Ulrika Hurtig

I april 2018 kom ett mejl från en kommunikatör vid Norstedts förlag med en förfrågan om jag ville recensera en bok som var på väg ut. Jag tyckte att Caroline Säfstrands fjärde roman lät intressant och tackade ja. Först två månader senare hittade boken Alltid din dotter äntligen ner i min brevlåda.

Händelserna i boken cirkulerar kring Jill Bergstrand. Jill, som bor i det gula huset med sin tonårsdotter Nellie. Dörren till huset är alltid öppen och Jill kan aldrig säga nej till nån eller nåt – hon gör alltid saker för andra. Tillvaron går sin gilla gång – till dess att en släktforskare dyker upp. Det visar sig finnas saker bakåt i tiden som varken Jill eller hennes mamma Miriam känner till. Och allt är inte trevligt. Förhållandet mellan Jill och Miriam är tillräckligt spänt som det är. Detta gör det hela inte bättre. Samtidigt slutar tillvaron att gå sin gilla gång på andra sätt också, trots att Jill försöker sticka huvudet i sanden. Jill finner sig vara i den åldern att hon inte längre är attraktiv i somligas ögon. Vardagen… krackelerar. Och frågan är om det går att göra den hel igen.

Cirka 300 sidor att läsa, tycka till om och skriva ner. Hur skulle jag hinna med tanke på att jag också jobbar heltid? Det visade sig inte alls bli några problem. De första cirka 20 sidorna läste jag en fredag, men det var morgonen därpå jag fann mig ha slukat över en tredjedel av boken – före frukost. Det här är en alldeles underbar bok om en vanlig människa – med fel och brister och goda sidor – i centrum.

Jill är nästan självutplånande god mot andra såsom hon ställer upp och tar hand om katter, tonårsdottern, en man från Syrien, pensionärstanterna som vill ha kaffe, kollegorna som vill ha bakat, vännen som vill låna bilen med flera. Men när sanningen om det förfluta växer fram går hon sakta men säkert sönder – precis som Miriam. Plötsligt är dörren till det gula huset inte längre öppen.

Den första tredjedelen bygger författaren upp historien och tecknar dess karaktärer på ett synnerligen trovärdigt och realistiskt sätt. Läsaren görs nyfiken på det som har hänt bakåt i tiden och vill förstås få klarhet i varför mor-och-dotter-relationen är som den är. Centralfiguren Jill är otroligt skickligt tecknad. Som läsare skapar jag mig bilder av den här kvinnan, en kvinna som både är väldigt stark och väldigt svag. Förlagets kommunikatör skrev i sitt mejl att författaren hade använt feelgoodgenren för att rama in en mörkare historia. Det stämmer verkligen. Det här blir aldrig jolmigt larvigt – trots att boken innehåller kärlek.

Lite långt från verkligheten är emellertid det som berör samhällets ekonomiska stöd. Sånt stöd betalas nämligen näppeligen ut till nån som äger såväl hus som bil. Annars är skildringen av myndighetsbesöket på pricken, liksom att allt numera ska ske elektroniskt. Men det som är mest verklighetstroget i boken, förutom de mänskliga människorna som handlingen kretsar kring, är de svängar livet kan ta med människor. Mycket kan vi styra, dock inte allt, post it-lappar till trots.

Jag gillar den här boken och har blivit väldigt sugen på att läsa fler av Caroline Säfstrands böcker. Det enda jag inte gillar är att jag inte kan tipsa mamma om boken.

Mitt omdöme blir det högsta.

En ska inte döma en bok efter dess omslag, men det var nånting hos Stina Jacksons bok Silvervägen som fångade min uppmärksamhet och mitt intresse. Boken såg… tung ut. Tung och… otäck. Med de knappa 300 sidorna satte jag mig förväntansfull tillrätta och började läsa.

Det är två berättelser som löper parallellt i Silvervägen. Dels får vi följa Lelle som de senaste tre åren har kört bil nattetid på Silvervägen, väg 95 från Skellefteå till Arvidsjaur. Han åker och letar efter sin tonåriga dotter Lina som försvann spårlöst en dag när han släppt av henne vid en busshållplats. Dels handlar boken om Meja och hennes mamma Silje som flyttar upp från storstan till Glimmerträsk sen Silje träffat Torbjörn (Porrbjörn) via en dejtingsajt. Silje har inte bara missbruksproblem, hon är också psykiskt sjuk. Även Lelle har uppenbara problem, men Meja hittar en ljusning i tillvaron när hon möter Carl-Johan. Så försvinner en annan tonårstjej och på nåt sätt knyts Lelles och Mejas öden ihop.

