Ulrika Hurtig

Precis före en semester lassade en kollega på mig en hög böcker som jag fick låna och läsa över sommaren. Nu har jag läst den allra sista boken i högen. Självklart var det en deckare. Jag läste dessutom Ed McBains bok Lullaby på originalspråket engelska.

Berättelsen startar tidigt en nyårsdagsmorgon på den fiktiva polisstationen 87th precinct. Under natten har nån mördat ett spädbarn och dess barnvakt. De garvade polismännen blir mycket upprörda, särskilt som många av dem själva har barn. Poliserna Carella och Meyer bestämmer sig för att hitta förövaren. Samtidigt pågår en hel del gängbrott, så det finns mycket att bita i för poliserna.

Den här McBain-boken var lite tjockare än de jag tidigare har läst. Samtidigt är den lika lättläst och det var precis vad jag behövde med en värkande tand som envist sällskap. Deckaren är lättläst och spännande. Slutet är ganska överraskande, vilket ger pluspoäng. Första gången publicerades den 1989 som 41 del i serien. Därför innehåller den en hel del roliga tidstypiska saker, framför allt. Extra kul är det att läsa om Carellas fru Teddy som är barndomsdöv och de olika sätt och ting hon använder för att kommunicera. Riktigt bra skildrat!

Mitt omdöme blir högt.

På självaste Kulturnatten i Uppsala i september 2018 fyndade jag en liten pocketbok. Boken Bland spöken och helgon innehåller noveller och korta texter av Oscar Wilde i nyöversättning (2006) av Rune Olausson. Jag kunde inte motstå att betala en tjuga för boken på knappa 200 sidor. Snabbläst var den också när jag väl satte igång.

De två mest kända novellerna Spöket på Canterville och Lord Arthur Saviles brott är förstås med. Den förra minns jag från en TV-produktion där Stig Järrel satt i en mörk vagn och läste. Det är en charmig spökhistoria som inte är speciellt läskig utan snarare rörande. Ännu mer rörande är förstås utdraget ur De Profundis, ett långt brev som Oscar Wilde skrev under sin tid i fängelse. Två år togs av hans liv – och strax där efter gick han bort.

Mitt omdöme blir högt. Den här lilla boken lockar till mer läsning.

Min första vecka hos Omnible vann jag Kerstin Bergmans bok Oskuld och oleander.

Iris Bure (släkt med Maria Langs Puck Bure?) har samma initialer som sin faster Irma. Men faster Irma har gått bort och Iris åtar sig, lite som del av läkningen i en färsk separation, att städa ur Irmas hem på Ekerö. Detta hem, som en gång var Iris barndomshem. Iris griper sig så sakteliga an arbetet. Under arbetets gång inser hon att hon inte alls kände sin faster och att faster Irma minsann hade en massa hemligheter. Minnen – och personer – från barndomen poppar upp samtidigt som nån gräver i Irmas trädgård om nätterna. En fråga som aldrig fick nåt svar är vad som hände med kompisen Nina som bara försvann. Nu blir detta plötsligt aktuellt igen i samband med vissa… ”fynd” som Iris gör.

Återvändardeckare står det i baksidestexten och det stämmer. Jag skulle vilja lägga till mysdeckare. Eller..? När jag är knappt en tredjedel in i boken inser jag att ordet oskuld i titeln är passande, på ett ruggigt sätt. Annars är boken inte fruktansvärt otäck och blodig. Den är för övrigt lite grann åt feelgoodhållet eftersom den också handlar om relationer. Vidare ger den referenser åt tidstypiska detaljer från framför allt 1970-talet (det är mycket inredning även från tidigare årtionden), men även litterära referenser. Sånt gillas! Och naturligtvis gillar jag karaktären Iris – hon kan ju äta ostbågar till middag precis som jag. Fast vad är oleanderns del i det hela förutom att bidra till att titeln på boken blir en allitteration? Oleander är en växt som enbart kan odlas i kruka i vårt kalla land Sverige. Men vänta bara… I slutet av boken dyker den upp, denna giftiga växt. Och slutet i sig överraskar mig, precis så som en bra deckare ska göra.

Min första bekantskap med författaren var i samband med hennes redaktörskap för boken Deckarnas svenska landskap, en bok jag köpte till mig själv i juli 2015. Kerstin Bergman skriver om sig själv på sin WordPress-sajt att hon är deckarälskare och docent i litteraturvetenskap och hon har både forskat om och recenserat deckare i cirka 20 år.

Mitt omdöme om den här boken blir det högsta.

