Ulrika Hurtig

Kristina Ohlssons bok Lotus blues gav jag bort i julklapp. Författarens serie om Fredrika Bergman gillade jag mycket. Lotus blues är den första av två böcker i Martin Benner-serien och den är skriven på ett helt annat sätt. Stilen är hårdkokt och jag har mycket svårt för den. Jag pinar mig igenom boken om advokaten Martin Benner som tillsammans med sin älskarinna Lucy jobbar på ett fall som handlar om att rentvå en död seriemörderska, Sara Texas. I stället för att åka på en skön semesterresa åker de till Houston för att ta reda på sanningen efter att Martin har fått ett besök av Saras bror. Martin vill först inte ta fallet, men blir sen nyfiken. Dessvärre blir han en bricka i ett spel som han inte anar vidderna av. Samtidigt har han vårdnaden om sin systerdotter Belle, en liten flicka som också dessvärre dras in i det hela…

Nja, det här är verkligen inte en skrivstil jag gillar. Och det är ärligt så att jag pinar mig igenom boken. Den har sina poänger och är spännande, men jag kan verkligen inte med hårdkokta deckare. Trots allt kan jag se att författaren är mycket skicklig och driven i sitt sätt att skriva, så jag kan inte ge boken bottenomdöme. Lotus blues slutar med med en cliffhanger och jag måste bara veta hur det går…

Mitt omdöme blir, tro det eller ej, högt.

Mios blues av Kristina Ohlsson är den andra och avslutande delen i Martin Benner-serien.

I Mios blues fortsätter advokaten Martin Benner att leta efter pojken Mio. Samtidigt som han jobbar på detta försöker nån sätta dit honom för flera mord. Martin Benner blir nåt av en mordmagnet – de flesta han träffar i samband med fallet möter döden. Och då inte på nåt lugnt och stilla sätt. Det skruvas också åt kring Martin själv och hans närmaste familj är så hotad att han till sist inte har nåt annat val än att i princip gå till sin egen avrättning.

Kanske ännu mer än i första delen är nästan ingen den h*n utger sig för att vara. Bobby är inte Bobby, Susanne är inte Susanne, inte heller Veronica är Veronica. Att sen två personer heter Elias och Lucifer förvirrar saken ytterligare. Dessutom är den där Lucifer inte heller den en tror. Nä, inte ens självaste Martin Benner är det.

Ja, det låter ju som lite av en cirkus, men jag tycker ändå att del två är snäppet bättre än del ett. Eller kanske handlar det om att jag har börjat vänja mig vid den hårdkokta stilen? Precis som Lotus blues är Mios blues väldigt välskriven stilistiskt sett och jag tycker att den är mer spännande än första delen. Allt får dessutom sin förklaring i slutet. Sånt gillar jag.

Mitt omdöme blir högt.

Böcker är världens bästa vänner! Och lite extra glad blir en förstås när en inser att en har gett bort en riktigt bra bok till nån en gillar. Jag gav bort boken Sjuka själar av Kristina Ohlsson i födelsedagspresent för ett par år sen. Sen lånade jag den.

Boken handlar om Lukas, den enda som kom tillbaka efter att ha blivit kidnappad och torterad. Det började med kors och brinnande träd. Sen försvann människor. Fanny, som Lukas var tillsammans med, försvann året innan han gjorde det. Men Fanny kom aldrig tillbaka. Ytterligare en kvinna, Lydia, försvann också för alltid. Själv blev Lukas så skadad att han inte minns nånting. Fannys föräldrar – och fler med dem – är inte förtjusta i att Lukas har återvänt tillfälligt till sitt barndomshem efter tio år. Men Lukas plågas av att inte veta vad som hänt. Även Lukas barndomsvän David och hans Anna har återvänt, men de har flyttat till prästgården permanent och renoverar den. Lukas börjar gräva i händelserna och det förflutna och inser att hans bäste vän David inte hälsade på honom en enda gång när han vårdades efter att ha återvänt.

