Ulrika Hurtig

Nu har jag slagit ihop pärmarna till den allra sista boken jag fick av en vän efter hennes mamma. Lustigt nog skulle Håkan Nessers bok Fallet G vara den sista boken i serien om kommissarie van Veeteren, men vad jag förstår handlar den om det enda fall som blev olöst innan van Veeteren lämnade poliskåren.

Som så ofta hos författaren utspelar sig boken i två olika tider, dels 1987, dels 2002. I den första delen får läsaren följa en privatdetektiv som anlitas för att bevaka en äkta man, G. När hustrun plötsligt dör på ett ganska obegripligt sätt kopplas van Veeteren och hans medarbetare in på fallet. Såväl detektiven som van Veeteren är övertygande om att maken G., som de båda är bekant med sen tidigare, har mördat sin fru. Fallet går till domstol, men dessvärre finns ingen som helst bevisning och G. frias. I den andra delen kontaktar dottern till detektiven polisen sen hennes pappa har varit försvunnen en längre tid. Även van Veeteren kontaktas, trots att han inte längre är polis utan har sitt eget bokantikvariat. Men givetvis vill han vara med och försöka lösa fallet, för den försvunne detektiven har påstått att han har hittat nåt som bevisar G:s skuld.

Jag börjar finna mig tillrätta med Håkan Nessers tegelstenar och tycker inte längre att de är så dumma. Det gäller emellertid endast när det inte är alltför många infallsvinklar eller hopp i tiden. I den här boken är det två och det mäktar jag med. Boken är riktigt spännande och jag läser den snabbt. Slutet är överraskande och sånt ger pluspoäng hos mig.

Mitt omdöme blir högt.

När min mamma flyttade från villa i tre våningar till lägenhet med tre rum 2010 följde långt ifrån alla böcker med. Min pappa var, precis som jag, en riktig bokmal. Allt kunde inte rymmas i mammas nya hem. Men jag är glad att hon tog med sig Per Anders Fogelströms böcker. Vita bergens barn är den tredje och sista delen i Barn-serien.

Som i de övriga böckerna i serien utspelar sig Vita bergens barn i Stockholm. Författaren skildrar människorna på Söders öden under åren 1821 – 1860. Genom såväl fiktiva som verkliga människors liv får läsaren sig till livs en stor portion Stockholmshistoria, men även svensk dito. Tiden i boken är politiskt orolig, påverkad av fattigdom och svåra epidemier inom landet och samtidigt händelser ute i Europa. Människor börjar kräva större rättigheter, till exempel att slippa agas av sina herrar. Mot slutet av boken får läsaren knyta bekantskap med personer från Stad-serien. De båda serierna knyts ihop och Barn-serien är alltså en prequel även om den skrevs efter Stad-serien.

Återigen har författaren hittat så mycket spännande i Stockholms och Sveriges historia. Den här gången handlar det främst om människorna, inte krigen som i del två i Barn-serien. Det är jag glad för. Per Anders Fogelström beskriver såväl Stockholm som karaktärer väldigt realistiskt. Han måste ha lagt ner ett enormt arbete på att gräva i historien – då utan internet.

Mitt omdöme blir det högsta och min rekommendation är LÄS!

Ett gäng böcker jag minns från mitt föräldrahem var Jan Fridegårds böcker. Efter mammas bortgång fick de flytta hem till mig. Jag fann att de ingår i lite olika serier. Mot öster soldat ingår i Soldat-sviten. Där är boken den tredje delen av fem. Boken kom ut 1961.

Den här boken börjar på Polacksbacken i Uppsala. Den unge Johan Malm har tagit värvning som lantvärnsman, indelt soldat, i kriget mot Ryssland. Soldatsviten handlar om författarens farfarsfar – och den här boken även lite om hans familj, liv och villkor under åren kring 1800. Det som börjar i oro inför att inte ha uniform och plågan av skoskav byts mot de fasor som krig och dödande innebär. Johan Malm är kanske oerfaren som krigare, men han har nånting som gör att han blir omtyckt av såväl befäl som kamrater – och han klarar sig ganska bra i den här delen.

