Ulrika Hurtig

En kväll i början av oktober 2018 var jag på författarträff på Akademibokhandelni Uppsala. Två väldigt skilda författare pratade om sitt skrivande och sina nya böcker. Det var dels Stina Wollter, dels Maria Ernestam. Det är förstås inte bara författarna som skiljer sig åt utan även deras verk. Jag blev sugen på att köpa båda böckerna, men hade ingen lust alls att ställa mig i den skitlånga kön. I stället blev det så att Maria Ernestams bok Innanför murarna hamnade i varukorgen vid min senaste nätshopping.

Maria Ernestam pratade inte bara om sin bok, hon läste ett stycke ur den också. Jag blev mycket fängslad av flera skäl: den verkade kuslig, den handlar om uppbrott och den var delvis baserad på verkliga händelser, några självupplevda av författaren.

Sofi har fått chansen att bo på ett kloster i Normandie för att skriva och forska. Ett stipendium har möjliggjort detta. Hon fångar tillfället att komma ifrån Sverige och sitt krisande äktenskap. Dessvärre hittar hon inte riktigt det lugn hon söker på klostret. Hon upptäcker att det ruvar på en fruktansvärd historia om krig och död. Hon tycker sig höra viskningar och knackningar, hon ser människor som inte finns… Eller är det nån som vill göra henne illa?

Den kusliga stämningen infinner sig redan från start. Gråvädret här i Uppsala passade utmärkt som inramning. Det jag däremot inte insåg innan jag började läsa boken är att den handlar så mycket om en krisande relation. På nåt vis blir Sofis röda rum i klostret en bild av hennes inre, hennes blödande hjärta. Fast krisen handlar inte bara om Sofis relation med Björn. Den handlar om oåterkallelig förlust och den ensamhet som följer därpå. Jag får känslan av att Sofi har rest till klostret för att träna på att vara ensam. Men det är först när Sofi samtalar med andra människor som jag får fragment av det som har hänt. Dessutom spelas en historia om ett fruktansvärt krigsbrott i det förflutna upp utanför Sofi. Hon får allt svårare att veta vad som är verklighet. Inbillar hon sig saker eller finns ”spöken”? Sofis ensamma helger blir rena mardrömmar. Det här är en vidunderlig historia om en resa i en människas inre. Slutet… Äh, läs den!

Mitt omdöme blir det högsta.

Uppföljaren till Annabelle, alltså Lina Bengtsdotters andra bok i serien om polisen Charlie Lager, har titeln Francesca. Boken kom ut i slutet på september 2018. Annabelle vann jag i en tävling i december förra året, men jag läste den först i januari i år. Då fick den högsta omdöme. Förväntningarna på uppföljaren var därför rätt höga.

Charlie Lager mår inte särskilt bra efter det senaste fallet som rörde upp saker i hennes förflutna. Hennes chef vill att hon ska ta semester, men Charlie själv vill helst begrava sig i arbete. När vännen Susanne behöver Charlies hjälp återvänder Charlie till barndomsstaden Gullspång. Samtidigt börjar hon luska i det gamla fallet med den försvunna Francesca. Fallet är olöst och det är nånting i det som påverkar Charlie. Charlie får mardrömmar en del dunkla minnen kommer upp till ytan.

Dåtid och nutid varvas i boken – det är nämligen nästan 30 år sen Francesca försvann. Detta grepp börjar nu bli rätt slitet i deckare och kriminalromaner. Men ändå. Boken är både spännande och obehaglig redan från start. Det är inte utan att jag själv får associationer till Metropolen Byhålan och uppväxttiden där. Även om den tiden inte var odelat lycklig för mig gav mina föräldrar mig en trygg uppväxt. Det kan en inte säga att Charlies och Susannes föräldrar gjorde… Charlie Lager är inte helt olik Mons Kallentofts Malin Fors, men Charlie är, precis som jag, men inte Malin Fors, ensam utan blodsfamilj. Eller är hon det? Den frågan poppar upp med flera tänkbara svar i boken.

Jag tycker att det här är en riktigt bra uppföljare till Annabelle. Persongalleriet är delvis det samma och några nya kommer till. Ska jag vara något kritisk har jag ibland lite svårt att hålla alla i minnet. Detta kan förstås handla om mig, inte om att det är för många karaktärer. Boken är en spännings- och kriminalroman snarare än en ren deckare – även om Charlie Lager agerar mer deckare än polis. Den handlar om så mycket mer än rena kriminalfall också, vilket ibland gör att den blir i mastigaste laget. Här finns allt ifrån barn som far illa och mår dåligt, alkoholproblematik, relationsstrul, påtryckningar inom yrkeskåren, psykisk sjukdom, HBTQ-tema, vem är släkt med vem för att nämna några. Det blir… liiite mycket. Men, som sagt, spännande är den och jag slukade de sista 60 sidorna på rekordtid. Jag blev för övrigt starkt påverkad av versraderna i alldeles i slutet, rader som jag skrev in i mammas dödsannons.

