Ulrika Hurtig

När jag gick igenom mammas böcker efter att hon gått bort hösten 2016 tog jag med mig en del litteratur hem. Mycket var sånt som funnits i mina föräldrars bibliotek sen jag var barn, men en del var modernare litteratur. Till det senare hör definitivt Åsa Hellbergs bok En liten värld. Åsa Hellbergs böcker blev jag tipsad om och vidarebefordrade tipset till mamma. Mamma blev mycket förtjust i böckerna och den här var nog den sista Åsa Hellberg-boken hon läste.

I den här boken är vänskap mellan kvinnor som så ofta i Åsa Hellbergs böcker ett centralt tema. Denna gång är det vännerna Carina och Isabella. Carina är gift och bor i England. När hennes man lämnar henne för en yngre kvinna drar hon in Isabella, före detta filmstjärna, i sina planer att driva ett Bed & Breakfast. Elsa, en änka i 70-årsåldern, har för vana att följa efter nån som ska ut och resa. Självklart korsas Elsas vägar med Carinas och Isabellas. Detta möte för med sig stora förändringar för dem alla tre. Och världen ska ibland visa sig vara mindre än en tror…

Den som vill läsa nåt lättsamt kryddat med heterosexuell erotik gör rätt i att läsa den här boken. Det är ingen djup historia, men den har sina poänger. Jag skulle kanske klassa den lite som en fars med vissa förvecklingar. Välskrivet, som alltid när det gäller Åsa Hellberg, och underhållande. Kanske inte en bok jag själv skulle ha valt, men för den som gillar kvinnor som vet vad de vill, framför allt sexuellt, och en och annan he-man (DET var länge sen jag såg det uttrycket!) passar boken finfint.

Mitt omdöme blir högt. Åsa Hellberg lyckas nämligen knyta ihop alla trådarna i slutet så att det blir trovärdigt.

Karin Wahlbergs bok Lätta ditt hjärta är den tredje delen i Lasarettet-serien som handlar om dem som jobbar på eller finns i närheten av lasarettet i Ekstad på 1950-talet.

Nu är Stina klar med sin utbildning och hon börjar arbeta som barnmorska i Stockholm. Där möter hon Rödtoppen mitt i sorgen efter Gurli, som har träffat en man. (Ett litet HBTQ-tema, alltså.) Men i Ekstad är det brist på sjuksköterskor, vilket gör att det blir en och annan felanställning. Läkarfrun Nancy börjar skriva matkåserier, men bästa väninnan Sonja är cancersjuk. Och barnen…

Det här gillar jag! Det är nostalgiskt och påminner aningen om Kristina Sandbergs Maj-böcker, men här är lasarettet liksom seriens hjärta. Genom detta lär läsaren känna såväl anställda som deras familjer och patienter. Den tredje delen i serien är lika bra som de två första. Språket flyter på bra och jag ville ogärna släppa taget om boken när jag hade börjat läsa den. Människoöden är så intressanta. En av författarens styrkor är att kunna skildra just människor väldigt realistiskt.

Mitt omdöme blir det högsta.

I slutet av sommaren 2017 gallrade en vän ut sitt bokbestånd. Av böckerna han skulle skänka bort snodde jag åt mig Khaled Hosseini bok Och bergen svarade. Jag hade tidigare läst en av författarens andra böcker, Tusen strålande solar, och tyckt mycket om den.

Bokens huvudpersoner är syskonen Abdullah och Pari. Paris första levnadstid tar Abdullah hand om henne, eftersom modern dör vid födseln. Familjen är mycket fattig. Fadern gifter om sig och får ytterligare barn, men har svårt att försörja familjen. Då öppnar sig en möjlighet att lämna bort Pari till ett barnlöst par i Kabul. Syskonen skiljs åt – för att mötas igen många, många år senare.