Stämningen i boken är verkligen lika kuslig som omslaget – och den är det redan från början. Som läsare anar man att Linas försvinnande inte är bokens enda katastrof. Pappans tröstlösa letande efter sin dotter är både hjärtskärande och förståeligt: han vill veta vad som har hänt. Men det finns dessutom nåt både ensamt och sjukt i det hela. Dit hör även Mejas uppväxt och jag unnar henne den glädje hon upplever med Carl-Johan. Samtidigt är jag inte helt säker på att Carl-Johan och hans familj är friskare än Silje, Mejas mamma.

Det är som om det inte står rätt till med nån i den här boken. Författaren bygger upp stämningen mycket skickligt. Trots att detta är en debutroman är författaren tillräckligt säker och driven på det skrivna ordet att jag inte förlorar uppmärksamheten eller lusten att läsa vidare. Vid bokens mitt kommer en vändpunkt och jag försöker lista ut slutet. Eftersom jag inte lyckas betyder det att boken är välskriven.

Mitt omdöme blir det högsta.

Nån resa blev det inte för min del på semestern, men som kompensation för det köpte jag massor av böcker, bland annat pocketutgåvan av Niklas Natt och Dags prisbelönta och hyllade bok 1793. När böcker höjs till skyarna blir jag skeptisk. Bilder och rubriker rörande den här boken gick inte att undvika.

Boken är en historisk deckare och utspelar sig det år dess titel anger, 1793. Gustav III är död och det är allmänt rörigt i Sverige. På hösten hittas ett lik i Fatburen på Söder. Liket är lemlästat – manspersonen saknar armar och ben – och lite till, ska det visa sig. Cecil Winge har hjälpt polisen tidigare. Nu är han dödssjuk, men känner att han inte kan låta bli att ta sig an fallet. Mickel Cardell, som fann den döde, blir honom behjälplig. Strax rullas en märklig historia upp, sedd ur olika inblandade personers synvinklar. Missförstånd tycks vara ledordet. Som en pikant liten krydda finns även en knivsudd (!) HBTQ-tema.

Den som gillar historia och deckare har gjort ett riktigt fynd om den fått tag i den här boken. Jag gillar de historiska skildringarna och får ganska ofta associationer till Per Anders Fogelströms böcker när det gäller Stockholmsskildringarna. Deckarberättelsen är intressant för den visar hur hjärnan ändå är bästa redskapet fram till lösningen av en mordgåta.

Om jag ska ha nån invändning är det att boken är lite för lång, cirka 450 sidor. Eftersom berättarperspektivet ändras ett antal gånger har jag lite svårt att komma ihåg och hålla koll på vem som är vem och vem som gjorde vad. Men det är en otroligt välskriven bok och jag hittar faktiskt inget annat alls att anmärka på. Den är spännande, jag gillar det historiska temat, karaktärer och miljöer är trovärdigt skildrade (jag känner stanken…) och författaren är en duktig skribent.

Mitt omdöme blir det högsta.

En kollega tyckte att jag skulle läsa boken som hade legat ett bra tag i hans ryggsäck. Sen gick tiden och det hände saker både hemma och på jobbet. Jag tog i alla fall hem boken och cirka en månad efter att jag hade hittat Steve Engleharts bok The Point Man har jag äntligen läst den. På engelska, förstås.

Max August har varit point man under Vietnamkriget. Som sådan var han den i sin pluton som gick först genom fiendeland för att ta eventuella smällar före sina krigarbröder. Nu är det 1980 och Max har blivit berömd DJ på en radiostation. Genom ett stulet lejon korsas Max Augusts och Cornelius Agrippas vägar. Det visar sig att Cornelius är trollkarl. Och ungefär här ändrar boken riktning och flippar ur totalt, enligt min mening.

Boken börjar som en medioker skildring av det lättsamma livet i USA i början av 1980-talet. Sen kommer magin in i handlingen. Människor ändrar skepnad, det dyker upp demoner och spöken, för att inte tala om trollkarlar/-kvinnor. Det blir helt enkelt för mycket för mig. Boken blir så absurd och konstig att jag till sist knappt förstår nånting av dess handling. Men… jag fick i alla fall träna min engelskaläsning och det ger ett par stjärnor. The Point Man är för övrigt den första delen av fyra i serien The Max August Magikal Thrillers. Ifall nån vill läsa fler konstiga böcker om Max August.

Mitt omdöme blir lågt.

En dag i mars 2018 inhandlade jag den andra delen i Annette Haalands serie om pastor Viveka, Pastor Viveka och hundraårsjubileet. Den första delen, Pastor Viveka och tanterna, läste jag när mamma hade gått bort. Då var det en tung tid för mig, men jag valde ändå att läsa boken då, en bok som jag uppfattade som lite lättsam litteratur. Den fick högt omdöme av mig.

