Ulrika Hurtig

Tro det eller ej, men ibland försöker jag läsa andra böcker än bara deckare. Då kan det bli en salig blandning av högt och lågt, djupt och grunt. Vid senaste besöket i Motala fick jag låna två böcker som en vän hade köpt när hon var på en konstutställning. Nu har jag läst den första delen, Ego tenebris, av Madeleine Swanströms planerade trilogi.

Boken är skriven i romanform, men jag tänker att det mesta i den är självupplevt. En tjej hittar av en händelse en sorts handledning till djupmeditation. Samtidigt får hon med sig ondskan hem. Ondskan sätter sig i hörnsoffan och gör sitt bästa för att förstöra. Bland annat gör ondskan hunden sjuk och förstör vitvaror och annan elektronik. Och jagets make Leon får alkoholproblem.

Det här är en bok jag inte skulle ha valt att köpa. Därför är jag glad att jag fick möjligheten att läsa denna för mig mycket annorlunda roman. Steg för steg får läsaren följa hur bokens berättare får ledning till meditation. Många märkliga händelser inträffar under resans gång och parets förhållande prövas rejält.

Jag tror, som sagt, att mycket i romanen är självupplevt av denna Motalakvinna som också är konstnär. Boken är inte särskilt välskriven rent språkligt, men det är inte det viktiga, känns det som. Det viktiga här är att författaren får ur sig berättelsen. Det känns dock inte som om jag själv blir så berörd av innehållet, men jag ska givetvis läsa även del två som jag också fick låna. Den tredje delen har ännu inte getts ut (oktober 2022).

Mitt omdöme blir lågt.

Av en händelse köpte min sambo vid ett tillfälle den första delen i en serie spänningsromaner i sjukhusmiljö. Jag lånade boken och vi tyckte båda att Christian Unge hade skrivit en riktigt bra bok. Eftersom det handlar om en serie ville vi givetvis fortsätta att läsa de följande delarna. I början av 2022 kom den tredje delen ut, Det första skottet, det sista steget. Jag köpte den till sambon – och när hon hade läst den la jag beslag på den för att läsa den.

I bokens centrum står läkaren Tekla Berg i Stockholm. Det sker en skjutning och två personer skadas allvarligt. De blir patienter hos Tekla som kämpar för att rädda livet på dem. Troligen handlar det om gängkriminalitet, men polisen Alvaro misstänker nåt utöver det. Han tar Tekla till hjälp i fallet. Samtidigt får Tekla veta att hennes mammas hus i Dalarna ska säljas på exekutiv auktion. Tekla har inte haft en tanke på att resa till Dalarna efter mammans död, men hon bestämmer sig för att göra ett sista besök. Hon hittar ett foto bland mammans efterlämnade saker. Bilden föreställer en liten flicka som sitter i Teklas mammas knä. Tekla har ingen aning om vem flickan är. Tekla själv har också flyttat i Stockholm och ska ta emot sin bror Simon, som har haft drogproblem.

Den här gången handlar det rätt mycket mer om relationer och Teklas privatliv. Samtidigt är ämnena gängkriminalitet och droger aktuella i verkliga livet. Det gör boken realistisk och trovärdig. Författaren är inte bara läkare utan en mycket god skribent och jag har svårt att släppa boken. Mest spännande är i mitt tycke Teklas jakt – i Byhålan – på sanningen om sig själv. Meningarna är korta, kapitlen ilbland lite för långa (jag har som sagt svårt att lägga boken ifrån mig, men måste då och då) och realistiskt är det hela tiden.

Den tredje delen i Tekla-serien är sååå bra.

MItt omdöme blir det högsta.

Nånstans på nätet fick jag nys om en bok var titel gjorde mig nyfiken. Inte är det väl konstigt att en boktok som jag fastnar för Ex Libris. Confessions of a Common Reader av Anne Fadiman? I slutet av september 2022 anlände boken i ett paket med ett par andra böcker jag hade nätshoppat. Nu är den lilla essäboken utläst.