Berättelsen förs framåt genom att olika inblandade personer kommer till tals. Det är inte en eller ett par utan ganska många röster som hörs, vilket gör att jag stundtals under läsningen är orolig för att författaren inte ska ro detta i land. Men det gör han och det är förstås oerhört skickligt. Gissningsvis beror detta delvis på en annan berättartradition än den västerländska. Det är en både sorglig och underbar historia som spelas upp. Den läsare som inte berörs av dessa människoöden har nog ett hjärta av sten.

Mitt omdöme blir det högsta.

Mikael Bergstrands bok Den sorglöse hemsamariten fick jag och sambon i inflyttningspresent av en vän.

Det är Stockholm och 1980-tal. Skåningen Matz Zern (egentligen Mats Andersson) har kommit till stan för att slå den med häpnad och bli popstjärna. Fast han kan knappt sjunga eller spela. Utrustad med ett vackert yttre lyckas han överleva genom att hoppa runt hos olika tjejer. Men till sist inser han att han behöver en inkomst och får jobb som hemsamarit, ett yrke där det saknas personal. Jobbet visar sig trots allt inte vara helt fel för Matz, vars vägar då och då korsas av Carina Carlsson, som pluggar litteraturvetenskap. Och så dyker chansen upp att bli modell – samtidigt som det händer saker i hans jobb som hemsamarit.

Mikael Bergstrand är nåt så ovanligt som en mycket god svensk berättare. Jag har tidigare läst hans Indien-trilogi – Dehlis vackraste händer, Dimma över Darjeeling och Gurun i Pomonadalen. Han har en förmåga att skriva underhållande och småroligt och karaktärerna blir levande tack vare de förtjänster och brister författaren tecknar. I den här boken är 1980-talet bitvis lite för mycket, framför allt i början av boken. Men sen blir boken riktigt bra och inte bara en godmodig, ytlig historia som en glömmer ganska snabbt. Den hänger kvar i tanken.

Mitt omdöme blir högt.

Mikaela Bleys bok Louise är den tredje i serien om journalisten Ellen Tamm.

Justitieministern Louise Bohman är inte särskilt populär. När hennes pressekreterare dör i ett förmodat självmord går drevet. Det minskar inte i intensitet när det uppdagas att det var mord. Louise får skulden – eller verkar i alla fall vara inblandad på ett visst sätt. Ellen Tamm får uppdrag att göra en dokumentär om Louise Bohman. Hon tar sig bakom bilden av den impopulära ministern.

Nånstans läste jag att nån tyckte att boken och huvudpersonen påminde för mycket om Liza Marklund och hennes karaktär Annika Bengtzon. Det tycker inte jag. I såna fall skulle ju alla som skriver om alkoholiserade poliser med kärleks-/äktenskapsproblem eller som mördar folk – fiktivt – på Gotland kanske vara påverkade och influerade av varandra. Jag tycker att Mikaela Bley redan från början visar en journalist som är nåt utöver det vanliga – hon vägrar följa drevet och vill se den verkliga personen bakom fasaden. Sen kan jag tycka att hennes chef är ovanligt tillåtande – Ellen Tamm går ju för det mesta sin egen väg och utför inte helt de arbetsuppgifter hon blir ålagd. Huruvida det är realistiskt eller inte låter jag vara osagt.

Boken lutar lite från deckargenren mot psykologisk thriller. Det handlar visserligen om en fiktiv kriminalhistoria, men författaren skildrar snarare människorna i dramat och deras karaktärer än det blodiga mordet. Jag får associationer till Anders Pihlblads bok Drevet går – och lustigt nog tackar författaren honom i slutet för att han skrev den boken…

Mitt omdöme blir det högsta.

Under ett antal år har jag läst Kristina Appelqvists böcker med stor förtjusning. Författaren, som egentligen heter Apelqvist med ett p, har bland annat jobbat som kommunikationschef vid en högskola. Och det är i universitetsmiljö hennes deckare utspelar sig. Den fjärde pakten ingår i serien om rektor Emma Lundgren, litteraturforskaren Helena Waller och journalisten Frida Åberg.

