Ulrika Hurtig

Ibland är det extra spännade att få böcker som en inte har önskat sig. Det kan vara en författare som en inte har läst tidigare eller bara nån bok som en inte tänkt på att en kanske vill läsa. Till jul varje år brukar jag och en vän skicka var sin bok till andra, en bok för att överraska. I julklapp 2018 fick jag Jan-Philipp Sendkers bok Viskande skuggor av den vännen. Det var en bok som inte stod på min inköpslista, men som jag blev glatt överraskad av.

Baksidestexten utlovar en bok som både är en thriller och en kärlekshistoria. Dess huvudperson är journalisten Paul Leibovitz som lever på en ö utanför Hongkong. Där sörjer han sin döde son och sitt kraschade äktenskap genom att isolera sig. Så möter han Elisabeth Owens, en amerikanska, som ber honom ta reda på vad som har hänt hennes vuxne son Michael som har förvunnit. Paul vill egentligen inte, men tar ändå kontakt med sin ende (?) vän Zhang, som är polis i Kina. Samtidigt träffar Paul den kinesiska ensamstående mamman Christine. Motvilligt blir han kär i henne och vice versa. Christine tycker inte att han ska engagera sig i fallet Owens. Men både Paul och Zhang har emellertid svårt att låta bli när de inser att en oskyldig man anklagas.

Jag tycker att boken mer är en beskrivning av det kinesiska samhället än thriller och kärlekshistoria. Den är bitvis spännande, för det är ett mysterium Paul och Zhang står inför. Kärlekshistorien löper parallellt genom hela boken. Jag har svårt att koppla ihop de två trådarna trots att Paul är inblandade i båda – det är som om historierna inte riktigt hör ihop. Det blir ibland lite för… utdraget. Kanske hade författaren tjänat på att korta ner de båda huvudhistorierna något.

Författaren är jag bekant med tidigare. Jag har läst såväl Konsten att höra hjärtslag som Hjärtats innersta röst. Vad jag förstår är Viskande skuggor den första delen i författarens Kina-serie, egentligen en trilogi.

Mitt omdöme för den första delen i Kina-serien blir högt. Det här är en välskriven bok – som kunde ha varit något kortare.

Mons Kallentofts och hans nya skrivpartner Anna Karolinas bok Falco är den femte delen i Herkulesserien, en serie som Mons Kallentoft tidigare har skrivit ihop med Markus Lutteman.

Även om Mons Kallentofts medförfattare är ny i sammanhanget hänger karaktärerna från tidigare böcker i serien med. I centrum står förstås polisen Zack Herry, nu ren från sitt missbruk. Den här gången blir han indragen i terrorism, det vill säga han tvingas i inledningen döda en terrorist. Strax därpå anmäls en polis försvunnen. Det visar sig vara en kursare – och kärleksrival – till Zack. Zack får en ny infiltratör – och en ny kärlek. Men säg vad i detta som är enkelt? Det sker ett par ohyggliga mord och Zack är mitt i smeten i utredningen. Hans kollega Deniz, en tjej som gillar tjejer, råkar även hon illa ut – i alla fall i i privatlivet…

Herkulesserien är en mycket rå och brutal samling böcker. Falco är inget undantag. Men det känns ändå som om fokus inte helt ligger på det blodiga utan en aning mer på själva temat i denna den femte delen. Spänningen är på topp, kapitlen tämligen korta, språket flyter på – och jag vill bara läsa boken hela tiden. Det går snabbt att plöja de cirka 360 sidorna. Ett par irriterande särskrivningar skämmer lite, men jag kan nästan stå ut med dem. Den här boken fullkomligt slukade jag.

MItt omdöme blir det högsta.

En av mina favoriter bland svenska nutida deckarförfattare är Anna Jansson. Därför blev jag lite förvånad när jag upptäckte att jag hade missat hennes senaste bok, Döden är alltid sann. Utgivningsdatumet var i oktober 2018, men det var först efter jul samma år som jag upptäckte boken, i pocket. Vad jag förstår kom boken ut som e-bok och ljudbok redan i somras – vilket kan förklara att jag missade den.

