Ulrika Hurtig

Ibland är det oväntade och överraskande bra. Riktigt bra, till och med. Som julklappen Hur jag lärde mig förstå världen, Hans Roslings självbiografi, förfärdigad med bistånd av Fanny Härgestam,. I morse vid halv fem-tiden läste jag ut boken.

Den här självbiografin började Uppsalasonen Hans Rosling skriva i delar. När det stod klart att han drabbats av bukspottskörtelcancer och inte hade lång tid kvar att leva (cirka ett år levde han efter beskedet) tog skrivandet fart. Till sin hjälp hade han journalisten Fanny Härgestam. Jag brukar vara rätt kritisk till journalister som ”hjälper till” att skriva kände personers böcker. I det här fallet är jag det inte. Det känns som om Hans Rosling har skrivit allt – och då har den medverkande skribenten/journalisten lyckats.

Boken ger läsaren glimtar från Hans Roslings barndom och familjeliv som vuxen. Men de djupaste skildringarna handlar om hans tid som läkare, forskare och lärare, framför allt i Afrika. Det är spännande och framför allt lärorikt att få ”resa” med Hans Rosling till länder som är så fattiga att den som inte sett det med egna ögon näppeligen kan tro att det är så som det är. Via den här skildringen öppnas mina ögon mer.

Hans Rosling – och kanske Fanny Härgestam – har ett bra flyt i sitt språk. Beskrivningarna av andra kulturer och möten med människor är levande och färgrika och i många fall roliga. Ett ställe där jag skrattar högt för mig själv är när Hans Rosling är i USA och så glad att han gör hoppsasteg på Manhattan. Varför då? Det avslöjar jag självklart inte här. Läs boken så får du veta!

Mitt omdöme blir det högsta.

Boken Dit solen aldrg når av Marianne Cedervall är den tredje boken i serien om Anki Karlsson. Som vanligt befinner vi oss på Gotland, Sveriges svar på Midsomer. Ankis kompis den pensionerade polisen Tryggve ska resa på semester och Anki tar hand om hans hund och krukväxter. Av en händelse råkar hon hitta en anteckningsbok hemma hos Tryggve, en bok som handlar om ett gammalt olöst fall. I samband med en långritt hamnar Anki vid ett före detta vilohem för kvinnor. Och så träffar hon en journalist som är gamla hemligheter på spåren, nåt som hon är på väg att avslöja i en artikelserie. Att gamla hemligheter röjs är förstås inte populärt hos alla och så går det som det går: mord.

Det tar ganska lång tid innan boken blir riktigt spännande. Bitvis tycker jag att historien trevar sig fram lite. Till viss del anar jag vem som är vem, men inte vem som är mördaren. Boken är rätt mysig att läsa, men jag skulle nog ha önskat lite mer… spänning. Författarens starka sida är emellertid kanske inte att bygga upp kusliga stämningar. Däremot är personporträtten så realistiska att de bara måste ha verkliga förebilder.

Mitt samlade omdöme blir ändå högt. Jag gillar mysiga deckare, allt behöver inte vara blodbad jämt och samt.

Fannie Flagg, som egentligen heter Patricia Neal, är väl mest känd för sin bok Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café från 1987 (på svenska 1992), en bok som filmades 1991. Men 2004 kom hennes bok A redbird at Christmas (på svenska året därpå). I min ägo hamnade En röd liten fågel i juletid via ett hemligt bokpaket jag vann.

Boken inleds med nån som inte mår så bra, vilket i och för sig är ganska typiskt för en feelgoodroman. Det är november och snöstorm i Chicago när den ensamme Oswald Campbell, en gång ett barnhemsbarn, besöker sin läkare. Där får han domen att han ska dö snart om han inte flyttar till ett ställe med varmare klimat. Doktorn tipsar om Lost River i Alabama. Trots att det verkar som om staden knappt finns hamnar Oswald där. Han känner sig genast hemma i den lilla byhålan och tas emot med öppna famnar av stans alla singeldamer. Han får nya vänner i bland andra affärsinnehavaren Roy och fiskaren Claude. Men i bokens centrum flaxar den vingbrutna röda kardinalfågeln Jack, en fågel som blir den lika vingbrutna flickan Patsys bästa vän.