Bitvis är boken skriven på dialekt. Det tar en stund att få upp lässnabbheten i dialogerna även om det inte är nån knepig dialekt. I övrigt är språket ganska kortfattat och meningarna inte särskilt långa. Det som hade kunnat skrivas vitt och brett om skildras mer konstaterande. Jag gillar det här. Jag gillar författarens sätt att beskriva på ett klart och enkelt sätt utan en massa tillgjordheter. Sen var det förstås en miss av mig att inte ha läst de två inledande böckerna i sviten.

Mitt omdöme blir högt.

Jag fortsätter min läsresa med Jan Fridegård och hans soldat Johan Malm. Soldatens kärlek är de fjärde delen i Soldatsviten och därmed fortsättningen på Mot öster soldat.

I den förra delen gick den unge Johan Malm ut i krig mot ryssarna. I den här delen upplever han sin första kärlek. Samtidigt återvänder Polacken till hans barndomshem. Och det är Polacken som är Johans biologiska far. Mamma Margareta är lika förälskad som sonen. Tillvaron ute i krig är förstås hemsk, men Johan lyckas överleva. Han blir sårad och får komma hem några dagar innan han friskförklaras och skickas ut igen. Nu har han sin Cajsa Lena att drömma om och längta efter, nåt som gör tillvaron mer uthärdlig. Han önskar sig en framtid med henne och ett torp.

Jag tycker att Soldatens kärlek är mer lättillgänglig än Mot öster soldat. Kanske handlar det om att bokens tema, kärlek, ligger mig närmare om hjärtat än krig… Det kändes så hemskt att tro att den unge Johan Malm skulle stupa i krig utan att ha fått uppleva åtminstone en kärlek. Det får han alltså i den här boken. Jag har vant mig vid dialekten som dialogen är skriven på. Som i föregående del gillar jag det korta, klara språket. Även den här boken har ett föredömligt omfång om cirka 240 sidor.

Mitt omdöme blir högt.

Bland Jan Fridegård-böckerna från mammas och pappas bibliotek hittade jag inte enbart fiktiva romaner (om än med viss verklighetsbakgrund). Där fanns också ett antal självbiografiska böcker. Självbiografin På oxens horn gavs ut 1964.

I den här lilla boken berättar författaren anekdoter från sin barndom. Det blir korta, nästan novellartade berättelser och inte nån typisk självbiografi. Stora och små händelser skildras, bland annat från Jan Fridegårds skoltid. Excentriska personligheter passerar revy och ett antal dråpliga situationer återberättas, men här finns också finstämd lyrik och vackert skildrad natur.

Det är i det senare, lyriken och naturskildringarna, jag tycker att författarens stilistiska styrka märks. Vidare är det förstås intressant att se de inlagda fotografierna. Jag är inte mycket för korta berättelser och noveller och här blir det onekligen så att jag får svårt att hålla ihop handlingen. Kanske hade Jan Fridegård varit en utmärkt dagboksbloggare..?

Mitt omdöme blir medel.

Att läsa uppföljaren till Ester Karlsson med K var inte nåt jag planerade att göra. Nu hampade det sig emellertid så att jag fick ett recensionsexemplar av Olséni och Hansens bok Ett lik i garderoben från förlaget Bokfabriken.

Även denna gång är den 78-åriga änkan Ester Karlsson i farten. I uppföljaren deltar hon tillsammans med systern Barbro med make Arne i ett födelsedagsfirande av en släkting. Firandet sker storslaget på ett slott dit några av de närmaste släktingarna är inbjudna att tillbringa en helg med aktiviteter och god mat. Men även en objuden gäst hittar dit, nåt som upprör många. Ännu större upprördhet blir det förstås när en person på slottet hittas död. Att det inte är nån naturlig död vittnar den instuckna kniven i bröstet om. Ester, som samma natt mordet skedde upptäcker och hjälper sin svåger i en olycklig situation, kan förstås inte låta bli att lägga näsan i blöt och nysta i mordfallet på egen hand.

Ester påminner inte så lite om miss Marple, till och med lite mer i den här boken än i den första boken i serien. Slutscenen i biblioteket där mördaren avslöjas anses som typisk för Agatha Christie. Jag drar också paralleller till Karin Brunk Holmqvists böcker om mer eller mindre roliga pensionärer. För det här är egentligen en deckare som är lite för rolig för att falla mig på läppen helt och hållet. Även om det alltså inte är så många nya grepp utan snarare flera som redan använts av andra författare, känner jag att jag uppskattar denna den uppföljande delen mer än den första delen. I den här boken lyckas författarna bygga upp en viss stämning, om än inte särskilt kuslig. Det uppstår en del dråpliga situationer, men det är mest karaktärerna som skildras dråpligt. Författarna liksom skrattar åt sina karaktärer. Karaktärer, som har en del yttre skavanker och som dessutom är minst sagt lite egna.