Den här boken består av 18 essäer. Enligt baksidestexten är det är perfekt bok för den som har en passion för böcker. Och en passionerad bokälskare är sannerligen undertecknad. På de totalt 132 sidor läser jag, på originalspråk (amerikansk engelska), om författarens förhållande till böcker, litteratur och andra författare. Essäerna behandlar bland annat hur det kan gå när två makar slår ihop sina bibliotek, udda böcker, saker man inte får göra med böcker, korrekturläsande läsare med mer.

Det här är inte alls nån tråkig läsning – essäbok låter väldigt trist, tycker jag. Det är en väldigt rolig och välskriven bok av en sann bokälskare som har ett stort mått av självinsikt, humor och glimten i ögat. Dessutom har Anne Fadiman stora kunskaper om litteratur och författare.

Detta är en given present till nån som älskar böcker. Dock inte till mig – jag har boken och fortsätter att älska böcker och läsning ändå.

Mitt omdöme blir det högsta.

En bok som länge stod på inköpslistan var The Haunting of Ashburn House av Darcy Coates. I slutet av augusti 2022 nätshoppade jag en utgåva av boken på engelska (amerikansk) och tre veckor senare började jag läsa den.

Boken handlar om Adrienne som får ärva ett hus av en gammal släkting hon aldrig har träffat. Eftersom hon inte har så gott ställt och dessutom inte nånstans att ta vägen flyttar hon med sin katt Wolfgang till Ashburn House. Men huset är ökänt. Det sägs att dess ägare blev galen och att det spökar i huset. Snart blir Adrienne – och Wolfgang! – varse att allt inte står rätt till. Huset ruvar på hemligheter och nånting läskigt bor där. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, men har ett svagt minne av att hennes mamma en gång räddade henne – från Ashburn House..?

Den här boken är riktigt obehaglig. Redan från första sidan reser sig håret på mina armar. Författaren bygger snabbt och skickligt upp en stämning genom sina spöklika miljöbeskrivningar. Det handlar om allt från spindelväv och möglig mat till konstiga meddelanden på väggarna och en och annan grav i skogen. Mörkret sänker sig tungt över huset och dess slitna inredning. Men det jag har lite svårt att fatta är varför Addy stannar när det verkar som om nån vill få bort henne från huset. Kanske är det i beskrivningarna av karaktärerna som jag känner att det blir mest ytligt. Jag hade gärna läste lite ”djupare” om Adrienne och henns bakgrund.

Men oavsett detta… Inget är logiskt när det gäller en spökhistoria. Det här är en bra spökhistoria. Den är så bra att jag drömmer mardrömmar.

Mitt omdöme blir högt.

I min hylla med olästa böcker hittde jag en liten pärla. Ella Earles bok Styrkekram fick jag av en vän i födelsedagspresent. En kväll, när jag behövde just en styrkekram, plockade jag fram boken.

Den här boken består av bilder på olika djur i kombination med små upplyftande texter och citat. Det är inget en köper till sig själv, men att få en sån här bok är en fin gåva. Bilderna är vackra och djuren fångade suveränt bra av fotograferna. Texterna och citaten är kanske inte så märkvärdiga, det känns mer som att de betyder nånting just i den stunden en behöver… en styrkekram.

Mitt omdöme blir högt. Tack för boken!

Mitt senaste nätshoppade bokpaket innehöll en blandning böcker, dock mest av spänningskaraktär. En av böckerna var rysaren Grävlingen av en för mig ny författarbekantskap, Fredrik P Winter. Den här pocketboken var lätt att ha med sig, så den blev en riktigt god vän under de dagar jag läste den.

Bokens huvudperson är en seriemördare som kallas Grävlingen. En natt i november varje år tar han sig in i sina utvalda offers hus genom källargolvet. Kvar finns bara jordrester och blodspår – de döda tycks ha släpats ner i underjorden. Polisen Cecilia Wreede är den som försöker hitta mördaren. Annika Granlund är förläggare. En morgon hittar hon ett jordigt manus utanför förlaget. Manuset har titeln Jag är grävlingen. Det tycks vara en biografi… Utöver detta handlar boken om personernas privatliv, liv som så ofta är problematiska i såväl fiktion som verklighet.