Många av karaktärerna har olyckliga kärlekshistorier bakom sig. Den nyktre alkoholisten Oswald har till exempel en skilsmässa i sitt bagage. Relationen med ex-frun är visserligen god, men hon har en ny familj. Oswald är alldeles ensam – tills han kommer till Lost River. Där finns andra ensamma själar – och en helt ny gemenskap.

Fannie Flagg lyckas teckna inte bara fina personporträtt, vissa riktiga karaktärer! Hon har dessutom en förmåga att skapa stämningar som dallrar av känslor, till exempel förväntan inför jul, längtan efter en kär vän, olycklig kärlek. Alla brustna hjärtan lagas emellertid inte i boken, men den lämnar mig med en varm känsla som jag gärna håller kvar.

Mitt omdöme blir det högsta. Ge bort den här boken till nån som behöver återfå tron på mirakel!

Vilken jävla bok! Ja nu svär jag, fast denna gång i positiv bemärkelse. I julklapp 2017 fick jag Fatima Bremmers bok Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström. Det var en sån lyckträff. Boken om Sveriges första kvinnliga wallraffare och äventyrare Ester Blenda Nordström är en helt fantastiskt spännande bok.

Boken inleds med ett avsked av Ester Blendas livskamrat Carin Waern Frisell. Ester Blenda har gått bort, endast 57 år ung efter att Carin har vårdat henne sedan Katastrofen. Detta trots att det aldrig är uttalat att de två är ett par – samkönade förhållanden är olagliga vid den här tiden. Och under de föregående åren har både Ester Blenda och Carin varit gifta med män på var sina håll. För Ester Blendas del handlade äktenskapet om att få komma med på en resa till Sibirien… Hela sitt vuxna liv reser hon, Ester Blenda. Först gör hon en klassresa när hon wallraffar som piga. Därefter får jag som läsare följa henne världen över – allt från Lappland till Amerika. Vilken häftig, modig kvinna! Ester Blenda är journalist, men skriver också böcker om sina resor och böcker om Ann-Mari, en ung och upprorisk tjej som i mångt och mycket påminner om Ester Blenda själv.

Samtidigt är denna häftiga, modiga Ester Blenda, som gör uppror mot konvenansen, en sårbar människa. Hon får dåligt samvete gentemot folk hon har skrivit om bland annat En piga bland pigor från 1914. Ester Blenda har nåt skört över sig och kanske är det detta sköra som via ett tilltagande missbruk leder fram till Katastrofen.

Den här boken är så intressant och välskriven att jag förlåter korrekturfelen och ett par störande upprepningar. Det är ett gediget arbete Fatima Bremmer har gjort som har resulterat i den här biografin. Tänk att en sån spännande person var helt okänd för mig innan jag läste boken om henne. Men med bokens rika bildantal tillsammans med berättelsen om Ester Blenda blir hon så levande för mig. Otroligt skickligt utfört arbete, Fatima Bremmer! Och för en gångs skull (nästan…) fick Augustpriset 2017 i kategorin Bästa fackbok en värdig vinnare.

Mitt omdöme slår i taket!

I samband med mina utflykter till second hand-affärer för att lämna prylar till återvinning kan jag ibland inte låta bli att titta lite, framför allt på bokbeståndet. Där hittade jag bland annat Varg Gyllanders bok Bara betydelsefulla dör.

Det här är andra boken i serien om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. I den här uppföljaren till debutboken Somliga linor brister möts läsaren av såväl nynazister som funktionshindrade, men givetvis också mord (det är ju en deckare). En nynazistisk ledare mördas genom att få en pil från ett armborst genom halsen. Ulf Holtz (Varg Gyllanders delvis alter ego Ulf = Varg?) och Pia Levin får en obehaglig utredning att gräva i. För det handlar förstås inte enbart om främlingsfientlighet utan även om familjehemligheter såsom barnmisshandel. Vid sidan av håller Ulf Holtz förhållande med den unga Nahid att rinna ut i sanden. Ska hon återvända till sitt hemland för att gifta sig eller för att hon själv vill tillbaka och arbeta?

Som i debuten känns handlingen i boken realistisk – men så är också författaren presschef vid Stockholmspolisen. Däremot tycker jag att boken har lite för många teman, vilket skymmer huvudtemat som jag tycker är det mest intressanta. Vidare känns det som om författaren droppar vissa teman/trådar som ändå är väsentliga, till exempel Nahid. Eller är telefonsamtalet till Ulf i slutet av boken från henne?