MItt omdöme landar högt.

En gång för ganska länge sen stod jag vid ett tillfälle utan nån skönlitterär bok att läsa. Fasa! Jag skenade in på en tyvärr numera nedlagd bokhandel och valde i hast en pocketbok av den för mig då obekanta författaren Marie Hermanson. Denna spontanitet har jag aldrig ångrat. Marie Hermanson är en utomordentlig berättare och hon har ofta snudd på en övernaturlig eller fantasifull touch. Sen dess har jag läst de flesta av hennes böcker. Alldeles nyss läste jag hennes roman, Den stora utställningen.

Det är början av maj år 1923. Det regnar mest i Göteborg, men vem bryr sig? Det är nämligen här den stora utställningen, Jubileumsutställningen, finns. Den unga Ellen är duktig på att skriva och har därför fått jobb som journalist för utställningens tidning. Som ung kvinna i en rätt mansdominerad yrkesvärld är detta inte helt enkelt, erfar Ellen. På plats finns även polisen Nils som efter ett rådigt, men spontant, ingripande blir befordrad. Under utställningen ska Albert Einstein hålla sin Nobelföreläsning, nåt som sätter fart på antisemiterna med flera. Och när Einstein inte är med på tåget…

Nån deckare i ordets egentliga bemärkelse är detta inte, trots att här förekommer både poliser och bedragare – och ett och annat brott begås. Det här är snarare en roman där författaren låter några väldigt olika människor mötas som av en tillfällighet/ödet. Understundom har jag lite svårt att se helheten, men det klarnar något under läsningens gång. En stämning bestående av fart och fläkt byggs upp. Författarens styrka ligger emellertid här i personteckningarna. Karaktärerna är väldigt levande och trovärdigt beskrivna – trots att de flesta av dem är påhittade. Albert Einstein skildras som en väldigt charmig mysfarbror. I den här berättelsen känns det väldigt rätt. Den stora utställningen som sådan ägde verkligen rum i maj 1923, men händelserna i den här boken är till stor del fiktiva.

Mitt omdöme blir högt.

Att skriva noveller, short stories, är bland det svåraste som en kan ge sig på att skriva. Ska det vara kvalitet på novellerna ställs höga krav på författaren. Eftersom jag har pluggat litteraturvetenskap, som också är huvudämnet i min examen, har jag varit med om att dissekera analysera många litterära verk, även noveller. Kanske är det därför jag inte är så förtjust att läsa just noveller för nöjes skull. Alltså, dels minns jag analyserandet, men också det faktum att så få noveller faktiskt var bra. Det handlar om lite mer än att kunna stava rätt (en grund, dock!) och att ens verk ska ha en början, en mittpunkt/höjdpunkt och en knorr på slutet. Eftersom jag nogsamt undviker noveller missade jag att Viveca Stens bok Iskalla ögonblick hade undertiteln Tio skärgårdsberättelser. När jag sen insåg att boken innehöll just noveller blev jag ändå inte alltför rädd. Jag har läst det mesta av författaren, hon är en driven skönlitterär skribent och hon skriver bra.

Berättelserna i boken utspelar sig innan Viveca Stens Sandhamns-deckare med de vuxna Nora Linde och Thomas Andreasson. Vi läsare får vet hur de två träffades, bland annat. Detta avslöjas i den första novellen, Konfirmationen 1981. Det är också bokens längsta novell och jag kan tänka mig att den kanske ursprungligen var avsedd som roman. Lite synd att den inte blev det, tycker jag, som i det här fallet hade föredragit att den inte skulle ta slut så snabbt. Ett annat guldkorn är novellen Barnatro 2003, medan En midsommarnattsdröm 2002 tyvärr snubblar före finalen. Med snubblar menar jag att slutet avslöjas före slutet. Utöver denna miss tycker jag ändå att de här berättelserna är bra och läsvärda.

Mitt samlade omdöme om den lilla boken blir ändå högt.

Under en novemberhelg i Stockholm passade jag på att köpa fyra pocketböcker. Två gav jag bort och två behöll jag själv. Lagom till jul 2018 började jag läsa Joanna Bolouris bok Jag kommer hem till jul.

Emily är 38 år och jobbar som lärare i London. Ursprungligen är hon från Skottland, men bestämde sig tidigt för att flytta från sin halvgalna familj. Mamman tjatar alltid om pojkvänner. Inför den här julen kan Emily glädja sin mamma och övriga familjen med att hon tänker ta med sig Robert till Skottland för att fira jul med dem. Det är bara det att Robert och Emily gör slut en vecka före jul. I stället för att berätta det engagerar Emily en stand-in. Hennes jobbige granne Evan lovar att ställa upp.

