är riktigt spännande, precis som övriga i serien. Men den är lite rörig och kapitlen är skrivna utifrån olika inblandade personers perspektiv, vilket gör handlingen en smula hattig. Samtidigt tycker jag att inte bara kriminalfallen utan skildringen av dem som utnyttjar samhället – och samhället som slår tillbaka – känns realistisk. Att författaren också väver in psykisk sjukdom och ger en otroligt insiktsfull beskrivning av detta lidande gör boken än bättre.

Mitt omdöme blir högt.

Ibland har en tur. Jag hade tur i december 2017 när jag vann ett hemligt bokpaket. Paketet kom fram lagom före jul. Inuti låg två böcker, inslagna i julpapper. En av böckerna var Lina Bengtsdotters debutdeckare Annabelle.

Polisen Charline ”Charlie” Lager i Stockholm skickas till byhålan Gullspång för att tillsammans med lokalpolisen arbeta med ett fall där en ung tjej har försvunnit. Det ingen vet är att Charlie faktiskt kommer från Gullspång. Därför blir fallet och resan dit även en resa till det förflutna och en resa som visar en hel del sanningar i Charlies eget liv, ett liv som inte är särskilt okomplicerat.

Den här boken har jag svårt att släppa. Försvinnandet och händelserna kring det är realistiskt skildrade och känns aktuella. Samtidigt blir jag lite bekymrad först med alla ingångar i berättelsen. Så småningom klarnar det hela. Författaren lyckas skickligt ro läsaren i hamn utan att lämna en enda lös tråd hängande efter sig. Det är bra gjort av en debuterande författare, ett folkslag som ofta vill för mycket. Och nog är det många berättelser i boken, men de håller. Jag har bara lite svårt att hålla koll på persongalleriet. Ibland gör det inget om lite färre människor befolkar en deckare. Dessutom tycker jag att Charlie Lager har aningen för många gemensamma drag med Mons Kallentofts Malin Fors och Jonas Moströms Nathalie Svensson. Men ändå. Annabelle är en riktigt stark debut. Boken är spännande och snabbläst och jag tar varje tillfälle i akt att läsa den.

Mitt omdöme blir högt.

Jenny Colgans feelgoodroman Den lilla bokhandeln runt hörnet börjar emellertid inte så feel goodigt – bibliotekarien Nina Redmond råkar ut för en omorganisation på jobbet som medför personella nedskärningar. Hon tvingas söka sitt eget jobb, men blir dissad – och därmed arbetslös. Rådlös är hon emellertid inte. Hon får en idé att starta en mobil bokhandel, en bokhandel på hjul, för se Nina Redmond älskar böcker. Problemet är bara att hon inte får tillstånd att ställa upp en skåpbil i Birmingham där hon bor. I Skottland, där bilen finns att köpa, däremot… Och så hampar det sig så att Nina Redmond lämnar stan och flyttar norrut till en byhåla där alla känner alla.

Om början är tuff, blir slutet desto mer feelgood. Jag blir glad när jag läser den här boken, mår riktigt bra, faktiskt. Till och med kärlekstemana i boken står jag ut med. Det jag gillar mest är förstås att det är så tillåtet att älska böcker och läsning. Nina Redmond smittar av sig på sin omgivning. Men omgivningen smittar också av sig på Nina Redmond och det är inte alltid hon äter i sällskap med en bok vartefter handlingen skrider framåt.

Det här är ingen krånglig bok, utan den ger några timmars underhållning med värme. Att inte fullkomligt älska böcker om boktokar går ju inte för sig i min värld. Så även om storyn inte är så djup och tung utan lättsam och härlig blir mitt omdöme desto tyngre: högsta möjliga.