Ulrika Hurtig

Från Norstedts förlag kom ett paket med ett förhandsexemplar av den svenska utgåvan av Karen Clevelands bok Need to know. På svenska fick boken titeln Hon som inte vet.

Vivian Miller jobbar för CIA. Hon är fyrabarnsmor och gift med Matt. En dag när hon kommer till jobbet för att arbeta, som vanligt med att avslöja ryska spioner i USA, hittar hon en mapp. Mappen innehåller bilder på fem infiltratörer som lever under falska identiteter i USA. En av bilderna föreställer… Matt. Plötsligt sätts hela Vivians tillvaro i gungning. Hon slits mellan plikten gentemot sin arbetsgivare och sitt land och kärleken till sin familj. Ska hon ange Matt eller ska hon låta bli? Oavsett hur hon gör lär hennes liv gå sönder.

Det här är en riktigt spännande och obehaglig spionthriller. Att tvingas stå inför de val Vivian gör är snudd på omänskligt. Valen måste ändå göras och de leder förstås till konsekvenser. Författaren bygger snyggt och säkert upp spänningen och läsaren känner starkt med Vivian – även om läsaren i det här fallet inte är CIA-analytiker.

Jag skriver inte mer än så här, men mitt omdöme blir det högsta trots att det är en debutroman. Gillar du spionthrillers ska du definitivt hålla utikik efter den här boken.

Jojo Moyes tredje och avslutande del om Louisa Clark har titeln En andra chans.

Louisa Clark anländer till New York där hon ska jobba som assistent hos Agnes, den unga andra hustrun till en rik äldre man. Det handlar om att vara en sorts betald vän, i princip. Men Louisa är bara anställd och det får hon bittert erfara ett antal gånger, tycker jag. Hemma i London finns Ambulans-Sam. Det är inte helt enkelt med ett förhållande på distans, som många säkert vet. Och när Sam får en ny kollega och Louisa träffar Josh som är så lik Will till utseendet… Självklart ska jag inte berätta vad som händer. Louisa träffar för övrigt en mängd olika personer och hennes New York-vistelse blir inte riktigt som hon tänkt sig. Kläder spelar en viktigt roll boken igenom – men på olika sätt.

Som vanligt levererar Jojo Moyes en lysande roman. Den är svår att lägga ifrån sig. Mest träffas jag i hjärtat av de olika karaktärerna, personer som jag ibland tycker att författaren släpper greppet om alltför lättvindigt. Den här boken är full av dem och jag vill veta mer om var och en. Men… det här är som sagt den avslutande delen i trilogin om Louisa.

Mitt omdöme blir det högsta.

En bok som stod länge på inköpslistan var Mons Kallentofts och Markus Luttemans Heroine, den fjärde delen i Herkulesserien. Därför blev jag extra glad när jag fick denna studie i våld i födelselsdagspresent 2018. Ja, en får inte vara ängslig när en läser den här otäcka serien.

Boken inleds med såväl människorov som grov misshandel och gruppvåldtäkt. Polisen Zack Herry har knappt hämtat sig från sin förra insats och från förlusten av flickvännen och deras ofödda barn när han ensam ger sig in i förorten Stallhagen för att försöka hitta den försvunna kvinnan. Våldet mot kvinnan har lagts ut på YouTube och det visar sig vara en bekant till Zack från ungdomsåren. Kriminella gäng har tagit över förorten och Zack ger sig in i ett riktigt getingbo. Dessutom har han bara 24 timmar på sig. Tiden med mera tickar ner…

Den här boken läser jag snabbt, precis som händelseförloppet i den. Händelserna är realistiskt skildrade och författarna väjer inte för att beskriva det råa våldet och dess konsekvenser eller hur lite ett människoliv tycks vara värt för somliga. Det är riktigt otäckt. Den som tänker sig att läsa den här boken bör vara beredd på att den är nästan ännu otäckare än de tre första böckerna. Jag föredrar egentligen mindre blod och mer mystik. Icke desto mindre är boken väldigt bra.

Mitt omdöme blir det högsta.

Majgull Axelssons bok Ditt liv och mitt fick jag till min födelsedag 2018.