Det här är en klassisk förvecklingskomedi med en romantisk touch. Som alla feelgood-romaner börjar den mest med feelbad innan det roliga sätter igång. Detta är lättsam läsning som passar bra när en inte är riktigt på topp. För mig är det viktigt att bredda mig och inte bara läsa spänningslitteratur. Det här blev ett bra avbrott. Slutet känns emellertid lite för ihoprafsat. Och även om jag gillar Emilys galna familj är karaktärerna inte helt tydliga. Familjemedlemmarna är väldigt olika, men kan ändå samarbeta kring det praktiska som rör julfirandet. Kanske beror det på alla drinkar och lättsamma lekar..?

Mitt omdöme blir medel.

Lisa Wingates bok Innan ni tog oss hade jag noterat på nätet och blivit intresserad av.

Boken utspelar sig under två tidsperioder i USA: dels 1939, dels nutid. Tolvåriga Rill och hennes syskon bor på en flodbåt. En kväll måste föräldrarna ge sig av till sjukhus för att mamman ska föda tvillingar. Dan därpå kommer ett gäng främlingar till båten och tar Rill (May) och de andra barnen till en sorts barnhem. Där får de inte bara nya namn, de får uppleva ett helvete innan en del av dem adopteras bort till nya familjer. I nutid blir Avery nyfiken på en gammal dam som snott hennes armband när Avery besöker sin dementa farmor. Hon börjar nysta i saker och ting och finner hemligheter i sin egen familjs bakgrund. Boken är baserad på en stor amerikansk skandal där Georgia Tann, föreståndare för Memphis barnhem, kidnappade och sålde fattiga barn till rika familjer.

Det här är en riktigt obehaglig historia. Jag orkar inte läsa lång tid varje gång utan tar mig fram genom boken med två kapitel i taget. Samtidigt som boken är väldigt smärtsam att läsa är den förstås mycket, mycket bra. Jag blir djupt berörd av de stackars barnens historia.

Mitt omdöme blir det högsta.

Tidigare i år (2020) kom jag över ett secondhand-exemplar av Fiona Bartons bok Änkan. Det blev inledningen till en ny författarbekantskap som jag har fortsatt, nu senast med boken Barnet av samma författare. Denna gång kostade jag på mig ett helt nytt pocketexemplar.

Barnet är uppföljare till Änkan och ingår i Kate Waters-serien. Men boken tar inte vid där Änkan slutar utan kan faktiskt läsas helt fristående. Det är i princip enbart vissa karaktärer som förekommer i båda böckerna.

I Barnet hittas kvarlevorna av ett spädbarn i samband med att ett hus rivs. Kvarlevorna är av äldre datum, men inte så att de är historiska/antika. Uppenbarligen är ett par, tre kvinnor intresserade av fyndet. En av dem är journalisten Kate Waters, en karaktär som även finns med i Änkan.

Författaren skildrar framför allt kvinnorna i boken med några, inte alltför många penseldrag. Ändå är det lätt för mig som läsare att se typerna framför mig. I det här fallet bland annat en åldrad mamma vars bebis stals från sjukhuset och den rätt näriga journalisten Kate Waters. Kate Waters-karaktären har en förmåga att nå fram till människor – hon är en fena på att hitta vägar in till dem. Männen i boken är ganska bleka figurer, möjligen får de lite utbrott då och då.

Det tar ganska lång tid innan den här boken blir riktigt spännande. Anledningen är att jag inte är på det klara med syftet med framför allt en av huvudkaraktärerna som kommer till tals. Det gör berättelsen ganska seg. I slutet kommer förstås förklaringen och den kunde jag inte lista ut i förväg. Det blir mycket spännande och mycket känslomässigt.

Mitt omdöme blir högt.

Hantverkaren av Sharon Bolton inleds i nutid med begravningen av en seriemördare. Larry Glassbrook begravde 1969 sina unga offer levande i likkistor som han själv hade tillverkat. Att fallet löstes innebar början på en lysande karriär för polisen Florence Lovelady. Florence, som var ganska motarbetad 1969 under arbetet med fallet, lyckades lösa det. Florence reser tillbaka till den lilla stan Sabden och går alltså på seriemördarens begravning 30 år senare. Men… vissa saker börjar upprepa sig, nåt som får Florence att undra om hon fick fast fel mördare. Eller är det nåt annat som pågår..?