Det samlade omdömet blir högt, för det här är en spännande deckare.

Håkan Nessers är en god berättare. Hans bok bok Elva dagar i Berlin börjar med en berättelse om Arne Murberg, en man i 30-årsåldern som efter en dykolycka inte är den skarpaste kniven i lådan. Arne växer upp med tre föräldrar – pappan, en farbror och en faster. Men på pappans dödsbädd får Arne ett uppdrag att resa till Berlin, leta upp mamman som rymde dit med en trubadur och överlämna en ask med hemligt innehåll. Farbrodern pluggar tyska med brorsonen och så småningom ger sig Arne ut på sitt livs resa. Då slinker två nya berättelser in i boken, den ena om en handikappad flicka, den andra om en galen professor. Läsaren gissar att de tre personernas öden hänger samman, men inte riktigt hur, till att börja med.

Ja, det här börjar så bra. En intressant berättelse växer fram om en enkel ung man som har svårt att hålla ordning på sina tankar. Men när de två andra berättelserna poppar upp och blandar ut sig blir det i mitt tycke för mycket. Huvudberättelsen tappar i trovärdighet, det är alltför många märkligheter som står i bjärt kontrast till bokens huvudperson. Det känns som om författaren har påbörjat tre olika romaner – och i ett nafs slagit ihop dem till en. Nej, det var inte särskilt lyckat även om boken språkligt sett är utmärkt.

Mitt omdöme blir medel.

Den lilla boken Den store Gatsby är skriven av F.Scott Fitzgerald och publicerades första gången 1925. Redan på 1970-talet (rena stenåldern!) såg jag boken som film på bio. Mitt minne av filmen var att jag tyckte att den var urhäftig – men många i publiken reste sig efter en stund och gick. År 2018 fyndade jag en pocketutgåva från 2010 med en nyöversättning – och ett efterord – av Christian Ekvall.

En kan undra om gul-bil-leken har nåt absurt ursprung i den här boken. För den gula bilen har en central roll i boken trots att den inte nämns alltför ofta. Men när den nämns… Den unge Nick Carraway kommer till New York för att arbeta med aktier. Han flyttar in i ett hus på Long Island och umgås med paret Tom och Daisy Buchanan. Men det är grannen Jay Gatsby som fascinerar Nick med sina storslagna fester. En dag blir Nick inviterad. Det uppstår en vänskap mellan den tafatte och skygge Jay Gatsby och Nick. Eller kanske är tafattheten medveten – Jay Gatsby vet att Nick umgås med Daisy Buchanan…

Boken är omåttligt rörig och det jag tycker att människorna i den mest gör är dricker sig fulla och kör bil samt är otrogna till höger och vänster. Men det är ett annorlunda sätt att bygga upp spänningen som leder till den stora katastrofen i slutet. Somligt är vad det är, annat är det inte alls. När jag läste boken kände först för att göra som biopubliken i Motala, men ju längre jag kommer in i boken desto bättre blir den. Att den är på bara cirka 200 sidor inklusive fotnoter och efterord gör boken snabbläst. Jag är glad att jag läste hela boken.

Som film, i alla fall den från 1974, är Den store Gatsby storslagen. (Det finns en senare gjord film från 2013.) Som bok är den värd ett högt, men inte högsta, omdöme.

Förra året blev det en del turer för att lämna in grejor för återvinning. Vid dessa utflykter kunde jag sällan låta bli att kolla bokbeståndet på second hand-affären. I början av december 2017 hittade jag Liane Moriartys bok Stora små lögner. Boken är uppföljare till hennes genombrottsroman Öppnas i händelse av min död. Den boken fick stor uppmärksamhet. Boken var tänkvärd och välskriven. Till ytan påminde den om en deckare, men genren är snarare relationsroman.

Och faktum är att Liane Moriarty fortsätter på alla dessa inriktningar. Även Stora små lögner är tänkvärd och välskriven och handlar om mord utan att vara en deckare.

Händelserna utspelar sig i Pirriwee, en villaförort där alla känner alla och alla har sina roller. Den unga och ensamstående mamman Jane flyttar dit med sin son Ziggy. Vid inskrivningen av Ziggy leder det ena till det andra och Jane träffar Madeline och Celeste. De två är grannar och bästa vänner sen länge och mycket insatta i intrigerna runt föräldrarna på skolan där också de har barn. När Ziggy blir anklagad för att ha mobbat ett annat barn tar de Jane under sina vingar. Stämningen trissas upp och vid den årliga föräldrafesten nås kulmen och katastrofen (?) inträffar.