Pastor Viveka och hennes frikyrka ska vara med och fira hundraårsjubileet av Gamla Enskede. Firandet ska ske på den årliga julmarknaden. Dessvärre har de inblandade lite olika åsikter om hur det ska gå till. Jeanette och Sylvester Anker i Gröna villan vill till exempel inte ha hembakta kakor utan plastade kakor med reklam. Kyrkan har dessutom startat ungdomskafé samt en kör. Pastor Viveka, som är en mycket mänsklig pastor, försöker medla. Det är inte helt lätt eftersom hon också behöver reda upp saker i sitt eget liv. När Sylvester hittas mördad, bokhandlaren knuffas framför en buss och en av ungdomarna misstänks kan hon inte låta bli att försöka ta reda på vem som har gjort vad.

Jag började läsa den här boken härom kvällen – och inledde då med högläsning för sambon. Boken är väldigt rolig och så där på pricken när det gäller mänskliga karaktärer och deras tillkortakommanden. Pastor Viveka är en varm och underbar figur mitt i berättelsen och livet, men hon uppfattar inte sig själv särskilt positivt. Eller i vart fall har hon distans till sig själv och ett stort mått självinsikt. Hon bär då och då t-shirtar med ilskna budskap under prästskjortan och hon tänker en massa. Som i första boken vimlar här av udda existenser. Den här gången tycker jag att författaren har fått till dem riktigt bra, även bögparet. Skildringen av Povel, som har aspergerdiagnos, känns mycket trovärdig. Mordhistorien är så där lagom läskig, för det här är verkligen en mysdeckare med fokus på människor, inte mord, egentligen.

Mitt omdöme blir det högsta.

Titeln var övervägande skälet till att jag valde att köpa Karin Slaughters bok Den goda dottern. När jag sen hade boken i min hand gjorde baksidestexten mig ännu mer nyfiken. Samtidigt började jag tveka angående läsningen. Skulle jag palla att läsa en bok på över 500 sidor?

Boken inleds med en scen med en mamma och två döttrar som tränar stafett, bland annat. Men strax bryts det normala i scenen när två män dyker upp. Charlotte Quinns familj drabbas av den stora katastrofen och krossas. Detta är inledningen på boken. Därefter fortsätter den 28 år senare med att Charlotte, nu kallad Charlie, kliver rakt in i en skolskjutning och blir ett av huvudvittnena. Detta rör upp minnen från förr, förstås. Men nu är Charlie försvarsadvokat och hon ställer sig på skyttens sida.

Plötsligt har jag läst 100 sidor, bara så där. Det går inte att lägga boken ifrån sig. Jag tycker att inledningen är väldigt lång först, men inser strax att den behöver vara där. När sedan den nutida berättelsen tar fart blir boken kapitelindelad. Sen kommer Charlottes historia – och då kastas läsaren åter 28 år bakåt i tiden och scenen med mamman och döttrarna spelas upp igen. Närmare slutet får läsaren veta exakt vad som hände Charlotte och hur hon blev den goda dottern. Detta är ett helt suveränt grepp av författaren!

Det är fruktansvärda händelser som skildras, allt från att bli levande begravd till att halka i en blodpöl. Och författaren gör det mycket realistiskt. Den historia som spelas upp har så många bottnar att det hela kunde ha blivit rörigt. Det blir bara bra.

Mitt omdöme blir det högsta.

Den lilla bild- och citatkalendern Bildkalender för bokälskare är sammanställd av Harriet Alfons och Margot Henrikson och utgiven 1990. Igår hittade jag den på hyllan under mitt nattduksbord.

Boken är sorts kalender där ett antal författare har fått sina födelsedagar inskrivna. Ofta är författarna citerade. Boken innehåller även rikligt med illustrationer till citaten och/eller nån av de nämnda författarna.

Det här är en härlig liten blädderbok som en kan njuta av lite då och då. Kanske bläddra fram nåt citat av en favoritförfattare eller kolla vem som fyller år på samma dag som jag själv.

Mitt omdöme blir det högsta.

För några år sen fick jag förmånen av förlaget Historiska Media att recensera arkeologen Anna Lihammers deckardebut 2014 Medan mörkret faller. Förra året läste jag uppföljaren Än skyddar natten. Nu har jag precis slagit ihop pärmarna till den tredje boken om polisen Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson i 1930-talets Stockholm, Där gryningen dröjer.