Boken inleds med att en mansperson faller från en byggnad och slår ihjäl sig. Den här gången är det en student, men det är inte självmord utan mord. Fallet hamnar snart i skymundan. En stor donation ska bekosta ett unikt center för forskning och det fiktiva Västgöta universitet ska med detta bli världsberömt. På universitetet pågår intriger och rektor Emma Lundgren, som nyss har börjat jobba efter mammaledighet, petas från sin post och beskylls för allt möjligt. I stället är det en trio män som via ett gäng dekaner tar över makten vid universitetet. När cheferna besöker den rika donatorn i Nice händer emellertid otäcka saker.

Jag gillar det här, jag skriver det med en gång. Språk och handling flyter på bra. Författaren lyckas koppla ihop den inledande händelsen med slutet. Under tiden målar hon upp en berättelse med realistiska personporträtt. Jag anar att såväl händelser som karaktärer lånat en hel del drag från verkligheten. De ibland vassa personbeskrivningarna får mig att le och gör karaktärerna levande.

Mitt omdöme blir det högsta. Det här är en deckare som tilltalar mig mycket.

Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman är en deckare som kom ut 2015. Det är den fjärde boken i författarens Hagfors-serie om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund.

Boken inleds med att en kvinnlig socialsekreterare försvinner. Anna-Karin Ehn kommer inte hem från jobbet och anmäls försvunnen av sin make. Så småningom hittas hennes bil med blod och snart även en halsduk som har varit Anna-Karin Ehns. Men när såväl pressen som polisen börjar nysta i fallet upptäcker de att allting inte är som det verkar vara. Parallellt får vi läsare också en dos av kvinnomisshandel och svartsjuka oss till livs.

Den här boken handlar om makt, men också om maktmissbruk. Det är jobbigt att läsa om hur utsatta kvinnor och barn kan vara. Här finns också en man som jag som läsare känner kan fara ganska illa i sitt förhållande. Människor är sannerligen märkliga varelser. Lika varma och snälla som de kan vara, mörka och onda kan de vara. Folk som inte kan låta bli att slå den svagare bara för… att. Eller utsätta den redan utsatta för andra sorters övergrepp. Det som sen blir ”vår lilla hemlighet”, den som inte får röjas.

Åter igen har jag läst en riktigt bra och spännande bok. Ninni Schulman, i grunden journalist själv, har ett bra flyt i såväl språk som berättelse. Perspektiven varierar och ibland berättar hon utifrån nåt offer, ibland utifrån utredarna. De senares liv och leverne får läsaren också en dos av. Det är i och för sig inget originellt grepp i moderna kriminalromaner, men i Ninni Schulmans böcker känns karaktärerna äkta.

Mitt omdöme blir det högsta

Ett fynd i mina bokhyllor är Ninni Schulmans deckare Välkommen hem.

Polisen Petra Wilander är tillbaka i tjänst igen efter en tids sjukdom. Som tidigare jobbar hon med Christer Berglund. Men den här gången får Christer ta ett steg tillbaka eftersom hans syster Tina blir inblandad i en mordhistoria. Journalisten Magdalena Hansson känner inte för att delta i klassåterträffen ute i en stuga i skogen men både hon och Tina går dit. Inte helt förvånande faller alla tillbaka i sina gamla roller och festen spårar ur. Under en spökvandring hittas en av festdeltagarna mördad.

Det här är både obehag och spänning redan från start. Vi som har deltagit i återträffar med högstadieklasser fattar just det där med obehag, mobbning och att falla tillbaka i gamla roller. Jag minns min egen återträff tio år efter vi hade slutat nian. Det var en hemsk tillställning! Den här fiktiva återträffen är inget undantag, men det som skiljer evenemangen åt – det i boken och mitt eget – är att det mördas i boken. Inte bara en gång heller. Kan det vara den mobbade Danjel som har rest sig från graven för att utkräva hämnd? Nånting är det i alla fall som springer omkring i en vit mask i skogarna och tar livet att klasskamraterna en efter en…

Ruggigt så det förslår samtidigt som relationerna – såväl nya som gamla – beskrivs väldigt realistiskt och trovärdigt. Ninni Schulman kan verkligen skriva bra och spännande böcker. Den här boken slutarde dessutom med lite av en cliffhanger…

Mitt omdöme blir det högsta.