Författaren bygger upp romanen genom att beskriva händelserna – och krockarna – som leder fram till kulmen. Allt kommenteras i slutet av varje kapitel av ett antal mer eller mindre inblandade personer, vanligen föräldrar. Samtidigt beskrivs Madeline och Celeste och deras familjer. Även Janes och Ziggys bakgrund uppenbaras. Det finns många hemligheter och hemskheter som pågår under ytan och alla situationer är inte lätta att ta sig ur.

Det är viktiga och aktuella ämnen som författaren tar upp i boken. Jag tänker på bonusfamiljer, våld inom familjen, näthat, mobbning med mera. Men återigen lyckas jag lista ut saker och ting, vem som är vad och i princip också slutet. Jag tycker vidare att romanen är ganska pratig och alltför mycket en roman som enbart vänder sig till kvinnliga läsare.

Välskrivet och viktigt, men mitt omdöme blir inte högre än medel.

Amos Oz bok Judas blev en ny författarbekanskap för mig. Jag hade tidigare inte läst nåt av författaren och för mig nya författarbekantskaper är alltid spännande att göra.

Boken utspelar sig under 1950-talet i Jerusalem. Huvudperson är den unge, lätt överviktige och aningen bortklemade bibelforskaren Shmuel. Shmuel älskar att höra sin egen röst, men har svårare att lyssna till andra. Kanske är det därför inte så konstigt att hans flickvän lämnar honom. Efter faderns konkurs får han inte heller nåt bidrag till studierna. Därför avbryter han pluggandet och söker jobb som en sorts personlig assistent hos den gamle sjuklige, men intellektuelle Gershom Wald. I samma hushåll finns den hemlighetsfulla Atalia, som Shmuel dras till. Genom de kringelikrokande vägarna människor emellan och samtalen med Gershom Wald ställs Shmuel inför frågor han måste få svar på. Han återupptar studierna om förhållandet mellan Judas och Jesus.

Det här är en märklig bok. Jag har svårt att komma in i den, nåt som kanske beror på att den inte är särskilt lättläst och jag valde att läsa den under vår hektiska flytt. Shmuel är en underlig personlighetstyp, men frågorna om Judas och Jesus är fortfarande intressanta. Till exempel det faktum att Jesus faktiskt var en jude som blev förrådd av en annan jude.

Kanske läser jag om den här boken när tillvaron är lugnare. Mitt omdöme blev medel.

I slutet av januari hittade en pocketbok åtföljd av många värmande rader ner i min postbox. Boken och raderna kom från K i Norrbotten som uttryckte dels sin uppskattning kring det jag skriver. Bokens fantastiska titel är Alla resor är en omväg hem. Majvor Müller heter författaren och hon har bland annat varit inblandad i antologin Deckarnas svenska landskap: från Skåne till Lappland (red. Kerstin Bergman).

Boken har tre huvudpersoner, systrarna Emmy och Lisa samt Miria. Miria och hennes mamma lämnade Sydafrika och apartheiden för att få ett bättre liv i Sverige. Till viss del får de det, Miria får i alla fall dottern Love. Men sen ställer livet till det för Miria och hon måste planera för en framtid hon inte är en del av. Genom att hon råkar köra på en av systrarna, utan större skador som resultat, inleds en vänskap som leder ända från Luleå till Sydafrika. Emmy har för övrigt blivit arbetslös och hennes äktenskap är på väg att upplösas. Även Lisa står vid ett vägval: ska hon följa med maken John till -Sydafrika! – när han tar över föräldrarnas vingård eller ska hon stanna?

Ja, det är lite många trådar i den här boken, men de flesta knyts ihop i slutet. Gemensamma nämnare är förstås både Luleå, eller snarare byn Raitajärvi, och Sydafrika, men också svikande pappor, kärlek och lojalitet. Boken har sannerligen en passande titel. Men den är också välskriven även om jag noterar talspråk på vissa ställen där jag kanske hade sett mer korrekt grammatik. Vidare hade jag gärna sett att tråden med Hugo hade knutits samman med de andra på ett annat sätt. Det senare är en önskan, författaren gjorde ett annat val och det respekterar jag henne för.

Mitt omdöme blir högt.