Tidigare i september fick jag via e-post en förfrågan från Hoi Förlag om jag ville recensera två böcker. Jag tackade ja till en av dem eftersom jag kände att den andra boken är av en genre som inte riktigt är min bag. Boken jag tackade ja till var En fallen man av Håkan Lindgren.

Oscar jobbar på ett hotell i Göteborg. En dag faller han från hotellets sjätte våning. Oscar överlever fallet, men hamnar i koma. Det omgivningen inte inser är att Oscar hör allt runt omkring honom trots att han varken kan prata eller röra sig. Han inser att han faktiskt har varit utsatt för ett mordförsök. Dessvärre har polisen lagt ner utredningen. Den enda som vill ta reda på vad som har hänt är Oscars syster Kitty. Eller möjligen också Oscars fru Stella..?

Kapitlen i boken är relativt korta. Såväl tid som berättarperspektiv växlar. Eller egentligen är det inte berättarperspektiv som växlar, utan perspektiv utifrån de olika inblandade personerna. Intressantast tycker jag som läsare är Oscars reflektioner och känslor där han ligger oförmögen att kommunicera med omvärlden. Det är mycket realistiskt skildrat.

Dialogerna tiden före fallet är ibland lite onödigt pratiga. Jag har svårt att se hur alla ord har med nutiden att göra. Jag kan också tycka att det blir lite för många växlingar vad gäller tid och personer/perspektiv. Några färre perspektiv och inblandade personer kanske hade gjort det enklare för mig som läsare att hänga med i svängarna och berättelsen något mer strukturerad. Det känns ibland som om författaren svävar ut lite väl mycket. Nu är emellertid varje kapitel föredömligt märkt med datum och år och även med namn på den person det handlar om. Utom när det gäller Oscar, för han är ju bokens berättarjag.

Jag hittar ett förargligt stavfel. Förutom det är det språkliga helt OK. Det är en van författare som skriver.

När jag recenserar böcker skriver jag ibland om verkens form. Det vill jag göra den här gången också, helt enkelt för att jag tycker att omslaget är så snyggt. Jag gillar så kallat danskt band, men jag gillar även färg och form på omslaget till En fallen man. Det är rent och snyggt och ger rätt känsla, en lite hisnande sådan, inför läsningen.

Mitt omdöme blir högt.

En dag i augusti, när det mesta i livet kändes tråkigt, knölade brevbäraren in ett paket i brevinkastet. Paketet satt fast, så jag blev tvungen att öppna dörren och dra ut paketet från utsidan. Men det var det värt! Avsändarna var Norstedts förlag och Rebecka Edgren Aldén. Författaren hade sänt mig sin tredje spänningsroman, rykande färsk från tryckeriet och vid den tidpunkten ännu inte utgiven.

Bokens huvudperson Anna får ett riktigt toppenjobb på ett livsstilssmagasin. Magasinets chefredaktör Diana är en välkänd influencer, men hon har inte riktigt förmågan att chefa på tidningen. Anna blir därför anställd som andreredaktör och ansvarig utgivare. Jobbet är fullt av utmaningar, inte minst att leda en personalgrupp på en redaktion där tempot är högt. Magasinets förra chefredaktör har blivit svårt hjärnskadad efter en olycka. Detta påverkar också gruppen liksom Dianas manipulativa sätt. Den höga arbetstakten och de många sena kvällarna gör inte heller direkt underverk med Annas relationer till man och barn.

Jag får genast vibbar från Djävulen bär Prada! Men också nåt annat. Anna är en klok person och även om hon inledningsvis dras med en aning i det glammiga i tillvaron känner hon snart av att nåt är väldigt fel. Författaren bygger upp en obehaglig och kuslig stämning. Vem är det som smyger omkring på redaktionen om kvällarna? Vem är det som förföljer vem? Vem har ihop det med vem och vem går på porrklubb? Men framför allt… vem kan Anna lita på?

Karaktärerna tecknas med några få streck – sen står de tydliga framför läsaren att göra sina egna tolkningar av personer och personligheter. Miljöerna beskrivs realistiskt, allt ifrån bubbel och röda mattor till gymmet och Annas hem. Det märks tydligt att författaren vet vad hon skriver om när hon skriver om jobbet på en redaktion.

Det tar emellertid en god stund att komma in i bokens kärna. Nåt är väldigt fel, men exakt vad det är kan varken bokens Anna eller jag som läsare sätta fingret på. Galna och psykopatiska chefer har vi väl alla råkat ut för. Fast är det inte egentligen nåt mer här? Jag tycker att det tar lite för lång tid innan jag får riktigt kläm på det hela. Ett par ställen i boken hittar jag som kanske skulle ha behövt en genomläsare med aningen skarpare blick. Men… boken är fruktansvärt spännande, jag läser den snabbt och jag vill helst inte lägga den ifrån mig för att sova eller jobba.