Det här är en skräckroman. Det är nu tre olika genrer som författaren bemästrar: deckare, hårdkokt deckare och skräckroman. Den hårdkokta varianten gillade jag inte, även om den stilistiskt sett var lysande. Skräckromanen Sjuka själar är suverän – den är läskig, spännande och snabbläst. Människorna är människor, fast alla karaktärer är ju inte normala… Jag anar möjligen varåt skuldfingret pengar, men jag är inte säker.

Mitt omdöme blir det högsta.

När vi väl hade bestämt oss för att flytta satte jag bokinköpsstopp för mig själv. Men som alla regler fanns det även undantag då – jag fick köpa böcker som stod på min inköpslista. Det gjorde Russ Harris bok Lyckofällan, en bok jag blev rekommenderad att läsa. Boken fyndade jag second hand, dessutom.

Den här boken handlar om hur en ska undvika att hamna i den så kallade lyckofällan. Idag lever vi i ett samhälle där vi alltid ska vara så lyckliga, allt ska vara så positivt. Men så funkar ju inte livet – det innehåller ju inte bara lycka utan både sorger och bedrövelser också. Boken Lyckofällan handlar om hur en inte bara ska undvika att trilla i fällan utan också hur en ska göra för att komma bort från kampen att försöka hitta den totala lyckan. Här redovisas ACT-metoden med övningar som hjälp till självhjälp.

Jag vet ärligt talat om jag får ut så mycket av den här boken just nu. Visserligen läser jag den med blyertspenna i handen och markerar mycket, men jag gör inte övningarna, jag läser bara boken rakt av. Och så är det nog inte tänkt att använda den. Troligen är den bra att läsa efter en kris akuta skede, när en går in i ”varför-drabbade-det-här-hemska-mig?-skedet”.

Mitt omdöme blir endast medel.

Boken Ögonvittnet kom i ett paket från Norstedts förlag till mig för recension. Inte en debutroman egentligen, men ändå på sätt och vis just det. Författaren Anna Bågstam har tidigare skrivit en ljudboksserie. Ljudböcker är definitivt inget för mig – jag älskar att hålla i en riktig bok, dra in doften av nybok i näsan och sen… kasta mig in i berättelsen med liv och lust och låta min egen fantasi, inte nån uppläsares dramatisering, spela upp scenerna och karaktärerna. Men det är bra att ljudböcker finns för dem som inte kan läsa på mitt sätt.

Harriet Vesterberg är namnet på bokens ”ofullkomliga hjältinna”, enligt baksidestexten. Jag blir omedelbart förtjust i denna Harriet, civil utredare som flyttar hem till sin pappa i Lerviken efter att ha lämnat Stockholm. Harriet smygäter godis och kakor – och dessutom smygröker hon för sin pappa. Margareta, som av nån underlig anledning bytt efternamn, blir hennes chef och de är varandras raka motsatser. Harriet inser att hon inte är särskilt välkommen. Men så sker ett mord och eftersom Harriet tillbringade somrarna här som barn tillsammans med sin bror Paul har hon en stor fördel i sin lokalkännedom. Harriet går lite av sina egna vägar när hon inte riktigt blir accepterad i arbetsgruppen. Dessvärre verkar det vara så att mördaren kan vara nån hon känner.

Jag fullkomligt älskar Harriet redan från början! En person som glufsar i sig Dumlekolor i smyg, som är lite av en udda fågel – vars jeanslinning klämmer runt magen – kan en sån som jag bara tycka om. Att Harriet sen är en tänkande person och en smart utredare gör inte karaktären mindre realistisk. Snabba omdömen om människor i sin närhet skickar Harriet per sms till kompisen Lisa som är kvar i Stockholm. Jag flinar högt ibland när jag läser messen.

Men det här är inte nån skojdeckare utan en riktig spänningsroman. Författaren bygger lugnt och säkert upp spänningen och extra pluspoäng blir det när jag inte kan lista ut mördarens identitet. För att inte tala om cliffhangern som boken avslutas med… Språkligt sett faller boken mig också på läppen med sina korta meningar utan bisatser. Här är det rakt på sak – precis som Harriet.