Den här boken kom jag snabbt in i och fastnade för direkt. Det är så spännande läsning, till och med ovan nämnda privatliv. Boken faller under genren psykologisk thriller, men jag skulle vilja kalla den rysare också. Det här är riktigt läskigt och skakar om mig. Att delar av boken utspelar sig i förlagsvärlden tilltalar mig också. Slutet blir emellertid lite väl utdraget. Tanken är nog att boken ska sluta med en knorr. Tyvärr listar jag ut knorren.

Några små grammatiska fel hittar jag dessutom. Dessa borde inte finnas om boken lästs igenom ordentligt före tryck. Det heter till exempel materiElrum, inte materiAlrum. Och när det gäller en person ser sig omkring gör hon det i sitt hem, inte i hennes, det vill säga någon annans, hem.

Mitt omdöme blir högt. Och jag tänker läsa mer av den här nya författarbekantskapens böcker! Olycksfåglar heter hans senaste bok och den är helt fristående från Grävlingen.

Sommaren 2022 när vi var i England köpte vi ett par böcker vardera hos Daunt Books. Jag noterade att sambon kämpade länge med en bok och blev nyfiken. Boken är på cirka 200 sidor och har den mysiga titeln Before the coffee gets cold. Författare är Toshikazu Kawaguchi. Jag tänkte att det skulle bli en annorlunda upplevelse att läsa en bok av en japansk författare, dessutom på engelska. Så jag lånade boken och nog blev det en annorlunda upplevelse…

På en bakgata i Tokyo finns sen över 100 år ett litet kafé. Där kan gästerna dricka kaffe, men de kan också resa bakåt i tiden. I den här boken får läsaren följa fyra personer som tar den möjligheten. Men givetvis finns det regler för de resande att hålla sig till. Bland annat måste de sitta på en speciell plats, de får inte lämna kaféet och de måste återvända till nuet innan kaffet blir kallt.

Ovan som jag är med japansk berättarkonst tycker jag att boken är omständigt skriven. Reglerna för att få resa i tiden tycks hela tiden föröka sig och bli fler – eller också får de resande gästerna nya saker att förhålla sig till. Vad tror de egentligen att de kan uppnå med sin tidsresa, de får ju inte möjligheten att förändra nåt?

Boken har ett ganska vackert språk. Varken personbeskrivningarna eller miljöskildringarna är inte särskilt djupa. Det här är en tänkvärd liten bok. För vem av oss har inte velat resa i tiden? MEN så frustrerande att trots allt inte kunna ändra nåt. Boken ”tar sig” något i slutet. Ändå är den här boken inte helt i min smak

Mitt omdöme blir medel.

Sen starten har jag följt Sofie Sarenbrants böcker om polisen Emma Sköld. År 2022 kom den tionde delen ut, Själsfränden.

Boken inleds med en fruktansvärd scen: en kvinna balanserar på räcket till Västerbron i Stockholm. I famnen håller hon ett spädbarn. Det går givetvis som det går och Emma Sköld och hennes kollegor får utreda fallet. Vem är kvinnan och varför ville hon ta livet av både sig själv och barnet? Utöver detta är två rymmare på jakt efter Emma. Emma har satt dit två män som sen dess har ruvat på hämnd. Nu har de rymt från fängelse och de har minst en tjallare som ska leda dem till Emma. Det värsta är att tjallaren tycks finnas i Emmas närmaste krets.