Det här är en ganska tjock bok och jag kan ibland tycka att den är lite för omfångsrik. Samtidigt bygger författaren, en ny författarkontakt för mig för övrigt, upp en riktigt kuslig stämning. Det känns som om en som läsare inte vet vem en kan lita på, riktigt. Stämningen är det allra bästa med boken, medan karaktärsteckningarna är något mindre lyckade. Eller diffusa, snarare. Jag får inte några tydliga bilder av människorna i boken. Men kanske är det också meningen..? Det övernaturliga inslaget i form av häxor känns tyvärr helt fel för mig. I vart fall är det här en mycket bra spänningsroman. Jag hade turen att kunna sluka den eftersom jag var ledig från jobbet.

Mitt omdöme blir högt.

Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev är en i raden av författarens biografiska och samtidigt fiktiva böcker. Den första jag läste av honom – och älskade! – var Skynda att älska, en bok som handlar om Alex Schulmans far. Denna andra biografi jag läser handlar om hans mormor. Eller egenligen mer om hans morfar, tycker jag. Mormoderns korta kärlekshistoria med Olof Lagercrantz präglade inte bara de närmast inblandade utan hela familjen. Kanske har morfadern vrede gått i arv, för den här boken inleds med att författaren inser att hans barn är rädda för honom för att han blir arg. Inte slåss eller super utan blir arg. Genom sin terapi får författaren hjälp att rita upp familjerelationer. På pappans sida är alla linjer raka, medan de är raka motsatsen på mammas sida. Så småningom börjar han forska om sin morfar – och upptäcker då den stora hemligheten med hans mormor och Olof Lagercrantz.

Bränn alla mina brev är oerhört fascinerande. Fakta blandas med fiktiva, men mycket tänkbara skeenden och dialoger. Definitivt äkta är det bemötande Alex Schulman får vid Universitetsbiblioteket i Uppsala och det han får vid Sigtuna stadshotell, nåt han skildrar mycket beskt i boken. Ja, en kan sannerligen ana morfar i Alex Schulman. Jag kan också känna igen en hel del av den där vreden, bitterheten, som finns i en familj och som ärvs nedåt, till såna som mig.

Jag gillar mycket Alex Schulmans sätt att skriva. Han kan vara både otroligt känslosam och väldigt kall i sitt sätt att skriva och beskriva. Den här boken gjorde mig sugen på att läsa mer av honom, så jag nätshoppade boken om hans mamma Lisette Schulman, Glöm mig.

MItt omdöme blir det högsta.

Stina Wollters bok Kring denna kropp fick jag i julklapp 2018. Jag var på författarträff på hösten samma år och lyssnade på Stina Wollter och Maria Ernestam när de berättade om sina nya böcker. Det var riktigt intressant och roligt! Författarträffar besöker jag gärna igen. Men extra roligt var det just den gången därför att jag har fått en del berättat för mig om just Stina Wollter tack vare hennes mamma. Mamma Annie och jag både jobbade ihop och bodde grannar under 1980-talets slut. Det var spännande att öppna den här boken.

Stina Wollter blev viral när hon släppte sina dansfilmer på Instagram. Jag hade tidigare följt henne, men avföljt henne. Jag vet varför och det har inte med Stina Wollter att göra utan annat. Hur som helst, jag missade dansfilmerna och jag inser att jag har missat mycket annat också. I den här boken, som klassas som självbiografi fast jag tycker att den snarare innehåller krönikor, bjuder författaren mig som läsare på så mycket mer än berättelsen om dansfilmerna och den uppståndelse de skapade. Jag får läsa om hennes känslor och tankar i relationen med systern Ylva, hon med både diabetes och anorexia. Hon som gick bort alldeles för tidigt. (Och då hade syskonen redan mist en bror.) Ylva, som var lika gammal som jag. Och händelsen med chiffonjén… den gör mig så förbannad!!! Vidare bjuds jag på andra glimtar från familjen – mamma, pappa och kära styvmamman samt de egna barnen. Lisa, minns jag, var rätt busig som liten…

Ja, Stina Wollter bjuder på mycket i den här boken. Inte bara sin familj, för övrigt, utan på sin kropp. Och som gammal (nåja…) bloggare kan jag bara instämma i det faktum att ingen tvingar nån annan att följa ens konto. Om folk blir så jävla störda – på texter, bilder, filmer eller vad… Sluta följ, då! Och sluta kalla oss saker vi inte är. Stina Wollter skriver så enkelt och klart på sidan 100 i sin bok:

”[…] Jag skiter i vad elakingar kallar mig eftersom jag vet att jag heter Stina […]

Skildringen i bokens slut av mamma Annies sista tid är bara så skör och galet vacker och ändå jordnära att jag rörs till tårar.

Avslutningsvis… jag är en Pelargonkvinna, men jag är långt ifrån nån tant och mina pelargoner är inte tuktade. (Den som fattar, fattar.)

Mitt omdöme blir det högsta.