Det är egentligen bara ett problem med den här boken: det dröjde för länge innan uppföljaren kom ut, enligt mitt tycke. Ögonvittnet kom ut i april 2018.

Mitt omdöme? Det blir förstås det högsta.

Christina Olsénis och Micke Hansens bok Ester Karlsson med K hittade jag i fint skick second hand.

Bokens centralfigur är den 78-åriga änkan Ester Karlsson. Ester bor i bostadsrättsföreningen Lärkan tillsammans med sin kakadua Roland. I huset bor även Esters syster Barbro och hennes man Arne. Ja, en kan tro att boken handlar om min släkt, men det gör den inte! En dag hittar Esters granne Maja deras vaktmästare Rolf död på vinden. Rolf har inte dött nån naturlig död – han har en skruvmejsel i hjärtat. Ester, som har det lite tråkigt i sitt liv, bestämmer sig att öppna maken Bengts arbetsrum i lägenheten och starta sin egen utredning om mordet. Bengt jobbade inom rättsmedicinen och det hände att Ester hjälpte till med hans fall.

Enligt omslaget är det här en pusseldeckare. Så mycket pussel är det väl inte, men nog är Ester Karlsson en svensk version av miss Marple. Visserligen sker ytterligare ett mord och jag lyckas inte lista ut vem mördaren är. Men… det här är inte nån spännande bok. Och med det konstaterat är jag också lite besviken. Kanske hade jag högre förväntningar. Kanske är det också så att en bok med en gammal tant i huvudrollen måste ha vissa humoristiska element för att gå hem – hos andra. I övrigt är boken välskriven, språket är bra, även om jag noterar att det är två olika författare som skriver. Men nånting fattas och det är väl just… spänningen.

Mitt omdöme blir medel.

Charlotte Rydberg har förlorat sin man i en olycka, hennes mamma är död och hennes pappa har en ny familj. Det finns inget mer än det egna företaget som binder henne till Sverige. Och företaget kan hon sköta på distans med viss hjälp. Därför blir valet inte så svårt att dra till London. Charlotte har fått ärva en bokhandel och ett hus av sin moster Sara, en släkting hon aldrig har träffat. Det är en märklig samling folk i och kring bokhandeln och rörelsen i sig står på ruinens brant. Av nån anledning bestämmer sig ändå Charlotte för att försöka rädda verksamheten. Samtidigt vill hon veta mer om sin moster – och sin pappa.

Det här är en sån där bok som jag helst ville sträckläsa. Och det kunde jag nästan göra, eftersom jag var ledig i flera dar. Några avbrott blev det visserligen – det finns ju nåt som heter verkliga livet. Jag gillar stämningen i boken, jag gillar språket, jag gillar människornas kärlek till litteraturen. Lite mindre gillar jag den i den här typen av böcker obligatoriska kärlekshistorien mellan man och kvinna, men okejrå, här finns även en lesbisk – eller bisexuell(?) – tjej som är promiskuös. Två berätteler i en bok blir det också eftersom Charlotte söker efter familjehemligheter. Det funkar alldeles utmärkt och det är inte utan att jag tänker på min egen Englandsvistelse, ett par år innan Charlottes mamma och moster bodde där på 1980-talet…

Mitt omdöme blir det högsta.

Blodlokan är första delen i Louise Boije af Gennäs Motståndstrilogi. Föredömligt nog var del ett på ”bara” cirka 450 sidor. Alldeles lagom.

Bokens huvudperson är den unga Sara som kommer till Stockholm från Örebro. Sara har fått jobb på ett kafé och bor inneboende i Sumpan. Varken jobb eller boende är toppen när allting plötsligt ändras genom mötet med den annorlunda, vackra och varma Bella som bor i en våning på Östermalm. Saras pappa har dött i en eldsvåda och hon plågas av sorgen. Stockholm skulle bli en nystart för henne och det blir det – på sätt och vis. Ganska snart händer konstiga saker runt Sara. Det är som om nån tror att hon vet nåt eller har nåt… som nån annan vill ha. Sara blir allt mer luttrad – eller sjuk. Vem kan hon lita på? Utöver Saras historia innehåller boken utdrag om autentiska rättsfall, en stor dos samhällskritik och så… trafficking och barnprostition.