Huvudpersonen i den här boken är Märit. Hon är på väg till sitt föräldrahem i Norrköping för att tillsammans med brodern Jonas och hans fru fira sin 70-årsdag. Jonas och Märit är tvillingar, men egentligen var de tre. En av systrarna dog vid födseln – bara för att återuppstå som Djävulens advokat inne i Märits huvud. Framför allt när det gäller Lars. Och Lars är skälet till att Märit inte åker direkt till Jonas utan hoppar av tåget i Lund. Lund, där hon en gång pluggade och där Tok-Lars, hennes andra bror, spärrades in på dårhus.

Märits liv spelas upp med tillbakablickar varvade med nutidsskildringar och det är så berättelsen fortskrider. Som i Aprilhäxan, den bok som gjorde att jag totalt förälskade mig i Majgull Axelssons författarskap, handlar det om utsatthet bland de psykiskt sjuka som förr spärrades in på mentalsjukhus. I Aprilhäxan är de för övrigt också tre (trillingar). Annars är det vissa saker som för tankarna till händelser i mitt eget liv. Det är som om Majgull Axelsson har snott vissa händelser som är mina, till exempel den om Märit som nån tror heter Märta. Exakt en sån händelse var jag med om – och hon hette Märit, inte Märta.

Jag slukar den här boken – och den är minsann inte nån feelgoodroman. Men den fastnar, precis som Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam av samma författare. Ett underbart lätt språk tar mig igenom en tung, men viktig berättelse om utsatthet och förnedring. Eftersom flera teman återkommer kan jag inte låta bli att undra hur mycket som är självbiografiskt eller åtminstone lånat från det egna livet.

Mitt omdöme blir det högsta.

På Instagram hade jag sett en hel del bilder av Samuel Karlssons debutdeckare Den som dödar. Jag anmälde mitt intresse att recensera boken och efter nån vecka hittade ett paket från Lind & co ner i brevlådan. Lite förvånad blev jag, men mest triggade det min nyfikenhet, att den första utgåvan av boken kom ut redan 2011. På titelbladet i pocketupplagan från 2018 står att läsa att titeln på boken har ändrats och att författaren även har reviderat texten. Bara det låter spännande i sig.

Handlingen utspelar sig inledningsvis i min mormors hemtrakter i Småland. Där hittar lantbrevbäraren en dag den gamle enstöringen Eskil svårt misshandlad. Men Eskil har inte bara en räv bakom örat utan flera. Han har till exempel lyckats skjuta åtminstone en av förövarna. Polisen Louise Hård och hennes kollegor blir de som får hand om fallet. Det är ett märkligt fall som visar sig hänga ihop med att flera andra äldre män, på andra ställen (inte bara i Sverige), misshandlas och dödas. Brottsutredningen går även bakåt i tiden till början av 1960-talet.

Jag finner en hel del finurliga ordvändningar i den här deckaren. Boken innehåller annars många råa och blodiga skildringar, men inte just det där lilla extra när det gäller språket. Jag tycker att det är synd att boken inte är ordentligt korrekturläst när den ändå reviderades. Det stör nämligen den i mitt tycke spännande historien som lämnar mig med många tankar och funderingar. Förutom felstavningar på både svenska och i en engelsk dialog samt ord som saknas hänger jag ibland också upp mig på onödig detaljrikedom som inte för berättelsen framåt. Men för den som är intresserad av fiske, till exempel, är det säkert intressant att läsa om en nybliven pensionärs flugfiske. Och ibland glimmar det emellertid till och författaren får till fullpoängare i sina personbeskrivningar, som här av Kalle-kamera:

Sen är det dessvärre några missar som i mitt tycke drar ner omdömet och som kanske hade kunnat undvikas genom god lektörsläsning. Till exempel när Louise tar med sig katten till Frank för att tillbringa natten där. En innekatt behöver en potta, men Louise tar i princip katten under armen och drar. Inte känns det heller riktigt realistiskt när Eskil hjälps upp för en trappa av fler än en person för att på nästa sida dansa. Visserligen dansar Eskil inte jenka utan tryckare, men ändå.

Hur som helst, det har blivit fyra delar i serien om Louise Hård och även om jag tycker att debuten var lite stapplande vill jag läsa övriga delar. Det som framför allt lyfter just den här boken är den fantastiskt spännande historien bakom händelserna, en historia som sannerligen ger mig myror i huvudet. Dessutom är den baserad på verkliga händelser, om än till viss del omgjorda till fiktion. Eller? Såna funderingar gillar jag att författaren lämnar mig som läsare med.

Mitt omdöme blir medel.

Den sjunde delen i kanadensiska Louise Pennys Three Pines-serie om kommissarie Armand Gamache har titeln En ljusets lek.