Det gäller att hitta rätt balans mellan det spännande och det roliga. Det ena får inte överväga, för då tror jag att man tappar en del läsare. (Personligen föredrar jag det spännande.) I Ett lik i garderoben har författarna lyckats något bättre med balansen än i den första boken i serien om Ester Karlsson. Mitt omdöme blir högt.

En morgon i oktober tittade en kollega in på kontoret på jobbet. I min hand stacks en ganska nyutkommen roman (den släpptes på min födelsedag 2018, faktiskt!) om cirka 300 sidor med titeln Sången om en son. Det första som slog mig var att författaren har ett väldigt långt namn: Joel Mauricio Isabel Ortiz. (Och Joel är ett pojknamn och Isabel ett flicknamn… Hur går det ihop?)

Direkt kastas jag in i en värld där våld och droger och framför allt sex har framträdande platser. Redan i inledningen, när bokens jag ska konfrontera sin pappa om våldet, rasismen och det okända ursprunget, inser jag att den här boken lär göra ont att läsa. Lika ont som dess huvudperson gör sig själv i försöken att undkomma ångesten, gissar jag. Men det är inte bara adoptivpappan bokens jag gör upp med utan även vännerna, kollegorna i teatervärlden – och framför allt livet i sig… Det blir en sjuhelsikes resa i denna debutroman där äkta vänskap visar sig existera men där kärleken är störst av allt – precis som i Bibeln, minsann.

Boken i sig tar inte lång tid att läsa. Den har ett alldeles lagom omfång trots att detta är en debutroman. Vidare flyter språket på fint, meningarna är inte sju mil långa. Men den tar tid att smälta. Och därför klarar i alla fall inte jag av att läsa den mer än korta stunder. Det är så smärtsam läsning. Dessutom anar jag att mycket av bokens handling är självupplevt. Samtidigt… det är likväl en roman, en fiktiv historia, inte nån självbiografi. Det vore nästan för hemskt…

Smärtsamt eller inte, alla böcker jag läser och skriver om får ett omdöme. Mitt omdöme om Sången om en son blir det högsta.

En serie jag har läst och gillat från början är Mons Kallentofts Malin Fors-serie. Malin Fors är polis i Linköping, nära mina hemtrakter. År 2018 kom den tolfte boken i serien ut. Jag har just läst det sista ordet i Himmelskriket.

Boken inleds på ett alldeles förskräckligt sätt: en liten pojke har glömts kvar i en het bil en augustidag och avlider. Hans mamma har varit utbränd men hade börjat arbeta när hon helt enkelt glömmer att lämna sonen på dagis en dag. Nåt brott verkar inte ligga bakom det hela, så när all formalia är avklarad av Malin Fors och kollegan Zeke avslutar de ärendet. Men mamman utsätts av såväl hat som hot, både på sociala medier och i verkliga livet. När det sker ett mord tvingas Malin Fors, Zeke och de andra på Linköpingspolisen gå tillbaka till fallet. Mitt i allt detta otäcka råkar Malin Fors dotter Tove illa ut. Samtidigt har Malin Fors träffat en man och det verkar vara kärlek på gång.

Det tar ganska lång tid innan det sker ett regelrätt brott i den här boken. Att glömma sitt barn i en het bil är förstås fruktansvärt, men det är inte nåt medvetet brott. Eller? Jag tycker Himmelskriket skiljer sig en del från de tidigare böckerna i serien. Visserligen tar boken upp otäcka och realistiska händelser, fast det känns inte som om den är nån kriminalroman/deckare till att börja med. Ibland stannar jag upp och tänker att boken har börjat väldigt anslående. Sen… liksom avtar anslåendet. Bitvis glänser författaren inte ens som han vanligen gör – med sitt språk och sin förunderliga förmåga att bruka det. Även Malin Fors nya kärleksrelation skildras lite med vänsterhanden. I stället tycker jag att boken är hafsigt skriven på sina ställen. MEN… sen briljerar Mons Kallentoft mot slutet. Boken får ett helt oväntat slut för mig och det är det allra bästa med med Himmelskriket. Tyvärr räcker det inte till högsta omdöme.