Ja det är rätt mycket i den här boken och ändå stannar omfånget på, som jag nämnde inledningsvis, cirka 450 sidor. Författaren är annars känd för att skriva böcker på minst 600 sidor. Men mycket behöver inte betyda bra även om jag verkligen älskar Louise Boije af Gennäs sätt att skriva. Den här gången tycker jag emellertid att hon inte helt lyckas med sina karaktärer. Det är som att de skrivs ut ur handlingen när hon tröttnar på dem. Vissa händelser i boken känns inte heller riktigt trovärdiga. Men, men, kanske får allt sin förklaring i de kommande två delarna. Jag väntar förstås med spänning!

Mitt omdöme blir högt.

På självaste internationella kvinnodagen 2018 kom Anna Janssons nittonde bok om polisen Maria Wern på Gotland ut.

I den här boken blir en kollega till Maria Wern störtförälskad i en mystisk kvinna med rött hår. Julia är hemlighetsfull och har dessutom ett ex som misshandlar henne. Sitt förflutna vill hon inte prata om – tills hon gör det med prästen Alva. Det slutar med att prästen försvinner och Julia blir mördad. Och allt pekar på att mördaren är Maria Werns kollega Jesper Ek, som var kär i Julia.

Ja ”allt” är förstås inte som det ser ut, men jag vill verkligen inte avslöja för mycket här. I stället tycker jag att du ska läsa boken, för den är lika spännande som alla de övriga 18 böckerna i serien. Tänk vilken bedrift det är att hålla kvar en läsare genom 19 böcker! Anna Jansson skriver lätt och inte tillkrånglat och samtidigt så bra och ruskigt. En vill inte lägga ifrån sig boken utan läsa, läsa, läsa. Pluspoäng som vanligt blir att jag inte kan lista ut vem den skyldige är. För så mycket kan jag avslöja att Jesper Ek är det inte!

Mitt omdöme blir högsta möjliga. Och så rekommenderar jag dig att inte se TV-filmerna om Maria Wern – läs böckerna i stället.

Rebecka Edgren Aldéns bok Den åttonde dödssynden blev en ny författarbekantskap för mig. Författaren hade innan den här psykologiska thrillern gett ut en debattbok och varit representerad i några antologier. År 2017 utkom en uppföljare till Den åttonde dödssynden, Och blomstren dö. Böckerna hänger inte ihop som en serie utan är separata böcker – bara psykologiska thrillrar skrivna av samma författare.

Nora är framgångsrik författare och föredragshållare. Men hennes liv höll på att ta slut när hon föll från sjunde våningen. Hon fick lära sig det mesta från början igen – och lyckades inte bara resa sig och gå – hon drog nytta av erfarenheten också. Nora skriver en sorts självhjälpsböcker som ska inspirera andra människor så att de tar tag i sina liv. Nora och Frank bor med sina två barn i ett villaområde. När Nora börjar skriva på ett bokmanus om dödssynderna får hon en ny granne i huset mitt emot. Och grannar är ju som bekant inte alltid att leka med. Det är nåt skumt med Klara. Dessutom tycks det ha med Frank att göra. Eller är Nora bara på väg in i en förvirrad psykotisk värld..?

Det är alltid intressant och roligt att göra nya författarbekantskaper. Skriver dessa bra böcker också är det förstås ännu roligare. Rebecka Edgren Aldén lyckas redan från start fånga min uppmärksamhet genom att oerhört skickligt bygga upp en riktigt kuslig stämning. Denna stämning trappas upp vad gäller kusligheter och når förstås sitt crescendo i slutet – som jag givetvis inte avslöjar här. Men genom att medge att hon har min uppmärksamhet genom hela boken avslöjar jag att jag tycker den är bra. Bitvis får jag associationer till The Stepford wives och Desperate Housewives, dessutom. Några små lösa trådar i berättelsen noterar jag, dock inte så lösa att de förtar spänningen eller drar ner mitt slutomdöme.

Mitt omdöme blir det högsta.