Döden är alltid sann är en kortroman. Nej, jag skulle inte kalla den novell, för såna gillar jag inte. Även i den här boken är Maria Wern huvudperson. Hon deltar i en klassåterträff och självklart mördas en av klasskamraterna. Det visar sig handla om gamla oförrätter och framför allt tycks mördaren vilja stoppa ett bokmanus som skulle avslöja ”allt”. Polisen Maria Wern får givetvis inte delta i utredningen eftersom hon faktiskt är en av de misstänkta. Men märkligt nog – och tursamt! – hamnar manuset i Marias händer.

Just att manuset hamnar i Maria Werns händer och att hon får läsa det känns lite märkligt med tanke på att hon portas från polishuset för att kollegorna öppet ska kunna prata om fallet. Förutom det är detta som vanligt en bladvändare. Boken är spännande och jag läser den snabbt. Jag gillar Anna Janssons sätt att skriva och att snabbt föra handlingen framåt. Däremot gillar jag inte att jag hela tiden föreställer mig Eva Röse som Maria Wern. Jag har inget emot Eva Röse, men TV-filmerna tycker jag inte om.

Ett plus med den här lilla boken är den författarintervju som den avslutas med. Jag tycker att Anna Jansson verkar så sympatisk!

Mitt omdöme för den här lilla boken blir emellertid högt.

Alex Schulmans bok Glöm mig har fokus på författarens mamma Lisette Schulman, men handlar åter om
författarens rätt (!) dysfunktionella familj. Mamman Lisette Schulman börjar tidigt att dricka för mycket. Det är inget man talar om i familjen, men det finns där och det påverkar alla. Boken inleds med en scen där den vuxne Alex tillsammans med sin bror ska åka för att hämta mamma från deras lantställe och försöka få in henne på en avvänjningsklinik för alkoholister. Genom boken får jag som läsare följa hur mammans alkoholmissbruk sätter skräck i Alex – för hon blir ju lynnig. Den lille Alex är kärlekstörstande, men mamman kan när som helst stänga av sin kärlek. Som vuxen fortsätter Alex att vara medberoende, men han vill också försöka reparera sin relation till mamman. Frågan är om alla svek, iskylan och hårda ord, främst via mobilen nattetid, kan leda till försoning. Tiden rinner ut. Lisette Schulman dör i februari 2015.

Det är en sån sorglig och gripande historia som rullas upp. Jag kan inte sluta läsa, trots att det är så tungt, så tungt. Och så bra, så bra skrivet. Trots att jag inte hade alkoholiserade föräldrar kan jag känna igen mycket av det andra som författaren skriver om. Det här att tassa på tå för en förälder, att försöka få en tjurig förälder på gott humör igen med mera.

Mitt omdöme blir det högsta. Läs!!!

Agatha Christies bok Konstiga huset gavs ut i jubileumsutgåva på Bookmark förlag. Förlaget är riktigt spännande och har gett ut många intressanta och bra titlar. Jag lär definitivt köpa fler av deras böcker.

Den här lilla boken kom ut första gången 1949 och skapade då visst rabalder: författarens amerikanska förlag ville att hon skulle skriva om slutet eftersom det upplevdes som alltför chockerande! Det hedrar Agatha Christie att hon inte gjorde det. Händelserna utspelar sig i ett märkligt hus i London som heter Tre Gavlar. Där bor flera generationer av en familj när dess överhuvud, den rike Aristide Leonides, plötsligt dör. Det visar sig vara mord. Bokens berättare är Charles Hayward. Han är kär i Sophia Leonides, en av dem som bor i huset. Dessutom är hans pappa polis vid Scotland Yard. Det hampar sig så att Charles hjälper sin pappa i utredningen. För så länge mordgåtan är olöst kan Charles och Sophia inte gifta sig.

Det här är vid första anblicken en puttrig liten mysdeckare. Men slutet är på sätt och vis chockerande. Jag gillar det eftersom det bevisar en tes jag har. Nu tänker jag förstås inte avslöja mördarens identitet, men just slutet är det bästa med den här boken. Lagom längd och snygg formgivning ger plus, trots att jag har en och annan synpunkt på översättningen.

Mitt omdöm blir högt.

En serie deckare som jag har läst med stor behållning är Hammarbyserien av Carin Gerhardsen. Riktigt ruggiga böcker alla åtta: Pepparkakshuset, Mamma, pappa, barn, Vyssan lull, Helgonet, Gideons ring, Hennes iskalla ögon, Tjockare än vatten och Falleri fallera falleralla. Därför tvekade jag lite innan jag köpte författarens senaste bok, Det som göms i snö – den är ju helt fristående från Hammarbyserien.