Boken tar en vändning efter cirka två tredjedelar. Bland annat lyfter den fram vissa synnerligen vidriga brott i ljuset. Det här är helt klart en annorlunda spänningsroman och inte nån vanlig kriminalroman. När väl Mordet sker, då blir det visserligen ännu mer spännande, men det är vändningen i boken som gör den stora skillnaden. Boken får ett helt annat djup mot slutet, nåt jag inte kunde förutse. Och precis så ska en riktigt bra spänningsroman vara.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det var ett antal sammanträffanden som gjorde att jag en gång för många år sen började läsa Elly Griffiths böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway. De gemensamma nämnarna var Brighton och Norfolk. Elly Griffiths, som i det civila heter nånting helt annat, bor i Brighton där även jag bodde en kort period i min ungdom. Hennes böcker utspelar sig ofta i Norfolk, där min engelska släkt på farfars sida kommer ifrån.

Elly Griffiths serie om Ruth Galloway omfattade 2018 tio böcker – den elfte kom ut i början av 2019. Jag har läst varenda bok, varenda rad och varenda ord om Ruth. Nu har jag precis lagt ifrån mig den tionde boken, Den mörka ängeln. (Ytterligare lite märkligt i det sammanhanget är den sjätte boken i Mari Jungstedts serie om poliserna Anders Knutas och Karin Jacobsson har exakt samma titel, men den är förstås inte direktöversatt utan det är originaltiteln. Dessutom kom Mari Jungstedts bok ut tio år innan Elly Griffiths bok.)

I Elly Griffiths bok hamnar Ruth tillsammans med en vän och deras två barn i Italien. Hon har blivit ombedd av en före detta älskare (!) att komma dit för att studera ett benfynd och samtidigt ha lite semester. Läsaren anar dock att det även handlar om att arkeologen Angelo Morelli behöver få sitt projekt finansierat, nåt som ett besök av den kända Ruth Galloway och en TV-inspelning skulle underlätta möjligheterna av. Under ytan anar jag också en familjehemlighet. Ungefär i mitten av boken sker såväl en jordbävning som ett mord där Ruth befinner sig. Polisen Nelson, som även är far till Ruths dotter Kate, lämnar England och sätter sig på första bästa flyg till Italien. Nelson och Ruth har en viss komplicerad historia, nåt som inte förenklas av att Nelson är gift och att hans fru är gravid – kanske med sin älskare…

Det låter som om det här skulle kunna vara en riktigt sliskig kärlekssoppa mitt i beskrivningen av en mordgåta. Men faktum är att Ruth är nåt av en anti-hjältinna: hon är smått överviktig (eller ”kurvig”), hon har svårt med relationer och sitt självförtroende och hon tycker mest att den yrkesmässiga berömmelsen är jobbig och pinsam. För mig känns därför Ruth väldigt realistiskt skildrad och jag gillar hennes kantiga, lite avoga person stenhårt. Själva berättelsen i den här boken blir inte så jättespännande förrän i slutet, men detta är en alldeles utmärkt roman med alla inblandade ingredienser.

Mitt omdöme kan inte bli annat än det högsta. Ruth rules!

Sofie Sarenbrants Syndabocken är den sjätte delen i hennes Emma Sköld-serie. Jag har läst de fem tidigare: Vila i frid, Andra andningen, Visning pågår, Avdelning 73 och Tiggaren och tyckt att de har varit en smula varierande i kvalitet.

Miljön är Bromma. Där sker en inbrottsvåg. Polisen Emma Sköld, som inledningsvis lånar sin syster Josefins hus där tillsammans med dottern Ines, kopplas in när det visar sig att en ung kille blivit mördad i samband med ett inbrott. Emma har nyligen hastigt brutit upp ur sitt förhållande. Situationen är allt annat än OK eftersom Emmas kille Nyllet inte bara är polis utan också hennes kollega. En städerska blir först misstänkt, nåt som ivrigt hejas på i en Facebookgrupp. Men när det sker fler mord vänds saker och ting upp-och-ner. Boken innehåller såväl HBTQ-tema som rasismtema.

Det här blir en spännande berättelse och mot slutet lite av en kamp mot tiden. Jag gillar hur författaren snabbar upp tempot, men jag tycker ibland att vissa kapitel är väldigt korta. De kursiva inslagen gör att jag som läsare inser att berättelsen har flera bottnar. Så tycker jag om. Men jag anar vem som står bakom morden innan det uppdagas i boken och det gillar jag inte. Trots det tycker jag att den här boken är en av författarens bättre.