Året är 1936 och Carl Hell ska stationeras i Berlin, nåt han inte alls vill, olympiaden till trots. Men så kallas han till en mordscen i Stockholm. Ett gäng människor har brutalt mördats. Sex, alkohol och droger är inblandade. Endast en ung tjej har överlevt ett fruktansvärt blodbad. Maria Gustavsson upptäcker nämligen att hon lever, till skillnad från poliserna. Detta gör att polissystern straffas och tvingas sitta vak på sjukhuset hos offret som överlevde. Samtidigt som nutiden (1930-talet) skildras – med inte bara morden utan den framväxande nazismen – får läsaren glimtar från en polarexpedition cirka 20 år tidigare. Mordoffren är starkt förknippade med expeditionen. Och nån eller några gör allt för att försöka förhindra utredningen av morden 1936,

Det här är riktigt spännande! Jag gillar också att polissystern Maria Gustavsson får en mer framträdande roll här. Hon lever för övrigt med en kvinna. Carl Hell skildras sympatiskt och läsaren förstår att han har upplevt svåra saker i det förflutna. Hans nutida kärleksliv är inte heller okomplicerat och det har på sätt och vis med utredningen av morden att göra. Upplösningen blir inte bara spännande, den är också känslomässig.

Den tredje boken i serien är en välskriven och spännande historisk deckare. Den får högsta omdöme av mig.

En kollega till mig tyckte vid ett tillfälle att jag läste så mörka böcker. Han rekommenderade mig att läsa Tom Robbins bok Jitterbug Perfume, för den skulle minsann vara rolig. Boken stod på min inköpslista ganska länge, men så hittade jag den på The English Bookshop, köpte den och tog med den hem. Boken gavs ut redan 1984. Nyutgåvan, som jag köpte, kom ut 2003.

Boken utspelar sig under olika tidsperioder och i flera olika parallella berättelser. Detta parallellskrivande är alltså långt ifrån en modern företeelse, det gjordes uppenbarligen redan på 1980-talet. Alobar är kung för mycket länge sen när världen fortfarande inte var kristnad. Enligt seden ska kungen dödas när han visar sina första tecken på åldrande. Men Alobar vill inte dö utan flyr och ger sig ut på jakt efter odödlighet – eller den/dem som kan ge honom detta. I den här jakten är han ivrigt påhejad av Pan. I den nutida berättelsen försöker amatörparfymören Priscilla återskapa doften i en gammal parfymflaska. Hennes styvmor, som är professionell parfymör, håller också på med detta. I Paris oroar sig ett känt parfymeri för doften i fråga. Och så vidare och så vidare, med ett antal bihistorier därtill, bland annat om de inblandades sexuella eskapader.

Den här boken blev kultklassiker redan året efter den kom ut. Visst är den rolig, men i mitt tycke är den mest underlig och lustig. 1980-talets frigjorda sexualitet är tydlig. Kan det finns en djupare botten i det hela – där ordet ”lättare” är nyckeln? Ärligt talat vet jag inte. Jag skrattar ibland åt en del tokerier, men, som sagt, för mig är detta inte riktigt rätt genre.

Mitt omdöme blir medel.

Till min födelsedag 2018 fick jag Rebecka Edgren Aldéns debutdeckare Den åttonde dödssynden. Boken hade stått på min inköps-/önskelista ett tag. Att göra nya författarbekantskaper inom den svenska deckargenren är alltid spännande. Det finns en del som är riktigt dåliga och som får mig att undra över hur förlagen sållar. Men så finns det nya författare som är riktigt bra. Till dessa senare hör Rebecka Edgren Aldén, så det var med glädje jag unnade mig själv att köpa uppföljaren i pocket, Och blomstren dö.

Händelserna i boken utspelar sig i juli. Gloria, en tjej i 30-årsåldern, har fått följa med sin nya kille Adam hem till hans familjs lantställe i skärgården. Gloria har tidigare varit på ön som barn tillsammans med sin mamma och i ett kvinnokollektiv. Nu får hon via Adam tillträde till helt andra kretsar. Det är en rätt märklig familj hon kommer till. Även öns befolkning är konstig. Hon känner sig förföljd och hon börjar plågas av obehagliga, dunkla minnen. En dag snubblar hon nästan på liket av en ung flicka. Eftersom den döda håller en blombukett i händerna och ligger liksom tillrättalagd är det ingen tvekan om att det handlar om ett mord.

Författaren bygger upp en obehaglig stämning. Det dröjer faktiskt ganska länge innan liket dyker upp, en tredjedel in i boken. Men det är OK. En väl uppbyggd kuslig stämning räcker långt. Karaktärerna känns realistiskt skildrade och framför allt mänskliga. Deras fel och brister visas enkelt, men skickligt upp. Jag läser snabbt och jag gillar det jag läser av författaren även denna gång. Inte är det heller fel att uppföljaren och debutdeckaren inte hänger ihop som en serie utan går att läsa var för sig och i vilken ordning som helst. Det borde kanske fler författare lära av.

Mitt omdöme blir det högsta.