Den här deckaren är riktigt spännande och otäck redan från början. De parallella berättelserna hackar i varandra, för de handlar båda om barn och mord. Även självmord är så klart ett tema. Vem är så desperat att den vill ta livet av sig trots att den har ett litet barn? Mästerligt lotsar författaren läsaren genom snåriga händelser, en sektliknande verksamhet och taskiga förhållanden. Motiven kan synas många, men när det handlar om människor är det ofta passion och andra starka känslor som styr dem. Det kan bli lite tjatigt kring den ansträngda relationen mellan Emma och hennes syster Josefin. Men å andra sidan kan jag tänka mig att systerskap inte enbart är en nära relation utan att den också kan inrymma avundsjuka, konkurrens och mindervärdeskomplex. Fast jag vet faktiskt inte – jag har ingen syster.

Mitt omdöme om boken blir det högsta.

I augusti 2022 städade chefen på avdelningen sitt skåp. En eftermiddag rusade hon in i ett möte jag satt i och överräckte en sommarpresent. Jag kunde inte vara med i juni när sommarpresenterna delades ut, för just den dan var jag i London. Nu kom presenten alldeles utmärkt. Det var nämligen en bok, Bernardine Evaristos bok Flicka, kvinna, annat och min hylla med TBR*-böcker var för tillfället väldigt mager. Nu har jag läst ut min sena sommarpresent, en riktigt annorlunda roman som jag känner att min chef har valt ut speciellt för mig, inte bara köpt och gett bort.

Den medelålders radikala pjäsförfattaren Amma får plötsligt fart på karriären. Hon ska sätta upp en pjäs på National Theatre och det är det minsann inte alla svarta dramatiker som får göra. Publiken består bland annat av Ammas gamla vänner och partners, främst kvinnor. Alla har de en historia som omfattar olika erfarenheter av att leva som svart i England. I den här boken varvas och blandas tolv livsöden.

Det här är en väldigt annorlunda bok. Den är skriven på ett sånt sätt att man antingen blir helt galen och inte kan läsa den eller också överförtjust över att nån äntligen har hittat ett nytt sätt att skriva. Jag tillhör den senare kategorin. Det här är en bok jag gillar direkt från början – och det handlar faktiskt inte enbart om dess uttalade HBTQ-tema. Däremot gillar jag att just detta tema finns med och behandlas naturligt, det är en del av berättelsen, men inte dess huvudtema. Jag tycker att det är intressant att läsa om de olika karaktärerna och om hur det är att leva både som lesbisk och svart i England. Liksom dubbla utanförskap, men med det senare som huvudtema.

Författaren lyckas att knyta ihop de olika livsödena i slutet. Den här boken är faktiskt… mästerlig.

Mitt omdöme blir det högsta.

Under dagarna i Metropolen Byhålan sommaren 2022 köpte jag en enda bok. Stan har inte kvar nån bokhandel och det är sorgligt att se. Den som vill köpa böcker får göra det på ICA Maxi eller handla second hand. Jag gjorde det senare och fyndade Maria Gustavsdotters bok Flickan på kyrkogården. Den inbundna boken var i fint skick med skyddsomslag och blev min för endast en tjuga.

Sommmaren 1824 och platsen är Uddevalla. Aurora Ekblad och hennes psykiskt sjuka mamma bor inneboende hos mammans syster, gift med en grosshandlare. Aurora blir sin kusin Cordelias obetalda sällskapsdam. Småstaden de bor i sjuder av erotiska hemligheter samtidigt som en helt annan yta visas upp. Aurora blir den som finner den tolvåriga Karna Nilsdotter mördad på kyrkogården. Det är dessvärre inte den enda flickan som mördas. Men Aurora är den som hjäper till att lösa mordgåtorna.

Enligt baksidestexten är det här en pusseldeckare av klassiskt snitt. Jag skulle väl säga att den är en historisk kriminalroman. Boken är inte särskilt spännande först. I stället speglar författaren den tidens sätt att leva i en borgerlig miljö där ogifta kvinnor inte ens fick gå på promenad ensamma. Kapitlen är ganska korta, trots att meningarna är långa. Ändå är det här inte nån svår eller obegriplig litteratur för mig. Det blir snarare åt det lättlästa hållet, vilket inte direkt passar mig. Ibland känns det som om just den här boken vänder sig till en yngre läsekrets.

Mitt omdöme blir medel.