Clara Morrow ska ha en stor utställning. ”Alla” är där, såväl vänner som konstkritiker. Clara gör verkligen succé. Dessvärre slutar det hela i katastrof. I Claras och Peters trädgård hittas nämligen en död kvinna. Det visar sig att Clara och kvinnan var gamla bästisar – tills kvinnan gjorde nåt riktigt oförlåtligt. Detta i sig gör Clara misstänkt för mordet. Riktigt så enkelt kan det förstås inte vara. Utöver detta kämpar Armand Gamache och hans närmaste med såväl gamla spöken som nya. Fallet leder dem dessutom till AA. Gabri och Oliviers närvaro i boken är något nedtonad den här gången, men de står annars för HBTQ-inslaget.

På skyddsomslaget till boken citeras en recensent vid nån amerikansk tidning. Enligt citatet är detta den hittills bästa boken i Three Pines-serien. Mina förväntningar var höga. Och sannerligen – jag håller med! I den här boken känner jag att författaren har hittat sina karaktärer på riktigt. De är så realistiskt skildrade – med sina fel och brister och lustigheter – att detta nästan är det bästa i boken, inte själva mordgåtan. En touch av Agatha Christie, men en smula spetsigare och rejält mycket modernare. Så skulle jag vilja klassa författaren. Boken är mycket spännande, för den mänskliga psykologin är fascinerande, inte tu tal om annat.

Mitt omdöme blir det högsta.Och så tycker jag att Modernista bör skynda sig att ge ut de kvarvarande böckerna som ännu inte är översatta och utgivna i Sverige.

Jag gillar att läsa böckerna först och se filmer/TV-serier baserade på böckerna sen. Därför tvekade jag inte en sekund när jag köpte Viveca Stens senaste bok i Morden i Sandhamn-serien, I fel sällskap. Boken kom ut i maj 2018 och jag köpte den i maj 2018 (den 24 maj). Men till min stora, stora besvikelse hade boken då nyligen visats som TV-serie i två delar på TV4. Nu följde tack och lov inte TV-serien boken helt och hållet, vilket är ett av skälen till att jag vill läsa böckerna först, se film/TV-serier sen. Men jag visste ju hur boken skulle sluta… Nej, händer det här en gång till tänker jag sluta köpa böckerna om Nora Linde. Det här var verkligen inte OK. Jag tänker att när jag trots allt betalar så mycket i den fysiska bokhandeln vill jag inte bli lurad. Lurad är inte det enda jag känner mig, jag känner mig rätt snopen också.

Den här gången är det en annorlunda kriminalroman författaren har skrivit. Här är inte mord i centrum utan kvinnomisshandel. Läsaren får följa Mina som tillsammans med sin späde son Lukas knappt lyckas ta sig levande från Andreis, make och far till barnet. Andreis kommer från Bosnien och hur han har skadats av inbördeskriget där får läsaren veta genom tillbakablickar i tiden. Andreis vill skapa sig ett bra liv i Sverige, men ett bra liv i hans mening innebär inte ett liv utan kriminalitet. Dessutom har Andreis väldigt kort stubin, nåt som inte bara Mina får erfara…

Boken skildrar på ett realistiskt sätt hur det är att leva i ett förhållande där våld har en stor plats. Och på sätt och vis är jag glad för att TV-serien inte följer boken fullt ut. Allting har inte tagits med i filmatiseringen och det som visas på TV stämmer inte helt med det som en kan läsa i böckerna. Jag tycker till exempel att Nora Linde och både hennes kärleksliv och yrkesliv skildras totalt olika. Samma gäller för polisen Thomas Andreasson. Karaktärerna skiljer sig också åt – ganska mycket.

Och ja. Boken är bättre, men jag är som sagt snopen, känner mig lurad och besviken. Därför kan jag inte ge högsta omdöme, bara högt.

Den femte delen i Anne B. Ragdes Neshov-serie är den sorgliga, sorgliga Det är min tur nu.

Torunn har tagit över gården Neshov efter faderns död. Hon renoverar gården och ger rummen egna färger. Men samtidigt arbetar hon på farbrodern Margidos begravningsbyrå. På hemmet sitter Tormod och där vill han förbli. Torunn besöker honom ofta tillsammans med hunden Anna. Den gamle sitter och minns och läsaren får veta lite mer om hur allting blev som det blev. Farbrodern Erlend bor i Köpenhamn tillsammans med sin man Krumme och det tre barnen. Även de håller på att renovera sitt hus. Torunn och Erlend har däremot inte längre nån kontakt eftersom de blev oense om några silor. Men innan boken är slut ska de ses igen.