Innan jag flyttade fick jag en förfrågan om jag ville recensera en roman med trädgård som huvudingrediens. Stressad av flytten tackade jag först nej, men sen ja – under förutsättning att jag kunde få boken mig tillsänd först efter flytten. Den 26 mars 2018 levererades ett fint paket från Norstedts till min dörr. I paketet låg Annika Estassys bok Gröna fingrar sökes.

Boken är av en genre som jag kanske inte skulle ha valt själv. Jag tycker att författare som inte skriver spänningsromaner är modiga som erbjuder mig att läsa och recensera böcker när de vet att jag föredrar deckare. Nu är jag glad att jag läste boken. Att kalla genren feelgood känns emellertid inte helt rätt. Många så kallade feelgoodromaner innehåller en hel del feelbad också. Gröna fingrar sökes är inget undantag. Temat misshandel i förhållanden förekommer ganska ofta numera i svenska nutida böcker. Inte är det roligt, mest otäckt, men jag tycker att det är bra att det inte döljs utan kommer upp till ytan, så jag klagar inte.

Berättelsen har två centralkaraktärer: tanten Agnes och Leyla, en kvinna i trettioårsåldern som är andragenerationsinvandrare. Agnes har fått cancer och orkar inte riktigt sköta sin koloniträdgård med tillhörande stuga. Eftersom hon inte vill vara öppen med sin sjukdom kan hon inte be nån hon känner om hjälp. I stället annonserar hon och Leyla är den som svarar. Det blir också Leyla med sin sexåring Hugo som tar sig an Agnes trädgård.

Tanten Agnes för mina tankar till Karin Brunk Holmqvists karaktärer. De är ofta tanter och farbröder och medan en del är snälla är andra lite kärva precis som Annika Estassys Agnes. Men Agnes har ett gott hjärta och på sätt och vis blir Leyla, som är moderlös, lite av dottern som inte fick leva. Annika Estassy lyckas väl i sina personteckningar. Jag ser karaktärerna framför mig, även om de ibland riskerar att bli typer – tanten, surgubben, bögparet, den snygga killen, barnet etc. Men Hugo är inte sonson till sin morfar – och det borde Norstedts lektör ha observerat!

Författarens språk är lätt och böljande, precis som en frisk vårvind. Jag dras in i relationerna mellan karaktärerna, jag följer med in i trädgården, in i kolonistugeföreningen. Att läsa den här boken är en sann njutning.

Mitt omdöme blir det högsta.

Ganska nära mitt hem finns ett köpcentrum. Där finns en livsmedelsbutik, apotek, systembolag, blomsterhandel, skomakare, tobaksaffär med mera. Och så finns där en finfin liten bokhandel. På vägen ut efter att ha handlat en gång slank jag in i bokhandeln och köpte uppslagsboken Berömda svenska böcker. Huvudredaktör för boken är Staffan Bergsten, en lärare jag faktiskt aldrig hade när jag pluggade litteraturvetenskap. I stället hade jag en del kurser för hans gulliga fru Gunilla, som tyvärr gick bort för tidigt.

En får liksom aldrig för många böcker. När en dessutom fyndar en bok om böcker är lyckan gjord. Den här boken är en uppslagsbok som namnger närmare 500 svenska böcker som anses vara berömda samt återger innehållet i dem. Det är riktigt intressant att dels bli påmind om sånt en läste för länge sen, dels få tips om sånt en borde läsa.

Boken gavs ut för ganska många år sen och är därför inte helt uppdaterad. Men den håller. Givetvis blir jag inspirerad att läsa ännu fler svenska böcker.

Mitt omdöme blir högt.