Den här boken utspelar sig både 2014 och 2018. Berättarna är flera, en del både i dåtid och nutid. Själva storyn kretsar runt en trafikolycka i kallaste vintern. Dels är det en man och en kvinna som vänsterprasslar, dels är det en ung kvinna som får lift av en okänd man. Och så är det mannen som kör för fort. De tre bilarna närmar sig en ravin när olyckan sker. Nån lämnar nån att dö. Främlingarna förbinds med varandra – vare sig de vill det eller inte. Ingen av dem har hela bilden klar för sig, men nån vet uppenbarligen tillräckligt…

En kan säga att det här är mer åt psykologiska thrillerhållet än deckarhållet. För ju längre in i boken jag kommer desto mer förstår jag att historien inte är särskilt enkel. Först tycker jag att boken är spännande. Sen blir boken bara… väldigt bra. Kapitlen är relativt korta och det bidrar till att föra historien framåt ganska fort. Språket är inte tillkrånglat heller och karaktärerna är trovärdigt skildrade. Jag känner till exempel hur illa fyllona luktar, om en säger så.

Mitt omdöme kan inte bli nåt annat än det högsta. Den som vill läsa nåt riktigt spännande gör rätt i att välja den här boken.

Nog har jag sett dem i en av våra bokhyllor, böckerna av Stefan Ahnhem. I pocket är Offer utan ansikte en riktig tegelsten på nästan 600 sidor. Såna böcker funkar för mig – om de är bra…

Fabian Risk flyttar från Stockholm tillbaka till sin hemstad Helsingborg tillsammans med sin fru och två barn. Det antyds att han på nåt sätt blivit av med sitt jobb som kriminalare i Stockholm, men fått nytt jobb i hemstaden. Fast först ska han ha semester med familjen, uppenbarligen för att reparera sitt äktenskap, bland annat. Men Fabian och familjen hinner knappt komma fram till sitt nya hus när han dras in i en utredning som börjar med en mördad slöjdlärare, faktiskt Fabians gamla lärare. Den blir inte det enda mordet. Fabians klasskamrater mördas också en efter en. Fabian ger sig in i jakten på seriemördaren, nåt som får konsekvenser för honom på flera plan.

Stefan Ahnhem inledde sin karriär med att skriva manus till TV-serier, men 2014 debuterade han som deckarförfattare. Det gick uppenbarligen väldigt bra och nu har böckerna om Fabian Risk blivit fyra. Jag dras in i handlingen direkt. Kapitlen är av föredömlig längd, de är lagom blandade i perspektiv och handlingen formligen rusar framåt. Det är så en bra kriminalroman skrivs. Det sker ganska blodiga mord, så jag förstår Annas utrop (se ovan!). Jag gör liknande utrop mot slutet av boken. Huvudtemat är emellertid mobbning och vad det kan göra med människor.

Mitt omdöme blir det högsta. Det här är en riktigt bra debutdeckare. Stefan Ahnhem blev för övrigt prisad för boken – 2015 fick han Crimetime Specsavers Award för Offer utan ansikte.

Efter att ha läst den första delen i Stefan Ahnhems Fabian Risk-serie, Offer utan ansikte, kastade jag mig genast över del två, Den nionde graven. Med andra ord var det ett lyckat möte med en ny författarbekantskap. Och eftersom kriminalromaner, eller deckare som en sa förr, är min favoritgenre uppskattar jag ännu mer att finna för mig nya förmågor och böcker.

I den här boken är Fabian Risk och hans familj fortfarande i Stockholm. Boken utspelar sig nämligen ett halvår före Offer utan ansikte. Det är vinter och kallt när Fabian Risk kallas in för att jobba med en utredning i hemlighet. Justitieministern har försvunnit spårlöst och även om fallet ligger på Säpos bord vill Fabians chef att han ska titta på det. I Danmark jobbar Fabians kollega Dunja Hougaard med mordet på hustrun till en känd TV-profil. Utredningen leder Dunja till Sverige. Riktigt otäcka mord sker och Dunja är nära att bli ett av offren.