Det här är en helt underbar släktserie. Författaren skriver inte så omfångsrika böcker men de innehåller ändå så mycket. Det är gott att läsa om familjer som förenas och återförenas, där ingen blir ensam och där alltid nån bryr sig och tycker om. Jag tycker om Anne B. Ragdes sätt att skriva och jag tycker om hennes berättelser. Dessa är realistiska och hon är en god tecknare av personporträtt.

Mitt omdöme blir det högsta.

Jag har nog både läst och äger samtliga av Anne Holts böcker. Bäst tycker jag om Hanne Wilhelmsen-serien. Hanne Wilhelmsen är lesbisk, men hon är en sån stukad fågel – och ändå framgångsrik. Den tionde boken i Hanne Wilhelmsen-serien har titeln I stoft och aska.

I den här boken jobbar Hanne Wilhelmsen precis som i den förra med Henrik Holme. Dessa två är ett udda par. Hanne, numera rullstolsburen, fortfarande mycket speciell och Henrik, duktig polis med svåra tics och andra tvångsbeteenden. Tillsammans blir de emellertid oslagbara och märkligt nog fungerar det för dem att samarbeta kring så kallade cold cases, gamla olösta fall. Det fall som har hamnat på Henrik Holmes bord är ett fall där en förälder till en påkörd och avliden flicka döms för mord på den andra föräldern. Henrik Holme inser ganska snart att Jonas är oskyldig och försöker få Hanne med på spåret. Hanne, däremot, är mer intresserad av en känd främlingsfientlig bloggare som har tagit livet av sig och menar att detta är mord. Mitt i allt detta försvinner en liten flicka och hon har en viss central roll i den här deckaren.

Under läsningen av den här boken blev jag väldigt glad, dess dystra teman till trots. Jag tycker att Anne Holt har hittat tillbaka till kriminalgenren. Boken är spännande, språket korthugget liksom dess huvudperson och karaktärerna är realistiskt skildrade. Beskrivningen av Henriks olika tics känns trovärdig, liksom Hannes periodvis skymtande sorg och smärta.

Mitt omdöme blir det högsta.

Jag är så glad att jag snubblade över Pernilla Ericsons serie om Erlagruppen. Serien är både spännande och realistisk. Böckerna tar upp kriminalfall som skulle kunna vara tagna ur verkligheten. Samtidigt noterar jag att författaren nog har sneglat lite på såväl amerikanska som brittiska TV-serier om rättsmedicinare. En och annan karaktär har tydliga likheter med andra litterära karaktärer också. Men det är helt OK. Det enda som inte känns riktigt bra är att jag har slagit ihop pärmarna i pocketboken av den senaste delen i serien, När du vänder dig om. Blir det ingen fortsättning, tro?

Den pensionerade kriminalprofessorn Edith Barry samlar för tredje gången polisen Liv Kaspi med flera i Erlagruppen. Denna gång är uppdraget att lösa en serie överfall och våldtäkter. Kvinnor överfalls och våldtas där de tror de är som tryggast. Våldtäktsmännen kan gripas, men fallen är mer komplicerade än så. Det handlar om andra personer som utnyttjar kvinnor och stjäl deras identiteter på nätet. Därefter skickar de fejkade meddelanden via till exempel dejtingsajter till männen som tror att det är ”fritt fram”. Som vanligt blandas fallen med privatliven bland gruppmedlemmarna. Aminah känner sig förföljd och Liv undrar om hon kan lita på Rickard.

Det är mycket otäckt och mycket spännande redan från start. Men jag blir orolig. Pocketutgåvans omfång är under 300 sidor. Ska Erlagruppen kunna lösa fallet på så få sidor? Dessutom tecknar författaren den här gången mer ingående och personliga porträtt av sina karaktärer. Som läsare blir en därför än mer engagerad i såväl fallen som gruppmedlemmarnas liv – för, som sagt, de går ju in i varandra. Den gemensamma nämnaren är kvinnors utsatthet. Mycket realistiskt skildrat – inte alls otänkbart att nåt sånt här kan hända. Detta är trots det tunga temat en kriminalroman jag läser snabbt.

Mitt omdöme blir det högsta.