Mitt omdöme blir högt.

Gissningsvis är det de flesta föräldrars största mardröm att ens barn ska försvinna. Ett sånt försvinnande är det centrala i Jonas Moströms deckare om Nathalie Svensson, Johan Axberg och de andra i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, Skuggorna ruva. Jag hade tänkt vänta med att läsa boken till omkring Luciatid eftersom den utspelar sig då. Det kunde jag inte.

Uppe i Svartviken i Jämtland är det skitkall vinter. Dit kallas Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp för ett fall med en försvunnen tonårstjej. Ebba Lindgren ska krönas till Lucia, men på vägen till kyrkan erbjuds hon lift i en silverfärgad Volvo. Därefter upphör alla spår efter Ebba. Den lokala polisen slutar leta efter tjejen efter fem dar, men när hennes lärare blir knivmördad kallas specialgruppen in för att lösa såväl mordfallet som fallet med den försvunna tjejen. Det visar sig vara allt annat än lätt att ta sig in i byhålan och dess hemligheter. Samhället sluter upp starkt bakom de sina.

Den här boken är riktigt spännande redan från början – och då har huvudhistorien inte inletts än. Nathalie Svensson jobbar på Uppsala sjukhus och blir överfallen av en av sina patienter som blivit psykotisk. Händelsen är realistiskt skildrad och ger en föraning om fortsatt spänning.

Jag har inte läst Johan Axberg-böckerna, men jag har nu läst samtliga fem delar i Nathalie Svensson-serien – som binds samman med den andra serien genom just polisen Johan Axberg. Det här är helt klart den nya seriens starkaste och bästa bok. Språket flyter på bra, kapitlen är lagom långa. En pikant detalj är att såväl titel som klädbeskrivningar för tankarna till deckardrottningen Maria Lang. Ett plus, självklart. Ett annat plus är givetvis att Nathalie Svensson sägs ha vissa utseendemässiga likheter med Leila Lindholm.

Mitt omdöme blir det högsta.

Nya bekantskaper är alltid spännande. Jag behöver vidga mina författarvyer och gjorde detta genom att köpa boken Vänförfrågan av brittiska Laura Marshall. Det var en bok jag sett figurera i sociala medier. Jag är sannerligen inte lättflirtad när det gäller val av böcker och läsning, men den här gången var det bokens ämne, just sociala medier, som fångade mitt intresse.

Louise, som gissningsvis är 30nånting, närmare 40, har som så många en Facebooksida. En dag får hon en vänförfrågan av en gammal klasskompis, Maria. Fast… det är bara det att Maria är död. Eller..? Maria försvann i alla fall spårlöst (man tror att hon har tagit livet av sig) från en klassfest 25 år tidigare och Louise har sen dess burit på en känsla av skuld för detta. Konstiga saker börjar hända Louise. Hon får fler meddelanden från Maria på Fejan, känner sig förföljd, ett foto på henne och sonen Henry försvinner etc. Samtidigt tar hon kontakt med flera gamla klasskompisar. De är alla inbjudna till en klassåterträff med 1989 års fyra avgångsklasser. Louise bestämmer sig i sista minuten för att gå. Faller deltagarna tillbaka i sina gamla roller som mobbare, populära, mobbade, osäkra, uppmärksamhetssökande etc eller har de 25 åren förändrat dem? Boken är upplagd så att nutid, 2016, varvas med dåtid, 1989.

Det är en hel del i den här boken och med författarbekantskapen som känns igen. Romanen som sådan är en i raden av brittiska psykologiska spänningsromaner. Författarna till dessa har en tendens att dra ut på skrivandet och skriva smärre tegelstenar där ganska många sidor inte hade behövt vara mellan pärmarna. Laura Marshall gör emellertid inte det misstaget. Visst finns det delar som till synes inte för handlingen särskilt mycket framåt, men hon ger f*n i att skriva en tegelsten. Det är alldeles lagom med sitt föredömliga omfång om 360 sidor. Nånstans mitt i boken börjar jag gissa hur saker och ting ligger till. Hur det är med den saken får jag inte klarhet i förrän mot slutet. För jag har nämligen gissat helt fel. Utmärkt!

Mitt omdöme blir givetvis det högsta.