Mitt omdöme blir högt.

En gång i tiden gav jag min pappa boken Ung man söker kärleken av Nobelpristagaren i litteratur Isaac Bashevis Singer. När båda mina föräldrar hade gått bort, packade jag ner boken i de fåtal kassar med litteratur som fick ett nytt hem hos mig.

Den här boken är en självbiografisk roman. Den skildrar hur författaren söker kärleken bland olika kvinnor i mellankrigstidens Warszawa. Personligen tycker jag att han inte bara söker kärleken utan som de flesta unga människor letar han även efter meningen med livet. Detta omfattar att även ett sökande efter Gud, en möjlighet att slippa göra militärtjänstgöring och nåt att skriva om.

Boken, inklusive skyddsomslaget, är svulstigt illustrerad av Ira Moskowitz. Jag fick därför uppfattningen att innehållet skulle vara tämligen erotiskt. Inte ens det är boken.

Nej, hur jag än försöker har jag svårt för det här. Jag kan inte ta till mig vare sig innehållet eller sättet att skriva. Berättaren är otroligt självcentrerad och alla andra är aparta. Bara det, liksom…

Mitt omdöme blir lågt. Tyvärr. Men jag kan bocka av ytterligare en författare på min Nobelpristagarlista.

Håkan Nesser är författare till två böcker jag hittade här hemma. Jag tycker att han är lite ojämn i sitt författarskap. Han skriver bra rent språkligt, men ibland blir det för många ingångar och trådar och alldeles för tjocka böcker. Boken Svalan, katten, rosen, döden är på över 500 sidor, vilket klassar den som en tegelsten. Med ett försök till öppet sinne påbörjade jag läsningen – jag var ju glad att jag hade hittat ett par olästa deckare i mina gömmor.

En äkta man stryper sin fru under parets Greklandssemester. Med den inledningen blev jag genast hoppfull att boken skulle vara bra. Ett par år senare får den numera pensionerade kommissarie van Veeteren besök av en präst som ber honom om hjälp. Så småningom hittas prästen död i vad som verkar vara självmord, men även flera strypta kvinnor. Vissa kvinnor tycks försvinna spårlöst. Polisen har inga andra spår än vissa litterära.

Läsaren, däremot, får även följa morden ur mördarens synvinkel. För sin vana trogen använder författaren flera ingångar, från olika inblandades håll och dessutom vid olika tidpunkter. Det blir otroligt rörigt för läsaren, det går inte att komma ifrån. Men… jag tycker ändå att den här boken är en av Håkan Nessers bästa. Den är spännande och det är inte fel att följa även mördaren på nära håll. Slutet är överraskande och det ger pluspoäng.

Mitt omdöme blir högt.

För ett tag sen anlände ett paket med ett spännande innehåll. Det var inget jag hade beställt eller näthandlat, så jag blev glatt överraskad. Alexander Wibergs och Måns Zelmerlöws bok Den moderna gentlemannen hade hittat hem till undertecknad. Lite oklart var det varifrån boken kom – till dess att jag efter flera veckor såg ordet ”Recensionsexemplar” stämplat på papperssidorna mellan pärmarna upptill.

Den här boken har visst sin grund i en TV-serie som jag helt har missat. Därför kan jag inte relatera till den. Men boken är alltså en sorts handbok för en modern man som vill föra sig med rätt så mycket stil. Författarna ger tips och råd och framför allt information om olika klädkoder, modeller på kavajer, skor etc samt vad som passar när och hur. En kan också säga att det är en vett och etikett-guide, bland annat kring mobiltelefoni och sociala medier. Samtidigt utbildas läsaren med bra illustrationer om hur en till exempel knyter en fluga och en slips, vad de olika delarna på en kavaj heter med mera. Det lite torra informativa varvas med citat av olika sorters gnabb mellan författarna. Det piggar upp och får mig att skratta till. Den senare häflten av boken, ungefär, behandlar allt från whisky och vin till resor, jakt och träning. Det blir ganska korta, men ändå lagom informativa kapitel.

Boken har ett/en snyggt, sobert och tilltalande yttre/form. Jag gillar ganska omedelbart att sitta och läsa i den en stund om kvällarna i min bästefåtölj. Innehållet är varierat, även om jag uppfattar en viss övervikt åt kläder och skor. Texterna är korta och boken är rikt illustrerad med såväl streckoriginal som fina foton. På de senare är författarna också modeller.

Det enda jag saknar är… en pappa att ge den till. För det här är en perfekt Fars dags-present till pappor i alla åldrar.

Mitt omdöme blir det högsta.