Jag tycker att uppföljaren till prisbelönta Offer utan ansikte, som ju är en prequel, inte riktigt når upp till samma klass. Farten är inte på topp helt och hållet. Men… berättelsen tar ny fart mot slutet och upplösningen blir givetvis inte som en tror att den ska bli. Jag tycker också att karaktärsteckningen är suverän. Fabian Risk är en duktig kriminalare som är på rätt plats i livet yrkesmässigt. Som make och pappa är han däremot mycket mänsklig och har sina svaga punkter. Riktigt bra skildrat tycker jag som i vanliga fall inte uppskattar alltför mycket inblickar i de fiktiva polisernas privatliv – relationerna vid sidan av jobbet får inte ta över handlingen, om jag får bestämma.

Mitt omdöme blir det högsta.

Jag har som bekant fortsatt min litterära resa med Fabian Risk och hans upphovsman Stefan Ahnhem. Den tredje boken i serien, Arton grader minus, är liksom de två första böckerna i serien en tegelstensdeckare på över 500 sidor.

Det här är böcker som även andra än jag prisar. För boken Offer utan ansikte fick författaren Crimetime Specsavers Award 2015 och för Den nionde graven fick han det tyska deckarpriset MIMI. Denna den tredje delen är enligt förlaget författarens stora genombrott, såväl nationellt som internationellt.

Familjen Risk är tillbaka i Helsingborg. Det har gått knappt två år sen det som hände i Offer utan ansikte. De våldsamma morden fortsätter. Just den här boken inleds med att en bil kör över kajkanten i hamnen. Det visar sig att offret i bilen har varit död i ett par månader – och har varit nedfryst. Fabian Risks kollega i Helsingör, Dunja Hougaard, har fått disciplinstraff och går som ordningspolis, men efter en hemsk misshandel av en hemlös kan hon inte låta bli att utreda fallet. Och fallet leder till Helsingborg, närmare Fabian Risk än en kan tro. Utöver detta kämpar Fabian med att hålla ihop sitt äktenskap med den i mina ögon rätt hopplösa – och ganska blekt porträtterade Sonja.

Den här tredje boken i serien är precis lika bra som de två första. Men… vem i h-e har korrekturläst den??? Här vimlar av såväl korrekturfel som rena stavfel – och sånt blir det avdrag för när jag sätter mitt omdöme. Det skämmer nåt fruktansvärt. I övrigt är det samma snabba takt i språk och händelser, en takt som jag gillar för den blinkar spänning.

Mitt omdöme blir högt.

På kort tid har jag plöjt en hel serie kriminalromaner av tegelstensomfång, det vill säga böcker på minst 500 sidors omfång. Jag har alldeles nyss slagit ihop pärmarna till den fjärde boken om Fabian Risk, Motiv X. Jag blev intresserad av att göra författarens bekantskap och började läsa hans böcker. Strax var jag fast. Jag fullkomligt slukade böckerna – och älskade dem. Men snälla Forum förlag… korrekturläs era böcker innan ni ger ut dem!!!

Motiv X inleds med ett läskigt mord där en pojke hittas i en tvättmaskin. Samtidigt vakar Fabian Risk vid sin dotters sjuksäng. Och det blir som det blir. Fabian Risk tvingas tillbaka i tjänst, trots att han behöver ägna sin familj all uppmärksamhet. Även Fabian Risks chef Astrid Tuvesson tvingas återvända från privatlivet. Fabians äktenskap med Sonja är på nån sorts stand by, sonen Theodor mår dåligt efter händelserna i förra boken och dottern Matilda är också påverkad till kropp och själ av det som hände. Fallet med den mördade pojken är emellertid märkligt. Handlar det om pedofili eller främlingsfientlighet? En av kollegorna råkar riktigt illa ut. Ovanpå detta håller Fabian på med en egen liten utredning kring en kollegas död. Självmordet har han avskrivit och gärningsmannen är nån i Fabians närområde…

Det här är riktigt spännande – precis som hela serien. Karaktärerna skildras trovärdigt och då menar jag allt från tonårsbarnen till vidriga karlar som utnyttjar sina postitioner. Berättelsen har samma snabba flyt framåt som tidigare. Men… nu börjar jag känna att det är lite för många trådar, ett par bollar för mycket i rullning. Jag får ibland svårt att hålla isär karaktärer och händelser och jag tycker att det är för mycket fokus på Fabians privatliv. Dessutom är även den här boken dåligt korrekturläst. Inte ens stavfelen är rättade. Nåja, jag hoppas att den femte delen ska knyta ihop allt...

Mitt omdöme blir högt.